Visar inlägg från september 2018

Tillbaka till bloggens startsida

När kroppen lägger sig i

Lördagskväll 

Vi människor inrättar oss kollektivt efter en tidsskala som vi tycker passar oss och det samhälle vi lever i; vi stiger upp med solen - eller när klockan ringer om morgnarna - och lägger oss när mörkret faller (eller när vi har räknat ut att vi behöver krypa till sängs för att orka upp nästa morgon när klockan ringer). Arbetsdagen läggs i det stora hela till dagtid, utom på arbetsplatser som måste fungera dygnet runt som t.ex. vården och polisen, vilket innebär att vår lediga tid infaller på kvällarna innan sängdags. Och detta fungerar bra för de allra flesta, både barn och vuxna. Men så finns det de där andra människorna - de vars biologiska klockor står på Tokyo-tid, och gamla vars biologiska klocka förändras för varje år som går. De passar inte in i samhällets rytm, och de går på tvärs med hur andra människor lever... vilket gör dem ganska ensamma.

Normalt sett är det majoriteten som avgör hur en sak skall göras, och majoriteten verkar vara i stort sett dagaktiv eftersom vi som art är en dagaktiv varelse. De andra får anpassa sig, göra våld på sig själva för att fungera ihop med de "normala". Och det gör vi, varenda dag. Till en viss gräns, då det inte fungerar längre.

Jag har i stort sett hela mitt liv varit kvälls- och nattmänniska. Det var jobbigt redan i skolan, men då gjorde jag som jag nämnde ovan och anpassade mig så gott jag kunde. Försökte tvinga mig själv att passa in i mallen. Likadant var det när vuxenlivet inträdde, och både i mina universitetsstudier och mitt arbete fogade jag mig tyst i kravet på att stiga upp tidigt på morgnarna och komma i säng "vettigt" på kvällarna. D.v.s. före midnatt, så jag skulle orka upp dagen efter. Men det gick inte smärtfritt - jag fick göra våld på mig själv hela tiden för att klara av det. Och jag var ständigt trött, utom just på kvällarna då det var dags att krypa i säng. Så fick jag äntligen ett jobb som passade mig fullständigt perfekt: kvälls- och nattjänst på en internationell advokatbyrå. Juridiken tillhör de arbetsfält som aldrig sover, som alltid är i full gång. Jag älskade detta jobb och kunde äntligen arbeta utifrån hela min potential! Arbetsgivaren fick äntligen full valuta för lönen jag tjänade - och de betalade väldigt bra, just för att arbetstiderna var "udda". med andra ord a perfect match. Tyvärr varade det bara i några år innan min svåra och rätt nyckfulla migrän debuterade och sände mig in i pensionering.

Även efter det försökte jag anpassa mig genom att komma i säng kring midnatt och stiga upp före lunch. Eftersom jag vårdade först pappa och sedan mamma kom jag dock att vara "i tjänst" mer eller mindre dygnet runt... det där med att sova kom i andra hand, när luckor i "schemat" dök upp t.ex. för att andra fanns på plats några timmar då och då. Eller när mamma och jag, under pappas livstid, bytte av varandra för att skapa utrymme för sömn. Det blev betydligt bättre när pappa var borta, för mamma tog emot vård utifrån (det gjorde aldrig han - han avskydde att ha främlingar i huset, som han uttryckte det) så att jag kunde avlastas av hemtjänst, hemsjukvård, dagvård m.m. samt var ledig de timmar mamma hade dialys. När hon låg inlagd var jag ledig från tidsbundenhet hela dagar i sträck, eftersom mamma visste att mina besök måste ordnas så att inte Belle var ensam alltför långa stunder i taget.

Och så dog mamma, och plötsligt hade jag all tid i världen. Inget att göra, inget schema, inte ens fasta tider för mat och liknande. Sakta men säkert kom allting i fatt mig, sak efter sak. Tröttheten, som tidigare varit svår, blev nu ohanterlig. Min biologiska klocka började skrika i högan sky, och jag gav efter. Varför skulle jag inte det - för första gången i livet fanns där ju ingenting som faktiskt tvingade mig att anpassa mig efter andras tider?!?

Den sista frågan har kommit att bli oerhört central för mig. Skall jag fortsätta göra våld på mig och leva som "alla andra" trots att jag faktiskt råkar tillhöra det där fåtalet som mår bäst på kvällar och nätter? Eller skall jag äntligen unna mig att få leva efter min biologiska klocka? Vem har bäst rätt till mitt dygn - majoriteten där ute eller lilla jag här hemma? Jag får ständigt som ett gott råd från välmenande vänner att jag skall träna mig i att sova på nätterna och vara uppe på dagarna... men det är ju vad jag kämpat med i hela mitt liv, och det har aldrig känts bra. Det går, men jag mår inte bra av det. Jag går omkring trött och suddig, längtar efter sängen hela dagen... till kvällen kommer, då hjärnan klarnar och orken att göra saker infinner sig. 

Jag skall leva mitt liv nu, är det meningen. Förstår folk att min dygnsrytm är en del av det livet? Eller skall jag fortsätta att kämpa mot sömnen om morgnarna, för att sedan också kämpa mot sömnlösheten på nätterna? Min diabetessköterska är den som har visat mig störst förståelse och hon har hjälpt mig att anpassa mitt intag av både insulin och mediciner, måltider m.m., till min personliga dygnsrytm... de flesta andra omkring mig (med några undantag, t.ex. min syster som också är kvälls- och nattmännniska) tycks anse att jag skall falla in i ledet och leva som "alla andra". Men vet ni vad, jag tror inte att jag klarar det längre... för nu har min egen kropp lagt sig i debatten och vägrar ställa upp. Den verkar inte längre köpa argumenten, kan man säga. Den vill inte gå upp på morgnarna, och den vill inte sova på natten. Om jag så ligger i sängen hela natten, är jag klarvaken timme ut och timme in, oavsett om jag tar en av de där insomningstabletterna (som jag fick direkt efter mammas död) eller försöker med alla möjliga andra tricks för att bli sömnig. Och skall jag vara ärlig, känns det som att jag slösar bort tid som jag kunde ha använt till något bättre. Precis som många av er tycker att jag "sover bort dagen"... 

Feber... men varför?

Natten mot lördag 

Sedan torsdagsmorgonen har jag varit febrig, haft ont i kroppen och känt mig oförmögen att hålla mig vaken. Först nu kom jag ur sängen mer än för de få minuter det tagit att ge ungarna mat, dricka vatten, gå på toa, rasta Belle på uteplatsen (och ta upp efter henne, så klart)… men egentligen begriper jag inte varför jag blivit sjuk och vad det är som hänt mig. För jag känner ingen som är vare sig förkyld eller har influensa, och jag har inte varit ute bland folk utan hållit mig hemmavid... så var har jag plockat upp någon smitta? 

Fast jag har en liten, mycket luddig teori som skulle kunna förklara det hela: att jag faktiskt inte har blivit smittad, utan blivit sjuk för att kroppen inte orkade med. Jag har nämligen inga andra symptom på vare sig influensa eller förkylning - vare sig snuva, hosta, värk i bihålorna eller i halsen... så jag tror inte att det är det, utan att jag bara är så utmattad i både kropp och själ att kroppen fick feber för att "söva ner mig" och hålla mig lugn. Jag säger att jag vilar, men egentligen gör jag ju sällan det... jag kanske sitter still några timmar mellan Belles promenader, men det är en stillhet som bara ligger ytligt, eftersom mitt inre är allt annat än lugnt. Därtill kommer att jag äter fel - alldeles för lite grönsaker, frukt och vettiga proteiner (t.ex. fisk och kyckling) - och det beror inte helt och hållet på ekonomin utan också på att jag sedan mamma dog har tappat glädjen i att laga mat. Bara när jag har Maria på besök (hon är den enda av mina vänner som äter hos mig) blir det lite bättre... men Maria har en magsjukdom som gör att hon inte kan äta t.ex. andra rotfrukter än potatis och väldigt få grönsaker. Så när hon äter här, lagar jag förstås bara mat som hon kan äta. De gånger jag äter hos henne blir det förstås likadant - hon kan inte laga mat hon inte kan äta, det säger sig självt. 

Så nu måste jag - mitt i kampen med läxorna jag får av kuratorn - också försöka hitta tillbaka till glädjen i att laga bra mat. För det räcker inte att jag sköter min medicinering; jag måste sköta min hälsa på alla fronter för att inte bli sjuk. Önskar bara att inte så mycket i mitt liv stavades "måste"! Men det är väl så här det blir när man tappar fotfästet så totalt som jag gjorde när mamma dog... nu när jag har sovit så här febrigt har jag drömt om henne i ett kalejdoskop av minnesbilder från sjukhuset, dagvården, Björkskär och här hemma. Alltid leende, alltid kramig, alltid med förtroendet för mig lysande i hela ansiktet...  


Skrivet senare samma natt:

Jag skäms över mig själv. Har just sett en finsk dokumentär på TV, som jag faktiskt såg för ett par år sedan men hade glömt bort, om en mans - och hans familjs - kamp mot hjärncancer. Deras tapperhet inför det oundvikliga och deras förmåga att vara värdiga ända in i det sista imponerade på mig. Ja, så var det för mamma och mig - vi höll både glädjen och värdigheten högt hela vägen, lät oss aldrig överväldigas av den oändliga räckan infektioner och andra svårigheter som tillstötte hela tiden, utan några pauser mellan. Jag är lycklig över hur vi kunde ha roligt och mysigt trots allt, levde vidare ända till hon blev medvetslös några timmar innan hon dog. Men sedan...

Sedan har jag fallit samman totalt. Lever vidare, men ändå inte. Dagarna är ganska lika varandra, och lika meningslösa - det är bara tid som går. Och ju mer månad läggs till månad, desto sämre mår jag.

Jag är övertygad om att den här febern är Guds sätt att skruva ur proppen ur proppskåpet. Det har hänt mig förut, men då i form av nervsammanbrott som fått mig att retardera och bli totalt beroende av mina föräldrar för det dagliga. Två gånger t.o.m. Men den här gången finns det ingen här som kan ta hand om ett förvuxet barn, så jag blir tvungen att bli min egen förälder. Se till att jag sover, äter och dricker, tar ansvar för min familj och mitt hem, sköter mina mediciner och försöker ordna upp allt som föll samman i.o.m. mammas död. 

Det är svårt.

Och ändå är det ingenting i jämförelse med hur massor av andra människor har det! Flyktingarna är ett exempel, mina vänner som kämpar mot olika slags cancer, hjärtsjukdom, KOL, Parkinson och andra svåra sjukdomar ett annat. Deras problem är betydligt större och svårare än mina - och ändå gnäller jag. Det är det jag skäms över. Samtidigt som jag inser att om jag inte tar itu med mig själv nu så kommer ingenting att bli bättre. Kanske blir jag rentav sjuk, alltså sjukare än jag redan är. Och det hjälper varken mig själv eller mina djur. Så jag måste skärpa mig - men hur? 

Jag har en väninna som i decennier har sagt att det är dags att slå av på takten och börja ta hand om sig själv. Men för varje engagemang hon avsäger sig, så kastar hon sig in i två nya. Och blir allt magrare, allt svagare... och alltmer frånvarande från oss andra. Hon är alltid upptagen, så det är omöjligt att umgås med henne. T.o.m. när man ringer ber hon att få ringa upp när det blivit lugnare - men det blir det aldrig. Jag har ofta suckat över detta, eftersom jag saknar henne och önskar att hon hade tid med mig... men hon har fastnat i en ond cirkel. 

Och nu inser jag att jag har gjort detsamma. Inte genom att kasta mig in i diverse aktiviteter, utan genom att splittra upp mig. Aldrig ge mig själv tid att ta hand om mig själv på ett vettigt sätt. Det blir några timmar här, en dag där... men ingenting som läker på djupet. Varför? Jag skulle kunna dra fram massor av orsaker, varav några är att jag inte vet hur man gör, och att jag har svårt att prioritera mig själv - för det har jag aldrig gjort. Aldrig någonsin. Och så finns den där riktigt svåra anledningen: om jag verkligen går in i en läkandeprocess med hull och hår, kommer massor av jobbigt upp till ytan. Och att tackla sådant har jag heller aldrig gjort förut. Jag är verkligen jättebra på att ta hand om andra - men värdelös på att ta hand om mig själv. Men nu har jag nått den punkt där det bara finns en enda som kan ta hand om mig, och det är jag.

Det är dags att jag får ordning på mig själv. Jag har bra hjälp: kuratorn, läkare, diabetessköterskan, dietisten och mina vänner. Det gäller bara att jag verkligen börjar samarbeta med dem, och tydligt uttrycker mina behov så att de vet vad de skall göra för att hjälpa mig. Resten måste jag identifiera och ordna själv. Dag för dag, timme för timme. 

Febern har köpt mig lite tid att tänka, och det är bra. I morgon lördag har jag inga måsten, inte heller på söndag bortsett från valvakan på kvällen, som Maria och jag skall se tillsammans här hos mig. Faktum är att jag inte har någon punkt på "schemat" förrän kuratorsbesöket på onsdag eftermiddag. Det kanske är så jag skall göra - se till att jag inte har så många "flyktvägar" att splittra upp mig på? 

Just nu är det ganska lugnt

Onsdag kväll 

Den här dagen har varit lugn och skön, mina migränungar småleker men rasar inte omkring bortom kontroll i skallen, och varken posten eller någon annan inputkanal har fört med sig oroligheter. Jag har tvättat lite vittvätt, som nu hänger till tork här i vardagsrummet (har två ställningar för sådant), och så har jag kört diskmaskinen men ännu inte tömt den efteråt. Belles och mina promenader har varit korta, för det har regnat större delen av dagen och då vill Belle egentligen inte gå ut alls... men att gå hem till Alex och Daniel för att fika på kvällen ville hon definitivt -då var hon inte det minsta svår att övertala. 

Egentligen hade jag tänkt duscha när jag kom hem från fikastunden,  men så fick jag veta att vi har fått fler TV-kanaler i vårt utbud (varav många är fina faktakanaler som t.ex. BBC, History, Animal Planet och National Geographic) och fastnade i en dokumentär om universum som var så fascinerande att tiden gick utan att jag märkte det... och så blev det för sent, för efter kl. 22.00 varken duschar jag eller kör några maskiner för att inte störa grannarna. Ärligt talat vet jag inte vilken tidsgräns som gäller just i det här området, men överallt där jag har bott i hyreshus har kl. 22 gällt så jag följer det nu också. Får duscha i morgon i stället, det går lika bra. Har inga måsten just nu, vilket är oerhört skönt... för morgondagen har jag bara en enda punkt på "schemat" och det är att följa med Maria ner till ICA på eftermiddagen mest för sällskaps skull och för att ge Belle en lagom promenad. I övrigt har jag tänkt ägna mig åt samma saker som idag: att läsa, virka och vila. Idag sov jag länge utan att ha det minsta dåligt samvete, och jag slapp mardrömmar. Så jag lär göra likadant i morgon, om det är möjligt. Det gör mig gott.

Min oro över att vara en ljummen kristen har lindrats lite; dels för att jag har fått fina reflektioner från vänner som tycker att jag gör mer för andra än jag själv är uppmärksam på, och dels för att jag har dragit mig till minnes en man som var en verklig mystiker och en stridbar kristen utan att lämna sitt lilla enkla skomakeri: svensken Hjalmar Ekström. Så det går att vara en bra kristen, och ändå leva ett rätt fördolt liv. Jag menar, munkar och nunnor gör det ju! Det är väl bara det att jag lever i Sverige, som är ett av världens mest sekulariserade länder, där det är gärningarna som avgör ens värde... och trots att jag vet bättre faller jag ändå i fällan att tänka i liknande banor. Varför det, egentligen? Jag menar, jag har velat gå i kloster sedan jag var tonåring och alltid ansett att nunnor gör oerhört mycket för sin omvärld och sina medmänniskor genom sin ständiga bön och det ställföreträdande offrandet av det världsliga för det andliga... hur kommer det sig att jag de senaste dagarna har fått för mig att det inte räcker?!? Kanske för att jag nu inte har så mycket annat att tänka på, och skärskådar mig själv på alla möjliga plan... och för att jag faktiskt vill vara en stridbar kristen i denna värld av växande egoism. 

Som jag skrev för någon tid sedan vill jag egentligen stå på barrikarerna och slåss - för mitt land, för mina medmänniskor, för solidaritet med de små och svaga, för att kärleken och empatin skall vinna över kortsynthet, småsinthet och snålhet. För att inte tala om ondska! Jag tror inte på onda människor, men jag tror att människor är fullt förmögna att begå onda handlingar och det av de mest skiftande orsaker som alla handlar om brister. Brist på pengar, självvärde, respekt och förståelse, kontroll och mognad, oförmåga eller ovilja att ta ansvar o.s.v. om vartannat. Och många människor tror ju faktiskt att det de gör handlar om godhet - som t.ex. när de som röstar på SD köper lögnen att ett stopp för invandringen ger mer pengar till pensionärerna och vården (när det egentligen är så att enbart de skatter som rika individer och företag smiter undan skulle kunna försörja flyktingmottagandet i hela Europa och ännu mer därtill). Jag tror att människor är väldigt splittrade och trötta, de söker enkla lösningar på svåra problem för att äntligen slippa tänka mer på saken... för att få gå vidare med sina liv och inte behöva bära den tunga bördan det innebär att vara deltagare i ett samhälle. Särskilt tungt är det under ett valår, då vi alla ständigt blir påminda om alla problem som måste lösas och ingen berättar vad som faktiskt blir bättre, dag för dag, året runt. Detta är i viss utsträckning massmedias fel, men också samhällsandan som hellre slickar i sig elände än goda nyheter - för media säljer ju det folk vill läsa/höra/se. Varifrån har vi fått denna hunger efter mörker? Varför säljer hemska rubriker bättre? Varför kallar vi filmer och böcker om ond bråd död, våldtäkter, svartkonster m.m. för underhållning? De högsta tittarsiffrorna verkar de program få som handlar om påhittade (och mycket brutala) kriminalfall, vampyrer, zombier och s.k. "förnedrings-TV"... sådant gör mig full av tankar och frågor, för det tyder ju på att det stora flertalet tycker att just sådant är mest avkopplande att titta på. Avkopplande?!? Jag är uppenbarligen inte i synk med min samtid i det här avseendet... 

Jag är medlem i en av landets största och mest kända bokklubbar: Bonniers Bokklubb. Och jag reagerar varenda gång på att månadstidningens val av "månadens bok" i nio fall av tio är en kriminalroman (i resten av fallen företrädesvis något annat slags roman). Alldeles bortsett från det faktum att det innebär att jag aldrig kan tacka ja till månadsboken, har jag skrivit till dem och frågat varför månadsboken aldrig kan vara en nyutgiven fackbok, en receptsamling, en biografi eller någon annan mer givande litteratur som varar längre än bara en genomläsning. Deras svar blev att kriminalromanerna säljer bäst, att det är vad folk vill ha. Och jag som inbillade mig att romaner lånar man på biblioteken, medan annan litteratur - sådan man vill återkomma till flera gånger - var det man la pengarna på. 

Nu skall en helt annan sorts bok dra mig från datorn: jag läser vidare i Wilfrid Stinissens bok om Bibeln, samt Bibeln själv. Hihi, jag är alldeles uppenbart inte i synk med min omvärld!


PS. Eftersom TV:n inte existerade under den oskarianska eran, varifrån jag praktiskt taget (med några få undantag) genomgående hämtar illustrationerna till mina blogginlägg, får ni hålla till godo med en dam som lyssnar på radio. DS. 


Maria och Marta

Måndagskväll 


När man går in i tystnaden för att kontemplera livet och sig själv, är det ofrånkomligt att också det svåra och smärtsamma kommer upp till ytan. Ens eget inre mörker behöver belysas för att kunna förstås och förlåtas, och det finns inga vägar runt detta... precis som med livskriser i det yttre livet, kan de inre kriserna bara hanteras genom att man går rakt igenom dem. Att fly fungerar kanske en tid, men inte länge - förr eller senare måste man ta itu med också sådant, för livet är mångfacetterat och innehåller inte bara glädje. 

Jag hade en dröm i natt, som satte mitt inre fokus på saker som jag inte tänkt på under många, många år. En av dessa är min oförmåga att springa, något som egentligen gör mig väldigt ledsen men som jag inte aktualiserat i mitt dagliga liv eftersom jag så sällan behöver springa numera. Som ung tävlade jag i orientering och tränade terränglöpning i min ensamhet genom hela tonåren, framför allt för att det var så oerhört skönt att springa. Biologiskt sett är vi ju gjorda för att gå och springa - våra kroppar är byggda för upprätt funktion snarare än att sitta ner. Men tävlandet i min ungdom innebar också att jag "sprang sönder" knän och höfter, drabbades alltmer frekvent av benhinneinflammationer och fick ont i fötterna... och ju äldre jag blir, desto mer "gnyr" lederna när jag är ute och promenerar etc. På sistone har jag flera gånger sagt till vänner att jag troligen inom tio års tid kommer att bli tvungen att byta ut åtminstone höger höftled...

En annan detalj i drömmen var att jag skulle avsluta en utbildning. Jag drömmer ofta att jag skall lämna ett jobb eller en skola, och två saker händer i alla dessa drömmer: dels att jag missar avslutningsfesten och dels att jag har tusentals saker - kläder, böcker m.m. - i skåp  och kämpar för att packa ihop allting så att jag kan ta det med mig. Nu komplicerades drömmen av att vi var utomhus, och därtill på en kaj där många människor höll på att äntra lyxkryssare vilket gjorde platsen väldigt rörig. Stora bilar körde fram och släppte av folk, det släpades på väskor och kvinnor i festklänningar och höga klackar minglade omkring i röran med drinkar i händerna, samtidigt som jag försökte packa mina saker i flyttkartonger. Lagom när jag blev klar, kom ett tågset och körde över all min packning... och jag fann mig själv gående utmed rälsen inne i en tågtunnel, vilket var oerhört otäckt, för jag visste inte när nästa tåg skulle komma. Lyckligtvis kom jag ut på andra sidan oskadd, och då fick jag veta att jag bar på en liten medalj, som jag skulle smuggla ner i någons mat på avslutningsfesten jag själv inte var bjuden till. Hur tar man sig in på en fest man inte har tillträde till? Konstigt nog lyckades jag med det också, och den som fick medaljen blev väldigt glad - alltid något. Själv började jag att springa utmed kajen för att komma därifrån, ta mig hem...

Den här drömmen är väldigt tydlig, och samtidigt väldigt dunkel. Jag älskar att studera, men klarar inte längre av att tenta eftersom jag inte minns tillräckligt bra. Jag älskade mitt senaste (sista?) arbete så bra att jag gick dit leende... men det var sjutton år sedan och jag lär aldrig mer kunna jobba. En kryssning står högt upp på min lista över sådant jag skulle vilja göra, men lyx får mig bara att känna mig obekväm och utanför - det är liksom inte min värld. Tåg - överhuvudtaget stora maskiner - gör mig vettskrämd i drömmar (inte i vaket tillstånd) och de flesta av mina mardrömmar handlar om just att jag försöker fly från instängda platser där stora maskiner hotar att krossa mig till döds... och vart tar man vägen i en tågtunnel? 

Märkligt nog, när jag vaknade var det inte så mycket vare sig mitt förflutna eller min framtid som oroade mig, utan känslan av att vara andligt utarmad. Eller syndfull, mer korrekt. Jag har faktiskt haft en rejäl troskris idag, för oavsett att min tro är orubblig känner jag mig ofta som en dålig kristen... i mitt hjärta lever en brinnande kärlek till Gud Treenig, men vad säger mina gärningar? Mest är jag ju i mitt hem eller i närområdet, och jag träffar inte längre så många människor, särskilt inte människor som behöver en kristen medmänniska vid sin sida. Och det allra värsta är att jag inte vill ha det annorlunda just nu... jag vill vara ensam rätt mycket, läsa och be, snarare än kavla upp ärmarna och göra skillnad ute i världen. Däri ligger min tunga upplevelse av att vara full av synd... att jag faktiskt inte vill gå dit ut, utan stanna här inne i lugnet.

Det finns en berättelse i evangeliet som handlar om de två systrarna Maria och Marta, som jag mer eller mindre ständigt begrundar och kämpar med. Maria sitter vid Jesu fötter och lyssnar till hans predikande, medan Marta sköter "markservicen" och vid ett tillfälle beklagar sig inför Jesus att hennes syster inte hjälper henne utan bara sitter där. Jesus svarar att det är Maria som har valt rätt. Ändå tänker jag: hur skulle världen se ut utan miljarder kvinnor som Marta? Det är ju tack vare Martas arbete som Maria kan sitta där vid Guds fötter och bara lyssna. Och samtidigt tänker jag att jag i hela mitt liv har varit som Marta, men längtat efter att få vara som Maria. Det hela känns som en olöslig paradox, för jag kommer aldrig underfund med vilket som jag skall satsa på nu när mamma är borta. Skall jag fortsätta att vara en Marta, eller skall jag ta chansen att äntligen få vara en Maria?   

Den mångdimensionella kristenheten

Senare samma söndagskväll 

Vi är skapade till individer, på gott och ont. Därtill kommer att våra upplevelser, tankar och känslor gör oss ännu mer olika än vi var från början. Och när man kommit en bit på väg genom livet, har man hunnit utmejslas till en i sanning unik varelse - detta bevisas inte minst av att t.o.m. enäggstvillingar är olika varandra inombords, även om de ser identiskt lika ut på utsidan. Så varför skulle inte det kristna ta sig olika uttryck? Många människor ser de väldigt olika samfunden som ett tecken på att kristendomen är splittrad och därför mindre trovärdig... men i mina ögon är det i stället ett tecken på att kristendomen tål att upplevas och utövas på många olika sätt utan att tappa sitt innehåll. Den gemensamma nämnaren är och förblir Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande - treenigheten som är tre och ändå en enda. Och vi människor är treeniga i oss själva: kropp, själ och ande. Så varför skulle inte Kristi kropp, d.v.s. den allmänneliga kyrkan, den kristna tron, kunna vara delad i flera sinsemellan mycket olika delar och ändå förbli en och densamme?

När man, som jag, har sett och upplevt många väldigt olika samfund och hur de firar gudstjänst m.m. blir man ödmjuk inför hur olika våra behov att uttrycka vår andliga dimension och vår tro på Gud är. Jag är uppvuxen inom Svenska Kyrkan, med en mamma som egentligen hade sitt hjärta i Missionsförbundet (som sedan kallade sig Missionskyrkan och nu har uppgått i Equmenia) och en pappa som aldrig sa var han hörde hemma andligt sett, men som kunde Bibeln utan och innan och studerade religion (hemma - han fick aldrig någon formell utbildning annat än en kortare kurs i elteknik) redan när jag var barn. Vi bad inte bords- eller kvällsböner, talade aldrig om Bibeln, lyssnade inte på kristen musik... men vi sjöng psalmer och kristna sånger, och julen handlade definitiv  om Jesu födelse. Kanske höll pappa tyst för att inte påverka oss? Som vuxna har vi barn valt helt olika synsätt, men vi är döpta och konfirmerade och när jag diskuterar andliga frågor med min syster har vi märkvärdigt lika åsikter trots att hon valt att inte tillhöra någon kyrka alls och jag är katolik.

Själv har jag vandrat omkring inom andligheten som en osalig ande, sökande efter ett andligt hemvist. Min tro har hela tiden varit stark, så stark att jag redan som tonåring ville gå i kloster men aldrig gjorde det... på den tiden tillhörde jag som sagt Svenska Kyrkan och jag visste inte då att också detta samfund har en (förut var det två, men den ena har konverterat till Romersk-katolska Kyrkan) klosterorden för kvinnor. Och det kanske var tur, för dels har jag ju senare insett att jag inte är kallad till klosterliv i den meningen och dels lämnade jag som vuxen Svenska Kyrkan för att bli katolik. 

En tid var jag, som jag skrev i mitt förra inlägg, engagerad inom New Age. Sedan, när jag kände det inre tvånget att söka Gud personligen - hitta just precis Honom, om ni förstår vad jag menar - började jag studera den urkristna kyrkan och därifrån var det naturliga steget den Romersk-katolska kyrkan och den ortodoxa traditionen - de två grenarna av den ursprungliga församlingen, som kyrkan kallades på den tiden (d.v.s. i Petrus' och Paulus' efterföljd). Bägge hade mycket som attraherade mig, men också mycket som stötte bort... inte minst moraletiken (hur man ser på frågor om människors leverne) och dogmatiken (de regler som man förväntas acceptera för att tillhöra kyrkan). Det som definitivt dröjde sig kvar från bägge, och som fortfarande är av central betydelse för mig är liturgin (hur gudstjänsterna ser ut och genomförs) och sakramenten (de fysiska kontaktpunkterna mellan individen och Gud) - och så några saker jag faktiskt plockade upp redan inom New Age och som fortsatt vara oerhört viktigt för mig, som levande ljus, ett meditativt förhållningssätt, tystnad, stillhet och rökelse. 

För mig är liturgin central av flera olika anledningar: dels har den skapats och utvecklats under tvåtusen år, något jag anser att man skall respektera och försöka sätta sig in i innan man kastar ut barnet med badvattnet; dels ger liturgin människor möjligheten att uttrycka sin tro i gudstjänst med alla sinnen i stället för bara via hörseln - i "min" kyrka involveras synen, hörseln, luktsinnet, känselsinnet och t.o.m. rörelsesinnet i varenda gudstjänst, även när man firar ensam, och hela människan uttrycker sin tro och längtan efter Gud; och dels gör en fast rutin att man snart har lärt sig den "utantill" och då inte behöver hänga med i en bok eller annan text utan kan släppa fri anden att gå in i bön under hela gudstjänsten.

Här har ni en av de djupaste orsakerna till att jag är katolik och aldrig kan bli frikyrklig. En katolsk gudstjänst är meditativ, trots att man hela tiden är aktiv och deltar med alla sinnen - prästen talar lugnt, sakramenten är betydligt viktigare än predikan (så om mässan blir lång, hoppar man helt enkelt över predikan just den gången), församlingen kan delta och ändå befinna sig i bön, och det finns regelbundna inslag av både tystnad och stillhet som ger varje deltagare möjligheten att ta in och begrunda det som händer. I de frikyrkliga sammanhang jag varit med om, pratar predikanten fort och rör sig hela tiden i rummet på ett rastlöst och oroande sätt, församlingen ingriper hela tiden med ord och korta meningar, viftar med armarna, ropar och besvarar även retoriska frågor... jag förstår vad de gör och varför, men det stressar mig och får mig att tappa koncentrationen. Dessutom talar predikanten väldigt länge, troligen för att han eller hon verkligen vill ta chansen att lägga ut sitt ämne med otaliga exempel från verkliga livet - fascinerande berättelser, det vill jag verkligen understryka, men det hade varit enklare för min röriga hjärna att ta in dem i skriven form. Som det är på möten och gudstjänster i Equmenia m.fl. frikyrkliga rörelser har jag tyvärr ofta glömt bort mer än hälften av det som sagts, oavsett att det varit viktigt och engagerande, och det känns som om jag förlorar något som förtjänade kontemplation.

Det jag får inom frikyrkohägnet - och det i stor mängd - är lovsången. I katolska kyrkor sjunger man mycket, men det är psalmer, hymner och liturgiska texter, som alla är högstämda och i regel långsamma. Och särskilt de sistnämnda ligger väldigt nära det gregorianska sångsättet, om du förstår vad jag menar. I frikyrkorna däremot sjunger man enkla, repetitiva sånger med lättfattliga texter; verkligt glada och hjärtegoda sånger fulla av lyckan i att tillhöra Gud. De sångerna är underbara tillskott till det andra, och jag har börjat skaffa mig CD-skivor med kristen sång för att kunna lära mig texterna så att jag kan delta friare när jag besöker frikyrkorna. Det är en urgammal sanning att musikens språk kan uttrycka det ordlösa och förmedla sådant som tal inte klarar av att klä i begriplig mening... 

Så jag förblir katolik, men sjunger innerligt gärna med de frikyrkliga. 

Det katolska fortsätter att väga över, för där finner jag den stillhet jag behöver. Till syvende och sist var det ju det jag sökte från början, och vad jag fortfarande känner att jag behöver mer än någonting annat. Bönen är ju det centrala i mitt liv och det som fyller mig med "färdkost" för pilgrimsfärden genom livet. Utan bönen och regelbunden nattvard skulle jag känna mig dränerad på kraft att orka med livets berg-och-dalbana. Det är därför jag nu, när jag mår så här tungsint och känner mig så förvirrad, har börjat läsa Bibeln mer "klostermässigt"... djupt under och bortom bokstaven, meditativt och begrundande. Jag hämtar svar på frågor som ingen predikant kan ge mig därför att bara Gud själv har svaren... och svaren ligger egentligen inte i de bibliska texterna, men de öppnar dörrar som jag sedan kan gå in i via bönen. Och återigen, för att det skall fungera behöver jag svängrum, tystnad och frånvaro av distraktioner. D:v.s. helgade söndagar... som sedan kanske också blir utökade till, säg, onsdagar. Vi får se hur mycket jag behöver och när.

Äldre inlägg

Nyare inlägg