Visar inlägg från augusti 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Regn ute, regn i sinne

Tisdagseftermiddag 

Nattens dröm målar upp ett mönster som jag känner igen men inte riktigt kan greppa än. Jag drömde att jag tillsammans med bl.a. föräldrar och syskon m.fl. var i en sommarstuga och det började bli kväll, dags att åka hem, vilket jag skulle göra med motorcykel (jodå, jag har motorcykelkörkort). En av de som befann sig på platsen - och som skulle åka med mig - var min make. Men trots att vi var gifta, fick jag inte veta hans telefonnummer eller adress, jag fick aldrig söka upp honom utan måste vänta till han sökte upp mig, och jag fick aldrig nämna för någon att vi var gifta därför att hans ex. var extremt svartsjuk och fortfarande hade koll på honom. Det gjorde mig oerhört frustrerad, och jag pratade med honom om detta... sa att jag inte stod ut med det längre, att han måste släppa in mig i sitt liv till fullo och erkänna mig för omvärlden - inklusive ex:et. Under resan hem, som skedde i regn och mörker, försökte jag få honom att äntligen ställa upp för mig... men han tvekade väldigt, slingrade sig och förklarade med tusen orsaker varför det "var för tidigt". Hur det gick fick jag aldrig veta, för Belle väckte mig och ville ut.

Som sagt, det är något i den här drömmen som verkligen påminner mig om något... men jag får liksom inte grepp om det. Det i min verklighet, förgånget som nuvarande, som stämmer med drömmen glider undan när jag försöker fånga in det. Ändå vet jag att detta är något som jag måste få tag om och bearbeta. Det är som när man är sjuk och upplever symptom, men inte har fått en diagnos... man vet att något är fel, och man är det liksom på spåren, men har inte tillräckliga fakta för att kunna diagnosticera problemet.

Dagen är blåsig, mulen, regnig och sval: bara +14 grader ute. Belle blev mycket besviken när vi kom ut för eftermiddagspromenaden och det fortfarande var blött på marken samt duggade... nu ligger hon under en filt här i soffan och tjurar. Även katterna är lågmälda idag, kanske känner också de av "höststämningen"? Fast sommaren är inte över än, oavsett vädret och det faktum att skolorna börjar i nästa vecka. Och personligen har jag ingenting emot sådana här dagar - särskilt inte när jag kämpar med migrän och huvudvärk (har nämligen bägge delar idag). Migränen består just nu bara av triggerpunkter som känns blytunga - ungefär som om någon satte en tumme emot skallbenet på ett par tre ställen och pressade av all kraft - och spänningshuvudvärken har lagt sig som ett järnband runt huvudet... så man kan gott säga att jag är långt ifrån i form idag. Lyckligtvis har jag inga måsten, utan kan vila och ta det lugnt med det mesta. Behöver inte ens tvätta eller diska, för det är redan gjort. 

Det enda som skall hända idag är att husköparen kommer över för att få min underskrift på ett papper. Banken strular fortfarande, de hittar på än det ena än det andra skälet att fördröja försäljningen trots att vi har ordnat papper på att varken mäklare eller kronofogden anser sig kunna få ut mer pengar än jag själv har ordnat med "min" köpare... det är som att de vet att spelet är över, men att de vill jäklas in i det sista. Turligt nog vägrar såväl min bror (som företräder dödsboet) och köparen att ge upp... jag skriver turligt, för själv orkar jag inte kämpa. Att inte banken förstår att ju längre de drar ut på det här, desto mer förfaller huset och blir allt mindre värt?!? De kommer inte att få en krona mer för allt sitt tjafs, jag har redan försökt i fyra-fem år att hitta en köpare som vill betala vad banklånet ligger på... undra på att jag har huvudvärk!

Sådana här dagar kan jag bara tänka på sådant som inte fungerar, och det stör mig. Jag vill skapa frid i mitt hjärta, utnyttja vilostunderna för vad de är tänkta att vara. Virka. Se någon intressant dokumentär på TV eller lyssna på vacker musik. Gosa med djuren. Bara vara.


Skrivet senare samma kväll:

Nu har husköparen varit här och vi har fyllt i och skrivit under en hel bunt papper *puh*. Kan man hoppas att det skall räcka för att göra banken nöjd?

Maria kom också, och hon och jag har gått igenom kassar och bananlådor med sängkläder, dukar och kläder för att göra i ordning till Snuffefonden. Det blev mycket fint, som jag funderar på hur jag nu skall göra med. Små saker skulle jag kunna auktionera ut i katternas blogg, för dem har jag råd att posta... men större saker får jag nog lägga undan så länge, till jag kommer på något vettigt. Det är fina saker, men ju tyngre saker är desto dyrare blir ju frakten... nåja, det löser sig. 

Nu skall jag äta middag (varma mackor) och dricka te, samt titta på "Gränsbevakarna" på TV.

En komplicerad värld

Natten mot måndag 

Vi människor söker ständigt efter enkla lösningar på svåra problem... och ändå är vi själva så i grunden komplicerade varelser. Det fascinerar mig verkligen. Jag får ibland frågan hur jag kan vara djupt troende och samtidigt så intresserad av vetenskap, och själv undrar jag varför så många andra människor känner sig tvungna att välja sida i frågan - för i mina ögon är religion och vetenskap två språk för samma sak. Och de behöver varandra. 

I kväll visades det en intressant dokumentär på TV-kanalen Axess som hette "Problemet med ateism", där den välrenommerade brittiske journalisten Rod Liddle frågar sig varför många framstående ateister - t.ex. Richard Dawkins - är minst lika fundamentalistiska och aggressivt "blint troende" på ateismen som de troende de anklagar för att vara just fundamentalister och "blint troende". Han konstaterar att ateister har begått minst lika många och lika stora folkmord som fundamentalt troende människor (redan t.ex. jakobinerna på 1700-talet och diktatorer av alla sorter - både höger- och vänsterextrema - under 1900-talet) - d.v.s. att man inte kan lösa frågan om våld och krig i världen genom att ta bort religionerna... och han funderar över hur moral och etik får plats i en strikt vetenskaplig världsbild där alla former av tro har tagits bort. 

Att frånvaron av religion skulle göra folk fredligare har jag aldrig trott på - vi byter bara ut en ideologi mot en annan, som har potential att bli lika våldsam mot oliktänkande som den man vände sig ifrån, eftersom vi drivs av hela andra krafter (t.ex. makt, kontroll över mark och resurser, åsikten att man själv är bättre än andra och därför har större rätt, pengar o.s.v.)… och vad gäller moralfrågorna, finns jag personligen svaret i att inlemma både vetenskapen och min tro i min världsbild. D.v.s. som jag ser det, behövs bägge delarna för att vi skall agera både förnuftigt och empatiskt som människor. 

Två sätt att se samma sak. Två olika språk för samma upplevelser av världen, livet och universum. Det ena behöver inte utesluta det andra - de kan tvärtom komplettera bilden. Hjälpas åt att svara på de svåra frågorna. Och vi behöver bägge delar för att gå åt rätt håll - mot ett mänskligare liv, bort från ondskan.

Ett raseri jag inte känner igen

Sen söndagskväll 


Mina drömmar är oerhört talande, som alltid... men de innehåller starka aggressioner som jag varken vet varifrån de kommer eller vad jag skall göra av dem. Varför är jag så arg i mina drömmar? I natt drömde jag att jag visade runt några vänner i min familjs stora hus (inte det jag just har sålt, utan ett helt annat som inte existerar i verkligheten) och när vi kom till mitt sovrum, visade det sig ligga utomhus. Där fanns bara en vägg, den där dörren satt... i övrigt var det en liten träddunge omgiven av grönskande ängar där djur gick och betade. Min säng var en mycket stor madrass liggande direkt på marken, med massor av skön bäddning och kuddar, och så hade jag ett vackert skrivbord med en lika vacker stol till, en bekväm läsfåtölj och en fristående hylla full med böcker. Mina djur rörde sig helt fritt, utan att vandra iväg från "rummet", och mina vänner tyckte att jag hade ordnat det så mysigt omkring mig. Så dök min pojkvän upp (ingen jag har haft i verkligheten eller i någon tidigare dröm) förföljd av en ilsken äldre man som grälade högljutt och knuffade min pojkvän framför sig. Jag blev så arg! Så arg att om blickar hade kunnat döda... och jag for på mannen, gav honom en rejäl knytnäve rakt i ansiktet och började sedan misshandla honom medan jag drev honom längre och längre ut på ängen. Till slut lyckades han ta sig loss och fly... och jag vaknade, fortfarande flämtande av ilska.

Vem representerade den där mannen? Och varför agerade jag så oerhört våldsamt? Jag är en mycket fridsam människa som aldrig tar till våld - jag har inte slagit någon sedan jag var i de yngre tonåren och försvarade min lillebror mot en äldre kille med glasskärare i handen (och det var på 1970-talet). Jag kan bli väldigt arg, men då blir jag kall och väcker juristen inom mig som får reda ut saken... våld ligger så oerhört, oerhört långt ifrån min personlighet. Jag tjänar Kärleken i Gud, inte Ondskan med sitt våld. Ändå är det här inte första gången jag drömmer att jag lever ut aggressioner... och jag undrar varför jag dämt upp så mycket ilska, och varför. Så här i vaket tillstånd kan jag inte tänka mig något som gör mig så arg att jag inte kan hålla mig själv i styr...  ja, jag är arg på banken, som fortfarande strular och inte vill godkänna husaffären, men en bank misshandlar man väl inte? Den använder man klokhet och juridik för att rå på. Nej, här ligger en helt annan - förlåt mig, Belle - hund begraven. Ytterligare en sak att ta upp med kuratorn på onsdag.

I övrigt har söndagen varit lugn och skön - jag har verkligen vilat, bokstavligen legat i sängen och vilat både huvud och kropp. Sedan har jag suttit och virkat, njutit av att inte behöva städa, medan jag har lyssnat till regnet utanför. 

Åska, migrän och ändå en stillsam dag

Lördagskväll 


Innan jag skriver om något annat, vill jag gratulera Alex så innerligt på hennes tjugofemte födelsedag - stort grattis, gumman! Att fylla tjugofem är en milstolpe, du är nu bara ett år ifrån att räknas bland de medelålders... ja, det är faktiskt sant, enligt många reglementen upphör man att vara ung och seglar in i den gyllene medelåldern när man fyller 26, så du kan verkligen känna dig vuxen. Och jag hoppas att du blir ordentligt firad! Min present har du redan fått, men fira dig skall jag göra i morgon när övriga gratulanter fått rå om dig ordentligt idag.

Den här lördagen har bjudit på åska och gott om regn, och tänk, luften har blivit svalare! *tacksam* Fortfarande är det mulet och regnigt ute, och tydligen skall det vara likadant i morgon... ja, efter nästan fyra månader med ständig tropisk värme, brännande solsken och en torka som ställt till det på många sätt (massor av bränder, många av dem stora och svåra att släcka, djur som törstar och bönder som varken kan föda sin boskap eller få till en vettig skörd) behöver vi sannerligen detta blötväder som en vandrare genom öknen behöver regelbundna oaser att svalka sig i. Så även om jag tycker att det var lite ledsamt att åskan kom just idag, med tanke på att Alex är åskrädd, kan jag inte annat än prisa detta regnande. Tack, Gud! Får jag vara girig nog att be Dig om ännu mer? Hela naturen törstar så förtvivlat!

I mitt huvud har det på sätt och vis också "åskat" idag... jag har haft migrän i flera omgångar och känner mig fortfarande inte återställd. Så förmodligen kryper jag i säng tidigt i kväll... men först skall jag äta och slå in ett paket med en beställning som jag just blivit klar med.

Håller på att läsa en bok som jag egentligen lånade på KSS' bibliotek för att förstå mina ME-drabbade vänner bättre: "När hjärnan inte orkar - om hjärntrötthet" av Birgitta Johansson och Lars Rönnbäck. Men jag hade inte läst många sidor innan jag började känna igen mig själv i beskrivningarna - sida upp och sida ner beskrevs hur jag känner mig och hur jag (inte) fungerar. Det har fått mig att fundera mycket på vad min migrän egentligen gör med mig; författarna skriver hur olika typer av hjärnrelaterade skador och sjukdomar kan orsaka just hjärntrötthet, och jag börjar undra om det här är en diagnos jag saknar men skulle behöva få foga till de övriga effekterna som min migrän har på mitt liv och min (o)förmåga att fungera normalt. Kanske är det faktiskt så att jag är hjärntrött?!? Det skulle förklara så mycket, och ge mig en lite mer stabil grund att stå på när jag skall försöka förklara för familj och vänner varför jag är så knepig - orkar mycket ibland och ingenting ibland, har så dåligt minne och så svårt med koncentration m.m. Det här är definitivt något som jag skall ta upp med kuratorn på onsdag, och jag är inne på tanken att köpa boken eftersom jag snart måste lämna tillbaka det här exet till biblioteket.

Nu är min middag snart klar i ugnen, men innan jag avrundar vill jag berätta att jag igår hade en så underbar heldag tillsammans med Maria J, en kär vän som också kom till mammas begravning och som kom hit igår för att tillbringa dagen sittande i min soffa, handarbetande (jag virkade och hon flätade armband i paracord) tillsammans med mig. Vi umgicks, pratade om allt möjligt (både roligt och sorgligt), tog en promenad, åt middag, fikade... och, som sagt, handarbetade. Det var sååå mysigt! Jag är så tacksam för att du kom, Maria, och jag hoppas att snart kunna besöka dig på samma sätt... med mina virksaker och lite olika garner i en korg, så att vi kan sitta i din soffa och handarbeta och prata i timtal!

 

Åska och regn

Onsdagskväll 


Dagen har bjudit på hela +34 grader i skuggan... men framemot kvällen fick vi förlösande åska och ett regn som släppte loss naturens friska dofter och fick hjärtat att andas för en stund. Tyvärr var värmen snart tillbaka igen... men nu är det mörkt ute, så det är ändå svalare än under dagtid, tack och lov. Tänkt att det finns människor som lever med den här sortens hetta större delen av året! Och trivs med det! Men vi är ju lyckligtvis anpassningsbara varelser, annars hade vi inte kunna sprida oss över hela jorden och klara oss oavsett klimat...

Jag har haft en mycket bra dag idag; Nina kom på besök och sedan följde jag med henne till Amnegården där det var ekumenisk gudstjänst med mycket sång och musik, på temat "Den samariska kvinnan vid Sykars brunn" (där Jesus förklarar innebörden av Livets Vatten). Särskilt sångtexterna väckte många tankar och känslor, eftersom de handlade om hur Jesus Kristus alltid finns med oss också i när livet är tungt och långt ifrån det himmelrike vi kristna drömmer om... för kanske är det just i de stunderna som trösten att Gud finns behövs som bäst, för när livet är soligt och vackert är Gud så lätt att se utan att själens behöver anstränga sig för att uppleva Honom. Eller är det kanske så att när livet är vackert, tänker folk inte så mycket på Gud? För att sedan söka Honom med förtvivlans styrka när allting rämnar. Jag vet inte, förmodligen är båda upplevelserna lika sanna. Men historien om Sykars brunn handlar också om en annan, högst aktuell fråga: samarierna var föraktade och hatade av grannfolken, så kvinnan hade alla skäl att vara rädd inför mötet med en främmande ickesamarisk man vid brunnen...

Efter gudstjänsten var det hur som helst kyrkkaffe. Mycket trevligt! Jag var förmodligen yngst i skaran, men det störde mig inte - jag trivs väldigt bra tillsammans med äldre människor, och det finns alltid saker att tala om. För att inte tala om att tanka all deras erfarenhet och livsvisdom! När hösten kommer tror jag att jag skall gå bort till Amnegården oftare... dit kan jag ju även ta med Belle, om jag vill, så det är inte det minsta krångligt.

När Nina hade skjutsat mig hem, dröjde det inte länge förrän Maria kom förbi, och jag genomförde en välsignelse av en medaljong till henne och en dekad åt mig innan vi åt middag och kalasade på glass till efterrätt.  

Tänk, jag känner mig fridfull till sinnes i kväll... virkningen löper lättare än den gjort på flera dagar, tankarna håller sig lugna och bekymren känns avlägsna. Varför, vet jag inte - jag känner mig bara för ovanlighets skull fri från oro. Och den känslan tänker jag hålla fast vid så länge jag kan.    

Äldre inlägg