Visar inlägg från november 2018

Tillbaka till bloggens startsida

En riktig vän

Sen fredagskväll 

Vad är definitionen på en riktig vän? Jag skulle vilja säga att det är den person som inte väntar på att man skall fråga om hjälp, utan ser ens situation och erbjuder sig att rycka in. För ibland kan man inte fråga - man skäms, man vill inte störa eller besvära, man försöker och försöker själv för att andra har sina liv att leva... och en riktig vän ser ens kamp, förstår och kommer till undsättning. 

En sådan vän är Maria. Hon har sett hur jag har mått dåligt i själen, varit trött och deprimerad en längre tid och inte fått någonting gjort här hemma... och idag kom hon, kavlade upp ärmarna och hjälpte mig klara av alltihopa. Vi har bytt gardiner i fönstren och satt upp julbelysning, hämtat in julsakerna från förrådet, dammsugit och svabbat golven, städat i köket och en massa andra bra saker som jag så väldigt länge behövt ta itu med men inte gjort. Egentligen skulle vi ha bakat pepparkakor också, och allt är förberett men det hann bli för sent på kvällen - så det får bli i morgon i stället. Nu har jag ju inga andra plikter som stressar mig! Och på kvällen kommer Perry och lagar mat åt oss... kan det bli trevligare?

Nu kan det förresten sägas: det är Perry som köpt huset. Att han fått lagfarten stod i Mariestadstidningen igår, så nu är det offentliggjort och vi väntar nyfiket på reaktionerna... hihi! Och jag är så glad, för Perry älskar katter... så det kommer att bo flera katter i huset när han är färdig med renoveringarna och flyttar in. Det värmer mitt hjärta - kattgården kommer till användning, och förmodligen skall Perry t.o.m. bygga ut den rejält. Mitt älskade hus och den underbara trädgården hamnar i kompetenta händer och jag är övertygad om att han kommer att bli lika förälskad i stället som jag varit i alla år.

Nu skall jag sitta här en stund och bara njuta av hur fint allting är här hemma, hur adventsstjärnan lyser i fönstret - inramad av de röda julgardinerna med hjärtan och domherrar - och hur gott teet jag just har bryggt är. Mitt hjärta talar ordlöst om för Gud hur oändligen tacksam jag är! Sedan kryper jag i säng och sover lugnt, viss om att ingenting längre hänger över mig som damoklessvärd. 

Resuméer tillhör det värsta jag vet

Natt mellan torsdag och fredag 


När lång tid har gått och mycket har hänt, är det alltid lika svårt att försöka komma ihåg och berätta om det. Alltid är det någonting man glömmer, någonting som börjat falla en ur minnet... och vad tycker andra är intressant att bli uppdaterade om?

Att jag inte skrivit på så länge har framför allt berott på att jag varit både sjuk och deprimerad, lite av varje skulle man kunna säga. Förkylningen som drabbat så många i Gullspång har nu hunnit upp mig - och det var ju bara väntat, särskilt som även mina vänner varit sjuka - men jag har också mått dåligt av andra orsaker. Främst är det sorgen som tynger mig, och de okänsliga frågor jag fått via mejl... men då har inte mina bloggbesökare förstått att jag inte bara är en vuxen dotter som sörjer en åldring mor, utan att det framför allt är min bästa vän och sambo jag sörjer. Min sorg har därför större gemenskap med dens som mist en livskamrat... skall det vara så svårt att förstå? Och förresten, varför skulle man inte ha rätt att sörja sin gamla mamma, bara för att man är på väg att bli gammal själv? Vissa relationer är så viktiga att smärtan i att mista dem bara blir värre ju längre de varat. Dessutom är det så att just en mamma lämnar ett extra stort tomrum efter sig... det kan miljoner söner och döttrar över hela världen intyga.

Nå, nu var det inte det jag skulle skriva om, utan om något som faktiskt skänkt lite ljus i min tillvaro: jag har fått igång min bil! Tack vare kuratorn fick jag tillräckligt med pengar från en fond så att jag kunde reparera, besiktiga och skatta bilen så att den nu har tillstånd att rulla på vägarna igen - och tro mig, de första timmarna vid ratten satt jag nästan och grät av lycka! Hjärtat svämmade över av glädje att återigen kunna köra... och mina vänner blev också glada, för jag har kunnat skjutsa dem runt för att storhandla mat och köpa julklappar. Så det är inte bara för mig som bilen betyder mycket; mina vänner har också stor glädje av den. Särskilt nu när Nina och Kari båda drabbats av lunginflammation, och Nina dessutom har stora problem med sitt stackars hjärta p.g.a. kylan. För nu är det verkligen kallt ute! Härom kvällen när Alex, Daniel och jag kom hem från Mariestad efter att ha handlat, hade temperaturen sjunkit till -8 grader här i Gullspång. Idag har det varit mildare, men det är första gången på hela veckan och lär inte vara länge. Snö har vi också, om än inte särskilt många centimetrar (knappt så det täcker marken), och is som gör både vägar och gångvägar hala. Så nog har vintern kommit... men eftersom jag ställde av min bil redan i våras, innan jag hade hunnit skifta däck, satt vinterdäcken (dubbade) redan på plats. Något annat fungerar inte här ute på landsbygden.

Allra störst glädje hade jag av bilen i lördags, då jag kunde åka till Vedevåg och gratulera min älskade syster på hennes födelsedag! Det hade jag önskat mig och hoppats på, men inte vetat om det skulle gå att genomföra. Ja, givetvis hade jag grattat brorsan också - de är ju tvillingar - men till Stockholm (Solna) hade det blivit för långt, så jag koncentrerade mig på att försöka få syrran att känna sig firad och med råge värd min bensinkostnad. Det var verkligen härligt att få träffa henne och hennes familj igen! På hemvägen gjorde jag också ett kort besök hos min vän Maria J, som bor utanför Örebro - och för första gången lyckades jag köra ända hem till henne utan att fara vilse på vägen - hihi! Så nu har jag tydligen äntligen lärt mig var hon bor, och det är ju bra med tanke på att jag redan lovat att komma tillbaka och då ha virkningen med mig så att vi kan sitta i soffan och handarbeta, fika och bubbla bort tiden. Fast då får jag nog ordna hundvakt åt Belle, för Marias katter lär inte acceptera henne...

På söndag är det advent - tänk, så tiden rusar iväg! Och till dess vill jag ha hunnit få upp julgardinerna, stjärnorna och ljusstakarna i fönstren, så jag har inte mycket tid på mig. Skall snart ställa upp julgranen också (oklädd) så att grenarna får hänga ut sig och katterna bekanta sig med härligheten. Undrar om Olaf och Jessie har sett en gran förut?

Migränig igen

Tisdag, sen kväll 

Nu ger jag upp i ett par dagar... städningen får vänta, trots att behovet är skriande. Jag hade tänkt bjuda hit Alex och Daniel på en god höstgryta med kotlettkött, rotfrukter och annat gott, men eftersom jag inte verkar klara av att vare sig dammsuga eller svabba golven och inte heller har fått bort högarna av papper i köket, blir jag tvungen att vänta till orken infinner sig. 

Lite bidrog det förstås till att jag i natt fick ett rejält migränanfall, som visserligen har lugnat ner sig lite nu i kväll men som fortfarande skär igenom och plågar min stackars hjärna. Det fascinerar mig att man kan ha ont i hjärnan, eftersom där inte finns några känselceller... det är nog mycket vi fortfarande inte vet om det vi har i huvudet. Men visst är det fascinerande att man använder sin hjärna för att fundera över sin hjärna?!? Det måste vara det enda organet i världen som reflekterar över sig självt.

Nu har jag hur som helst varit uppe ett par timmar, tagit hand om djuren och ätit en god middag... så nu skall jag krypa tillbaka ner i sängvärmen.

Å, har jag berättat att mitt ordinarie FB-konto plötsligt har börjat fungera igen, som om ingenting har hänt?!? Just som jag började vänja mig vid det andra kontot jag skapade. Och än är jag nog inte redo att byta tillbaka, för på mitt vanliga konto har jag över trehundra kontakter medan det nya bara kan ses av cirka 50 personer... så jag känner mig lite tryggare där. Borde förstås rensa vänlistan i det vanliga kontot, men det tar verkligen emot att blockera människor som anser sig vara mina vänner. Och vilka vill jag behålla i listan? Det får också vänta ett tag... nu är det nattisdags för den här arma skallen.

Tiden går för fort

Måndagskväll 

Jag var precis på väg att skriva att jag tänker krypa tidigt till sängs i kväll... men så fick jag syn på klockan och insåg att det är för sent för att bli tidigt, om du förstår vad jag menar. Så det här får bli ett väldigt kort inlägg, om jag skall komma i säng på den här sidan midnatt. Och det behöver jag, för natten till idag sov jag inte alls! Faktum är att jag satt och fikade hemma hos Alex och Daniel vid 3-tiden i natt (de kunde inte heller sova), kom hem strax efter 4 och somnade inte förrän 07.30. 

Har ägnat en stor del av dagen åt att undvika dammsugningen, som egentligen var huvuduppgiften för idag. Så den får jag ta itu med i morgon i stället. Men julkorten är nästan färdigskrivna, tvätt och disk avklarad och kattlådorna storskrubbade. Puh! Har också köpt en rulle med sopsäckar så att jag kan få det sista av städningen av uteplatsen avklarad i morgon när det är ljust ute. 

Har jag berättat att Jessie och Robin har blivit väldigt goda vänner? Nu i kväll ligger de tätt tillsammans på kudden i sovrumsfönstret... det värmer verkligen hjärtat att se. Och Rafael fortsätter att äta som en häst, så nu är jag inte längre lika orolig för honom. 

Nej, nu packar jag ihop mig och mina små för i natt. Eventuellt får jag goda nyheter i morgon... men i så fall återkommer jag om det!

Å, en vän visade mig ett recept på saffranscheesecake med glöggtäcke... så nu har jag för första gången i mitt liv inhandlat gelatinblad. Skall bli mycket spännande att lära mig använda sådant - livet är fullt av nya erfarenheter. Resten av ingredienserna hade jag redan, trevligt nog... cheesecake är gottigottgott, och jag behöver inte ha så dåligt samvete för mitt blodsocker eftersom jag skall använda sockerersättning, sockerfria pepparkakor och sockerfri glögg. Dessutom bromsar fett (färskost och grädde) ner hastigheten på blodsockerkurvan... hihi!

Kan inte sova...

Natten mot måndag 

Vaknade för ungefär en timme sedan med hjärtklappning efter att ha haft en av de där drömmarna där jag blir jagad av levande jättemaskiner. Belle tittade yrvaken på mig när jag lyfte på täcket för att klättra ur sängen, men hon låg kvar - och det gjorde också Jessie som till min förvåning hade slagit nattläger vid mina fötter! Blev förstås tvungen att hämta kameran och föreviga det, eftersom det är första gången hon kliver upp i min säng... Olaf är där jämt och ständigt, särskilt för att retas med Belle (som grymtar lite, men inte säger ifrån på allvar), men han brukar föredra att sova i fåtöljen och Jessie ligger vanligen på kudden i fönstret eftersom den ligger ovanpå elementet. Undrar just hur länge det dröjer innan hela djurflocken trängs i sängvärmen? Belle och Robin ligger alltid under täcket hos mig, och Rafael kurar ihop sig vid min kudde sedan vi haft vår kvällsgosestund med furminatorn. Jag älskar verkligen att dela min vardag med djur! 

Tyvärr hindrar det mig inte från att drömma mardrömmar, som sagt. Och innan jag fått den här otäcka upplevelsen ur systemet vågar jag inte lägga mig igen. Jag vet inte hur det är med andra, men jag kan mycket väl återvända till samma dröm efter en vaken stund... så jag väntar och dricker lite värmande te under tiden tankarna får flyga fritt.

Som du kanske (inte) har märkt, har jag släppt mammas och min hemsida. Det kändes inte meningsfullt att fortsätta betala för den när ingen av oss någonsin uppdaterade den... men jag behöll ändå domänen (skuggan.se) och flyttade bloggen dit från en publik sajt med dold länk så att besökarna inte märkte att de inte var på min/vår hemsida. Och det känns egentligen helt okej, blev betydligt billigare och tog bort det dåliga samvetet man alltid får när man inte sköter om något man har ansvar för... men var lägger jag årsbrevet? För under alla år jag har haft tillgång till en egen hemsida har jag knåpat ihop ett årsbrev i december, där jag summerat årets händelser, och sedan mejlat länken till nära och kära. De senaste åren, när mamma var så väldigt sjuk och mest befann sig på KSS, lät jag brevskrivandet vila... men nu skulle jag vilja dra igång det igen, om jag kan komma på ett smart sätt att dela det med andra. I mejlform blir det för långt - ingen läser långa mejl - och skickar jag brevet som en bilaga är det mångas datorer som säger ifrån av säkerhetsskäl. För att inte tala om hur krångligt det blir för alla dem som använder sina smartphones som datorer. De må vara vana vid små skärmar, men att läsa ett helt brev i den lilla skalan? Nej, det tror jag blir för jobbigt. Kanske är det helt enkelt inte längre modernt med brev - kanske orkar folk inte läsa längre texter numera? 

Traditionen att skicka fysiska julkort släpper jag dock inte! Jag har hunnit halvvägs med årets bunt, och eftersom jag får min pension i morgon skall jag passa på att köpa julfrimärken. Det gäller ju att få iväg de som skall till utlandet i god tid... och jag sänder gärna de andra också så tidigt att de verkligen gläder mottagaren, alltså, innan denne drunknar i julkort och bara lakoniskt lägger det i högen med ett "jaha, ännu ett". Själv hänger jag alltid upp de julkort jag får i ett snöre som jag spänner upp utmed väggen i vardagsrummet, och sedan kan jag känna glädje över dem varenda dag till det efter tjugondedag Knut är dags att plocka ner korten igen...

En detalj grunnar jag dock lite grand över fortfarande: skall jag skicka kort till mammas väninnor? På sätt och vis har jag hållit mig utanför dessa relationer, men samtidigt har jag varit med på deras träffar en hel del under de senaste tre-fyra åren för att hjälpa mamma med praktiska ting (skära maten i lagom bitar, mata, hjälpa henne att hålla muggar och glas så att hon inte spillde het dryck över sig p.g.a. att hon skakade så kraftigt, köra rullstolen, assistera med dusch, toabesök, såromläggning o.s.v.) och de har alltid betett sig som om de tyckte om att jag var där... så det känns som om jag vill behålla bekantskapen med dem. Några av dem har ju dessutom hängt med i hela mitt liv, eftersom de träffades när mamma började första klass i skolan. Så jag tror att jag skickar kort till dem också, även om jag inte förväntar mig att få något av dem nu när mamma är död. Överhuvudtaget tror jag inte att jag får särskilt många julkort i år, eftersom många nog tror att det var mest för mammas skull vi höll på med sådant... men jag gillar som sagt att få julkort, tycker det är mysigare än att "bara" få mejl, så min familj och mina vänner får stå ut med att jag "slösar pengar" på kort och frimärken *skrattar*.

Någon frågade mig om jag skall hoppa över julfirandet i år, nu när min bror skall fira på annat håll och mamma är borta. Men självklart skall jag fira jul! För mig sitter inte julkänslan i personerna - även om det förstås är alldeles underbart att vara omgiven av människor man älskar! - utan i helgdagarnas kristna innebörd. Det är Jesu födelse i människors hjärtan som jag firar, och Gud Treenig (i vilken Jesus ingår) bär jag alltid med mig oavsett yttre omständigheter. Dessutom älskar jag julmaten, och för en som är ensam finns det alltid mycket att se på TV, så det kommer inte att gå någon nöd på mig. Kan jag, så vandrar jag iväg till någon av kyrkorna också... men framför allt tänker jag bara ta det lugnt, vara med djuren och vila själen i Gud. Så det kommer inte att vara det minsta lilla synd om mig! 

Skall jag våga mig på ett nytt försök att sova nu?

Äldre inlägg