Visar inlägg från december 2018

Tillbaka till bloggens startsida

En spinnande dag

Söndagskväll 

Idag har Olafs och Jessies husse varit på besök för att titta till dem. Han var mycket trevlig, och jag hoppas att han tycker att jag tar väl hand om hans pälsklingar... fast det började inte så bra, för katterna hade glömt bort deras hund - en ljuvlig "gatukorsning" med Basenji-utseende som heter Ted och som älskar "sina" katter (han var med och födde upp Olaf, fick jag veta) och som förstås inte kunde förstå varför de sköt rygg, fräste och klöste till honom när han kom nära. Stackars Ted, så ledsen han blev! Men husse var lugn och bjöd på godisar, både till hund och katter, och snart lugnade situationen ner sig. Godbitarna fick Belle att slappna av också... från början skällde hon skallen av sig när Ted kom in i hennes revir och sedan låg hon under soffan och morrade så att möblerna vibrerade. Till det bjöds på godis, som sagt. Efter det var isen bruten och alla djuren glada - tänk, en sådan skillnad lite godis kan göra! *skrattar*

Vi tvåbeningar drack kaffe - puh, nu känns det som om det kluckar inombords! - och pratade katter, gemensamma bekanta här på orten (husse kommer från Otterbäcken) och garn... ja, han stickar! Och han tyckte mycket om mina grytlappar, som jag visade honom, så det slutade faktiskt med att han köpte två stycken. Som han glömde kvar när han åkte... men det gör ingenting, för han kommer tillbaka på nyårsdagens eftermiddag för att lämna Olafs och Jessies pass ifall jag behöver ta någon av dem till veterinären. Där står ju allt som hänt dem - vaccinationer, chipnummer o.s.v. Redan nu hade han med sig presenter till både katterna (blöt- och torr mat samt kattsand) och till mig (hemmagjord marmelad och en fin tvål gjord på renfett - lyxigt!), och jag hoppas att jag visade tillräcklig tacksamhet för jag blev väldigt glad.


Skrivet senare samma kväll:

I kväll har vi bekymmer här i huset - någon tvättar, trots att sista tvättiden var kl. 20.00. I vanliga fall skulle jag inte haka upp mig på en sådan sak, för det finns förmodligen en anledning... men ovanför tvättstugan bor en gammal dam, och själv har jag porten in till tvättstugan vägg i vägg vilket gör att både djuren och jag hoppar till här i vardagsrummet varje gång den slår igen. Och det gör den stup i kvarten, eftersom den som tvättar går fram och åter mellan tvättstugan och sin lägenhet. Ringde till Securitas, som hanterar vår Störningsjour på tider då hyresvärden inte går att nå, men de kunde ingenting göra eftersom det inte handlade den störandes lägenhet eller trappuppgången (de har inte befogenhet att gå in i tvättstugor och källarförråd, sa de)... så nu har jag i stället mejlat hyresvärden och bett dem att antingen dämpa porten eller ordna så att elen slås av t.ex. kl. 22.00 om kvällarna. Så var det i Fisksätra, där jag bodde i många år... en enkel åtgärd för att hindra tvättande på sena kvällar och nätter.

När jag inte agerar Husombud (jodå, jag har erbjudit Hyresgästföreningen att bli aktiv här i området och de är intresserade så  jag skall få utbildning m.m. för att kunna agera på ett bra sätt i bofrågor) tittar jag på "Sagan om Ringen" och dricker te. Känner mig lite för uppe i varv för att krypa i säng ännu... tankarna snurrar på rätt bra, eftersom det är nyårsafton i morgon (eh, senare idag) och jag aldrig kan låta bli att fundera både över det som varit och det som kommer. 

Det är lustigt... den nyårsnatt jag minns bäst var någon gång i början av 1980-talet, när jag satt och räknade ut att jag skulle fylla 36 år 2000. Då kunde jag inte ens föreställa mig hur världen och mitt liv skulle se ut... det kändes som science fiction! Och på sätt och vis har den känslan besannats, för en hel del saker har hänt som verkligen var science fiction på den tiden... Internet, att nästan alla människor i nästan alla länder numera har datorer och smartphones, att gentekniken har kommit så långt, att man kan transplantera organ och t.o.m. odla mänskliga organ i laboratoriemiljö... listan kan göras lång. Men annat var också ren science fiction, fast på ett helt annat sätt: att vi skulle upprepa misstaget att tillåta nationalism och nazism, t.ex. Och att européer och amerikaner, trots att vi alla fortfarande minns andra världskrigets fasor, är beredda att begå samma gruvligheter som skedde då. Bara för att vi inte vill dela med oss av vårt överflöd.

År 1997 kom en film upp på biograferna som hette "Gattaca". Tyvärr såg jag den, och jag har aldrig lyckats glömma den... en värld indelad i A- och B-människor, där den som har fel gener antingen dödas direkt efter födseln eller tvingas leva i ett slags slaveri åt de som råkat få bra gener. Minsta defekt kunde räcka, så var man plötsligt en värdelös existens som tärde på samhället. Nu har vi kanske inte nått ända dit än... men som saker och ting utvecklas, kan jag skönja en början åt det hållet i folks tänkande och det skrämmer mig så mycket att jag hoppas att jag hinner dö innan det blir verklighet. Förut ville jag alltid bli urgammal för att få se vad framtiden bar med sig, men numera vet jag inte om det lockar särskilt... nu är jag inte längre rädd för att dö, inte bara för att jag tror på himlen utan också för att jag faktiskt inte attraheras av vad framtiden kan innehålla. Det jag tänker koncentrera mig på är att göra livet så bra som möjligt för så många som möjligt medan jag lever, och sedan släppa taget utan ånger.

Speciell gäst i morgon

Lördagskväll 


I morgon är det den femte advent. Ja, jag vet, det finns ingen sådan dag - men egentligen tycker jag att det borde göra det, eftersom det fortfarande är december och vi skulle behöva en helgdag för begrundan av vad årets julhelg medfört. Hur vi tagit emot Guds födelse i våra hjärtan. Och vad vi gör av det överflöd Han givit oss utan att vi egentligen gjort oss förtjänta av det. För det välstånd vi lever i, har vi i regel fötts in i och alltså inte kämpat oss till... så hur kommer det sig att så många av oss anser att det är "vårt"? Att vi och ingen annan har rätt till det?

Jag har sovit en del idag, eftersom jag mådde dåligt i morse och kände mig yr och illamående. Framåt sen eftermiddag var jag dock återställd och tog itu med lite av varje här hemma: särskilt handdiskningen av finporslinet (tallrikar och glas m.m.) som jag använt i jul och som jag inte vill köra i diskmaskinen. Så har jag plockat undan återvinningsskräp, slängt hushållssopor och lämnat två påsar till komposten m.m. Sist, men inte minst, har jag skrubbat kattlådorna... puh, det tar verkligen på ryggen! Olafs och Jessies låda är en sådan där de hoppar i ovanifrån, medan mina är täckta, med hål framtill... och visst är våra gästkatters låda mindre skräpig, men den är mycket jobbigare att göra ren. Så trots att det skvätter ut en hel del sand ur mina (särskilt när Belle använder dem - hon praktiskt taget öser ut sand på hallgolvet!) föredrar jag ändå dem eftersom jag kan sitta på en puff medan jag gör ren dem. Och det skonar kroppen rejält i jämförelse.

Läste förresten i tidningen häromdagen att kattsand är ett växande bekymmer för återvinningsindustrin. Som det är idag, hamnar kattsand (som till största delen är bentonit eller liknande) i hushållssoporna som bränns när de kommer till återvinningsstationerna. Men lera brinner ju inte, och det slammar igen maskinerierna. Så varför återvinns inte kattsand? Eller vad skall vi göra med den? Jag har frågat om det går att lämna separat, men personalen på Odenslund säger att de inte har något sätt att ta hand om sådant avfall (än). Kunde jag, skulle jag använda pellets i stället... det hade Aragorn och Imma, och det var både lätt och gick att kompostera. Men mina nuvarande katter accepterar inte pellets i sina lådor och vad gör man då? Tål att grunnas ordentligt på.

Nu skall jag strax krypa i säng och sova gott, för i morgon får vi ett alldeles speciellt besök: Olafs och Jessies husse kommer för att träffa sina pälsklingar och se hur de har det här hos oss! Och innan de kommer, vill jag hinna duscha och komma i lite fräscha kläder. Idag har jag larvat omkring i bekväma träningsbyxor och t-shirt... 

Fler tankar om julen

Okristligt - hihi! -tidig lördagsmorgon 


Ytterligare en tanke har sysselsatt mig denna jul... egentligen min andra utan mamma, men eftersom jag befann mig i chocktillstånd förra julen p.g.a. hennes död anser jag denna vara min första medvetet planerad för bara mig själv. Min bror Torbjörn, som brukar fira med mamma och mig och som kom även förra julen - han ansåg säkert att jag inte var redo att stå på egna ben så snart efter mammas bortgång (och det hade han alldeles rätt i) - berättade för mig i god tid denna höst att han planerade att fira jul på annat håll i år. "Precis som du nu skall leva ditt liv, behöver jag leva mitt" konstaterade han. Och jag håller med. För att känna att mina syskon kommer bara för att "syrran inte skall vara ensam" känns absolut inte rätt... och dessutom måste jag, som sagt, lära mig att stå på egna ben utan att luta mig mot andra. Naturligtvis skall vi alla i familjen fira högtiderna på det sätt som känns rätt för var och en! Sedan är det förstås alltid underbart att träffa mina syskon med familjer - men det är en annan historia, som inte skall blandas samman med den tanketråd jag just nu väver. 

Faktum är att jag inte har känt mig ett dugg ensam, trots att varken mamma eller Torbjörn varit här. Mina vänner har firat delar av julen med mig och delar på sitt håll, med sina familjer, släktingar och vänner - precis som det skall vara. Och jag hoppas innerligt att ingen av dem fått för sig att de "övergett" mig... för jag har mått bra av den tystnad och stillhet som jag skapade runt mig genom att stänga av TV, telefon och dator för att i stället tända levande ljus och vila i mig själv. Tiden saktade ner, blev mer i min inre takt, och jag kände hur bra jag mådde av att i princip göra som djuren: äta, sova och leka. Det enda hushållsarbete jag utförde var att packa diskmaskinen och köra den, samt förstås att hetta upp doppet till julmaten (resten är ju kallskuret). I övrigt satt jag mest i soffan med djuren och kopplade av; läste lite, lekte och gosade, lyssnade till tystnaden och bad. Det kändes väldigt bra.

På tal om frid och ro, så minns ni hur stressad jag var före jul därför att jag ville städa men orkade inte... men så på söndagseftermiddagen kom Maria och tog itu med strykandet av juldukar medan jag gjorde ren golven, och tänk, så bra det gick att jobba när jag inte var ensam! Så tack vare henne fick jag det julfint, trots min brist på ork... och det är fortfarande så fint här hemma att hjärtat sjunger när jag ser mig omkring. Okej, det står disk på diskbänken eftersom jag inte får föra oväsen så här dags på natten - men den tänker jag ta itu med i morgon, när huset har vaknat till liv efter nattvilan. 

Nu är själva juldagarna över, men julmysteriet i kristen mening fortsätter i flera veckor framöver. Till Trettondedagen, närmare bestämt - den dag då de vise männen (att de var tre har legenden lagt till - det står inget i Bibeln om vare sig hur många de var, varifrån de kom eller vad de hette) besökte det nyfödda barnet i krubban och skänkte honom gåvor. Har ni funderat över varför de kom till ett litet barn med så konstiga saker som guld, rökelse och myrra? Det berodde på att dessa saker var vad man brukade ge en kung; det var de tre mest dyrbara tingen i den kulturen. Och inom den katolska traditionen översätter man gåvorna så här: guldet symboliserar kroppen (det solida, som går att ta på), rökelsen symboliserar själen (det är den delen av oss som är medvetet andlig och som uppsänder böner - liksom ringlande rök stiger uppåt - mot himlen) och sist, men inte minst symboliserar myrran anden (det odödliga och eviga i oss - myrra användes när man gjorde i ordning mumier). Vad de tre vise männen gav Jesusbarnet var alltså sig själva: kropp, själ och ande. Inga dåliga gåvor!

Innan dess firar vår gregorianska kalender nyårsskifte; lustigt nog, eftersom kyrkoåret - som ju borde ligga till grund för kalendern i ett (åtminstone fram till modern tid) kristet land som Sverige - inleds med första advent. Varför det är så har jag faktiskt ingen aning om - kanske du vet? Annars kan det vara en god anledning att läsa på saken, så att jag kan formulera ett svar inför nästa årsskifte - hihi!

Apropå kalender, så har jag suttit här i soffan i kväll och fyllt i en kalenderbok jag fick av en vänlig herre på Swedbank strax före jul, då jag följde med Alex och Daniel dit (de behövde uträtta ett ärende där). Jag är egentligen ingen vän av årsskiften, eftersom januari och februari är mina mest depressiva månader på året, men att fylla i kommande högtidsdagar i en alldeles ny kalender tillhör mina små nöjen. 

Visste ni förresten att nyårsdagen, alltså den 1 januari, är tillägnad den heliga familjen?

Min nyårsafton lär bli lika trevlig som julaftonen var... först blir det fin nyårsmiddag hos Alex och Daniel, och sedan vakar Maria och jag in det nya året hemma hos henne för att vara hos Måns (hennes katt) och Belle, som båda är skotträdda. Jag är bara en smula orolig över huruvida Olaf och Jessie också är rädda för smällar... jag vet ju så lite om dem, men eftersom de har levt sina korta liv i Peking som är en av världens största städer borde de åtminstone teoretiskt inte vara rädda för buller. Å andra sidan kan de ju ha bott i ett väldigt lugnt område - kanske får höra lite närmare med Carina om den saken i god tid, ifall jag måste tänka om och vara hemma kring midnatt. Annars fungerar det säkert tillräckligt väl att jag har öppet till badrummet och garderoberna, så att de har någonstans att gömma sig om det blir oroligt. Tack Gud, att det fro.m. 2019 är förbjudet för privatpersoner att hantera fyrverkerier utan specialtillstånd! Jag älskar fyrverkerier, men jag vet hur svårt djuren har det... och hur miljöfarligt det är. För att inte tala om alla dessa ungdomar och berusade vuxna som skadas av raketer varje år! När jag bodde i Fisksätra for en nyårsnatt en raket rakt in i en lägenhet och brände ut den totalt... det är inget bra sätt att inleda det nya året, vare sig för gärningsmannen eller offren.

En välsignad jul... för alla?

Natten mellan fredag och lördag 


Så har juldagarna kommit och gått. Min dator har varit undanlagd och telefonen avstängd för att inte störa helgfriden. Det är märkligt... när man stänger av tekniken, blir tiden mer generös i ens tillvaro - timmarna försvinner inte lika fort, troligen för att man inte bombarderas av intryck hela tiden. 

Kvällen före julafton hade vi uppesittarkväll här, Maria, Perry och jag. Vi hade lagat riktigt god mat - revbenspjäll och potatisgratäng - och Perry hade med sig en kladdkaka som vi avnjöt med vispad grädde till fikat medan vi spelade Bingolotto och kopplade av. När spelet var över vacklade Maria och Perry hem, mätta och trötta, medan jag tog en sen fika hos Daniel och Alex - jag skulle ju ändå rasta Belle innan vi la oss. 

Julaftonen startade mjukare än vanligt, eftersom varken mamma eller Torbjörn (som båda var tidigt uppe) var här. Jag kunde sova till lunch och sedan ta en lugn tepaus i soffan innan Maria dök upp och drack te, hon också. Först efter Kalle Anka-timmen på TV började vi göra i ordning maten, och sedan hann vi äta i lugn och ro innan Perry, Alex och Daniel dök upp för julklappsutdelningen. Fick jag någon julklapp? Ja, en - ett doftljus på en liten fin silverbricka. Men den finaste julklappen var att Alex grät av glädje över det Maria och jag gav henne (en limpistol och diverse pysselsaker)! Det är oändligen mycket roligare att ge än att få, tycker jag... och det säger jag inte för att verka snäll, utan för att jag inte vill ha en massa saker omkring mig utan försöker bli av med så mycket som möjligt men gärna gläder andra - som gillar att få - med diverse gåvor. Vi är alla olika: somliga tycker om att omge sig med saker och känner ständiga behov av nytt, medan andra tvärtom vill rensa bort så mycket som möjligt och bara ha sådant man verkligen behöver omkring sig. Om jag skall köpa något, letar jag dessutom först på loppisarna... varför köpa nytt, när det finns gamla saker som i regel håller bättre? Riktigt gamla, hantverksmässigt tillverkade saker som är gjorda för att hålla. Och som oftast är mycket vackrare än det nytillverkade. 

Juldagen och annandag jul var jag ensam större delen av tiden och ägnade mig åt tre saker: Gud, vila och djuren. På annandagens kväll bjöd jag hit Perry på julmat, och en stund senare kom Maria för att fika med oss. De hade knappt hunnit gå förrän migränen högg mig i skallen och tvingade mig i säng... och där blev jag sedan liggande tills på fredagens eftermiddag, innan jag vingligt kom på fötter. Gissa om hela kroppen ömmade! Men sedan har jag blivit allt stadigare, och under kvällen orkade jag t.o.m. gå över till Alex och Daniel och fika en stund.

Vi har haft snö och kyla hela julen, och även om det verkar ha töat medan jag legat i migrän finns det mesta av snön kvar och det är otäckt halt ute. Skaren är stenhård - den bär t.o.m. mig (och jag är ju inte precis någon lättviktare). Så det lär nog ligga kvar över nyårshelgen i alla fall, till glädje för de barn som fått skidor, kälkar, pulkor och andra snöleksaker i julklapp.


Skrivet senare samma natt:

En sak jag har funderat mycket över nu under juldagarna är den moderna människans komplicerade förhållande till just julen. Kanske är det enklare för oss kristna - det gör julfirandet meningsfullt, oavsett yttre omständigheter... jag menar, jul blir det ju för oss även om vi inte har julmat eller julklappar, träffar släkt och vänner eller är ensamma o.s.v. Julen är i sig själv nog som det glädjerika mysteriet att Gud bestämmer sig för att bli människa och låta sig födas som ett litet fattigt och hjälplöst spädbarn. Den mäktigaste kraften i hela universum, Livets egen Skapare, gör sig så liten och sårbar... för när man tänker på saken, finns det något mer skyddslöst än ett nyfött barn? Det dör omedelbart om inte det finns en människa i närheten som tar hand om det, ger det mat och värme, skyddar det från faror...

Människor som inte firar julhelgen av religiösa skäl kan förmodligen känna sig precis lika hudlösa och ensamma som ett nyfött spädbarn, särskilt i en kommersialiserad omvärld där ens popularitet mäts i hur många människor man har omkring sig på julaftonen och hur många (och dyra) julklappar man får. Tar man bort det kristna budskapet ur julen finns ett annat budskap kvar: gemenskap och generositet. Och det låter mycket vackert, men innebär att ett enormt antal individer ställs utanför. De har ingen att fira julen med, kanske inte ens tak över huvudet - än mindre råd att ge julklappar eller unna sig julmat. Och även de som har det där - alltså, tak över huvudet och mat på bordet - kanske saknar någon att ge en julklapp till och dela maten med. För dessa människor kanske inte julen är den ljusa och lyckliga helg som alla utmålar den? Och i somliga familjer dricks det, och både vuxna och barn blir misshandlade eller åtminstone utsatta för stök och bråk... knappast den fridfulla och roliga jul "alla andra" har. 

En annan sak vi inte kan glömma bort är att krig, nöd och lidanden inte tar ledigt bara för att det är jul. Miljoner människor är på flykt, svälter, är rädda och hotade på alla möjliga sätt... Jesus själv blev ju, bara någon vecka gammal, flykting då hela familjen tvingades bryta upp mitt i natten och brådstörtat ta sig till Egypten för att inte bli dödade. Kommer kristna ihåg det? Kommer de sekulära människorna ihåg den detaljen? Att Jesus var en fattig flykting... en sådan där som vi i de rika länderna i världen stänger våra gränser för att slippa ta emot. Samtidigt som vi firar jul i överflöd.

Ja, julen väcker många svåra tankar till liv...

Da'n före da'n

Natt mot söndag

Fjärde advent
Huvudtanke: rätt handlingssätt



Eftersom klockan redan är 03.05 på natten mot fjärde adventssöndagen, tar jag mig friheten att gå händelserna lite grand i förväg. Och alla mina vänner har alldeles uppenbart tagit till sig andemeningen i de fyra adventssöndagarnas huvudtankar - urskiljningsförmåga, självförglömmelse, kärlek och rätt handlingssätt - för så mycket stöd som jag fick av dem alla på Facebook under lördagen (igår, alltså) kan jag inte annat än konstatera att jag är omgiven av oerhört kloka, godhjärtade och empatiska människor. Jag deppade ihop fullständigt under lördagseftermiddagen och kände att jag absolut inte på något vis skulle hinna städa klart innan söndagskvällen, då mina vänner skall komma på "uppesittarkväll" med middag, fika och spel på Bingolotto... men när jag skrev det på min FB-logg, strömmade medkänslan emot mig. Skall man utgå ifrån vad de alla skrev, är det inte en vettig människa som städar inför jul! Utan gömmer undan stöket i vrår dit inga gäster går, hellre än att jobba sig själva stressade och trötta. Om det stämmer eller om de bara försökte uppmuntra mig spelar faktiskt ingen roll... resultatet blev att jag fann nya krafter och nu faktiskt har gjort en hel del av den där städningen som jag inte trodde mig orka. Tänk, så stor skillnad det gör att få veta att man inte är ensam! 

Så idag har jag inte bara fått klart dopp-i-grytan, utan dessutom städat köket, tvättat två maskiner med tvätt som jag sedan hängt till tork, diskat två omgångar i diskmaskinen samt en omgång för hand (man stökar till ganska mycket när man förbereder julmat - hihi!) och burit in diverse bråte i mitt sovrum dit ingen annan än jag själv och djuren har anledning att gå. Julskrubbat kattlådorna har jag också hunnit, och faktiskt t.o.m. att fika först hos Maria (på eftermiddagen) och hos Alex och Daniel (på kvällen). 

Nu återstår bara att göra borden i köket och här i vardagsrummet julfina, eventuellt dammsuga om jag orkar och sist, men inte minst, duscha innan gästerna kommer... och jag är inte orolig för att det blir sent, för Maria och jag har kommit överens om att inte starta julfirandet på måndag förrän framåt lunch - så jag hinner sova mina viktiga timmar. Ja, Maria och jag firar julaftonen tillsammans, och på kvällen kommer dessutom Alex, Daniel och Perry för julklappsutdelning och fika med gott tilltugg. Pepparkakor finns, liksom diverse godis och frukt, glögg och förstås kaffe eller te utifrån vad var och en föredrar. Skall bli så mysigt!

Framåt natten är det dags för midnattsmässa, och jag låter stunden avgöra om jag åker till Otterbäckens kapell eller tittar på mässan från Rom på TV.

Och vet ni vad? Vi har snö! Och minusgrader! Med lite tur får vi en vit jul... det önskar jag mig för alla de barns skull som får pulkor, skidor och annan vinterleksutrustning i julklapp i år.

Nu är det dags att sova gott. 

Äldre inlägg