Visar inlägg från november 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Kylan har kommit

Samma söndag, senare på kvällen 

Nu när Belle och jag gjorde sista promenaden för i kväll (för om en liten stund kryper jag i säng för att läsa en stund innan jag somnar) kände jag hur kallt det har blivit. November har hittills varit mild, med temperaturer kring 9-10 plus om dagarna, men nu är det bara några få plusgrader ute och jag önskar verkligen att jag kunde hitta min förlorade fingervante. Tumvantar fungerar inte så bra när man skall hantera hundpåsar, särskilt inte i mörker... men jag vet inte var jag tappade den ena fingervanten, och ingen av mina vänner har hittat den hemma hos sig, så jag antar att jag har blivit av med den i skogen under någon av Belles och mina promenader. Får väl köpa mig ett nytt par, det är inte hela världen. Bara jag håller mig varm om händerna! Mössan har jag lyckligtvis i behåll, och den är varm och skön.

Söndagen har varit lugn och vilsam. Perry kom förbi och hämtade sin stora pirra, men i övrigt har jag varit ensam hemma med djuren och bara tagit det lugnt. Fikat, tittat lite på TV, läst, virkat och ätit en god middag. Samt kört diskmaskinen, det må vara mig förlåtet med tanke på att köksbänken var alldeles belamrad.

Rafael fortsätter att äta bra, och det enda bekymret är att de andra avundsjukt vaktande sitter runt om honom och bara väntar på att få stjäla hans extraportioner blötmat. Så jag får stå bredvid och se till att han får äta ifrån till han är klar, men det gör ingenting... jag passar på att göra annat under tiden, som handdiska någon enstaka sak eller plocka in torr disk i skåpen. Belle och Olaf är mest intresserade av vad Rafael får utöver de ordinarie portionerna... Jessie sitter och tittar på en bit ifrån och Robin, som i stort sett bara äter torrisar, bryr sig inte om turbulensen i köket. Han har viktigare saker att göra, som t.ex. att sitta i något av fönstren och högljutt gräla på någon av utekatterna (Måns, Morris och Findus) när de går förbi. Eftersom jag har städat undan alla krukorna från uteplatsen söker t.ex. Måns, Marias katt, förgäves efter kattmyntaodlingen... men tji får han, för jag tog in det sista och strödde ut över vardagsrumsgolvet igår, och sedan dess har Robin haft fest. Han är den i gänget som är mest benägen på kattmynta och älskar att rulla sig i, gnida sig mot och tugga på den. 

Kan man hoppas att jag orkar ta itu med pappershögarna i morgon?

Många känslor

Söndag eftermiddag 


Det utvecklar sig till en känslornas dag idag - varför vet jag inte. Redan när jag vaknade, hade jag hög puls och var arg bortom ord... jag hade drömt att en kille skulle hjälpa mig att ta bort skyddspåsarna runt min bils däck (någon måste ha satt på däcken på bilen utan att ta bort påsarna?!?) medan jag tog Belle på en kissrunda. När jag kom tillbaka hade han monterat ner halva bilen, och lacken var försvunnen! Hur i allsin da'r lyckas man på en kort stund få bort billack så att precis all plåt lyser metallren?!? I drömmar är allt möjligt, den saken är klar.

Hur som helst hade jag redan igår bestämt att jag skulle duscha idag, så i stället för att klä på mig gick jag in i duschen. Och fann mig själv skruva på allt varmare och varmare vatten, och allt större stråle - vilket inte alls är likt mig. I minst tjugo minuter mot normala max tio stod jag där och försökte hålla hela kroppen i strålen; jag frös så jag skakade och tårarna rann. Varför jag grät, vet jag inte - för att jag frös, kanske? Jag som aldrig fryser annat än när jag har feber. Eller så gällde mina tårar bilen i drömmen, min älskade bil som någon hade förstört...

Nu sitter jag här i soffan, iklädd varm badrock, och har tänt en liten ljuslykta som Alex gjort åt mig (det är en f.d. glasburk som hon har målat rosa och dekorerat med stora hjärtan - jag älskar den!) samt gjort te. Ute börjar det redan att mörkna... vi är på väg in i den allra mörkaste tiden på året, och oavsett varför årets större helger placerats just i december ligger de alldeles rätt i tiden. Att påstå att det är avsiktigt är att göra det alltför enkelt för sig, för juldagarna firas även i tropiska länder och i delar av vår värld som har sommar just nu. Men för oss nordbor är det en välsignelse att julen och alla de andra dagarna vi firar - t.ex. Lucia - ligger just i årets allra mörkaste månad. Man kan säga att Gud visade stor godhet mot oss i norr genom att låna sig födas just den tiden på året! Även om det i det land Han föddes i, Palestina, inte är vare sig kallt eller mörkt så här års (tror jag i alla fall - jag har aldrig varit där). Däremot verkar det logiskt att historiskt äldre firanden av samma tidpunkter - t.ex. midvinterblotet och Saturnaliefesterna - ligger på dagar som är vändpunkter klimatmässigt sett. För att inte tänka ännu mer grundläggande... när behövs en fest som bäst? När människor mår som sämst, förstås.

Egentligen har jag massor av saker att ta itu med... ofattbart mycket papper att sortera, diskmaskinen att köra, flera omgångar tvätt som väntar, golv att dammsuga och svabba rena m.m. Men det är vilodag idag, och jag försöker verkligen att helga den. Hur det går, återstår att se... men just nu är det lugnt i alla fall. Det enda som händer för närvarande är att djuren har börjat bevaka mig. Det gör de alltid en timme innan middagsdags, för att ha koll på att jag inte försöker smita ifrån mina viktigaste plikter. Men är det någonting som alltid kommer i första rummet i min värld, så är det mina djur - så den detaljen behöver de aldrig oroa sig för.

Jag gjorde det!

Lördagskväll 

Det blir ett extremt tidigt sänggående i kväll, den saken är säker... huvudet värker infernaliskt, och jag är så trött att ögonen svider, men det var det värt. För idag har jag vinterbonat uteplatsen! Jajamensan, äntligen blev det av - helt och hållet tack vare att Perry lät mig låna hans stora pirra, som gjorde det enkelt att lasta mycket på en gång och köra till källarförrådet. Sju fullastade vändor blev det... och ärligt talat är det mesta inte mitt utan sådant jag har fått låna till jag har råd att köpa egna utemöbler. Nå, hur som helst, nu står bara de största krukorna kvar tätt mot sovrumsväggen, insvepta för att klara kylan i vinter, och så har jag lämnat några kassar kvar med skräp som skall slängas när det är ljust ute. Jag blev nämligen inte klar förrän det var mörkt... men vad gjorde det? Då hade jag också bäddat in den pallkrage den jag odlade tomater och gul lök i, och tömt balkonglådorna på jord och plantor borta vid den stora komposten för trädgårdsavfall. 

Som belöning åt mig själv lagade jag bruna bönor och stekt falukorv till middag - inte världens bästa diabetesmat, men ända sedan jag var liten min absoluta favoriträtt. Och nu sitter jag har och dricker te medan jag tittar på "Ture Sventon" (julkalendern från 1989) en stund för att vila innan jag lägger mig. Annars hade jag absolut inte kunnat somna... jag känner mig själv.

Skulle ha duschat också, men orkar faktiskt inte i kväll utan får ta det i morgon. Har ju lyckligtvis ledigt då, så varför inte ägna vilodagen åt att pyssla om mig själv lite extra? Med dusch, hårvård, fotvård o.s.v. *myser* 

Mår inte alls bra

Fredagskväll 


Inte blev det något sorterande av papper idag, inte. Och inte rensning av uteplatsen heller (Perry hade lovat hjälpa mig... nu ställde han bussigt nog kvar sin stora pirra, så försöker jag klara av rensningen i morgon i stället). Allt jag klarade av var en lång och därtill långsam skogspromenad med Belle - i övrigt har jag mest sovit bort tiden, vaknat för att äta och ta mediciner, sköta om djuren m.m. och så i säng igen. Har så ont i huvudet - både migrän och spänningshuvudvärk - och känner mig redo att krypa in under en sten ett tag. 

När jag sover mår jag bra - och jag har sovit riktigt gott i natt, först en period om fem timmar och sedan en period om sex timmar i sträck. Bättre än på länge! Men att hålla mig vaken och få hjärnan att fungera är en helt annan sak.

Nu i kväll blev jag rentav arg på Alex, dels för att hon överreagerade och ville ringa sjukhuset när jag sa att jag mår dåligt och dels för att mina nerver inte höll. Jag skickade en ursäkt med SMS direkt efteråt, men jag förstår att hon blev ledsen. Hon vill mig bara väl - men jag fixar inte att bli behandlad som om jag inte var vuxen och förmögen att ta hand om mig själv. Och hur jag än försöker, får jag inte Alex att förstå att jag inte behöver vård varje gång jag mår dåligt, att jag redan är utredd av läkare m.m. och att jag har mediciner att ta till. Vet vad jag behöver. Givetvis inser jag att hon känner sig maktlös när jag säger att jag är sjuk... det respekterar och förstår jag! Men det är ju därför jag är pensionerad - för att jag inte är frisk. Det är därför jag inte jobbar. Om jag inte var sjuk så ofta, skulle jag ju klara ett arbete åtminstone på deltid... men jag är sjuk för ofta för att det skall fungera. Och på något sätt måste jag få min omvärld att förstå det, så att mina vänner inte får panik varje gång jag säger att jag mår dåligt. 

Jag är också orolig för att mitt behov av att vara ensam när jag mår dåligt får mina vänner att ge upp och sluta vilja umgås med mig. Allt jag kan hoppas är att de förstår att det inte handlar om att jag inte vill träffa dem, utan om att jag emellanåt inte orkar med ens mig själv och då än mindre någon annan.

Så trött

Torsdag kväll 

Det var nära att jag ringde återbud till besöket hos kuratorn idag, eftersom jag hade en sprängande huvudvärk och var mycket trött. Men när Maria erbjöd sig att vara här hos djuren under tiden, gick jag ändå. Hos kuratorn talade vi bl.a. om hur deppig jag känner mig just nu, och att det oroar mig att jag inte förmår tänka framåt... men sedan vi hade gått runt i cirklar kring liknande erfarenheter och tankar, kom vi fram till att det troligen handlar om att min sorg blivit mer intensiv nu när jag närmar mig årsdagen av mammas död. Jag nämnde för honom hur det varit när pappa dog - att mamma och jag upplevde att vi inte började sörja "på allvar" förrän det första året gått, eftersom vi varit så förbi av trötthet innan, och kuratorn föreslog att det kan vara samma sak nu: att jag vartefter har släppt den ena tråden efter den andra till det förflutna och först nu börjar se konsekvenserna av mammas död i ansiktet s.a.s. Tål att tänkas på! En annan sak på samma tema som vi talade mycket om var att jag i hela mitt liv har varit så väldigt aktiv, både av jobb, av andra engagemang (som t.ex. kyrkan) och av att ta hand om mamma och pappa, och att det blivit en väldigt stor omställning att nu plötsligt egentligen inte ha någonting att göra alls. Jag måste börja skapa nya mål, nya utmaningar för mig själv att se fram emot... 

Hur som helst gick jag lite tidigare från mötet än jag skulle ha gjort - inte p.g.a. huvudvärken, utan för att jag var så skriande hungrig! Och direkt jag kom hem, ställde jag mig att laga en tidig middag åt Maria och mig som vi båda slukade med god aptit... så hon var nog också rejält hungrig, misstänker jag. Hur som helst avrundade vi med te och sedan gick hon hem, medan jag kröp upp i soffan för att vila en stund. Varpå jag somnade och sov som en stock i två timmar, innan jag kom på benen igen och gav djuren sin middag.

Sedan dess har jag i princip halvlegat i soffan och slötittat på TV, oförmögen att vare sig tänka eller göra något vettigt. Och nu när Rafael har fått sin extra kvällsmat tänker jag faktiskt gå och lägga mig. Klockan är inte ens 21, men det spelar ingen roll - jag orkar inte hålla ögonen öppna så jag packar ihop oss och kryper i säng. Har för säkerhets skull stängt av telefonen, så att ingenting väcker mig ifall jag nu skulle lyckas sova en hel natt utan avbrott.

I morgon hoppas jag ha ork att sortera papper i olika högar och sätta in i pärmar. Om jag lyssnar på bra musik under tiden borde det gå.

Äldre inlägg

Nyare inlägg