Visar inlägg från september 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Att ta hand om sig själv - också

Natten mellan torsdag och fredag 


Nyligen sträckläste jag den lilla boken "Bristningsgränsen" med underrubriken "Verksamhetskrav, andras förväntningar och min egen stress - hur klarar jag det?" av Peter Meadows, som skrev boken för att berätta hur det är att vara kyrkligt mycket aktiv men samtidigt ha en svår familjesituation med en sjuk hustru (och själv vara utbränd). Han pekar på den omöjliga situation som bl.a. präster och pastorer men också andra som engagerar sig kyrkligt drabbas av eftersom de även har andra krav på sig, och hur tung tystnadskulturen är i samfunden eftersom man förväntas att prioritera arbetet för Gud och frälsningen, samtidigt som man själv känner ansvar också för sin familj m.fl. Själv vet jag att det inte ens behöver finnas någon sådan kultur för att man lätt skall bränna ut sig när man förtvivlad försöker räcka till för alla, överallt, samtidigt... och det poängterar författaren också på flera ställen i boken, t.ex. så här:


När vi belyser orsakerna till stress bland "kyrkans
män" bör vi inte bortse från att just de egenskaper
som en god pastor eller präst har - omtänksamhet,
öppenhet, känslighet och medkänsla -  är de som 
gör en människa speciellt sårbar för stress. Pastorer
inte bara utsätts för allvarliga stressfaktorer utan
de är speciellt sårbara för dem också".


Det skall definitivt betonas att han i ett annat stycke understryker att han med ordet "män" bara försöker förenkla texten och att allt han skriver om i boken är precis lika giltigt för kvinnor, förresten.

På ett annat ställe i boken skriver han en annan sak, som jag fastnade för eftersom det gäller precis alla människor och inte bara dem som är kyrkligt aktiva på olika sätt: 


När vi får en spark i magen försöker vi först och 
främst att kippa efter andan och stå ut med smär-
tan. Vi har fullt upp med att överleva och kan inte
ägna oss åt att upptäcka vad vi kan lära oss av
erfarenheten.

  

Det här är viktiga saker - för som medmänniskor har vi en naturlig instinkt att "hjälpa till" genom att komma med goda råd när livet brister för en vän eller annan person i ens omgivning, och vi glömmer lätt att den personen inte är mottaglig för goda råd utan framför allt behöver stöd, värme och hjälp med praktiska ting. Om man verkligen vill hjälpa någon som krisar, så är närvaron viktigast av allt - att man faktiskt rent fysiskt kommer och är hos den drabbade. Nästa sak att göra är att kavla upp ärmarna och ta hand om saker som den drabbade inte orkar: leka med barnen (kanske ta med dem på utflykter), diska, laga mat, städa, gå ut med hunden, handla, kanske rentav be om en fullmakt att sköta dennes akuta ekonomi (löpande räkningar som t.ex. hyra och el så att familjen inte plötsligt blir vräkta). Optimalt är om den drabbade tillåts att gå ner i sparläge och egentligen bara behöva tänka på att äta och sova... men tyvärr fungerar inte sådant i vårt moderna samhälle, för vi har familj, släkt och vänner på alltför långt håll och få finner det naturligt att släppa allt för att komma rusande. Här har vi nog förlorat något väsentligt sedan industrialiseringen fick människor att flytta ifrån sina hembygder, och det nuvarande sättet att arbeta gör saken ännu värre genom att de tvingar anställda att flytta omkring i landet för att arbeta i projektform snarare än att man befinner sig på samma plats hela (eller åtminstone större delen av) livet. Hela familjen rycks upp med rötterna - partnern tvingas också byta jobb, man kanske tvingas sälja huset, och köpa ett nytt på den nya bostadsorten), barnen tvingas lämna sina kamrater för att byta skola... och den som flyttar p.g.a. sitt jobb mister kollegor och tvingas rota sig i en ny arbetsmiljö, om och om igen. Undra på att folk väntar så länge med att skaffa barn nu för tiden! Och själva känner sig så rotlösa.

Sedan tror jag också att många människor idag är så rädda för kriser att de hellre delar ut goda råd - och därmed håller lite avstånd - än kommer nära. Det är utlämnande och naket att lämna sitt trygga skal för att låta en annan människa vara det viktigaste, även om det bara är för en kortare stund, och vi blir rädda att vi inte skall kunna backa ur situationen igen utan bli fast där. 

Åter till det kyrkliga området, där jag började det här inlägget och där mina egna erfarenheter ligger. Vårt samfund är litet i Sverige och det medför två problem: dels att vi som är aktiva får ta på oss orimliga arbetsbördor (inte minst biskopar och präster) vilket snart gör alla utbrända, och dels att de aktiva i sin desperation över arbetsbördan drivs att dra in nya människor i det hela alldeles för tidigt i avsikten att försöka fördela tyngden lite. Vilket innebär att folk kommer in i organisationen och tar på sig ansvar för samfundet utan att egentligen veta vad de håller på med, eftersom de inte hunnit lära känna vare sig de andra aktiva eller samfundet som sådant. Och det skapar i sin tur riskfaktorer - jag skall inte gå in på några detaljer, eftersom vi som sagt är ett litet samfund och "alla känner alla", men att agera i kyrkans namn utan att veta vad kyrkan står för skapar förvirring både inåt och utåt. Det öppnar dessutom för att någon kan stiga in i verksamheten med en egen agenda och engagera sig för sin egen "vinning" (inte ekonomiskt, för det fungerar inte i vår kyrka där alla arbetar oavlönat, men t.ex. för att bli bekräftad och få uppmärksamhet) i stället för samfundets bästa. Att läka de tokigheter som då uppstår kan ta många år och skada många människor på vägen... både de som blir kvar och de som går.

Boken är full av kloka, men för många samfund rätt hårdsmälta, råd. T.ex. uppmanas man att lägga ner sådana verksamheter som "lever på sparlåga" och som "har överlevt sig själva" i stället för att fortsätta med dem bara för att man inte vill släppa taget. De aktiva uppmanas också att ibland inte ställa upp, ibland "skolka" från gudstjänst eller annan församlingsverksamhet för att i stället ta hand om sig själv och vila, alternativt göra något profant med familjen. Gud finns kvar ändå! Men vi är rädda för att verka "mindre kristna" eller rentav okristliga om vi sätter familjen eller våra egna behov före samfundets... och häri kommer den där tystnadskulturen tillbaka i strålkastarljuset, för hur lätt är det att säga rakt ut att "Nej, vi skippar mässan den här söndagen och går på Gröna Lund i stället!" Sådana osägbara saker är lika vanliga som att svara "Jag mår faktiskt inte alls bra idag - bilen har gått sönder, min son klarar inte skolan och själv har jag vidrigt ont i ett knä" när någon i kyrkdörren möter en med "hej, hur är det?"... nio av tio tvingar i stället fram ett leende och säger något i stil med "Tack bra, och du?". 

Här citerat författaren en annan författare, Gordon MacDonald;


Trötthet kommer inte bara av att man har så mycket
att göra, utan också av den oerhörda mängd erfaren-
het och information som vi drabbas av. Jag tror att
man faktiskt kan bli trött av den ständiga strömmen
av andlig stimulantia. Ord, ord, sensationer och spän-
ning!


Ni som inte är kyrkligt aktiva känner också igen detta - inte minst med TV, Internet och all annan input vi möter dagligen även i den profana världen. Tror ni att det är lugnare i kyrkan? Det beror nog på vilket slags samfund man väljer att engagera sig i... i min kyrka kretsar det mesta kring gudstjänsterna, särskilt mässan, och vi håller inte på med så mycket annat i gruppform (med några få undantag - några är aktiva zenmeditatörer, ibland håller enskilda församlingar föredragskvällar eller endagskurser, vi gör någon enstaka utflykt tillsammans eller träffas för sommarskola en vecka om året). 

Men jag ser inom det frikyrkliga hur människor är mycket mer involverade i också annat än gudstjänster: bönemöten, sångkvällar, evangelisationsresor, torgmöten, tältmöten, vittnande både enskilt och i grupp (inför allmänheten) o.s.v. Inom denna sfär finns också en mängd olika tidningar, CD-skivor med både möten, predikningar och musik, massor av böcker - även romaner - och annan information att ta till sig, läsa igenom och engagera sig i. Det är insamlingar, väckelseresor, volontärarbete över hela världen, helandemöten m.m. där varje deltagare är synnerligen aktiv och involverad med både kropp och ord... och ingenting av det där är fel, det understryker jag! Men det tar rejält på krafterna. Jag har stort utbyte av mina utflykter i den frikyrkliga världen, men jag skulle aldrig kunna vara där så ofta som de andra jag möter i dylika sammanhang... tempot är för högt, intrycken för många, allting spretar åt tusentals lika angelägna håll och man vet inte var man skall lägga sin ork och sitt engagemang. 

Nu skall jag inte påstå att de frikyrkliga är de enda som fungerar så här - även inom mer traditionella samfund som t.ex. Svenska Kyrkan och den Romersk-katolska Kyrkan är det förutom gudstjänster också körer, söndagsskola, konfirmandundervisning, lunchträffar, syjuntor, lägerverksamhet, pilgrimsresor, volontärarbete över hela världen m.m. Man har kursverksamhet och håller föredrag, gör insamlingar och engagerar sig i samhället. Och också här finns gott om litteratur, tidningar, musik, film, TV-program o.s.v. i oändlig mängd. 

Med andra ord: för den som vill, finns det precis hur mycket som helst att engagera sig i. Och tusentals val att göra. Val som ofta kan slita en i stycken - för hur väljer man, när allting verkar lika viktigt? Nöden finns överallt, och man vill ju göra sitt bästa, finnas till för allt och alla... jag tror personligen att mängder av människor över hela världen känner sig maktlösa och stämplar sig själva som dåliga kristna när de inte orkar med. Been there, done that.

Den här boken må vara liten - men den bär på ett mycket stort budskap: att vi är människor, och att våra krafter är begränsade. Bättre att göra en sak bra, än tio saker halvhjärtat. 

Ja, jag vet - att kasta sten i glashus är min mästersport  ;-)  

Två bra dagar i rad

Torsdagskväll 


Om den här kvällen blir lika bra som dagen varit, har jag haft två bra dagar i rad. Känns lyxigt!  :-) 

Igår träffade jag kuratorn igen, och vi hade ett oerhört bra samtal bl.a. om en dröm jag hade samma morgon. I drömmen höll jag på att göra mig i ordning för att gå till just kuratorn, då det ringde på dörren - och utanför stod mamma tillsammans med två sjuktransportörer. Hon stod! På egna ben! Jag slängde mig om hennes hals och vi kramades länge, innan jag tog med henne ut i köket för att laga mat. Så gjorde jag alltid när hon levde och kom hem från dialys eller dagvård, så givetvis följde jag våra rutiner. Själv satt hon vid köksbordet och såg ut att må såååå bra, och jag var översvallande lycklig. Snart kom också hemtjänst (sjuktransportörerna berättade att de ringt dem) och lovade att hjälpa mamma i säng så att hon fick vila medan jag var hos kuratorn. Jag hann dock bara ut på gården då folk omkring började ropa "hon är död - hon är död!" och jag tvärvände, störtade in hemma och fann mamma liggande död i sin säng, med gul, vaxartad hud och stirrande ögon. Omedelbart lyfte jag upp henne i famnen och ömsom vaggade, ömsom skakade henne medan jag grät hjärtslitande... och efter en lång stund började hon att andas. Hemtjänstpersonalen stod mållösa: "Lever hon? Hon var ju död!" Och sedan vaknade jag.

Min omedelbara reflektion på den här drömmen var att mitt inre har börjat träna i att acceptera att hon är död. Det trodde kuratorn också, och så tillade han att kanske jag har skuldkänslor för att jag inte kan fortsätta att ta hand om henne? Vet ni, det har jag nog - och dessutom skuldkänslor för att jag önskar henne tillbaka, för det skulle ju innebära att jag önskar henne tillbaka i sitt lidande igen. Det är förstås inte mamma som sjuk jag vill ha tillbaka - utan mamma som mamma, om du förstår skillnaden. En god vän funderade också på om drömmen kan vara ett uttryck för att "det går att vara levande och må bra samtidigt som man är fysiskt död" - och den tolkningen tror jag också på - det är en högst rimlig tanke utifrån min fasta övertygelse att himlen existerar. Jag har ett dolt, men mycket verkligt, behov av att känna att mamma inte har upphört att existera utan bara befinner sig någon annanstans, där hon är oskadd och frisk igen. Hur som helst tycker jag om min dröm, och jag tänker fortsätta att iaktta vad jag drömmer... för jag behöver "bevis" för att mitt sorgearbete äntligen kommit igång. 

Efter mötet med kuratorn mötte jag Maria och Belle, som var ute och promenerade, och vi gick ner till ICA en sväng innan vi fortsatte hem till henne för att fika och fira lite att huset äntligen är sålt. Därifrån gick Belle och jag hem och vilade, innan vi blev hembjudna till Alex och Daniel för middag (ärtsoppa och nybakt bröd) och fika (med nybakta bullar). Jättegott och väldigt trevligt! För ovanlighets skull kände jag mig så avslappnad att jag bara var - och jag tror att särskilt Alex tyckte om att jag inte gick hem på flera timmar, för hon vill gärna att man stannar länge när man besöker dem. Belle och jag lämnade dem först efter 22 någon gång... då kände jag att det var dags att gå, för de jobbar ju och behöver komma i säng i rimlig tid om kvällarna. Själv satte jag mig att leka vid datorn, särskilt på FB - känslan av avkoppling var så tydlig, så jag unnade mig att bara ha roligt och vara busig.

När jag kröp till sängs unnade jag mig en annan sak: att få läsa ut boken jag höll på med (Oliver Sacks barndomsskildring "Morbror Volfram - minnen från en barndom i kemins värld"... som också är en utmärkt historiebok i kemins framväxt och utveckling). Oliver Sacks är min älsklingsförfattare i den profana litteraturen! Vanligen skrev han om neurologiska sjukdomar och skador, bl.a. har jag en tung lunta om migrän i bokhyllan, för han var en oerhört skicklig och känd neurolog... och människor är ju vad jag är mest intresserad av, vid sidan av Gud, kvantfysiken och kosmologin.

Sedan sov jag gott och minns faktiskt inte nu vad jag drömde... men något var det säkert.  

Idag har jag kört en tvättmaskin och en diskmaskin, börjat läsa i boken "Det finns gränser! Och du kan lära dig att hitta dina egna" av Henry Cloud och John Townsend och tagit det lugnt. För en stund sedan lagade jag en riktigt god korv stroganoff... och i kväll skall Belle och jag vandra över till Alex och Daniel för fika med äpplepaj - mmm! Jag tar chansen att vila själen nu när det faktiskt är lugnt på alla fronter... planerar ingenting och gör bara det som känns bra. 

Å, en sak glömde jag nämna: när jag lämnade kuratorns rum såg jag att min läkare satt på sitt rum, så jag passade på att titta in och be honom om en ordentlig genomgång av mitt hjärta, eftersom jag inte bara har hjärtklappning utan också upplever återkommande "anfall" med yrsel och tunnelseende. Han lovade att skicka en kallelse, så nu kan jag bocka av även den tanken från min inre prio-lista. Förhoppningsvis är det inget allvarligt - men jag vill vara säker. 

En stor tyngd har lyfts bort

Natten mellan tisdag och onsdag 


Så kom det äntligen, det hett efterlängtade beskedet: banken har -  efter jag vet inte hur många turer och lika många versioner av köpekontrakt och köpebrev - slutligen bestämt sig för att godkänna försäljningen av huset! Huset är sålt, mamma!!! Och till rätt köpare, dessutom - den vi ville skulle ta över efter oss. Han kommer att göra det så fint, så fint... och mamma, det kommer att bo ett antal katter i huset när det är inflyttningsmässigt. Är det inte underbart?!?

I kväll har jag varit i Equmenia och deltagit i ett bönemöte. Det var samma predikant som under det där tältmötet i Otterbäcken som jag var med på förra fredagen, och nu vet jag vad han heter: Dag Järnmark. Han hade också med sig samma musikanter och den förbedjare (eller vad det nu kallas, alltså den som inleder mötet med en öppningsbön och välkomstord) som äger gården där tältmötena hålls, så jag var ganska nyfiken på om jag skulle uppleva det här mötet annorlunda än det förra... och ja, på sätt och vis gjorde jag det, eftersom jag den här gången visste hur det skulle vara och därför hade lättare att stänga ute alla de andra deltagarnas viftande med armarna och inflikade i predikan och bönerna med de där speciella tillropen "Halleluja", "Tack, Jesus" m.fl. När det gällde vad predikanten sa, var det dock precis som förra gången: ibland höll jag med, ibland inte alls. Det var särskilt en sak som fick mig att reagera; han pratade om att man knappast möter Jesus på gatorna, eftersom Han "sitter på sin Faders högra sida" och att han hade rentav lite grand förlöjligat ett gäng bedjare som stod utanför ett hus och bad Jesus gå in för att frälsa alla därinne. Vilket rimmar illa redan i sig - eftersom han också betonar hur fel det är att döma någon - men det strider också mot min personliga tro: att Jesus finns inuti oss alla, och att vi bär Honom med oss vart vi än går. Denna tro baserar jag på en mycket speciell upplevelse jag hade för många år sedan när jag satt fast i en bilkö på väg till min dåvarande arbetsplats och oroade mig för att bli försenad... i nästa stund fylldes jag av en sällsam känsla och började betrakta alla människor omkring mig - gående, andra bilförare o.s.v. - och insåg att "där sitter Jesus i bilen bredvid mig" och "där går Jesus och skjuter en barnvagn framför sig" och "där står Jesus och väntar på grönt ljus", liksom att Jesus skulle möta mig i mina kollegor när jag kom till jobbet, så jag hade ingenting att vara orolig över. För mig är det alltså självklart att Jesus existerar i oss allihopa, att vi bär på Gudsgnistan och är delaktiga i det gudomliga, även om vi självklart fortfarande har rätt att säga ja eller nej till att följa Hans vilja och agera som Hans barn. Så när jag hörde predikanten utbrista att Jesus inte går omkring på gatorna, var jag på vippen att utbrista att "jo, det gör Han!"... men så ville jag inte avbryta hans tankegång, eftersom det skulle göra allting rörigt för oss allihopa, och bestämde mig för att tiga. Det var ju inte min predikan utan hans. Jag har mina egna tillfällen att predika och skall inte stjäla andras.

Däremot sa han någonting som var så genialt, glasklart, att jag skrev ner det för att spara orden: "Jesus hade aldrig problem med syndarna, han hade problem med fariséerna". För det är sannerligen sant, om man läser evangelierna. Och jag tror absolut att det är de som tror att de vet bäst och ser ner på andra som tillhör Guds största bekymmer - bortsett från kampen mot ondskan, naturligtvis. Den tankegången kopplade jag också till ett stycke ur Bibeln som jag faktiskt har markerat som ett uttryck för exakt vad vi idag har problem med, nämligen xenofobin. SD säger sig värna om kristendomen, men jag finner en uppsjö av texter i Bibeln som talar direkt emot vad högerextremismen står för och har så smått börjat publicera dem på FB som markering mot deras skärande vantolkning av kristendomen. Så här står det i Apostlagärningarna 17:6-7:

"När de inte kunde hitta dem, släpade de Jason
och några andra bröder inför stadens styres-
män och ropade: Dessa som har vållat oro i
hela världen har nu kommit hit också, och Jason
har tagit emot dem hos sig. De bryter alla mot
kejsarens förordningar och säger att det är en
annan som är kung, en som heter Jesus. Med 
detta hetsade de upp folket och stadens styres-
män."

Låter det bekant? Verkar det inte väldigt likt vad högerextremisterna säger om muslimerna i vårt land? Och vi som öppnar våra dörrar för dem är som Jason - lika skyldiga som "inkräktarna". Det är ju det högerextremisterna säger om sådana som mig och andra som bejakar det mångkulturella: att vi är landsförrädare. Men kristendomen är inkluderande - inte exkluderande! Vi är bundna av vårt löfte till Jesus att älska vår nästa såsom oss själva. Oavsett vem denne nästa är. Utan detta kärleksbud är vi inte sanna kristna. 

För att nu byta ämne en smula, så var det en annan sak jag funderade över under och efter mötet. Jag är från min egen kyrka van vid att vi alltid sjunger om "vi" och "oss" i psalmer, hymner och liturgiska böner, men i de frikyrkliga sångerna används ord som "jag" och "mig" mycket oftare. Det här har egentligen ingen bärande betydelse för individen som sjunger (bortsett från att en text känns mer personlig om man sjunger som om man själv skrivit texten) utan beror med största sannolikhet att texterna skrivits ur olika perspektiv: psalmerna är menade som en församlings gemensamma uttryck för tro och tillbedjan, medan sångerna handlar om individens frälsning från synd och mörker. Förmodligen skulle jag inte ens ha lagt märke till det på något annat sätt, om det inte vore för en kort intervju med den amerikanske filmaren Michael Moore där han jämför det amerikanska folkets samhällsanda med det svenska och säger att i USA är det alltid "me, me, me" (jag, jag, jag) medan det i Sverige handlar om "us, us, us" (vi, vi, vi)… och att det skapar helt olika inställningar till hur ett samhälle skall se ut. Nota bene, jag säger inte att det finns en sådan här skillnad mellan det katolska och det frikyrkliga! Jag är bara fascinerad över hur olika perspektiv kan ge olika "färger" åt hur vi tänker och känner... inte så att det ena är bättre än det andra, utan att det handlar just om olika perspektiv - inåt respektive utåt. I den katolska traditionen är den främsta missionsmetoden att "leva som man lär" d.v.s. att vara ett levande föredöme för andra att se och vilja ta efter. Inom frikyrkan verkar den främsta missionsmetoden - och jag använder med avsikt ordet "verkar" eftersom jag absolut inte är säker på min sak! - vara att gå ut och vittna bland allmänheten, precis som i en rättegång där vittnet skall övertyga juryn om att någonting är sant och därför avgörande för utgången. Än en gång: jag säger inte att det ena är bättre än det andra! Bara att olika traditioner väljer olika vägar att sprida Guds ord i världen och "göra alla folk till lärjungar". I de gamla kyrkorna (dit katolicismen hör) är trosuttryck (notera ordet "uttryck", d.v.s. att visa en känsla eller åsikt i en fysisk handling) i första hand en gemensam upplevelse, medan de i den frikyrkliga sfären handlar om att varje enskild individ aktivt sprider evangelium. Kanske är det därför vi katoliker kallar våra sammankomster gudstjänster och de frikyrkliga oftast säger möten? Det skulle också kunna förklara varför sakramenten lyser med sin frånvaro (jag har nu följt framför allt Equmenia i trekvarts år och ännu inte varit med om ett enda nattvardsfirande) medan armviftandet och de spontana utropen är lika sällsynta i min kyrka.

Sedan finns det en central sak vi alla oavsett samfund delar: bönen, d.v.s. den personliga relationen mellan individen och Gud. Och den biten är ju den allra viktigaste, för att vara kristen handlar om att vara Guds barn, se Gud som sin Fader (haka nu inte upp dig på ordet Fader; Gud står givetvis utanför - ovanför - sådant som könsidentiteter). Det är alltså bönelivet som definierar en kristen, inte hur vi firar gudstjänst, hur vi missionerar eller hur vi formulerar vår tro i sjungen form. 

Nu skall jag göra mig en riktigt god kopp te och fira med en sockerfri pepparkaka att huset är sålt. Och sedan skall jag sova riktigt gott! I morgon är det dags att träffa kuratorn igen.  

Hjärtats begrundande

Sen lördagskväll 

Det finns flera ställen i Bibeln som berättar om hur Maria, Jesu moder, tar sådant folk säger och låter sitt hjärta begrunda det. De är utmärkta exempel på vad jag hävdar: att religionen och vetenskapen är två olika språk för samma sak... för vi vet numera allihop att det är i hjärnan och inte hjärtat man begrundar saker, men samtidigt är bilden av hjärtat som säte för anden fortfarande viktig på många sätt eftersom vi fortsätter att använda den för att illustrera våra känslor. Vi ritar hjärtan för att symbolisera vår kärlek, vi klickar på den lilla hjärteikonen i FB för att visa mottagaren att vi känner empati eller vänskaplig kärlek för denne, vi sjunger om hjärtesorg för att uttrycka vår att vi mist en särskilt person o.s.v. Sådana är vi; även om vetenskapen har flyttat upp platsen för våra känslor till hjärnan, fortsätter vi - och också  det har vetenskapen kunnat belägga - att uttrycka oss i bildspråk. Symboler är och kommer förmodligen alltid att vara viktiga för oss, så länge vi fortfarande är människor och inte har utvecklats till något annat (och då förutsätter jag att förändringen också sker i hjärnan så att vi bli mindre känslosamma - jag antar att Dr. Spock inte ritar hjärtan eller skriver kärleksbrev, om ni förstår vad jag menar). 

Eftersom jag anser mig tillhöra arten människa, fortsätter jag lugnt att använda mig av hjärtat (alltså symbolen, inte blodpumpen) som begrundaren inombords. Och mitt hjärta begrundar hela tiden, precis som det ber oavlåtligen.

Idag har jag begrundat min liv i futurumperspektiv. När människor använder ordet "framtid" menar de ofta dröm- och måluppfyllelser, sådant de vill uppnå inom en förutsebar period framåt i sina liv. Skall de gifta sig, skilja sig, flytta, byta jobb, skaffa barn? Skall de byta karriär, resa jorden runt, bestiga Mount Everest eller "bara" se Paris innan de dör? Det jag själv begrundar just nu handlar inte alls om sådant, utan om hur jag vill - och kan - förändra sådant som inte fungerar. Hitta bättre sätt att leva och vara på. Ta mer väl hand om mig själv och finna en tillvaro som känns rätt för just mig.

Jag blir inte yngre med tiden och knappast friskare heller. Men ålderdomen skrämmer mig inte - här där jag bor är både vården och äldreomsorgen utmärkt, och jag kan inte se att försämringar är på väg som förändrar den situationen. Det skulle vara om SD får makten i vårt land - för de kommer att en grupp i taget eliminera de svaga i samhället; dels för att de föraktar dessa grupper och dels för att de svaga kostar samhället stora pengar. Genom att strypa den ekonomiska tillförseln och förhindra att grupperna tas omhand på bästa sätt, försvinner snart just de problemen... genom att folk dör, helt enkelt. Åtminstone de som inte flyr utomlands eller har råd att ur egen kassa bekosta den vård de behöver. Detta i det längre perspektivet, för det tar lite tid att nedrusta en välfungerande samhällsapparat. Men får SD majoritet i riksdagen, och hamnar i regeringsställning, befarar jag att vi snart inte ha någon demokrati och ingen rösträtt värt namnet. Precis som skedde i Tyskland på 1930-talet. 

Det är val i morgon i Sverige. Då blir det uppenbarat hur människor tänker. Jag har dock redan röstat, och tänker inte fundera mer på saken förrän valvakan i morgon kväll, som jag skall se tillsammans med Maria medan vi äter gott och hoppas på det bästa.

Till dess: åter till min egen lilla hörna av tillvaron. Jag har alltså ägnat dagen åt att begrunda mitt liv och vad jag behöver göra. Vad jag vill göra, snarare. Och i huvudet har jag börjat klottra på en liten lista över sådant jag tycker skall prioriteras... sedan får vi se hur turordningen blir, och hur lång tid det tar. Men så här ser den ut just nu i alla fall.

1. Få tillbaka glädjen i att laga god, näringsriktig mat

2. Ha friheten att utforma varje dag utifrån vad jag vill och orkar, utan att falla undan för krav utifrån som jag redan innan inser eller åtminstone misstänker att jag inte klarar att leva upp till

3. Stabilisera mitt blodsocker på den här låga, fina nivån jag har nu

4. Lyssna mer på musik och ta upp målandet igen

5. Slippa sitta fast i det förflutna, utan kunna sikta framåt och behålla det förgångna endast som goda minnen

När kroppen lägger sig i

Lördagskväll 

Vi människor inrättar oss kollektivt efter en tidsskala som vi tycker passar oss och det samhälle vi lever i; vi stiger upp med solen - eller när klockan ringer om morgnarna - och lägger oss när mörkret faller (eller när vi har räknat ut att vi behöver krypa till sängs för att orka upp nästa morgon när klockan ringer). Arbetsdagen läggs i det stora hela till dagtid, utom på arbetsplatser som måste fungera dygnet runt som t.ex. vården och polisen, vilket innebär att vår lediga tid infaller på kvällarna innan sängdags. Och detta fungerar bra för de allra flesta, både barn och vuxna. Men så finns det de där andra människorna - de vars biologiska klockor står på Tokyo-tid, och gamla vars biologiska klocka förändras för varje år som går. De passar inte in i samhällets rytm, och de går på tvärs med hur andra människor lever... vilket gör dem ganska ensamma.

Normalt sett är det majoriteten som avgör hur en sak skall göras, och majoriteten verkar vara i stort sett dagaktiv eftersom vi som art är en dagaktiv varelse. De andra får anpassa sig, göra våld på sig själva för att fungera ihop med de "normala". Och det gör vi, varenda dag. Till en viss gräns, då det inte fungerar längre.

Jag har i stort sett hela mitt liv varit kvälls- och nattmänniska. Det var jobbigt redan i skolan, men då gjorde jag som jag nämnde ovan och anpassade mig så gott jag kunde. Försökte tvinga mig själv att passa in i mallen. Likadant var det när vuxenlivet inträdde, och både i mina universitetsstudier och mitt arbete fogade jag mig tyst i kravet på att stiga upp tidigt på morgnarna och komma i säng "vettigt" på kvällarna. D.v.s. före midnatt, så jag skulle orka upp dagen efter. Men det gick inte smärtfritt - jag fick göra våld på mig själv hela tiden för att klara av det. Och jag var ständigt trött, utom just på kvällarna då det var dags att krypa i säng. Så fick jag äntligen ett jobb som passade mig fullständigt perfekt: kvälls- och nattjänst på en internationell advokatbyrå. Juridiken tillhör de arbetsfält som aldrig sover, som alltid är i full gång. Jag älskade detta jobb och kunde äntligen arbeta utifrån hela min potential! Arbetsgivaren fick äntligen full valuta för lönen jag tjänade - och de betalade väldigt bra, just för att arbetstiderna var "udda". med andra ord a perfect match. Tyvärr varade det bara i några år innan min svåra och rätt nyckfulla migrän debuterade och sände mig in i pensionering.

Även efter det försökte jag anpassa mig genom att komma i säng kring midnatt och stiga upp före lunch. Eftersom jag vårdade först pappa och sedan mamma kom jag dock att vara "i tjänst" mer eller mindre dygnet runt... det där med att sova kom i andra hand, när luckor i "schemat" dök upp t.ex. för att andra fanns på plats några timmar då och då. Eller när mamma och jag, under pappas livstid, bytte av varandra för att skapa utrymme för sömn. Det blev betydligt bättre när pappa var borta, för mamma tog emot vård utifrån (det gjorde aldrig han - han avskydde att ha främlingar i huset, som han uttryckte det) så att jag kunde avlastas av hemtjänst, hemsjukvård, dagvård m.m. samt var ledig de timmar mamma hade dialys. När hon låg inlagd var jag ledig från tidsbundenhet hela dagar i sträck, eftersom mamma visste att mina besök måste ordnas så att inte Belle var ensam alltför långa stunder i taget.

Och så dog mamma, och plötsligt hade jag all tid i världen. Inget att göra, inget schema, inte ens fasta tider för mat och liknande. Sakta men säkert kom allting i fatt mig, sak efter sak. Tröttheten, som tidigare varit svår, blev nu ohanterlig. Min biologiska klocka började skrika i högan sky, och jag gav efter. Varför skulle jag inte det - för första gången i livet fanns där ju ingenting som faktiskt tvingade mig att anpassa mig efter andras tider?!?

Den sista frågan har kommit att bli oerhört central för mig. Skall jag fortsätta göra våld på mig och leva som "alla andra" trots att jag faktiskt råkar tillhöra det där fåtalet som mår bäst på kvällar och nätter? Eller skall jag äntligen unna mig att få leva efter min biologiska klocka? Vem har bäst rätt till mitt dygn - majoriteten där ute eller lilla jag här hemma? Jag får ständigt som ett gott råd från välmenande vänner att jag skall träna mig i att sova på nätterna och vara uppe på dagarna... men det är ju vad jag kämpat med i hela mitt liv, och det har aldrig känts bra. Det går, men jag mår inte bra av det. Jag går omkring trött och suddig, längtar efter sängen hela dagen... till kvällen kommer, då hjärnan klarnar och orken att göra saker infinner sig. 

Jag skall leva mitt liv nu, är det meningen. Förstår folk att min dygnsrytm är en del av det livet? Eller skall jag fortsätta att kämpa mot sömnen om morgnarna, för att sedan också kämpa mot sömnlösheten på nätterna? Min diabetessköterska är den som har visat mig störst förståelse och hon har hjälpt mig att anpassa mitt intag av både insulin och mediciner, måltider m.m., till min personliga dygnsrytm... de flesta andra omkring mig (med några undantag, t.ex. min syster som också är kvälls- och nattmännniska) tycks anse att jag skall falla in i ledet och leva som "alla andra". Men vet ni vad, jag tror inte att jag klarar det längre... för nu har min egen kropp lagt sig i debatten och vägrar ställa upp. Den verkar inte längre köpa argumenten, kan man säga. Den vill inte gå upp på morgnarna, och den vill inte sova på natten. Om jag så ligger i sängen hela natten, är jag klarvaken timme ut och timme in, oavsett om jag tar en av de där insomningstabletterna (som jag fick direkt efter mammas död) eller försöker med alla möjliga andra tricks för att bli sömnig. Och skall jag vara ärlig, känns det som att jag slösar bort tid som jag kunde ha använt till något bättre. Precis som många av er tycker att jag "sover bort dagen"... 

Äldre inlägg