Visar inlägg från augusti 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Sommaren lider mot sitt slut

Lördagskväll 

Jag har alltid tyckt att sommaren varar in i september - hur långt in beror lite grand på vädret. Men för många börjar hösten i kommande vecka, för då startar höstterminen i skolorna. Semestrarna är över för det stora flertalet vuxna. Och kvällskursutbudet drar igång så smått lite varstans i landet. Dessutom tyngs aplarnas grenar av mognande frukt, grannar och vänner har börjat kunna skörda i sina odlingar. Mitt egna odlande kom aldrig i gång i år... men nu är åtminstone utgångsläget bättre inför nästa säsong.

I kväll sitter jag och funderar på hur hösten och vintern blir i år, när jag inte har allting kring mamma att sysselsätta mig med. Det känns konstigt att inte ha veckoschemat fulltecknat med behandlingar, besök vid diverse vårdinstanser (läkare, sjukgymnastik, dietist, dialys, kirurgi, pacemakertest, ortopedteknik, medicinsk fotvård, sjukavdelningar m.m.), dagvård, hemtjänst, hemsjukvård, mediciner, sårvård och omläggningar, blöjbyten, dusch och toalettbesök m.m. som skulle hållas reda på. Det är en sak att kunna byta ut allt det där mot soligt uteliv med promenader, grillkvällar hos vänner och umgänge på min egen eller andras uteplatser... en  helt annan när livet till största delen skall levas inomhus och dagarna fyllas med mål och mening. Sommardagar är som gjorda för att slöa på, men när hösten kommer blir i stort sett alla man känner upptagna av sina arbeten och familjer, fritidsintressen och hushållsplikter m.m. Vad gör man då, när man inte har något av allt det där att gå upp i med kropp och själ? När det som var hela ens tillvaro har ryckts ifrån en.

Jag måste få igång bilen, det är givet när man bor som jag gör. Då kunde jag kanske besöka vänner som bor längre bort, åka till bibliotek på andra orter och botanisera bland deras hyllor, delta i aktiviteter, besöka museer, utställningar, konserter m.m., kanske gå en kvällskurs? En dröm jag har är att få tag i ytterligare en halvhög frys, så att jag kan baka och frysa in. Kanske gå en bakkurs? Fast just i höst har jag troligen inte ork att engagera mig alltför mycket i något särskilt, jag har kuratorn varannan vecka och behöver krafter att bearbeta det vi tar itu med där... och så börjar jag äntligen få ett slags uppfattning om hur jag vill göra med mammas sovrum, vilket kommer att innebära en del jobb, det också. 


Skrivet natten mot söndag:

Behöver jag, som är förtidspensionär, verkligen ha en vilodag? Pensionärer är ju i regel alltid lediga, vardag som helgdag, eller hur? Men så enkelt är det inte - åtminstone inte för mig.

För det första är jag aktivt kristen, och söndagen är enligt mycket gammal tradition vilodagen - ett eko av den sjunde dagen, då t.o.m. Gud själv vilade efter en veckas hårt arbete. Vilken denna sjunde dag är har olika religioner olika åsikter om: för muslimerna är det fredagen, för judarna lördagen och för kristna söndagen. Men det spelar egentligen ingen roll vilken dag det handlar om, utan om själva tanken att man en gång i veckan skall vila från sina arbetsuppgifter. Lägga ner verktygen. Ägna sin odödliga själ rätt uppmärksamhet. Tomas Sjödin har skrivit en underbar bok om detta, med titeln "Det händer när du vilar", där han bl.a. visar på ett av de tydligaste exempel någon kultur kan ge oss bara vi klarar av att se förbi det faktum att de flesta av oss svenskar inte tillhör samma religion: judarnas helgande av sabbaten. Författaren fastnar för ordet tvärstopp som beskrivning: en tidpunkt, som infaller en gång i varje vecka, där deadline inte handlar om att något är (eller skall vara) färdigt utan om att det är dags att släppa taget. Och det är av vital betydelse att inte schackra med denna gyllene tidpunkt: när sabbaten infaller, avbryter man det man höll på med och inleder vilodagen. Oavsett om man är klar med det man höll på med eller inte. Det går inte att säga "bara fem minuter till" - för fem minuter blir lätt tio, en halvtimme, en timme o.s.v. till man slutligen har skjutit fram tidpunkten till att ha missat hela vilodagen. Så fungerar det i klostren, där man håller dagens schema levande genom små kyrkklockors klang: varje gång klockan klämtar, slutar man det man höll på med och går till nästa punkt på schemat. Från sängen till andakten. Från andakten till frukosten. Från frukosten till arbetet. Från arbetet till andakten. Från andakten till... ja, ni förstår vad jag menar. Eller som Moder Theresa uttryckte det: "Du går från Gud till Gud" (när hon blev tillfrågad om hur det känns att lämna en sjuksäng för att gå till en andakt eller tvärtom).

En dag i veckan har vi faktiskt mänsklig rätt till. Vi är inte robotar, maskiner utan behov av vila. Vi är människor, och vi måste vara rädda om den resurs våra kroppar, vår ork och vår hälsa utgör. Det är väldigt lätt att gå sönder och oerhört svårt att bli hel igen... ofta rentav omöjligt. Vilodagen finns där för att vi skall hinna återhämta oss fysiskt - men också för att vi skall hinna tänka efter, känna efter. Därför handlar vilodagen också om att lägga ifrån sig det vardagliga. Judarna "får" t.ex. inte laga varm mat under sabbaten, så de förbereder den under fredagen. Husmor måste ju också få vila, eller hur! Så levde kristna också förr i tiden, innan industrialismen övertog hela samhällsstrukturen. Det enda undantaget var skötseln om djuren... de fick mjölkas, ryktas, matas o.s.v. även under vilodagen. 

För moderna människor är gränsen hårfin mellan arbete och avkoppling. De flesta idag känner att de alltid behöver vara nåbara, alltid online, alltid stand by. För att ta ett näraliggande exempel: kollar du din jobbmejl även när du inte jobbar? Är din mobil enbart till glädje för dig, eller innebär den också plikter? Kan du vila med den intill dig, eller stressar den dig? För mig är svaret på frågan om mobilen (jag har ju inget jobb och därför ingen jobbmejl) uppenbart: telefonen är i regel ett stressmoment i mitt liv. Därför har jag tagit beslutet att inte ha ljudet påslaget under vilodagen, och under den period av dygnet då jag skall sova. Du kanske har något annat som tillhör din vardag, som du borde vila ifrån en dag i veckan för att verkligen få just vila

För det andra måste jag nu, sedan mamma dog, lära mig att leva för min egen skull för första gången i mitt liv. P.g.a. min pappas beteende (som grundade sig i såväl medfödda funktionsvariationer som idag - när han växte upp fanns inte sådana diagnoser - kallas adhd och asperger som existentiell ångest) gavs jag aldrig chansen att lära mig sätta gränser mot omvärlden och se till mina egna behov. Min pappas behov och önskemål gick alltid först, och jag växte upp i tron att det skulle vara så: att jag fanns till för hans och andras skull, inte för min egen. Ville han något, blev det så. Och det gällde inte bara mig, utan även mamma och mina syskon - men mina syskon lyckades ta sig loss och lägga avstånd mellan sig och pappa, något mamma och jag aldrig klarade av att göra. Och därför befinner jag mig psykologiskt där jag är idag: oförmögen att sätta mina egna behov främst och lika oförmögen att gränsa mot andra. Detta är något jag nu, sent omsider, måste lära mig... men världens längsta halvmeter går ju som bekant mellan hjärnan och hjärtat, så det är lättare sagt än gjort. Och i väntan på att jag får det att ske naturligt, måste jag skapa mina gränser på konstgjord väg.

Det är därför jag nu håller så stenhårt på att söndagen är min alldeles egen, min vilodag, den dag i veckan då jag faktiskt inte står till någon annans förfogande. Varken via telefon eller personligen. I det långa loppet kanske det inte skulle behöva vara just söndagen - kanske behöver jag vilan från andras behov och önskemål vid andra tidpunkter under veckans gång. Men någonstans måste jag börja.

Maria är en så klok kvinna

Lördagseftermiddag 

När Maria, Belle och jag för en stund sedan vandrade ner till ICA för att kompletteringshandla lite (jag storhandlade igår när pensionen kom, men man glömmer ju alltid något) berättade  jag hur jag har kommit i beråd inför kuratorns råd att jag skall släppa ut min ilska över det min pappa gjort mot mig. Hon lyssnade uppmärksamt, som hon alltid gör, och sedan sa hon: "Varför skriver du inte ner varje sådant där tillfälle vartefter du minns dem? Flyttar dem från inuti dig till en anteckningsbok, som du sedan kan bränna när du är klar?" Jag blev stum inför hennes klokhet, för det är ju en metod som är som skräddarsydd för mig! Jag har genomgående "skrivit av mig" mina känslor, oavsett om de varit positiva eller negativa... dagboksskrivandet - och nu bloggandet - har följt mig genom livet ända sedan jag var i tioårsåldern, liksom skrivandet av essäer och noveller, dikter och artiklar. Skrivandet har helt enkelt varit mitt "språk". Så självklart är det så jag skall få ur mig alla de negativa upplevelser jag går och bär på! 

Och sedan, när jag inte längre kommer på fler saker att skriva in i boken, skall jag be husköparen (som kommit att bli en god vän) att få bränna den i vedpannan i huset. Det känns väldigt symboliskt, för med huset försvinner en del av det förflutna ur mitt liv också rent fysiskt. Missförstå mig rätt - jag har alltid, alltid älskat det där huset! Och särskilt mamma och jag, och våra djur, fyllde rummen med glädje och kärlek. Men där finns också all min ångest, inte minst inför hopplösheten i vår ekonomiska situation och känslan av att "sitta fast" i ett liv som sög alla krafter ur mig... att få sälja huset innebär en nystart för mig, och här i lägenheten mår jag bra, börjar få ordning på det ekonomiska sakta men säkert och skapar mig en framtid som jag hoppas skall bli fylld av lugn och trivsel. Det är ju också ett sätt att gå vidare, och skapa mig ett eget liv, eller hur? Så där som alla mina syskon, mina vänner och kuratorn uppmuntrar mig till.

Natten till idag var hur jobbig som helst - jag satt på toaletten i timmar och grät, kräktes och kände mig patetiskt ynklig. Ett tag funderade jag faktiskt på att antingen ringa 112 eller dra ner en nytvättad kudde från torkställningen och lägga mig på golvet där inne i badrummet... men så småningom tog jag mig samman och la mig i sovrummet, och både Belle och Robin la sig tätt intill utan att samtidigt komma "för nära" (för jag mådde rejält illa och hade ont i magen). Till slut måste jag ha somnat, för när jag vaknade av mig själv var det tidig eftermiddag och nattens upplevelser var som bortblåsta. 

Ute är det jämngrått, småblåsigt och då och då regnigt. Känns faktiskt skönt efter den här heta, torra sommaren! Och jag tänker unna mig att bara vara resten av dagen - virka, vila, kanske titta på TV, umgås med djuren. Den kristna sabbaten börjar om en timme och en kvart, d.v.s. kl. 18.00... 

En oroande och svår läxa

Natten mellan fredag och lördag 


Jag önskar verkligen att det inte vore valår! Det låter kanske konstigt att säga så, men med tanke på hur oerhört farligt detta val kan bli - med SD:s växande popularitet hos en okunnig och aningslös befolkning som inte har koll på vad de röstar på - känns årets val alldeles för viktigt för att jag skall vara så här trött och oförmögen att kämpa för demokratin, medmänskligheten och solidariteten. Jag skulle vilja stå på barrikaderna! Engagera mig på allvar och verkligen tala klarspråk om vad som händer... men krafterna vill ju inte räcka till ens för det jag måste klara av i mitt eget liv, än mindre den såväl nationella som internationella kampen mot en rad ondskefulla ismer: egoism, sexism, rasism, fascism och nazism. Vad gör vi om SD lyckas få majoritet i riksdagen? Är det här vårt sista demokratiska val för en lång framtid? Kan det verkligen vara så illa att mina landsmän/-kvinnor är beredda att rösta bort sin egen frihet? Jag kommer att tillbringa hela valvakan med att be intensivt för att det goda skall vinna det här valet, så att vi räddar det demokratiska styrelseskicket i åtminstone fyra år framåt. 

För att byta lins i teleskopet och flytta fokus från det stora till det lilla, träffade jag kuratorn i onsdags. Jag borde förstås ha bloggat redan samma kväll, men tankarna var alldeles för många och för svåra att fånga in. Fast egentligen har det inte blivit ett dugg bättre trots att flera dagar gått nu.

Vi talade om tre delfrågor, som så småningom smälte ihop till en och samma. Det började med mina funderingar kring om jag kanske lider av hjärntrötthet, om mina aggressionsfyllda drömmar och om min livslånga svårighet att sätta gränser mellan mig själv och omvärlden... och slutade med att alltihop hör ihop, de är bara olika aspekter av samma problematik. Och roten till det hela återfinns, föga förvånande, i det förflutna.


Skrivet  senare samma natt:

Jag blev tvungen att göra ett litet avbrott i skrivandet, eftersom jag var på väg in i ett ångestanfall och behövde andas. Nu är jag dock tillbaka och skall försöka fortsätta skriva om besöket hos kuratorn.

Han ställde många frågor om mitt förhållande till pappa, baserat på vad jag själv hade berättat om hur pappa har styrt hela familjen under min uppväxt och fortsatt att styra framför allt mamma och mig ända till sin död. Om hur komplicerat min relation med pappa var - att jag å ena sidan kände mig fången och aldrig tilläts leva mitt eget liv, medan jag å den andra också delade många intressen med honom och älskade honom. Hur generös och kärleksfull han kunde vara, men förstås bara på det villkoret att han själv stod i centrum och att man inte gick honom emot. Att han aldrig var våldsam, men despotisk i sin psykiska utpressning av mig. Kort sagt: det var väldigt mycket som var bra och väldigt mycket som var dåligt. Men framför allt är det mina nästan femtio år i hans skugga som har hindrat mig från att forma min egen personlighet och den huvudroll i mitt liv som alla nu efter mammas död uppmanar mig att spela. Ett roll som jag inte vet hur den ser ut, därför att jag aldrig fått chansen att reflektera över något dylikt.

Kuratorns sammanfattning var dels att jag verkar ha skapat en "överlevnadsform" genom att anpassa mig amöbaliknande till alla omkring mig, att jag utvecklats till altruist och sätter alla andras behov före mina egna och att det inte är ett dugg konstigt att jag har svårt att sätta gränser eftersom jag aldrig fått lära mig hur man gör. Så sa han att den starka aggression jag uttrycker i mina drömmar handlar om att mitt inre kämpar för att göra sitt fritt från det här "fängelset" (d.v.s. att jag anpassar mig till alla andra i stället för att leva som en egen, självständig individ som tar hänsyn också till mina egna behov) och att jag behöver lära mig att kunna identifiera, acceptera och känna den där ilskan också i mitt riktiga liv - inte bara i mina drömmar. Detta fick jag i "läxa", kan man säga - att våga känna och uttrycka ilska. Låter rimligt, gör det inte? Men det skrämmer mig... för om jag är så oerhört arg i mina drömmar, hur stor är min ilska om jag släpper lös den i vaket tillstånd? Den jag är arg på - min pappa - finns ju inte längre, och andra är inte ansvariga för vad han gjorde. Jag har alltså ingen att vara arg på, och vet därför inte hur jag skall kunna ta fram och uttrycka min ilska utan att någon oskyldig drabbas. Någon gång har jag hört att kvinnor vänder sin ilska inåt därför att de vet att om de vände den utåt skulle det vara som att släppa lös en härdsmälta... och det ligger något i detta, för hur lär man sig att hantera och moderera en ilska man aldrig vågat känna? Känslor brukar man ju lära sig att hantera genom att uppleva dem... men att släppa loss en massa ilska utan att i "skyddad miljö" (d.v.s. som barn, i föräldrarnas trygga närhet) fått lära sig hur man är arg "på rätt sätt" känns väldigt osäkert. Jag är ju ingen argsint person, tvärtom! Och jag tycker inte om att vara arg - det tar bara en massa energi, men leder sällan någonstans. Samtidigt förstår jag ju vad kuratorn menar, och inser att det ligger något i det han säger. 

Bara att tänka på detta gör mig oändligen trött... och särskilt nu, när det bara är tre veckor kvar till valet, känns det ännu mer omöjligt att klara en så här komplicerad "läxa". För är det något som jag verkligen skulle kunna bli fullständigt rasande över, så vore det de öppet högerextrema angreppen mot vår demokrati och det mångkulturella, öppna och medmänskliga samhälle mitt land är (skall vara, som jag ser det). Folks naiva sökande efter enkla lösningar på svåra problem och en barnslig egoism att inte vilja dela med sig av vår välfärd får mig att koka av ilska invärtes... men det är en ilska å andras vägnar, åt hela vårt folk och alla nödlidande som drabbas av det politiska klimatet och högerkrafternas framväxt i världen, och den är kontraproduktiv i den meningen att mitt ideal ligger i att väga över så mycket som möjligt åt andra hållet - lägga allt mer godhet i den andra vågskålen, s.a.s. Att besvara hatet med hat fungerar inte... man gör inte ett mörker ljusare genom att dela det utan genom att sprida ljus i stället. Så det jag känner inför valet hjälper mig inte att hitta vägar att stå upp för mig själv.

Nu behöver jag vila skallen - och själen... skall fråga Belle om hon vill ta ännu en nattlig promenad med mig. Det har hon förmodligen ingenting emot!

Regn ute, regn i sinne

Tisdagseftermiddag 

Nattens dröm målar upp ett mönster som jag känner igen men inte riktigt kan greppa än. Jag drömde att jag tillsammans med bl.a. föräldrar och syskon m.fl. var i en sommarstuga och det började bli kväll, dags att åka hem, vilket jag skulle göra med motorcykel (jodå, jag har motorcykelkörkort). En av de som befann sig på platsen - och som skulle åka med mig - var min make. Men trots att vi var gifta, fick jag inte veta hans telefonnummer eller adress, jag fick aldrig söka upp honom utan måste vänta till han sökte upp mig, och jag fick aldrig nämna för någon att vi var gifta därför att hans ex. var extremt svartsjuk och fortfarande hade koll på honom. Det gjorde mig oerhört frustrerad, och jag pratade med honom om detta... sa att jag inte stod ut med det längre, att han måste släppa in mig i sitt liv till fullo och erkänna mig för omvärlden - inklusive ex:et. Under resan hem, som skedde i regn och mörker, försökte jag få honom att äntligen ställa upp för mig... men han tvekade väldigt, slingrade sig och förklarade med tusen orsaker varför det "var för tidigt". Hur det gick fick jag aldrig veta, för Belle väckte mig och ville ut.

Som sagt, det är något i den här drömmen som verkligen påminner mig om något... men jag får liksom inte grepp om det. Det i min verklighet, förgånget som nuvarande, som stämmer med drömmen glider undan när jag försöker fånga in det. Ändå vet jag att detta är något som jag måste få tag om och bearbeta. Det är som när man är sjuk och upplever symptom, men inte har fått en diagnos... man vet att något är fel, och man är det liksom på spåren, men har inte tillräckliga fakta för att kunna diagnosticera problemet.

Dagen är blåsig, mulen, regnig och sval: bara +14 grader ute. Belle blev mycket besviken när vi kom ut för eftermiddagspromenaden och det fortfarande var blött på marken samt duggade... nu ligger hon under en filt här i soffan och tjurar. Även katterna är lågmälda idag, kanske känner också de av "höststämningen"? Fast sommaren är inte över än, oavsett vädret och det faktum att skolorna börjar i nästa vecka. Och personligen har jag ingenting emot sådana här dagar - särskilt inte när jag kämpar med migrän och huvudvärk (har nämligen bägge delar idag). Migränen består just nu bara av triggerpunkter som känns blytunga - ungefär som om någon satte en tumme emot skallbenet på ett par tre ställen och pressade av all kraft - och spänningshuvudvärken har lagt sig som ett järnband runt huvudet... så man kan gott säga att jag är långt ifrån i form idag. Lyckligtvis har jag inga måsten, utan kan vila och ta det lugnt med det mesta. Behöver inte ens tvätta eller diska, för det är redan gjort. 

Det enda som skall hända idag är att husköparen kommer över för att få min underskrift på ett papper. Banken strular fortfarande, de hittar på än det ena än det andra skälet att fördröja försäljningen trots att vi har ordnat papper på att varken mäklare eller kronofogden anser sig kunna få ut mer pengar än jag själv har ordnat med "min" köpare... det är som att de vet att spelet är över, men att de vill jäklas in i det sista. Turligt nog vägrar såväl min bror (som företräder dödsboet) och köparen att ge upp... jag skriver turligt, för själv orkar jag inte kämpa. Att inte banken förstår att ju längre de drar ut på det här, desto mer förfaller huset och blir allt mindre värt?!? De kommer inte att få en krona mer för allt sitt tjafs, jag har redan försökt i fyra-fem år att hitta en köpare som vill betala vad banklånet ligger på... undra på att jag har huvudvärk!

Sådana här dagar kan jag bara tänka på sådant som inte fungerar, och det stör mig. Jag vill skapa frid i mitt hjärta, utnyttja vilostunderna för vad de är tänkta att vara. Virka. Se någon intressant dokumentär på TV eller lyssna på vacker musik. Gosa med djuren. Bara vara.


Skrivet senare samma kväll:

Nu har husköparen varit här och vi har fyllt i och skrivit under en hel bunt papper *puh*. Kan man hoppas att det skall räcka för att göra banken nöjd?

Maria kom också, och hon och jag har gått igenom kassar och bananlådor med sängkläder, dukar och kläder för att göra i ordning till Snuffefonden. Det blev mycket fint, som jag funderar på hur jag nu skall göra med. Små saker skulle jag kunna auktionera ut i katternas blogg, för dem har jag råd att posta... men större saker får jag nog lägga undan så länge, till jag kommer på något vettigt. Det är fina saker, men ju tyngre saker är desto dyrare blir ju frakten... nåja, det löser sig. 

Nu skall jag äta middag (varma mackor) och dricka te, samt titta på "Gränsbevakarna" på TV.

En komplicerad värld

Natten mot måndag 

Vi människor söker ständigt efter enkla lösningar på svåra problem... och ändå är vi själva så i grunden komplicerade varelser. Det fascinerar mig verkligen. Jag får ibland frågan hur jag kan vara djupt troende och samtidigt så intresserad av vetenskap, och själv undrar jag varför så många andra människor känner sig tvungna att välja sida i frågan - för i mina ögon är religion och vetenskap två språk för samma sak. Och de behöver varandra. 

I kväll visades det en intressant dokumentär på TV-kanalen Axess som hette "Problemet med ateism", där den välrenommerade brittiske journalisten Rod Liddle frågar sig varför många framstående ateister - t.ex. Richard Dawkins - är minst lika fundamentalistiska och aggressivt "blint troende" på ateismen som de troende de anklagar för att vara just fundamentalister och "blint troende". Han konstaterar att ateister har begått minst lika många och lika stora folkmord som fundamentalt troende människor (redan t.ex. jakobinerna på 1700-talet och diktatorer av alla sorter - både höger- och vänsterextrema - under 1900-talet) - d.v.s. att man inte kan lösa frågan om våld och krig i världen genom att ta bort religionerna... och han funderar över hur moral och etik får plats i en strikt vetenskaplig världsbild där alla former av tro har tagits bort. 

Att frånvaron av religion skulle göra folk fredligare har jag aldrig trott på - vi byter bara ut en ideologi mot en annan, som har potential att bli lika våldsam mot oliktänkande som den man vände sig ifrån, eftersom vi drivs av hela andra krafter (t.ex. makt, kontroll över mark och resurser, åsikten att man själv är bättre än andra och därför har större rätt, pengar o.s.v.)… och vad gäller moralfrågorna, finner jag personligen svaret i att inlemma både vetenskapen och min tro i min världsbild. D.v.s. som jag ser det, behövs bägge delarna för att vi skall agera både förnuftigt och empatiskt som människor. 

Två sätt att se samma sak. Två olika språk för samma upplevelser av världen, livet och universum. Det ena behöver inte utesluta det andra - de kan tvärtom komplettera bilden. Hjälpas åt att svara på de svåra frågorna. Och vi behöver bägge delar för att gå åt rätt håll - mot ett mänskligare liv, bort från ondskan.

Äldre inlägg

Nyare inlägg