Visar inlägg från oktober 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Bakbok för diabetiker?

Onsdagskväll 


Vår mystiske pyroman har gjort ett nytt försök att tända eld i källaren, men misslyckats. Det verkar som om elden inte tar sig i träet - det kanske är behandlat på något sätt? Hur som helst fortsätter vi turas om att patrullera, och vi pratar med grannarna om att ha ögonen öppna när de besöker källaren: kolla att alla dörrar är låsta, att ingen vistas i källaren utan att ha orsak till det o.s.v. Min förhoppning är att den som går omkring med en tändare och försöker tutta eld på trä skall höra om våra aktiviteter och inse att det inte är lönt att fortsätta... det bästa vore ju att hen helt enkelt lägger av med sina dumheter, därför att riskerna är för stora. Att starta en brand i ett flerbostadshus räknas som mordbrand och ger ett långt fängelsestraff... plus att pyromanen blir skyldig att betala för reparationen av skadorna, vilket kan bli alldeles väldigt dyrt om huset verkligen tar eld. Det gäller ju inte bara hyresvärdens ägodelar utan även hyresgästernas, så skadeståndet kan hamna på flera miljoner kronor.

Fick det sorgliga beskedet idag att den lilla kattungen som besökte oss i lördags, skogkattflickan Viola, kommer att få somna in. Hennes hjärta undersöktes av djurhjärtspecialisten Lennart Nilsfors idag och han fann tre svåra hjärtfel på henne, som alla tre är dödliga... hennes stackars matte/uppfödare är förstås väldigt, väldigt ledsen nu, och vi som fått träffa Viola sörjer också att hennes liv inte går att rädda. Men så liten hon är, har hon satt outplånliga tassavtryck i mångas hjärtan!

Var hos kuratorn i eftermiddags, och tycker mig kunna konstatera att jag nog snart inte längre behöver gå särskilt ofta hos honom... tankarna har börjat hoppa från det ena till det andra, och mest handlat om vad jag lärt mig om mig själv under hösten. Han säger att mina framsteg är tydliga och stora, så vi har preliminärt beslutat att ha sista träffen vid årsskiftet. Det betyder att jag fortfarande har hans stöd under den period jag är mest orolig för: tiden kring mammas dödsdatum. Jag minns hur det var när pappa dog, att varken mamma eller jag kände att vi ens började sörja förrän det första året efter hans död hade gått... kanske blir det så nu också? Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag dessutom att mamma ville dö och att hennes död var "planerad" (om du förstår vad jag menar) - kanske hade hon t.o.m. bett läkaren om hjälp att få mig att begripa att vi hade nått vägs ände? För det första som hände när jag kom till sjukhuset på fredagen var ju att läkaren bad att få tala med mig, och under samtalet förklarade att de ville sluta plåga mamma med fler behandlingar, mediciner och andra insatser. Jag minns det där samtalet så tydligt... mamma kunde inte längre prata, men hon mötte min blick och log, som om hon försökte signalera att allt var okej. Och sedan dog hon ju bara drygt sexton timmar senare... hon måste ha bestämt sig, måste ha vetat och velat ha det precis så. Döende människor vet att de skall dö, det är jag övertygad om, och de kan i viss utsträckning även bestämma när det skall ske - somliga väntar på att anhöriga skall hinna dit för att ta farväl och uttrycka kärlek, andra väntar tvärtom till de anhöriga har gått så att de inte känner sig bundna av dessas närvaro. Ärligt talat vet jag inte om tanken på att mamma ville dö tröstar eller tynger mig...

Orkar inte skriva mer om mamma just nu, så jag byter samtalsämne.

Som du vet, har jag bakat en del mjuka kakor på sistone och det har givit mig "blodad tand" så att jag vill baka mer. Men att hitta bra, diabetesanpassade recept är inte lätt... 

... åh, medan jag skrev ovanstående fick jag plötsligt mejl med två olika tips på sajter med sockerfria recept på kaffebröd! Fantastiskt! Skall gå igenom dem och printa ut sådana jag vill spara, ev. sätta i en pärm så att jag vet precis var jag har dem.

Och nu ringer telefonen... det kan vara polisen, som jag har bett ringa mig för att få tips på hur vi skall agera i källarfrågan, så det är bäst att jag svarar.  

 

När en baktanke

Senare på kvällen samma tisdag 


Oavsett vad man tycker om det, så är det snart juletider. Och jag som håller liv i gamla mattraditioner från min egen barndom, som traderats via min mamma från hennes mamma o.s.v., är noga med vad jag väljer till julmaten. Som dopp-i-grytans ingredienser, t.ex., och vilket slags bröd vi doppar. Nu har ju Skogaholms slutat tillverka de goda rågsiktskakor vi brukade använda till doppat, och eftersom jag inte vet om jag kommer att ha bil eller inte under veckorna före jul vet jag inte heller om jag kan lita på att få tag i någon annan tillverkares bröd av samma konsistens och smak... så nu har jag bestämt mig för att baka själv. Bekymret är bara att jag är osäker på om min matberedares skål orkar med en så tung deg - den är i plast, och jag har tidigare bara använt metallskål med en kraftig degkrok inuti. Någon som vet? 

Hur som helst har Belle och jag just kommit in från en liten "vaktrunda" i källaren. Natten till idag försökte nämligen någon att tända eld på trädetaljer där nere - och där finns gott om trä, så om det börjar brinna sprider det sig snabbt utmed hela källarplanet. Det här oroar förstås de boende och flera jag har pratat med säger att de inte vet om de vågar sova på nätterna... själv känner jag inte den oron, men jag är naturligtvis ledsen för de andras skull och har lovat att prata med både polisen och Grannsamverkan för att se om vi kan få till någon form av trygghetssystem (kanske ett larm direkt till brandstationen nere i centrum, eller en övervakningskamera kopplad likadant). Andra har kontaktat hyresvärden, kommunen och Hyresgästföreningen av samma anledning. Flera hjälps slutligen åt att gå "vaktrundor" i källaren för att hålla lite koll - se att ingen vistas där utan orsak, att alla dörrar är låsta o.s.v. - och jag har erbjudit mig att delta i dessa rundor eftersom jag utan problem kan vara uppe nattetid. Ni förstår, orsaken att min och några andra lägenheter i den här änden av huset har en betydligt bättre standard (uppdaterat kök med keramisk spisplatta, ugn i arbetshöjd och diskmaskin, samt tvättstapel i badrummet, t.ex.) är att just den här delen har brunnit en gång förut och därför blev helrenoverad... och många av de boende fanns i huset redan då, så de har förstås otäcka minnen av den branden. 

Efter rundan i källaren fortsatte vi med en runda ute också, och nu är det inte alls lika kallt utan faktiskt riktigt behagligt. Blåsten har mojnat, temperaturen stigit och regnet upphört... så det var skönt att få sträcka på benen och andas frisk nattluft utan att behöva övertala Belle att inte omedelbart streta hemåt igen. Bådar gott för nästa runda , som jag har tänkt att vi gör vid 2-tiden.  

Lust att skriva... men vad?

Tisdag eftermiddag 

Ruskvädret fortsätter, så Belle vill inte promenera utan går bara till en bra plats att uträtta sina behov på och sedan in igen. Ni skulle se hur bestämd hon är i sådana stunder! Man riktigt ser hur sammanbiten hon blir, och travandet tillbaka till porten är envetet - nej, minsann, det här är inget väder för en iggy! Vilket känns lite retfullt när man byltat på sig både det ena och det andra för att inte frysa och tagit fram de varmare kläderna ur garderoben åt henne... men det är bara att bylta av oss igen, bädda ner henne under filtar i soffan och själv fixa gott te åt mig. Så får det fortsätta att blåsa och regna ute bäst det vill.

Sedan gårdagens brevskrivande har jag haft en så obetvinglig lust att skriva för skrivandets skull, men varje gång jag försöker är det tomt i skallen. Lite inspiration fick jag väl i.o.f.s. i söndags kväll under föredraget i Equmenia... jag har alltid papper och penna med mig på de där cafékvällarna för att kunna notera saker som sägs och särskilt skriva upp vilka bibelcitat som nämns, eftersom jag vill kunna grunna vidare på dem när jag kommer hem, och den här gången pratades det bl.a. om Lukas 13:10-17 där Jesus botar en krokryggig kvinna i synagogan på sabbaten och möter kritik, som han avfärdar som hyckleri. Det är intressant och tankeväckande nog, för hyckleri är nog en konstart de flesta av oss behärskar till fullo... men det jag särskilt fastnade för i texten var att han "rätade upp henne", d.v.s. att botandet medförde att hon kunde sträcka sig i sin fulla längd för första gången på arton år. Att räta upp någon är att ge någon upprättelse, och vi vet alla vad det innebär att en människa kan hålla huvudet högt: hon har plötsligt återfått sitt värde, blivit respekterad och sedd som individ snarare än som bara en trasig, krum, handikappad, lytt, vanför (you name it) varelse som andra skyr eller betraktar med medlidande. Jag undrar hur många som omedvetet förnekar svårt handikappade människor en inre tankevärld? De behandlas åtminstone ofta som om de varken hade tankar, åsikter eller känslor! Redan i Stockholm i slutet av 1970-talet, när min pappa satt i rullstol efter att ha brutit ryggen tvärt av, la jag märke till hur folk alltid vände sig till den som körde rullstolen snarare än pappa som satt i den trots att det var honom de talade om. Ja, om - inte till! Jag har aldrig glömt hur det gjorde mig både arg och förtvivlad, för det var sannerligen inget fel på hans huvud... han satt bara i rullstol för att ryggen inte bar honom.

Det här med upprättelse - att räta upp en medmänniska - skulle jag vilja predika om någon gång! När man läser evangelierna märker man att Jesus ägnar mycket av sin tid åt att just räta upp människor och återge dem deras plats i samhället som fullvärdiga och respekterade invidider... och det är vad vi kristna skall göra, tycker jag, därför att vår uppgift som Kristi efterföljare är just att göra som han gjorde. Ta hans exempel som ledstjärna för våra egna liv. Det handlar inte om att utföra mirakel, för det är det bara Gud Treenig som kan... de viktigaste handlingarna klarar vem som helst av, bara man vill. Visa respekt, kärlek, tolerans, förståelse. Gripa in mot orättvisor. Bekämpa ondskan varhelst en sticker upp nosen. Aldrig stå still och bara titta på när människor far illa, utan verkligen göra det man kan för att förändra andra människors liv till det bättre. Egentligen är det alla människors plikt - inte bara de kristnas! Men vi kristna kan aldrig skylla ifrån oss vår inaktivitet, för vi borde veta bättre.

Från det ena till det tredje började detaljstuderingen av mina blodsockervärden idag, så jag har redan fått sticka mig i fingrarna flera gånger. Innan de här två testmånaderna är över lär jag vara rätt öm i fingertopparna! Men det är roligt att se att åtminstone fastevärdena är riktigt bra för att vara jag... de ligger kring 9, vilket är under det första målvärde diabetessköterskan och jag satte när jag började med insulinet. Nu måste mitt nya målvärde hamna ännu lägre - till en början under 8, sedan under 7, så att jag hamnar så nära ett friskt blodsockervärde jag kan hoppas komma. Och det kan bara fungera om delarna i behandlingen gör det: maten, motionen och medicinerna, de tre M:en. Till det ledsamma hör att min diabetes just nu upptar så orimligt mycket av min dagliga tillvaro och mina tankar... det är en annan sak jag vill åstadkommma; att diabetesen blir en så naturlig del av mitt liv att jag inte tänker på den utan bara lever med den. Fungerande, alltså. Och får jag till de bra målvärdena, kan jag skjuta de värsta diabetesskadorna på framtiden... som diabetiker kan man inte hoppas att helt undvika dem, för kroppen går sakta sönder av slitaget oavsett hur väl fungerande de tre M:en är... med åren kommer man att tvingas möta synskador, förstörda kapillär (de minsta blodkärlen), känslobortfall i händer, fötter, öron, näsa o.s.v. Jag har dock personligen tillgång till riktigt bra förebyggande och vaksam vård, och det hoppas jag innerligt att också andra diabetiker har!

Att kroppen är i olag är jag oerhört väl medveten om. Särskilt nu när det har blivit kallt ute. Det har blivit så svårt att klä sig för inomhuslivet, för jag är ömsom väldigt varm och ömsom väldigt frusen. Tar på mig en kofta, måste slänga av mig koftan. Har från en stund till den andra antingen för varm tröja eller fryser. Själva lägenheten håller ungefär 21 grader, vilket är en grad mer än vi hade i huset... och jag rör mig lika mycket här som jag gjorde där, så den saken har inte förändrats. 

Men en sak har förbättrats: jag sover bättre! Framför allt vaknar jag inte lika ofta under natten, utan kan sova fler timmar i sträck än jag gjorde förut. Jag tror att jag har den här "nedtrappningen" att tacka för det... alltså, att jag stänger av telefonen ett par timmar innan jag går och lägger mig, och likaså TV:n och datorn,  så att jag de sista vakna timmarna på kvällen slipper intryck utifrån. Jag dämpar också ljuset och ägnar mig åt något stillsamt, t.ex. virkar, lagar kläder eller läser, gosar med djuren och förstås ber. Det ger ett inre lugn som hjälper mig att sova både bättre och längre...

I boken om tid, som jag läste ut igår, funderar författaren kring just detta med att samhället är utformat för "morgonmänniskors" dygnsrytm, vilket skadar "kvällsmänniskorna" både psykiskt och fysiskt. Att det var så skadligt att göra våld på sin inre klocka som han berättar om (har beskriver många, somliga direkt otäcka, effekter av detta) hade jag faktiskt inte känt till! Men det stärker mig i min övertygelse att jag inte längre skall anpassa mig efter andra människors sätt att leva utan följa min egen livsrytm. Stefan Klein anser rentav att det är dags att förändra samhället så att varje individ kan leva på det för den människan mest optimala sättet och att de ekonomiska vinsterna för både arbetsliv och vård skulle bli betydligt större än vi kan föreställa oss. Tydligen pågår det försök i enskilda företag i både USA och Tyskland där de anställda jobbar när de vill - att det är målet med arbetet i stället för tiden som grundar lönen. Och vet du vad det har medfört? Att människor jobbar mer än innan, därför att deras jobb har blivit mer givande nu när de har kontroll. Sjukskrivningstalen, särskilt för stressrelaterade sjukdomar, har dessutom sjunkit rejält. Något att fundera lite extra på, tycker jag. 

Men givetvis stöter det på patrull lite varstans, inte minst i det sociala livet. Mobilerna har gjort oss tillgängliga dygnet runt och folk använder dem också på det viset - det märker jag tydligt, för jag kan bli uppringd på alla möjliga tider av folk som liksom inte har tänkt på att jag kanske inte vill prata just då för att jag äter eller sover. Förr visste man vilka tider på dygnet som man absolut inte skulle ringa folk och respekterade det... men numera finns inte den respekten kvar, för eftersom de flesta hela tiden gör sig nåbara - rentav upplever det som skrämmande om de inte hela tiden är i kontakt med omvärlden - utgår de liksom från att alla andra är likadana. Och så stöter de plötsligt på sådana som mig, som egentligen skulle vilja ha "telefontid" några timmar om dagen och i övrigt inte vara nåbar alls för annat än direkt akuta ärenden. Det finns en anledning till att myndigheter har telefontider, t.ex. två-tre timmar varje dag då det går att ringa dem. Resten av tiden behöver nämligen personalen få vara ifred för telefoner för att kunna sköta resten av sitt arbete. Och så känner jag det också: att jag vill ägna större delen av dagen åt mitt liv, inte att sitta i telefon. Och jag umgås hellre med människor öga mot öga än i telefon. Men lustigt nog möter vi där ett annat problem, som inte fanns förut! Numera umgås folk via sina mobiler - men vill man ta en fika med dem, måste man boka tid och det helst lång tid i förväg?!? Visst är det konstigt?!? När jag växte upp tittade man helt enkelt bara in hos någon man ville träffa, och hade de inte tid sa de ifrån - annars blev man genast inbjuden och kaffehurran sattes på. Nu skall man bestämma i förväg, och det skall vara så avancerat med fikabröd och fin duk på bordet. Varför har det blivit så? Det är som om vi vill vara i ständig kontakt med varandra, men bara på avstånd

Brr!

Måndagskväll 

Idag har vi en riktigt kall och blåsig dag - en sådan där dag när man egentligen inte vill gå ut alls, utan kura ihop sig i soffan med en varm pläd kring kroppen. Tyvärr behöver ju också den mest frusna iggy gå ut några gånger och lätta på trycket, men jag kan försäkra er att det blivit extremt korta turer (och jag skulle ljuga om jag inte tackade för det, eftersom jag frös lika mycket som hon). Dessutom blev jag tvungen att gå ner till centrum och posta några brev som jag absolut ville få iväg idag; ett till kronofogden och ett till Skatteverket. Faktum är att det var riktigt uppmuntrande att skriva de där breven, eftersom jag märkte att "de gamla takterna" satt i... jag har inte förlorat förmågan att formulera mig stringent, vilket känns bra. 

Precis som det känns bra att både Olaf och Jessie finner sig väl tillrätta här hos oss! Idag föredrog de att äta i köket tillsammans med de andra djuren, och när Perry kom blev Jessie på ett så gosigt humör att hon rentav flirtade med honom och efter en stund hoppade upp på hans axel för att komma riktigt nära. Olaf slingrar sig kring ens fötter mest hela tiden, kurrar och gosar så ofta han kommer åt... och ingen av katterna verkar ha något emot att Belle nosar på dem då och då. Det känns som om de varit här betydligt längre tid än bara fyra dagar!

Har inget särskilt att skriva om idag, så jag skall inte bli långrandig. Sängen lockar; har bara något kapitel kvar i boken om tid och skall sedan börja på en annan spännande lunta: "Varats förunderliga osannolikhet - evolutionen och hur vi blev till" av Alice Roberts. Visst låter den intressant?

  

Nytt är inte alltid bättre

Sen söndagskväll 


Jag har funderat mer över vad kvinnorna i Hyderabad har åstadkommit... det finns definitivt tillfällen där det som är nytt inte alltid är bättre än det gamla beprövade. Generellt sett finns det en anledning till att man uppfinner nya saker: de fungerar bättre än de gamla, förändrar någonting till det bättre och gör livet lättare att leva. Mediciner är ett utmärkt exempel, liksom uppdaterad lagstiftning och snabbare kommunikationer. Men så finns det andra saker som kanske inte skall utsättas för samma uppdatering, helt enkelt därför att de har utmejslats under lång tid att fungera optimalt och man riskerar att tappa något viktigt när man "river ut det gamla för att ge plats för nytt". Kyrkliga ritualer är en sådan sak, som jag ser det - att ändra på något som vuxit fram under tvåtusen år kräver att man verkligen vet vad man håller på med. Och så detta med de indiska kvinnorna: nya frösorter är inte alltid bättre än de gamla, och nya odlingsmetoder kanske medför större inkomster (åtminstone för mellanhänderna, mer sällan för odlaren själv) men tär mer på naturen och ger sämre näring. Det har jag tänkt mycket på när det gäller ekologisk mat, men kanske inte just för grödor... fast egentligen är det bara naturligt att det som sker i harmoni med naturen och får ta den tid det behöver oftast ger det bästa resultatet. Mer näring. Mer smak. Och större harmoni på vägen. Vi har sysslat med sådan här manipulation i kanske ett par tusen år... men naturen har haft miljoner år på sig och därigenom hunnit testa vad som fungerar på ett helt annat sätt än vi människor. Jag älskar vetenskap, det vet ni - men jag hyser, just därför, en stor respekt för att livet självt oftast vet betydligt bättre än vi. 

Nå, nog om det och till vad som hänt de senaste dagarna.

Jag tar mig friheten att börja med mig själv (det är ju trots allt min blogg - hihi!) och mina funderingar kring vad jag fick veta under läkarbesöket. Har jag tagit för lätt på min diabetes? Nej, det tycker jag faktiskt inte - och det bästa beviset är, som jag ser det, att jag fått både min mat-och-dryckhållning och min motion godkänd av såväl läkare som diabetessköterska och diabetes-dietist. Jag sköter (utom då jag, mycket sällan, inte har råd att hämta ut dem) mina mediciner - tar mina tabletter och mitt insulin - och pysslar om mina fötter så att de inte skall skadas. Men det var inte heller vad jag gör som oroade min läkare, utan att min medicinering inte verkar fungera som den skall... antingen har jag blivit tolerant mot doserna (d.v.s. de är inte tillräckliga längre) eller så fungerar inte insulinet som det skall i samband med måltiderna. Det är därför jag skall föra dagbok och ta blodsockervärden både före och efter alla måltider utvalda dagar under november och december: sammanlagt tolv dagar skall undersökas i detalj. Ligger blodsockret för högt hela dagen? Eller far det "bara" iväg efter måltiderna? Resultatet bestämmer hur medicineringen skall se ut framöver: högre doser eller måltidsinsulin som komplettering. Jag hoppas förstås på det förstnämnda, eftersom jag helst slipper sticka mig själv ännu mer än jag redan gör... jag är ju faktiskt nålfobiker! Men givetvis fogar jag mig i vad som behövs, och jag tänker inte "fuska". Vill ju absolut inte drabbas av diabetesskador tidigare än absolut nödvändigt! Och särskilt vill jag inte hamna i den onda triangeln som mamma tvangs leva i under de sista sju åren av sitt liv... hjärtsvikt, njursvikt och en okontrollerbar diabetes.

Mamma, ja. Hon skulle ha haft kungligt roligt här hemma just nu! Som många av er vet ägnade mamma och jag väldigt mycket av vår tid åt att rehabilitera psykiskt skadade katter - katter som ingen ville ha, eftersom de hade lagt sig till med problembeteenden som t.ex. att uträtta sina behov på fel ställen, hetsäta och sedan kräkas överallt, gömma sig och sedan bitas och rivas när man behövde få fram dem t.ex. för att åka till veterinären o.s.v. samt inte tillät att man rörde vid dem. Folk vill att deras katter skall vara tillgivna, gosiga och behagliga att ha i sina hem... men en misshandlad, skrämd, ångestfylld varelse behöver trygghet, tålamod, tid och villkorslös kärlek för att läka. Eller med andra ord: kattens behov måste gå före ägarens. 

Att se en katt utvecklas från skyggis till tryggis är en nåd, en enorm gåva, en glädje bortom ord. Det kan gå många år innan genombrottet kommer - men det kommer, och man blir lika lycksalig varje gång det händer. Vi älskade varenda en av våra små problembarn, och vi älskade varenda en av de katter som inte var till bekymmer, alla precis lika mycket. För alla katter var inte sorgebarn: Jenny och Majsan hade t.ex. sin läkeperiod "avklarad" i Södertälje katthem innan de flyttade till oss, och Connys problem var enbart av fysisk natur: han led av svår HCM. Aragorn, min allra första egna katt, var inte heller till bekymmer för någon utan tvärtom den gladaste och mest sociala misse jag mött. Hans syster Imma, däremot, blev inte rumsren förrän efter sju år... men hon var min allra bästa vän.

De två katter vi har tagit emot nu - Jessie och Olaf - är absolut inga problemkatter utan tvärtom både sociala och välfungerande. De har anpassat sig fantastiskt fort och rasar igenom "trygghetsprocessen" på nolltid... från buren till gömslet under soffan till att vara framme alltmer till att röra sig fullständigt fritt i reviret. T.o.m. väsandet mot Rafael och Robin har avtagit oväntat fort: Robin och Olaf "nospussades" igår kväll, och Belle har fått nosa på bägge våra gäster utan att de blivit rädda för henne. Rafael, cool som vanligt, bryr sig inte om någonting utan lever sitt liv som han alltid gör. Han verkar anse att det är fullt naturligt att det dyker upp främmande katter i reviret - hihi! Så han blev inte förvånad igår, när det också kom en kattunge på besök. Robin däremot blev mycket nyfiken... men den lilla sötnosen - en sexton veckors norsk skogkatt - var inte särdeles imponerad vare sig av honom eller av de andra katterna. Och att den där främmande skällisen behandlade henne som en valp i behov av moderliga omsorger passade henne inte alls! *skrattar* Belle var hysteriskt lycklig över att ha en "kattvalp" att tvätta och pyssla om, men Viola (som sötnosen heter) ville inte vara med på behandlingen och ett tag fick vi t.o.m. stänga in Belle i mitt sovrum för att hon blev för jobbig för alla parter. Stackars Belle, som just nu höglöper och alltså bubblar över av hormoner... det var omöjligt för henne att hålla sig borta; allt i lagom storlek är valpar för henne. Inte förrän Viola och hennes matte hade åkt hem lugnade min älskade iggy ner sig och föll utmattad ihop i sin bädd för att sova.

Idag beter sig Olaf och Jessie som om de alltid bott här, och särskilt Olaf följer gärna efter mig vart jag går, stryker sig mot mina ben och vill gosa. Middagslaxen var tydligen delikat, och Jessie har gått omkring och burit på leksaken "da bird" (ett knippe stadiga fjädrar som tål tuffa tag) till och från under hela dagen. Nu i kväll har Olaf dessutom varit uppe i soffan och t.o.m. på bordet! (Ja, katterna får vara på borden om det inte är dukat till måltid). Det kommer att bli svårt att ta farväl av dessa underbara katter när de skall återvända hem till sitt eget revir... men jag är glad att de trivs, för på det viset behöver deras matte och husse inte tänka på deras välfärd utan koncentrera sig på orsaken till deras resa - den  svårt sjuke familjemedlemmen.  

Äldre inlägg