Visar inlägg från december 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Styrkt

Onsdagskväll 


Jag vet inte varifrån den kom, orken... kanske nattens andliga och mentala vila i tystnad och stillhet, kanske att min vän blivit helad (vilket lyft en stor tyngd av sorg från mitt bröst - jag trodde på fullt allvar att hon skulle dö!), kanske att allting går så bra idag och jag får så mycket gjort utan att bli trött eller stressad... hur som helst mår jag fint (migränungarna leker städat idag och tinnitusen är inte så jobbig) och orkar både diska, tvätta, städa och ta hand om alla de där småsakerna som blivit liggande.  

Hämtade dessutom ut två paket hos ICA, båda presenter till mig: från min älskade bror Tommy kom tjugo garnnystan i exakt rätt material och tjocklek för min favoritvirkning, och från en vän (som jag inte har rätt att nämna vid namn, eftersom jag inte vet om hen vill det) boken "Ett jävla solsken: en biografi om Ester Blenda Nordström" av Fatima Bremmer. Ester Blenda Nordström var journalisten som genom sin verksamhet införde begreppet wallraffande, d.v.s. att ikläda sig en annans identitet för att inifrån lära sig hur det är att vara den person eller företeelse man vill beskriva. Hon tog bl.a. jobb som piga på gårdar för att sedan kunna berätta om pigornas liv, vardag, tankar och känslor... just den boken, "En piga bland pigor", har jag läst och det var den som grundlade mitt stora intresse för kvinnan bakom orden. Hon var unik på många sätt: ung, kvinnlig journalist under de första decennierna av 1900-talet o.s.v... och ändå låg hennes fokus inte på detta utan på hur andra kvinnor levde och under vilka villkor. Så den här boken har jag velat läsa ända sedan den kom ut... men reservationskön på biblioteket är lååååång, för jag är långtifrån ensam om att vilja veta mer om henne. Kanske har det faktum att boken vann Augustpriset förra året lite grand med saken att göra?

Apropå bibliotek, så var jag där en kortis också... hade nämligen beställt boken "Historiska katter" av Erik Fichtelius, och fick besked igår att den kommit. Den tänker jag börja med redan i kväll, för sedan skall Maria låna och läsa den... jag läser fort, hon läser långsamt, så vi tar det i den ordningen för att ge henne gott om tid.

Kan det ha betydelse för min ork att jag nu har klarat av det första året i mitt liv utan mamma? Sorgen är långt ifrån över - den tar nog aldrig slut - men de som vet säger att man måste ha passerat alla de s.k. märkesdagarna minst en gång för att kunna rikta om blicken från det förflutna till framtiden. Inte för att jag tänker framåt, inte än... jag tar fortfarande varje enskild dag och stund för sig, och så lär det säkert att förbli länge än. Men nu vet jag hur det känns att fira jul, påsk, födelsedagar o.s.v. utan mamma och att man kan ha trevligt ändå, trots att hon fattas mig bortom ord. Dessutom har kuratorn lärt mig så mycket, som är grundläggande för att jag skall kunna stå på egna ben... missförstå mig rätt, jag har förstås levt som ansvarstagande vuxen sedan yngre tonåren (började t.ex. jobba vid sidan av studierna redan som fjortonåring - annars hade jag aldrig haft råd att plugga vare sig på gymnasiet eller vid universitetet) och aldrig smitit undan mina plikter... arbetsmoral, ja, överhuvudtaget ett moraliskt leverne, lärde mamma mig tidigt. Pappa lärde också, även om han inte levde som han lärde - men det är sin egen historia, som jag inte skall trassla in mig i just nu.

Men att vara min alldeles egen person och gå min egen väg, frikopplad från andras förväntningar, krav och ständiga stjälande av tid och fokus, är en ny upplevelse. Jag har övat mycket på det under sommaren och hösten, ofta till enskilda individers förtvivlan eftersom de inte varit vana vid att jag sagt ifrån med en sådan skärpa - ibland rentav aggressivt - men det är en nödvändig väg att gå, och jag tänker inte vika en tum ifrån den. Mitt mål är och skall förbli att vara mig själv och inte en identitetslös amöba för andra att spegla sig själva i. Och ärligt talat, vem vill umgås med en människa som egentligen inte är en människa utan anpassar sig totalt till den hon för tillfället är tillsammans med? Det kan ju inte ge något utbyte, menar jag. Bara narcissister kan uppskatta en sådan relation - som pappa, t.ex., som behövde vara i centrum för att alls existera. Han höll mig med flit "identitetslös" för att kunna fylla mig med sig själv och sina egna behov... nej, jag skulle ju inte prata om honom i detta inlägg! Men jag vill understryka - även om jag tror att de flesta redan vet det - att mamma aldrig var sådan. 

O, i kväll skall jag virka! Men vilket nystan börjar jag med?!? De är tjugo stycken, varje i sin egen nyans... men först skall te-termosen laddas! *myser*

Mörker är inte enbart av ondo

Snart morgon mot onsdag 

Mörker är ett ord som skrämmer folk. Man säger att onda tankar är mörka, att en elak själ är mörk. I mörkret lurar faror, de kriminella trivs i mörkret där de är svåra att upptäcka. Samtidigt kan mörker vara en välsignelse... många djur är som mest aktiva i skydd av mörkret, då deras fiender inte så lätt får tag i dem, och för många människor är nattens mörker vilsamt därför att man då kommer friden, stillheten, tystnaden och friheten från buller och stök som närmast. I mörkret får tankarna fara fritt som fladdrande fjärilar i stället för att som under dagen surra ilsket som uppretade bin. Ja, det är lätt att tänka i skruv... men också lätt att nå sitt inre i den skyddande kokong som nattens mörker kan utgöra. De andra sover. TV:n är oftast tyst, telefonen likaså... det händer inte så mycket i ens egen tidszon på Internet. Kanske kan man låta axlarna sjunka en smula? Och klarar man av att slappna av, för en stund befriad från alla intryck utifrån, finns chansen att också smärtorna klingar av lite, lite grand. 

Jag har alltid älskat mörker, och nätterna är i regel mina bästa vänner. Bara när jag har ångest för något särskilt - framför allt ekonomin - kan natten bli alltför lång... annars välkomnar jag att timmarna saktar in en stund, för det ger mig mer av friden och tystnaden. Nattetid behöver jag inte prestera, utan kan bara vara. Ingen efterfrågar min närvaro, min röst, mina beslut i olika spörsmål. Jag kan inte tvätta, diska, dammsuga, spola vatten... det skulle störa mina grannar. Så nattetid gör jag tysta saker, som att läsa eller lösa korsord, virka, gosa med djuren, be och tänka. På natten smakar teet alltid extra gott, och hungern håller sig borta trots att timmarna går. Nattetid behöver jag inte hålla koll på medicintider och annat som annars rutar in min dag. 

Just eftersom alla förväntar sig att man sover så här dags, är man fri att vara vaken på ett kravlöst och fritt sätt. 

I natt har jag tänkt på det mirakel jag fått vara med om under gårdagen. Som jag skrivit om tidigare, fick en kär vän en svår stroke i slutet av förra veckan och under mina besök hos henne på sjukhuset kunde jag se hur ont hon hade, och hur stora skador stroken hade medfört. Hon kunde knappt röra sig och var helt stum. Men så, igår kväll, ringde hon mig plötsligt och lät som om ingen stroke någonsin rört vid hennes hjärna. Och det berodde på att Gud ingripit. Ett par vänner från kyrkan hade besökt henne, hållit hennes händer och bett för henne - och alla skadorna av stroken vek ifrån henne på ett ögonblick. Ja, jag kan föreställa mig att många som läser detta tänker att det måste ha varit mediciner och andra vårdinsatser som skapade förändringen... men faktum är att personalen stod fullständigt mållös. En MR togs genast, och till skillnad från de två tidigare - som visat på svåra skador - fanns nu inte ett spår av någon stroke. Min vän talade, skrattade och sjöng obehindrat, hon reste sig ur sjuksängen och packade med läkarnas tillstånd ihop sina saker för att åka hem. Inte ens huvudvärken fanns kvar. När hon ringde mig, var hon redan hemma sedan många timmar och jag kunde tydligt höra att hon var som innan stroken... och det hade inte gått mer än ett dygn sedan jag senast såg henne ligga orörlig och stum i sin sjuksäng. Så snabbt läker inte en stroke ens med den mest exemplariska vård, det vet jag. Som jag ser det blev hon helad. En så underbar födelsedagspresent!

Så i natt har jag inför Gud Treenig uttryckt min tacksamhet, min glädje, och min stora lättnad. Jag trodde att hon skulle dö, och i stället har Gud helat henne! Ni får tro vad ni vill - jag förstår att det är "svårsmält" för den som inte själv är troende... men jag tror på vad jag anser mig ha bevittnat. 

Man ber bra i mörker. Det är som om tankarna viker för att ge plats åt känslorna. Och tro handlar inte om att veta, utan just om att tro. För mig är det glasklart, och det räcker så. Jag har bett så innerligt och intensivt för min vän sedan hon fick sin stroke (och den var, som jag nämnde nyss, bevisad i två olika MR-undersökningar men totalt försvunnen i den tredje). 

I somras, när min vän hade det kämpigt i värmen (hon lider nämligen av KOL och hjärtsvikt), bad jag väldigt mycket för henne... och vid ett tillfälle hörde jag tydligt hur en röst inom mig sa att jag inte behövde frukta, för min väns uppdrag i livet var inte färdigt så hon skulle bli kvar hos oss länge än. Nu påminde jag henne om detta budskap. 

Så går en dag än från vår tid...

Natten mellan tisdag och onsdag 


... och kommer icke mer (psalm 414). Fast jag var på väg att skriva "ett år" i stället för "en dag", eftersom jag nu vänt ännu ett blad i mitt livs kalender och påbörjat mitt femtiofjärde levnadsår. Inte för att det betyder så värst mycket längre, eftersom forskningen hintar att vi femtioplussare statistiskt sett kan bli över hundra år gamla tack vare medicinens landvinningar. Och det låter väl trevligt, åtminstone ytligt sett, att man bara hunnit halvvägs? Förutsatt att man får må någorlunda bra, förstås. Men ofta undrar jag om jag verkligen vill bli hundra år eller ännu mer... ju äldre jag blir, desto mer oroar mig sakernas tillstånd i världen. Politiken och människors sinnelag dras mot allt större egoism, naturen och klimatet förstörs i otäckt snabb takt, växt- och djurarter dör ut i otal medan jag skriver detta... och kommer jag att kunna försörja mig i framtiden, särskilt med tanke just på den växande oviljan bland folk att ta hand om sina medmänniskor? För även om vi inte dör, lär vi inte få förbli friska och arbetsföra upp i högre ålder...  att kunna hinna med minst två-tre karriärer hör yngre människor till, det kommer inte att omfatta mig och de som är äldre än mig. Sist, men inte minst, skräms jag av gentekniken och den s.k. artificiella intelligensen - varför är vi så naivt fixerade av att förändra oss själva i grunden rent fysiskt och dessutom skapa maskiner som blir både mer långlivade och intelligentare än oss själva? Särskilt som dessa AI inte fattar sina beslut baserade på både förnuft och känsla, vilket gör dem känslokalla i sina bedömningar.

Igår tisdag fyllde jag som sagt 54 år - en ålder som förr i tiden innebar klänning med förkläde, huckle på huvudet och ett ganska stillasittande liv med barnbarnen omkring sig och stickningen i händerna. Så värst länge sedan var det inte... så såg det ut för många kvinnor, framför allt på landsbygden, så sent som när jag själv var barn. På den tiden firades särskilt männens femtioårsdagar också med grandiosa kalas, silverbuckla med ingraverat namn och andra hedersbevis... så är det inte längre, även om de som har råd firar ganska storslaget än idag. Själv firade jag min femtioårsdag tillsammans med mamma och syskonen med familjer, och det var fint nog för mig. Annars firar jag nämligen inte gärna födelsedagar tillsammans med andra; redan som ung vuxen lärde jag mig att det inte lönade sig att bjuda in till firande för det kom sällan någon men alla hade åsikter om vem som blev bjuden, vad som skulle ätas och vilken tidpunkt festen skulle hållas. Det kändes som om jag själv antingen stod i köket och kokade kaffe medan gästerna hade trevligt i vardagsrummet eller satt ensam med tårta och annat fikabröd som inte blev uppätet. Så redan för decennier sedan började jag fira mig själv i stället - ja, mina föräldrar firade mig förstås, och syskonen hörde av sig med grattande via telefon, kort eller mejl.

I år har det dock faktiskt varit annorlunda. Alla mina syskon har uppvaktat mig med presenter, och mina vänner här på orten har både grattat och deltagit i fika hos mig. Dessutom har det hänt flera underbara saker idag, som jag tyvärr inte får berätta i min blogg eftersom jag lovat hålla tyst... men det har känts som presenter, och jag är väldigt glad! Kanske får jag möjlighet att berätta mer vid ett senare tillfälle, och då kommer ni att förstå min glädje.

Många har också grattat mig via mejl, kort och FB-inlägg: stort tack för det!

Nu sitter jag här och vilar, njuter av nattens tystnad och planerar morgondagens uppgifter. Jag skall ner till biblioteket och hämta en bok jag beställt ("Historiska katter" av Erik Fichtelius) samt till ICA och hämta ut två paket som jag absolut inte har en aning om vad de innehåller, så det skall bli spännande. I övrigt hoppas jag få ro i kroppen att dammsuga och svabba golven, och sedan skall jag faktiskt ta upp granen och montera den så att katterna får vänja sig vid den innan den kläs. Min förhoppning är att särskilt gästerna skall vilja klänga och klättra av hjärtans lust nu i början och sedan tröttna innan det är dags för granljus, glitter och andra prydnader (självklart ingenting de kan göra sig illa på även om de fortsätter att klättra)... tänker att det kanske kan börja bli dags att klä  granen i nästa vecka, så att den får sprida julstämning i god tid innan jul? Förr tyckte jag att det var oerhört viktigt att granen aldrig kläddes förrän kvällen före julafton, men nu har jag släppt på det för att slippa stressa - kvällen innan jul brukar jag vara upptagen med att lägga sista handen vid julmaten, och i år skall dessutom Perry, Maria och jag ha uppesittarkväll med Bingolotto, god mat och fika. Hoppas att jag inte får migrän den kvällen! 

På torsdag är det Lucia... undrar om det kommer att bli något firande på Amnegården som jag kan gå ner och titta på?

Blev inte som tänkt

Måndag kväll 

För första gången på åratal missar jag Nobelfesten. Det gör mig ledsen, för jag älskar pristagarnas tal, presentationen av maträtterna och den ofta spektakulära underhållningen. Att se festen och samtidigt själv äta något gott brukar vara min förtida födelsedagspresent till mig själv... men sedan igår har jag migrän, och jag klarar inte av vare sig att umgås med någon (skulle ha ätit middag hos Maria) eller titta på TV.

Det började som sagt igår. Jag åkte till KSS för att hälsa på personalen på njuravdelningen, men fann dels att de hade flyttat från femte till fjärde våningen (gula hissen) och dels att de som var hos mamma och mig när hon dog inte jobbade kvar utan hade börjat på andra avdelningar. Bad dock den personal som fanns där att hälsa till resten av personalen och till läkarna, och berättade förstås varför jag var där just igår...

Sedan skulle jag hälsa på min vän, som ligger på strokeavdelningen (våning 7, samma hiss)... men hon hade haft så hemska smärtor i huvudet att de hade fått söva ner henne med starka mediciner. Och jag hade faktiskt inte hjärta att störa henne, så jag ställde bara upp sakerna hon hade bett mig handla, bad personalen att hälsa från mig och gick ner till sjukhuskapellet. Redan under besöket på njure hade jag nämligen drabbats av migrän och kunde inte köra hem utan att först vänta på att mina mediciner (jag har alltid, alltid migränmedicinerna med mig) hade tagit. Det var rätt skönt att sitta i kapellet i tystnad och tänka på mamma... KSS är och förblir nog mitt andra hem, på gott och ont.

Körningen hem blev jobbig; huvudet bråkade verkligen med mig och synen var inte hundraprocentig så jag tog det extra lugnt för att inte utsätta vare sig mig själv (och Belle, som satt i sin bur längst bak i bilen) eller andra trafikanter för fara. Väl hemma gick jag raka vägen i säng och sov nio timmar i sträck, vaknade för att vila ryggen en stund och somnade sedan om för att sova ytterligare nio timmar. Nu är jag vingligt på benen, men sitter i nästanmörker (har bara levande ljus tända, samt ljuset från datorn, förstås) och dricker te. Snart skall jag krypa i säng igen och fortsätta sova till migränen är över... men först skall jag äta något, och ta mina mediciner.

Har fått årets två första julkort! *glad*

Ett år går så fort...

Andra advent
Huvudtanke: Självförglömmelse


Senare samma natt: 



Det finns stunder man aldrig glömmer... eh, var inte det en sångtext? Hur som helst sitter jag här i natt med tända böneljus och tänker på natten för exakt ett år sedan, då jag satt uppkrupen i en lånad sjuksäng som stod tätt intill mammas och lyssnade på hennes oregelbundna andetag, oförmögen att acceptera att det var hennes döende jag hörde trots att det var så tydligt. Jag har studerat döden och döendes beteende i många, många års tid och visste precis hur det troligen skulle gå till... och ändå varken såg eller begrep jag ens det mest uppenbara när jag hade det framför ögonen. Begrep inte vad det betydde att hon hade slutat äta. Ville inte ta in det läkaren sagt om att de ville sluta med dialys, mediciner och allt annat än smärt- och ångestlindring. Hit, till detta lilla sjukrum på njuravdelningen, hade jag kommit med en stor väska full med trevligheter - goda saker att äta och dricka, spel,filmer, musik m.m. som jag skulle förgylla mammas helg med - och så möts jag av beskedet att mamma höll på att dö. Hur kan man ens börja förstå sådant?!? 

Jag har under många tillfällen i mitt liv tvingats resa hem från en veterinär utan mitt djur, med en tom transportkorg i handen och en tung sten av smärta i hjärtat. Men att tvingas åka till sjukhuset och möta att jag aldrig mer kommer att åka dit för att vara hos min älskade mamma, min bästa vän, min sambo...? Inte ens få packa upp min helgväska, som var så full av trevligheter att glädje mamma med? I stället sitta uppkrupen i en sjuksäng med ångesten brinnande i kroppen och önska att denna natt aldrig skulle ta slut just för att allting sedan skulle vara... slut. 

Det har gått ett år sedan dess - det kortaste året i mitt liv. Och det svåraste. Förut hade jag alltid något att planera för, något som låg framför mig... under det här året har jag tvingats ta varje dag, varje stund för sig för att alls orka med. Inte blev det sedan ett dugg lättare när jag i februari miste Sixten i cancer och i somras tvingades låta Philemon tassa över Regnbågsbron p.g.a. att urinvägarna slutade fungera. Att mista dem också, när jag nu precis hade mist mamma, var bortom ord tungt. Och utifrån det, kanske ni förstår varför det skrämmer mig så ofattbart att Rafael har tappat så förfärligt i vikt och inte verkar gå upp igen trots att jag nästan tvångsmatar honom? Jag klarar inte av att mista honom också, orkar inte med tanken på att min familj, som jag älskar så mycket, skall decimeras på det här brutala sättet. Året pappa dog, faktiskt inom två månader, dog också Aragorn och Rufus. Då frågade vi oss, mamma och jag, hur många förluster en människa kunde bära... 

Sedan i somras har jag gått i terapi hos en mycket bra kurator, som har hjälpt mig en lång bit på väg mot de två mål vi satte upp för vårt arbete: att komma underfund med vem jag är och att börja hitta en väg framåt. Fortfarande vaknar jag varje morgon med ett "nej, jag vill inte" - men jag stiger upp, och jag tar mig igenom dagen. Ofta har jag t.o.m. trevligt. Och jag har börjat komma underfund med vem jag är - så pass bra att jag har börjat försvara mig själv när någon trampar på mina gränser. På gott och ont, för tidvis har jag varit ganska aggressiv... och det är absolut inte likt mig. Å andra sidan beror det just på att det som är likt mig är att vika mig för andra, låta dem vinna trots att det innebär att jag sviker mig själv. Det här med gränsdragningar är svårt! Den första, och mest smärtsamma läxan har varit att man måste välja mellan att vara snäll mot någon annan och att vara snäll mot sig själv... man kan inte få båda delarna. Och jag är inte van vid att "offra" andra för att skydda mig själv. Det får mig att känna mig elak och egoistisk - vilket förstås är något jag måste arbeta mer med. Särskilt detta att lära mig skillnaden mellan att ta hand om mig själv och att vara egoistisk.

Kanske kunde jag inte göra den här resan medan mamma levde? Jag har i hela mitt liv utformat mitt liv som ett slags stöd kring mina föräldrar och medan pappa levde kämpade han hårt för att hålla mig kvar - efteråt har jag insett att han faktiskt behövde mig för att överleva sin existentiella ångest. Det var jag som alltid fanns där, som aldrig fick nog och vände honom ryggen. Givetvis borde jag ha gjort det, för bådas vår skull... men jag kunde inte, därför att det hade lämnat mamma ensam med honom. Och hon hade det kämpigt nog även när jag var med och dämpade situationerna.

När pappa dog, hade han hunnit slita ut mamma. Jag varnade honom de sista åren, sa att det bara var en tidsfråga innan mamma fick en hjärtinfarkt eller en stroke, som han körde med henne. Det lyssnade han förstås inte på, helt enkelt därför att han inte klarade av att sätta hennes hälsa i första rummet. Och så blev det som förväntat: året efter hans död fick mamma sin första hjärtinfarkt, och sedan gick det snabbt utför. Hon överlevde honom med åtta år, varav sju innebar ständiga sjukhusvistelser och allt större svårigheter att klara det dagliga livet. Hon fick aldrig njuta sitt otium, och det känns sorgesamt - för om det var någon som verkligen förtjänade en fin ålderdom, så var det hon. Det var därför det var så lätt att ta hand om henne - så otänkbart att inte göra det. Jag gladdes åt den tid vi fick tillsammans, bara hon och jag, även när den tillbringades på sjukhus. Och jag älskade henne bortom ord mycket - inte "bara" som mamma (vilket var viktigt nog), utan framför allt som bästa vän och sambo.

Nu är det meningen att jag skall leva mitt liv och... ja, jag försöker. Kanske blir det lättare med tiden. Just nu får det bli som det blir, till jag kommer på något bättre.

Klockan är nu 02.48 söndagen den 9 december 2018. 

Mamma dog kl. 05.48 lördagen den 9 december 2017.

Äldre inlägg