Visar inlägg från januari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Frisk eller sjuk?

Sen onsdagskväll 

Jag har funderat mycket på hur vi identifierar oss själva, och hur andra identifierar oss, när det kommer till våra handikapp, sjukdomar, fysiska och psykiska svagheter m.m. Antingen söker vi som inte är fullt ut friska oss till varandras sällskap, eller så är det så att ingen människa egentligen är helt frisk... det är den slutsats jag drar av att studera mig själv och mina vänner ur den här synvinkeln. 

För så här är det ju: praktiskt taget alla vuxna jag känner, oavsett om det är irl eller på nätet, är "icke-friska" på något sätt. De har sjukdomar och handikapp, psykiska och fysiska svagheter, skador som fortfarande påverkar dem i deras dagliga liv o.s.v. Ingen jag känner är fullt frisk... ja, det skulle väl vara Daniel, då. Och min yngste bror och hans sambo. 

Men, som sagt, ytterligt få människor i mitt sociala nät är fullt friska. De fungerar bra, de tänker för det mesta inte så mycket på sig själva som "icke-friska"... men när jag talar om mina egna hälsoproblem verkar de känna igen sig i det, och ibland berättar de om sådant som de själva lider av. Och frågan är om man ser sådant som migrän (i normal utsträckning, d.v.s. att man fortfarande kan sköta ett arbete), ryggsmärtor, stress-symptom, spänningshuvudvärk, trötthet som inte går över, ångest och panikattacker, depression, sömnsvårigheter, allergier, magproblem m.fl. "lösryckta" symptom (jag menar, som inte är kopplade till en sjukdomsdiagnos utan uppträder ensamma) skall definiera en människa som sjuk? Eller är det så att det inte finns någon människa som inte vid något tillfälle i livet har sådana här svårigheter och att de inte innebär att man är sjuk (och nu tänker jag inte på förkylningar och influensor)?

Ser sig någon människa som fullt frisk? Var går gränsen mellan friskt och sjukt? 

Jag förväntar mig inga svar, så ta det lugnt. Jag funderar bara, därför att jag själv har svårt att bestämma mig för om jag är sjuk eller frisk eller var jag annars hamnar i spektret däremellan. Att jag är pensionerad i förtid p.g.a. min migrän, som handikappar mig så pass att jag inte kan arbeta, är ett faktum. Men i övrigt, då? Jag har ju bra dagar också. Och så är det ju för alla: att vi har bra dagar och dåliga dagar. Ibland gör kroppen ont, i bland är det själen som lider... och andra dagar mår man bra. Hur identifierar vi oss själva, och vad tänker andra om oss, utifrån det?

Jag tror att de flesta är överens om att jag inte är frisk. Jag har lite för många problem för att kalla dem "lösryckta" symptom, och ett antal fastslagna diagnoser som innebär medicinering, behandling och särskilda behov i vardagslivet. Betyder det att jag definieras som sjuk? Eller som "sjuk ibland, frisk ibland"? Eller...?

Utan inbördes ordning, nu.

Jag har Hashimotos syndrom, som är ett slags autoimmun form av underfunktion av sköldkörteln. Den här sjukdomen innebär att jag måste ta medicin (Levaxin) för att inte bli frusen, stel och apatisk samt drabbas av bristsjukdomar.

Jag har diabetes typ 2 (fast uppdelningarna håller på att förändras, eftersom forskarna har upptäckt att det finns betydligt fler "typer" av sjukdomen och spektret därför har vidgats betydligt). Det innebär att mina celler inte får det socker/energi de behöver, därför att "nyckeln" som skall låsa upp cellen för att lämna över leveransen fungerar dåligt eller inte alls. "Nyckeln" ifråga är hormonet insulin. Alltså tar jag mediciner och sprutor för att få det här systemet att fungera, och jag måste hålla en särskild diet samt röra på mig m.m. för att inte sjukdomen skall leda till följdsjukdomar och skador på kroppen (t.ex. leda till blindhet, känslobortfall, vävnadsdöd som tvingar fram amputationer o.s.v.). 

Jag har psoriasis, vilket innebär att min hud på sina ställen växer för fort och bildar flera lager som blir som vita, flagnande utslag. Blir lagren tillräckligt många, blir stället ifråga hårt och står ut från resten av huden. Behandlingen handlar för min del om medicinsk salva (Diproderm), men det finns också tabletter att ta för dem som har mer psoriasis än jag. De flesta psoriatiker mår också bra av solsken och salta bad - men jag hör inte till dem, utan måste tvärtom akta mig för direkt solsken för att inte få blödande sår.

Jag har högt blodtryck och höga blodfetter, som jag behandlar genom sänkande mediciner för att undvika blodproppar. 

Jag har en medfödd underfunktion av serotonin, en av de viktiga signalsubstanser som sköter hjärnans funktioner och framför allt styr hur hjärncellerna kommunicerar med varandra. För att inte bli apatisk och drabbas av ångest, oförmåga att tänka m.m. äter jag mediciner som höjer serotoninnivån i hjärnan. 

Jag har migrän med anfall som är så frekventa och så långvariga att jag inte kan sköta ett arbete. De moderna migränmedicinerna är uteslutna för min del, eftersom de siktar in sig på att sänka serotoninet i hjärnan - och som jag skrev här ovan äter jag medicin för att höja redan låga nivåer. I stället tar jag kombinationer av "vanliga" smärtlindrande mediciner när anfallen kommer, och sedan sover jag till anfallet gått över. 

Till listan kan sedan läggas spänningshuvudvärk, värk i höfter och knän (gamla skador från min ungdomstid då jag tävlade på europeisk nivå i orientering), tinnitus, diverse allergier m.m.

Men jag har ju också dagar eller åtminstone stunder då jag inte känner av de här sakerna. När jag tycker att jag mår bra och inte märker av mina diagnoser, symptom och svagheter. Är jag frisk de dagarna? Eller är jag "bara" symptomfri just då? 

Sedan kommer vi till nästa steg i min fundering... men först skall jag ordna en mugg te. Soon back!


Skrivet lite senare:

Då fortsätter vi med nästa fråga: hur pass mycket skall man identifiera sig med sin sjukdom? Jag tänker framför allt på min pappa, som gjorde sina sjukdomar till hela sin identitet och "tävlade" med mamma och mig om vem som var sjukast. Blev någon av oss sjuk, blev han plötsligt sjukare. Han skulle alltid vara värst. Men jag tänker också på hur jag själv, och många av mina vänner, kämpar för att förstå våra sjukdomar. Vi studerar, frågar, googlar, tar till oss råd och insikter m.m. för att omforma våra liv så att de fungerar bättre trots allt. Trots sjukdomen. Eller med sjukdomen? 

Låt mig ta ett exempel: har jag diabetes eller är jag diabetiker? Hur mycket skall jag identifiera mig med sjukdomen för att leva ett så "friskt" liv som möjligt? Kan jag gå för långt, identifiera mig så mycket med diabetesen att jag inte tänker på annat och låter mitt liv totalt kretsa kring bara detta? Eller ett annat exempel: har jag migrän eller är jag migräniker? Hur mycket skall jag anpassa livet för att om inte undvika så i alla fall minimera anfallen? Hur rädd behöver jag vara för anfallen?

Den sistnämna frågan känns särskilt brännande idag, eftersom jag igår hade ett så otäckt anfall att jag trodde att jag höll på att få en hjärnblödning. Det var faktiskt så sjukdomen debuterade våren 2001, genom att jag togs in akut på Södersjukhuset i Stockholm då de trodde att jag hade fått en stroke. Efter ett antal undersökningar m.m. kom man fram till att jag hade migrän... och det blev avslutningen på min karriär, eftersom anfallen efter den dagen var så täta och så långvariga att jag bedömdes arbetsoförmögen. Och det är jag fortfarande.

Både diabetesen och migränen styr min vardag och påverkar nästan allt jag gör. Ändå tycker jag att livet innehåller tillräckligt mycket som inte har ett dugg med vare sig diabetes eller migrän att göra för att jag inte kan identifiera mig med sjukdomarna. Faktum är att när jag inte känner av symptomen, har jag svårt att acceptera sjukdomarna. De finns där, men jag tänker inte på dem. Det här har både för- och nackdelar. Å ena sidan hindrar det mig från att bli så uppslukad av sjukdomarna att jag blir som pappa. Å den andra får det mig att slarva med det som är viktigt, som t.ex. min diet eller medicinerna. 

Det är detta jag funderar mest på, faktiskt. Hur mycket skall man anpassa sig till en livsavgörande sjukdom? Skall man gå upp i den till hundra procent eller tillåta sig ett liiiite slakare koppel? Vad är livskvalitet egentligen, deep down... största möjliga friskhet eller utrymme för lite frihet (som t.ex. att ibland unna sig en tårtbit, bara det inte blir för ofta)? 

Det finns mycket mer att grunna på i det här ämnet, t.ex. om alla sjukdomar, handikapp och svagheter är av ondo eller om något emellanåt kan ses som en "blessing in disguise". Men det får jag återkomma till en annan gång.

Den mystiske tvättaren

Natt mot tisdag 


Jag borde definitivt sova vid det här laget, men har så pass jobbig migränkänning att jag inte kan ligga ner... så Belle och jag tog en promenad för en stund sedan (vid midnatt) och upptäckte att det lyste i huslängans tvättstuga. Eftersom vi haft problem med att folk (flera olika, från olika portar) tvättar för sent på kvällarna, gick vi runt och in i källaren för att kolla närmare... och jovisst, ett tvättlås satt i dörren till tvättstugan, det lyste och man hörde genom dörren att maskinerna gick för fullt. Jag kollade siffrorna på tvättlåset (där står portnr. och lägenhetsnr.) och att källardörren till just den aktuella porten stod vidöppen... så jag drog igen källardörren med en smäll så att den mystiske tvättaren skulle höra det, samt gick hem och meddelade via Messenger de andra som har koll på källaren (vi har blivit några stycken, en från varje port, som tagit på oss den uppgiften). Ett foto togs av tvättlåset i tvättstugans dörr och fotot visar även att det lyser, och så mejlade jag hyresvärden att deras åtgärd sedan förra incidenten - att sätta timer i tvättstugan - uppenbarligen inte fungerar. Just därför upprepade jag också mitt eget förslag, att elen stängs av automatiskt i tvättstugan varje kväll kl. 22.00 - så har det fungerat i andra områden där jag bott, och jag tycker att det är en enkel lösning på problemet.

Så varför är det ett problem om folk tvättar sent? Givetvis handlar det om att visa hänsyn mot de som bor i tvättstugans omedelbara närhet - inte minst den stackars gamla damen precis ovanpå. Att jag kan agera beror på just att jag är en av de "drabbade" eftersom jag har lägenheten närmast den yttre källardörren och störs av att den smäller hårt varje gång någon går i den. Nu är jag en rätt tålmodig person och inte särskilt lättstörd... men det här med källardörrens smällande det är ett rimligt argument för att jag skall kunna driva frågan åt dem som faktiskt blir rejält störda men som inte vågar säga ifrån. Det är för dem jag alls engagerar mig i frågan - för egentligen har jag inte mycket med tvättstugan att göra, eftersom jag har egen tvättmaskin och tumlare. 

Det är ju på det viset, att just min del av huset är annorlunda än de andra i området. Just min del av huset brann nämligen ner till grunden för ett antal år sedan, vilket tvingade hyresvärden att bygga upp den delen från grunden och då passade på att uppdatera standarden rejält i just de lägenheterna. Vi har sådant som inte finns i resten av huslängan: spishäll i stället för spis, köksfläkt, varmluftsugn i bekväm arbetshöjd, diskmaskin, tvättmaskin och tumlare. Inredningen i köken är också betydligt modernare med bättre höjd på bänkarna, fler skåp och lådor m.m. I de andra portarna är köken av betydligt äldre snitt med lägre bänkhöjd och gammal utrustning som jag faktiskt inte sett till i andra lägenheter sedan 1980-talet... och det känns orättvist, särskilt som jag vet att hyresgästerna i dessa "äldre" lägenheter är rädda för att be om renovering eftersom de är oroliga för hyreshöjningar. Skärva är ett fattigt område i så motto att de flesta som bor här är låginkomsttagare, och Gullspång är en fattig kommun som behöver få täckning för sina kostnader - så att renovera området skulle troligen innebära att Gullspångsbostäder tvingades höja hyrorna för dessa lägenheter. Något jag tror skulle bli kämpigt för de hyresgäster som bor där. Kanske hade det varit likadant för mig, om jag hade bott här innan lägenheten renoverades... men nu var jag införstådd med hyran redan när jag flyttade hit, och tack vare mitt bostadstillägg klarar jag kostnaden. 

Så mitt engagemang handlar inte om mig själv, utan om de andra hyresgästerna. Jag ser deras behov, och deras rädsla, och vill göra något åt det.  

Det jobbiga är att jag inte vill bråka med Gullspångsbostäder, eftersom jag förstår och respekterar deras situation. Allmännyttan har en tung börda att bära, eftersom de skall tillhandahålla vettiga bostäder åt människor utan att samtidigt ha en diger kassa att ösa ur... så var tar de pengarna? Det är ju kommunens invånare som betalar, och samtidigt är det kommunens invånare som bebor lägenhetsbeståndet... att få en sådan ekvation att gå ihop är inte det lättaste. Allting kostar, inte minst sådant som har med byggande att göra. En privat hyresvärd har andra möjligheter när det kommer till renoveringar - de styrs inte av kommunala skyldigheter på samma sätt som allmännyttan och kan sikta in sig på hyresgäster med god ekonomi. De som inte har råd, får helt enkelt flytta därifrån och lämna plats för dem som har tjockare plånböcker. Nota bene, alla privata värdar är inte samvetslösa kapitalister och det finns gott om privata hyresvärdar som tar ett stort socialt ansvar i sina respektive kommuner - det vet jag eftersom jag själv varit hyresgäst hos en sådan värd. Vad jag menar är att allmännyttan sitter i en helt annan ekonomisk rävsax, eftersom de inte kan gå med vinst och dessutom tilldelas sin budget genom kommunpolitiska beslut. Generellt sett, givetvis... och med den lilla detaljen i bakhuvudet att det finns rika kommuner och fattiga kommuner. Jag har i decennier bott i en väldigt rik kommun - Nacka - så jag har erfarenhet av skillnaderna. Men nu bor jag i en fattig kommun som gör oändligen mycket mer för sina små slantar än vad den rika kommunen gjorde med sina... och jag vill inte slå undan fötterna för Gullspång, som jag tycker är väldigt mycket bättre på att ta hand om sina invånare än vad rika Nacka var under den långa tid jag bodde där. För Nacka handlade allting om yta, om kommunens utseende och rykte... här handlar allting om människors välfärd. Undra på att lilla Gullspång fått många priser för bästa grundskola, bästa äldrevård, bästa vårdcentral m.m.

Försöker få ordning på mig själv

Måndag vid lunchtid

Idag har jag faktiskt förberett mig genom att lista veckans arbetsuppgifter. Anteckningsblock och penna är fortfarande mina bästa vänner, oavsett all teknik man har tillgång till numera... jag behöver den fysiska kontakten (eller hur jag skall uttrycka saken) med mina arbetsredskap och det behovet minskar inte med åren. Så under eftermiddagen har jag suttit och gjort en lista över vad som behöver göras här hemma, rum för rum, dag för dag. Det är i alla fall min förhoppning att jag skall orka ta itu med ett rum per dag... sedan får vi naturligtvis se hur huvudet mår, om jag kan sova på nätterna o.s.v. Men de flesta sakerna jag vill få gjorda under veckan är rätt enkla: jag behöver dammsuga och svabba alla golven, tvätta flera omgångar, diska, ställa i ordning i bokhyllorna, fotografera och sälja lite saker (framför allt DVD-filmer, kanske någon eftertraktad LP), köra (med pirran) kartonger m.m. till källarförrådet, köra (med bilen) skräp till återvinningsstationen, hänga upp ampellamporna i vardagsrumsfönstret (de jag tog ner i december för att i stället ha adventsbelysningen där), placera ut de konstgjorda växter jag ställde undan för att göra plats för julsaker o.s.v. Jag skall också packa några kartonger med saker som skall skänkas till Södertälje katthems loppis - filmer, böcker, prydnadsföremål, köksföremål o.s.v. och ett par kassar med fläckiga, trasiga kläder som skall lämnas för återvinning av tygerna.

Och tar det mer än en vecka, får det väl göra det, då. Huvudsaken är att det blir gjort, och det är därför jag har min checklista: den hjälper mig att se att det händer något,, att sak efter sak blir avbockad när den är färdig. 

Digital teknik är nog bra och har sina fördelar - men den är alltför ogripbar när man blir äldre, tycker jag. När apparaterna är avstängda känns det på sätt och vis som att sakerna i den upphör att existera. Det virtuella är inte tillräckligt "verkligt" för ens sinnen när huvudet krånglar och man blir långsammare i tankegången... tvärtom har åtminstone för mig det nedskrivna - på lappar, post-it:ar, kalendrar m.m. - blivit allt viktigare för att inte jag skall tappa bort det jag vill åstadkomma. Faktum är att jag känner mig alltmer dragen till den sortens hjälpmedel som Alex och andra med hennes diagnoser har för att hålla ordning på livets "måsten": magnettavlor, whiteboards, tydliga kalendrar, upptejpade minneslappar o.s.v. Alex har en suverän whiteboard på väggen i vardagsrummet där klocktiden anges genom att alltfler små lampor tänds i en stapel ju senare på dagen det är, och Daniel använder en magnetisk whiteboard på kylskåpsdörren där han skriver upp hela veckans matsedel så att Alex alltid vet i förväg vad som skall hända vad gäller måltiderna. Det är så smart i all sin enkelhet! Själv tänker jag så småningom skaffa mig en korktavla som komplement till min whiteboard med veckans schema... på schemat skriver jag upp sådant som läkartider, födelsedagar och annat som jag behöver veta tidpunkter för, och på korktavlan har jag tänkt nåla upp post-it:ar där jag skriver upp t.ex. "har lånat ut x kronor till x", "glöm inte att ringa x" eller "lämna tillbaka biblioteksböckerna före x" samt listor på sådant jag behöver köpa. Det man inte har i huvudet får man ha på väggen - hihi! 

Nu ringde Maria och vill bjuda på "kaffi"... så jag får fortsätta blogga mer sen.


Skrivet samma kväll:

Det har snöat sedan igår, då det också blåste rätt rejält, men idag har snöandet blivit mer påtagligt... jag har gått fram och tillbaka mellan lägenheten och förrådet med kartonger under eftermiddagen och kvällen, och mellan varje gång har mina spår hunnit snöa över! Det ser inte så mycket ut om man står och tittar på snöandet, men bara idag har vi fått närmare en decimeter och det ser inte ut att avta... så jag antar att det fortsätter åtminstone under natten. Blir spännande i morgon när Belle och jag skall ut för morgonrastningen! Hon är måttligt road av att gå ut redan, skakar av tassarna och ger mig anklagande blickar som om hon ansåg det vara mitt fel att marken är vit och kall. Men det är jag van vid - jag lärde mig för många år sedan att katterna ansåg regnet vara mattes fel - hihi! Så jag tar inte illa vid mig av de där blickarna utan förklarar bara att Belle får vänta sig till Skaparhunden med sina klagomål.

I morgon hoppas jag ha fått undan så mycket bråte från golven att jag kan ta itu med dammsugningen och svabbandet. Om jag orkar, skall jag dessutom tvätta... alla plädarna i soffan behöver fräschas upp. 

Men nu är det dags för en sista mugg te för i kväll, och sedan skall jag krypa i säng.  

Engagerad läkare

Lördagskväll 

I förrgår var jag hos min läkare och diskuterade min medicinska situation. Han hade verkligen inte legat på latsidan utan dels forskat i hur länge sedan det var jag tagit vilken medicin och dels hur han skulle lägga upp min medicinering så att den både fungerar optimalt och jag har råd med den. Det kallar jag en engagerad läkare! Nu satte vi oss och gick igenom alla mina mediciner, och han visade mig på dem jag verkligen behöver ta varje dag, vilka jag bara behöver ta vid behov och vilka jag kan "strunta i" när jag inte har råd att hämta ut dem. Samt vilka som helt kunde tas bort. Resultatet blev en klar och tydlig lista över hur jag skall medicineras framöver - och inom ekonomiska ramar som jag klarar av. Det kändes upplyftande att känna hans helhjärtade stöd och jag mådde riktigt bra när jag gick därifrån... för nu vet jag att jag klarar av det här, utan att min hälsa drabbas ännu mer. 

När jag kom hem fick jag nästa goda nyhet: Försäkringskassan har höjt mitt bostadstillägg! Gud tar verkligen hand om mig.

I övrigt har jag mest vilat, för jag är verkligen trött - och även det hade min läkare svar på, när han poängterade hur länge sedan det var jag hade tagit mitt Levaxin. Ibland känner jag mig mer korkad än vid andra tillfällen, för jag vet ju precis hur viktigt Levaxinet är för ämnesomsättningen och att ens inre "motor" slutar fungera om inte sköldkörteln arbetar normalt... men vad jag inte hade tänkt på, är att sköldkörteln också styr i stort sett vartenda hormon i kroppen och att man faktiskt inte tar upp insulin normalt om inte sköldkörteln mår bra. Alltså: för att min diabetesmedicinering skall kunna fungera, måste jag förstås ta mitt Levaxin också. Det finns stunder när man måste skrivas på näsan för att begripa somligt *suckar djupt*.

Till min glädje har jag så sakteliga börjat virka igen, även om jag sällan har ro i kroppen att sitta särskilt länge (sitter jag länge, somnar jag...) än. Det är min förhoppning att inspirationen skall vilja infinna sig nu när jag börjat hantera garner igen... till dess gav jag mig på det nystan jag blev förälskad i strax före jul, när jag av en slump hittade en liten garnbutik i gamla stan i Mariestad. Det är så snyggt att det inte spelar någon roll vad jag gör med det, så jag bara virkar på och så får det bli vad det blir.

Å, nu höll jag på glömma att blogga om en annan sak som hände i tordags: Perry visade mig runt i huset och berättade om sina planer för de olika rummen. Det var första gången jag ringde på "mammas" dörr för att komma in i huset, något om kändes väldigt märkligt och ändå bra, och att bli guidad omkring  var en uppiggande upplevelse. Perry kommer att göra huset till ett riktigt mysigt och vackert ställe, det är jag övertygad om! Och han visar en sådan kärlek till husets ålder och karaktär, det märks när man ser vad han redan hunnit köpa i form av inredning, tapeter, golv, möbler m.m. Jag visste att det skulle bli bra att sälja till honom... det känns verkligen så rätt, och jag kunde åka därifrån med en intensiv känsla av att jag inte längre "sitter fast" i huset; där var nämligen isande kallt, särskilt i källaren, eftersom Perry håller på att byta värmesystem... och min lättnad när jag åkte därifrån var stor. Det var kylan som drev mamma och mig därifrån - vi praktiskt taget flydde p.g.a. att vi - särskilt mamma - frös så fruktansvärt och jag misslyckades med att hålla huset tillräckligt varmt för henne och djuren. Här är det alltid minst 20 plusgrader, i huset fick jag kämpa för att nå den temperaturen vintertid... Gud var så god mot oss som ordnade den här lägenheten, och dessutom hittade en kärleksfull ny ägare till det hus vi egentligen inte ville lämna. 

En viktig sak till hände på torsdagen: eftersom Perry fyllde 60 år, samlades Maria, Daniel, Alex och jag hemma hos Maria och bjöd Perry på middag och fika samt en bukett tulpaner i all enkelhet. I sommar skall vi fira honom mer ordentligt, det har hans själv avgjort för han vill ha fest på husets veranda! Och till dess hinner vi skramla till något att presenta honom med också... jag har en bra aning om vad som skulle passa, men det tänker jag inte skriva om här - hihi!

Hm, kanske inte underligt att jag var så trött i torsdags...

Ta't lugnt!

Tisdag vid lunchtid 

Då och då stannar jag upp i ett språng och nästan ryter "Ta't lugnt!" till mig själv. Eller så ropar jag på mamma. Då är det dags att fixa te och slå sig ner i soffan med djuren omkring mig, ta en lång promenad med Belle eller kanske fika hemma hos en god vän. I alla fall inte fortsätta med det jag för stunden höll på med. 

Hos min första kurator (jag har varit hos ett antal under årens lopp) fick jag lära mig ett verktyg som jag ständigt använder mig av: "Släpp och gå". D.v.s. att ingen kommer att döda mig om jag inte slutför det jag gör, utan helt enkelt går därifrån. Sedan, när paniken lagt sig, går man tillbaka och gör ett nytt försök. Vi övade på det i reella situationer, t.ex. att ställa ifrån sig en halvfull kundkorg i en butik och bara gå därifrån. Det är inte bussigt mot personalen, men ingen dör av det... och det är själva poängen. Att saker sällan är så dödligt viktiga att man faktiskt inte kan låta bli dem just då. Sedan skall förstås den insikten ner i hjärtat, så att man kan och vågar agera på det sättet i verkliga livet. 

Det är också något mina djur har lärt mig: att livet egentligen handlar om att äta, dricka, leka, älska och sova. Allt annat är överkurs. Att vi människor sedan skapat oss en konslat tillvaro som kräver arbete, pengar och politik är en annan sak. Det är viktigt, det också, numera, tråkigt nog. Hur många av oss djurägda längtar ibland efter att få leva som våra djur? Vi som är kristna har åtminstone den tryggheten att Gud finns där, ungefär som att människorna finns (skall i alla fall finnas) där för t.ex. katterna och hundarna. Och marsvinen (tänker på Alex och Daniel, som är mycket goda omsorgstagare om marsvinen Leo och Melker). När jag var ung sysslade jag mycket med akvarier, och ibland satt jag där och studerade fiskarna medan jag funderade på vad de tänkte om den som matade dem. Såg de oss som gudar? Maten bara kom, singlade ner från ovan, utan att de hade gjort någonting för att få den... ungefär som Gud lät manna regna från himlen till Moses och hans folk under vandringen genom öknen efter flykten från Egypten. De hade inte förtjänat den, utan fick den av nåd. Och de kunde knappast förklara miraklet med att de åtminstone var vackra att se på, som fiskarna! *skrattar* 

Idag har jag unnat mig en extra lång dusch, varefter jag satte mig att dricka te och läsa tidningen. Ute är det fortfarande "suddigt" väder, och smått, "stickigt" snöande emellanåt. Så Belle vill inte gärna gå ut... fast jag skall överraska henne med en promenad ner till Amnegården så snart håret har torkat. Det gillar hon! På Amnegården finns folk som älskar henne och som gärna, om matte just då tittar åt ett annat håll, sticker till henne små godsaker. Belle är inte särskilt förtjust i andra hundar, men hon formligen älskar människor! Och eftersom människor också älskar Belle, försöker jag ordna sådana situationer mellan varven. Caféet på Amnegården är perfekt för sådana spontana möten, och medan Belle umgås med folk passar matte på att unna sig lite av det supergoda kaffet. 

I kväll är jag bjuden på middag; Perry skall laga någon av sina paradrätter hemma hos Maria. Skall bli trevligt! Jag har inte träffat en människa sedan i fredags, så det kan vara på tiden att jag återknyter kontakten med världen utanför lite grand. Jag vill också börja med virkningen igen... det var alldeles för länge sedan, men nerverna har inte riktigt medgivit att jag sitter så still...


Äldre inlägg