Visar inlägg från augusti 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Ute och cyklar

Natten mellan söndag och måndag 

Jag vill börja med att berätta att en godhjärtad vän hörde av sig via FB tidigare i kväll och frågade om jag ville att hon sände helande kraft till mig. Till saken hör att hon bor i Skåne, så det handlade förstås om distanshelande. Hur som helst tackade jag ja - huvudet sprängvärkte fortfarande, och jag tror ju på bönens kraft så varför skulle jag inte tro på att man också kan sända helande tankar på samma sätt? Och vet ni, det tog inte ens en halvtimme, så började smärtan släppa i skallen... och nu är jag helt smärtfri! Det var en enorm lättnad, och jag gick förstås genast in på FB och berättade att jag mådde mycket bättre. Allting behöver inte vara tangibelt (d.v.s. sådant man kan ta på) för att det skall fungera!

En länk till mitt förra inlägg i bloggen la jag förstås också ut, och snart strömmade kloka, engagerade och verkligt tänkvärda råd och funderingar in som reflektioner på det jag hade skrivit. Och det stod snart klart för mig att jag verkligen hade varit ute och cyklat - fast åt fel håll! Det jag själv tvekar om, finner tydligen andra fullt naturligt; d.v.s. det är tydligen bara jag som har problem med behovet att vilja vara ifred, själv bestämma när telefonen skall besvaras och när jag har lust att umgås med andra... andra ser inget konstigt i något av det, utan verkar tvärtom anse det vara självklart. Och det har jag ju förstått på kuratorn att han också tycker. Så summan av det hela är att jag är på rätt spår, men att jag "tar i för lite" d.v.s. behöver utöka mitt revir eller hur jag nu skall uttrycka saken. Alltså unna mig ännu mer svängrum. Se ännu mer till mina egna behov och vad jag själv vill. Tala om att den här läxan plötsligt har blivit mycket svårare! Men okej, jag har ju resten av livet på mig...

Innan jag flyttade från Stockholm, träffade jag en neurolog som undersökte min migrän och hjälpte mig sätta samman den medicinering ("trestegsraketen") som jag använder i väntan på mediciner som inte drar ner serotoninet. Jag berättade för honom hur fascinerad jag är av vetenskap, och att min dröm en gång var att bli forskare men att min dyskalkyli satte stopp för alla naturvetenskapliga utbildningar. Han betraktade mig en stund och sa sedan: "Det finns inget som hindrar dig från att bli forskare. Du kan ju alltid forska på dig själv!" Och den tanken bet sig fast, att jag ju faktiskt kunde studera mig själv både medicinskt och psykologiskt och åtminstone lära mig vad som finns att lära om visserligen ett enda, men desto mer speciellt objekt: mig själv. Material för ett helt livs forskande finns det ju, så komplicerad som jag tycks vara *skrattar*. 

Vad gör jag för fel?

Söndagskväll 

Mitt experiment med lediga, vilsamma söndagar för själslig vederkvickelse och mental avkoppling verkar inte fungera som tänkt. Telefonen ringer, trots att jag (såvitt jag vet i alla fall) har bett alla att förstå att jag behöver vara i fred denna speciella dag, och själv är jag redan innan söndagen inträder så stressad att jag vaknar med migrän och blir liggande i antingen vånda eller näst intill medvetslöshet (beroende på om tabletterna tar eller inte) i stället för att njuta av frid och ro. Dessutom blir jag folkskygg och håller mig helst inne av rädsla att möta någon som vill umgås... för hur säger man nej till någon som vill vara vänlig och uppskattar ens sällskap?

Senaste samtalet med kuratorn cirkulerade mycket kring frågan om min oförmåga att sätta gränser, att värna mina behov och se till att jag får det utrymme omkring mig jag behöver - utan att för den skull stöta bort folk. Andra klarar ju av att både vara utåtriktade och samtidigt ta hand om sig själva, så varför kan inte jag? Ett delsvar är förstås att jag har så svårt att säga nej, av rädsla att göra folk besvikna. Att alltid finnas till för andra har alltid varit det jag har uppfattat som meningen med mitt liv... det är bara det att sedan mamma dog fungerar inte den strategin längre. Jag orkar inte, vare sig kroppsligen eller mentalt. 

Varje morgon vaknar jag med ett "nej" inombords, utan att egentligen ens ha hunnit uppleva något att vilja avvärja. Och det är ju, som jag skrev nyss, ett nej jag aldrig uttalar högt utan tvärtom sväljer ner så snart jag möter en människa. Det är troligen ett nej till allt som stressar, pressar och väcker ångest... men det riskerar att göra min värld väldigt liten, eftersom jag som sagt inte kan sätta gränser och därför hela tiden riskerar att hamna i ett antingen-eller-läge. Vilket inte alls är vad jag vill leva med! Vad jag vill är att ha friheten att själv välja när jag orkar umgås och när jag vill vara i fred, och kunna säga ja eller nej till vem jag vill utan att såra någon eller skapa jobbiga situationer. En av mina vänner tror tydligen på fullt allvar att jag rangordnar dem jag umgås med och hellre umgås med andra än henne... att vissa får ha mig mer än hon... och kämpar för att balansera upp detta imaginära missförhållande, vilket gör att jag känner mig bevakad och stressad. Men millimeterrättvisa fungerar inte för mig - jag vet aldrig vilka dagar och stunder jag mår bra och vilka jag måste dra mig tillbaka, antingen för att jag får migrän eller för att jag inte orkar med p.g.a. värk, trötthet eller mental utmattning. Så bara för att jag kan umgås med X idag, betyder det inte att jag kan umgås med Y dagen efter. Det kan t.o.m. vara så att jag klarar av att träffa någon på eftermiddagen men inte på kvällen eller vice versa. Jag får gripa stunderna som ges mig, och vara glad över det, och i övrigt försöka leva ett bra liv ändå utifrån de förutsättningar jag har just då. Det är bl.a. därför jag så ofta är uppe nattetid - då är det mörkt och tyst, telefonen tiger, grannarna och barnen som brukar leka på gården sover, djuren sover och det är så pass tyst och stilla här hemma att jag orkar mer än jag gör under dagtid då det är ljust och fullt av ljud och rörelse omkring mig.

Den här sommaren har min migrän blivit allt värre. Det kan förstås bero på att det varit så hett och torrt, men det vädret har ju givit vika för en betydligt mer normal svensk sommar med ömsom regn, ömsom sol och temperaturer kring 20 grader i skuggan. Stressfaktorerna har inte ökat, möjligen har jag själv blivit tröttare därför att husförsäljningen drar ut så orimligt på tiden p.g.a. att banken vägrar inse att de inte kan få täckning för hela lånet - trots att såväl mäklare som kronofogden har berättat för dem att den deal jag ordnat är den bästa som går att få. Alternativet blir att jag blir sittande med ett hus som förfaller alltmer och blir allt mindre värt... samtidigt som lånet hamnar hos kronofogden, eftersom jag inte har råd att betala av på det längre och kronofogden vägrar att göra införsel på min pension då de anser att jag har för lite i inkomst. Ibland får jag för mig att banken bara vill visa sin makt genom att sätta sig på tvären... men de riskerar att köparen tröttnar. Han har redan visat en ängels tålamod, vilket jag tror enbart beror på att han vet att det inte är mitt fel att det hela dragit ut på tiden. Något jag är bortom ord tacksam för! 

Allt jag önskar mig är lugn och ro, en livssituation där jag har någorlunda kontroll över dagarna i det stora hela i alla fall, och kan umgås med mina vänner när jag orkar utan att de blir besvikna de dagar/ stunder jag inte orkar. Begär jag för mycket av dem? Försöker jag skapa en situation där det är jag som bestämmer när och hur vi skall ses? Från min synvinkel är det absolut inte så, men jag vet ju inte hur de ser på saken.

Idag har jag haft en fullkomligt vidrig migrän - jag har kräkts och gråtit, krupit omkring på golvet både i badrummet och i sovrummet med ett huvud som jag helst hade velat ha avkapat och ivägslängt långt, långt bort. När telefonen ringde om och om igen trodde jag att jag skulle explodera av smärta... och inte blev det bättre av att det en gång ringde på dörren också. Givetvis kunde jag inte svara, jag låg där jag låg, och det tog en evighet för mig att till sist nå telefonen och skriva ett SMS till den som ringde där jag förklarade hur det var fatt, varefter jag stängde av denna fasansfulla smärtframkallare. Sedan kröp jag vidare ut i vardagsrummet, där persiennerna var fördragna (och solen befann sig vid det tillfället på andra sidan huset, så det var mörkt i soffhörnan), och fick iväg ett liknande meddelande på FB innan jag sträckte ut mig raklång i soffan och bara låg alldeles, alldeles stilla. I timmar. Hela dagen, faktiskt. Och djuren, de välsignade varelserna, lät mig vara i fred. De fanns i närheten, men aktade sig noga för att kliva på mig eller röra vid mitt huvud. Ibland tror jag att de begriper detta med migrän betydligt bättre än vad icke-migräniska människor gör.

Nu är jag någorlunda återställd - har fortfarande väldigt ont, men klarar av att fungera. Jag har ätit lagad mat och sett till djurens behov, bäddat om i sängen (kräktes ju där också) och gjort i ordning för att kunna gå och lägga mig när nästa omgång tabletter tar. Det är bara det jag väntar på, innan jag drar mig tillbaka för natten. Och ja, jag har rastat Belle ordentligt. Hon var inte särskilt intresserad av att gå ut, för det var vått i gräset... men jag såg till att hon fick göra det hon behövde innan vi gick in igen.

Snälla Gud, håll din hand över mig i morgon och låt dagen bli smärtfri, lugn och trevlig!    

Bönens oemotståndliga kraft

Natten mot torsdag 


Det fascinerar mig att tänka på hur oerhört stark bönens kraft är, om den bes med hjärtat i centrum och i det godas tjänst. Över hela världen ber just nu miljoner och åter miljoner människor, för jorden är rund och medan folk i somliga tidszoner sover, är folk i andra tidszoner vakna. Just detta att det alltid finns människor vakna och ber medan andra sover, tänker jag ofta på när jag firar Eukaristi (d.v.s. mässa med nattvard) - för det innebär ju också att det dygnet runt firas nattvard och därmed gemenskap med Jesus Kristus åtminstone någonstans på vår planet! Vårt jordklot är levande på så många underbara sätt som ingen ondska i världen kan förstöra... 

Nu kan jag ge er förklaringen till den onda föraning jag hade -  på måndagsförmiddagen lades en god vän in på KSS, hjärtintensiven, där han igår genomgick en angiografi och fick flera stentar insatta i hjärtats kranskärl (det som kallas ballongvidgning). Nina och jag hade åkt dit för att hälsa på honom, och vi kom lagom när han kom upp från operation så vi stannade inte så länge - bara tillräckligt för att han skulle känna att vi bryr oss om honom. Sådant är viktigt, alldeles särskilt när det gäller en människa som i sitt vardagsliv lever ensam och inte har en familj runt sig! Hur som helst, idag kom han hem och tog tillfället i akt att fika en stund hos mig innan han åkte hem till sina katter, och det var en stor lättnad att se hur bra han mådde. 

I övrigt tar jag chansen att vila själen och psyket så mycket jag kan; läser böcker, lyssnar på musik, virkar (förstås) och umgås med mina djur. Vädret är fortfarande somrigt och varmt ute - inte på det där heta, torra sättet som det varit i flera månader, utan som jag är van vid att somrarna brukar vara - så Belle och jag har tagit en hel del promenader i skogen och området här omkring. Undrar hur länge till jag kan gå i lätta sommarskor och utan jacka? 

Valet skrämmer mig inte lika mycket sedan bönemötet i söndags - tvärtom börjar jag känna förtröstan och ett växande hopp om att det kommer att gå bra. Den polarisering som både massmedia och Internet svämmat över av de senaste åren börjar lugna ner sig och valdebatterna är betydligt mer sansade än jag vågade tro på tidigare. Även valfilmerna på TV är sansade - t.o.m. SD:s. Att folk vandaliserar valaffischer och ställer till oreda kring valstugor och möten är ju inget nytt, precis... det enda nya för i år är väl att nazisterna tillåts hålla möten på allmän plats, men även motkrafterna tillåts demonstrera så balansen väger ändå över mot det goda. De som är mot nazismen är alltid många, många gånger fler. För även om nazisterna syns och hörs mycket (de beter sig ju som om de vore militärer), är de bara några hundra... men vi som kämpar för ett demokratiskt, mångkulturellt och öppet samhälle räknas i miljoner!

Det enda som är riktigt jobbigt just nu är mina minnen av mammas sista år i livet. Jag har varit så arg på somligt, som jag tänker att jag borde ha avvärjt för att inte påfresta för mycket på hennes sköra kropp... som att hon började gåträna, t.ex., och att de drog ut alla hennes tänder för att ge henne tandproteser som skulle låta henne kunna tugga maten igen. Min tanke har länge (nu efteråt, alltså) varit att jag borde ha avrått henne från att belasta sin kropp med sådana saker - att vi borde ha inriktat oss på att leva ett fint liv tillsammans utan att hon kunde gå och att jag kunde laga bra och god mat utan att hon behövde tugga den. Men de senaste dagarna har jag i stället börjat kunna tänka på hur lycklig hon var över de där sakerna, över sin protes och att hon skulle få "nya" tänder... och nog var hennes glädje över dessa saker viktigare än att hon la några månader till sin livslängd? Möjligheten att kunna stå igen (att hon aldrig skulle kunna gå på två ben, visste hon - men hon ville kunna stå för då slapp vi  den förhatliga lyften och kunde gå tillbaka till turnern i stället) fick det verkligen att lysa i hennes ansikte, det minns jag så väl från första gången hon ställde sig upp med hjälp av protesen (och givetvis både ortopedteknikern och jag, som stod redo att ta emot ifall hon föll)! Och det där med tänderna... hon hade lidit i flera år över att hennes framtänder inte längre höll (längre in i munnen hade det fattats tänder sedan hon var ung - hon miste de flesta som tonåring) och hon ville inte le med öppen mun p.g.a. gluggarna... kan jag verkligen missunna henne den lycka hon kände inför att få tillbaka ett tandfyllt leende? Nej, naturligvis inte. Och inte heller kan jag tänka mig att ha förlängt hennes liv, om det bara innebar mer lidande. Jag måste bara göra upp med min egoistiska längtan efter henne och det ekande, avgrundsdjupa hål av saknad efter henne jag känner dagligen och stundligen. Hon var min allra bästa vän lika mycket som hon var min mamma och sambo... och hon "fattas mig så det skär i bröstet" som Ronja Röverdotters far Mattis uttryckte sin sorg efter vännen Skalle-Per. 

Alex frågade vid något tillfälle om jag inte sörjer Philemon, och jag svarade att det gör jag men att jag väljer att inte visa det utåt. Överhuvudtaget klarar jag inte av att sörja utåtriktat, dels för att när sorgen är som tyngst klarar jag inte av att också bära andra människors känslor (t.ex. när de försöker trösta mig) och dels för att sorgen är invävd i hela min varelse precis hela tiden, vilket skulle bli outhärdligt för min omgivning att tvingas leva med. 

Någon dag, när Nina ändå har tänkt köra in till Mariestad, skall jag be att få bli skjutsad till veterinären för att hämta urnan med Philemons aska. Och så måste jag stöta på min bilmek igen (har mejlat honom två gånger, men han har inte hört av sig) så att bilen blir lagad och besiktad... nu har jag dels mammas urna i bårhuset nere vid kyrkan, och tre (med Philemon fyra) katters aska här hemma, att begrava. Fem familjemedlemmar skall ner i jorden - bara den tanken...!

Ondskans röst

Okristligt tidig måndagsmorgon 


Det politiska läget får mig allt oftare att tänka på Ondskan och vad den gör med folk. Som jag ser det, handlar ondska långt ifrån bara om våld utan mycket oftare om att göra människor rädda och hjälplösa - och det finns otäckt gott om budskap som förkrymper oss, binder våra händer och hjärtan, och hindrar oss från att arbeta frimodigt för det Goda. Sådana budskap kan vara:

"Vad kan du göra för skillnad?"

"Du är värdelös"

"Det här klarar du inte av"

o.s.v. Du kan säkert komma på fler liknande, saker som du hör inombords och fastnar i som kvicksanden suger fast den trampandes fötter. Jag hör ofta den där rösten, men jag vet att den inte kommer från Gud för Gud skulle aldrig förminska en enda människa. Har du läst boken "Herr Gud, det är Anna"? Minns inte vem som skrev den, men i den fann jag något viktigt - oavsett hur stora eller små vi är, är Gud alltid större. Så det finns ingen anledning att förminska sig själv.

Ja, det sägs ofta att man skall ödmjuka sig, att ett förkrossat hjärta är vägen till frälsning och att vi inte skall göra oss stora och viktiga. Men de där sakerna sägs i ett sammanhang som inbegriper varningen för egoism och högmod - det handlar om att vi måste akta oss för att bli oss själva nog, utan inse att vi alla hör ihop och behöver varandra och Gud för att bära den kallelse vi fått. Livet är hårt, men om vi finns där för varandra klarar vi av det. Och i det perspektivet - långt ifrån självcentreringens "ensam är stark" - byggs vi upp och blir stora nog att ta oss an också den mest tyngande uppgift. Vi bygger upp varandra. Gud bygger upp oss alla. På bönemötet i kväll talade predikanten om hur världen skulle se ut om alla som kallar sig Jesu lärjungar verkligen levde som sådana... och det är en ganska häftig vision, för vi skulle bli en urstark chockvåg av kärlek, medmänsklighet och godhet som drog över den här planeten och sopade bort allt mörker i ett enda svep. Tillsammans är vi tillräckligt många. Och precis som cellerna i en kropp tillsammans utgör kroppen, är allt levande tillsammans ett helt jordklot... en enda organism, som vi människor kan sköta om på bästa sätt om vi bara slutar se till våra egna behov och i stället försöker se till varandras. För vet du vad som händer? Det blir rundgång. Du tar hand om andra - och andra tar hand om dig. Ingen blir ställd utanför.

Har du hört historien om det tynande ryska klostret? Jag vågar inte svära på det, men jag tror att jag läste berättelsen i boken "En rysk pilgrims berättelse". Hur som helst fanns det i Ryssland ett stort och välkänd kloster med tusen bröder... men tiden gick, många dog och munkarna blev allt färre. Till sist fanns det bara tre kvar, och dessa tre hade totalt tappat hoppet om att kunna rädda sitt kloster. Så en dag var den ena av dessa tre bröder ute i skogen för att hugga ved, då han mötte en främling och de kom i samtal med varandra. Främlingen frågade varifrån munken kom, och när han hörde om klostret sa han: "Å, det är ju där som Jesus bor!" Sedan skildes de åt, och munken gick förbryllad hem och berättade det han hört för sina bröder. Efter den dagen började de snegla på varandra, och var och en funderade över vem av dem som var Jesus - för det var ju inte man själv, så det måste vara någon av de andra två. Och för säkerhets skull började bröderna att behandla varandra med ödmjukhet, respekt och kärlek - för man ville ju inte göra sig skyldig till synden att bete sig illa mot Jesus! Snart spred sig budskapet över trakten, och ännu längre bort, att det i klostret bodde tre munkar som hade Jesus bland sig... och folk började komma, fler och fler anslöt sig och klostret växte allt mer. Snart var det återigen fyllt med tusen munkar som alla behandlade var och en av de andra som Jesus... 

Är det egentligen så svårt? Tänk om vi skulle försöka, allihopa, att se Jesus i varenda människa vi möter. Kvinna som man, vuxen som barn, svensk som invandrare, ljus som mörk. Jag undrar hur samhället skulle bli? Allt bara för att en enda liten människa - du! - tog mod till dig och slutade lyssna till Ondskans kritiserande, nedvärderande röst och i stället började tro. På dig själv. På andra. På det Goda. 

Konstig föraning

Natten mot måndag 

Jag kan inte förklara det ens för mig själv, än mindre för någon annan... men jag har en konstig föraning om morgondagen. Mitt hjärta är oroligt, och ändå har jag haft en bra dag med idel positiva upplevelser; bl.a. följde jag med Nina och Ingegerd (en äldre dam som jag lärt känna i Equmenia och som bor i huset mitt emot mitt) till ett bönemöte i en stor, fin loge på landet någonstans i närheten av Älgarås. Jag vet förstås var det ligger, och Ingegerd sa vad platsen heter, men jag minns inte och det spelar egentligen inte så stor roll heller... det viktiga var att logen blev näst intill fullsatt, det bjöds på mycket musik och sång och gästpredikanten var engagerande i sitt budskap om att ingenting är omöjligt för Gud. Vi bad för att ondskan inte skall vinna valet, vilket var ett böneämne jag själv tog upp och som alla de andra instämde i... och jag fick gott om förtröstan i hur stark förbönen kan vara, om den beds med ett hjärta fullt av kärlek. Det visste jag ju i.o.f.s. redan, men det är skönt att höra andra uttala det i både ord och sång! Så jag borde inte känna det så här, som om någonting negativt skall inträffa i morgon... men det gör jag.

Att uppleva ett tvättäkta bönemöte för första gången är en märklig upplevelse. Jag, som ursprungligen kommer från Svenska Kyrkan och sedan levt som katolik i många år, är inte van vid att någon står i pulpeten framför församlingen och pratar ganska fort, interfolierar bönerna med "halleluja", "amen" m.m., om det enda böneämnet efter det andra i samma andetag, medan folket i bänkarna lika högt svarar med ord som "halleluja" och "Jesus" och "tack, Herre" o.s.v... i de kyrkliga sammanhang där jag vanligen vistas är församlingen försjunken i bön medan prästen med tämligen meditativ stämma uttalar bönerna en efter en, och varje enskild bön avrundad med "I Jesu Kristi namn, amen" varpå församlingen svarar "amen". Det blev verkligen en kulturkrock för mig - men det förtog inte upplevelsen som sådan, att folk menade vad de sa och att alla var djupt engagerade i bedjandet. Jag förstår absolut varför olika individer dras till olika slags utövande av sin kristna tro, att olika samfund känns olika "hemma" för dem beroende på deras egen personlighet... det kontemplativt långsamma och stilla passar mig bäst, men jag tycker mycket om att delta i all tacksägelsesång de har i frikyrkorna, och de engagerande berättelserna (ett slags biografier, där människoöden får spegla trosupplevelserna) är både uppbyggliga och tänkvärda. Just biografier har alltid hört till min favoritlitteratur vid sidan av de vetenskapliga verken, för det är genom människors liv och upplevelser som vi lär oss, växer och tar till oss avgörande insikter...

Temat för kvällen var som sagt att för Gud är ingenting omöjligt, men det handlade också om varje enskild människas unika möjlighet att genom förböner "aktivera himlen" och åstadkomma mirakel. Det är något jag tror fullt och fast - våra böner gör verkligen skillnad, om vi ber dem i kärlek och inte av egoistiska skäl. Jag ber hela tiden, ibland med ord, ibland tyst, men alltid med hjärtat och alltid för andra... det är mitt sätt att göra någonting också i situationer där jag befinner mig mycket långt ifrån de människor jag ber för och förmodligen aldrig kommer att möta dem personligen. Och det är därför jag läser tidningarna varje dag - där finns alltid tusen och åter tusen böneämnen att ta till sitt hjärta. Men även om det är både viktigt och givande att be tillsammans med andra, föredrar jag för det allra mesta att be ensam... i grupp blir jag så lätt distraherad eller fastnar i mer världsliga tankar (som t.ex. att det börjar göra ont i kroppen där jag sitter - det hade jag verkligen problem med i kväll, och det hjälpte inte att byta sittställning då och då). När jag ber hemma har jag ordnat den detaljen redan innan jag försjunker i bön... och jag ser till att det är tyst och lugnt omkring mig, så att jag inte tappar koncentrationen.

Efter bönemötet serverades det kaffe och smörgås i på ladugårdsbacken, och jag fick sträcka lite på benen. Tyvärr hade jag efter timmarna i logen hunnit bli kissnödig... och t.o.m. Gud vet att det är svårt att tänka på något annat i den situationen, så jag var inte överdrivet social även om jag ansträngde mig att vara trevlig och vänlig. De flesta deltagarna var nya ansikten för mig, men sådant stör mig aldrig - jag har inte svårt att umgås med främlingar - och kaffet var gott, så jag skulle nog ha kunnat bli kvar rätt länge om det inte varit för det där att jag behövde en toalett - hihi! Men Nina behövde också komma hem, hon hade kommit långt över sin kvällsmedicintid, och det började mörkna ute, så vi avrundade ganska snart och vände hemåt.

Äldre inlägg