Visar inlägg från juli 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Är det skadligt att vara snäll?

Torsdagskväll 

Nu i kväll plågas jag av diffusa, men mycket påträngande funderingar om hur ens beteende påverkar och styr andras beteende. Mer bestämt: kan man skapa en skadlig situation för sig själv genom att vara snäll? Nu menar jag inte sådant som att kvinnor stannar kvar i misshandelsförhållanden eller att man inte ingriper mot ondska... där är svaret givet att man inte får vara så snäll att man inte reagerar och stoppar det farliga. Vad jag undrar över är snarare detta: om jag vill vara öppen och känslomässigt generös mot en människa, dels för att upprätthålla en positiv relation och dels för att hjälpa den personen att bygga upp sitt självförtroende, kan jag då komma till en punkt när jag är så snäll att jag skadar mig själv?

En god vän till mig lever, p.g.a. orsaker jag inte skall gå in på här, i en näst intill svartvit värld. Hen har också ett enormt kontrollbehov, därför att motsatsen till total kontroll inte är bristfällig kontroll utan totalt kaos. Det finns liksom inga nyanser - det är antingen det ena eller det andra. Detta vet jag, och därför hävdar jag inte mig själv lika mycket inför denna person utan låter hen ta mer plats, vara bra och kunna mycket trots att jag både p.g.a. livserfarenhet och inhämtade kunskaper egentligen är betydligt bättre och kan betydligt mer, om ni förstår hur jag menar. Fundera över detta någon minut innan ni fortsätter att läsa.

Klar?

Då går jag vidare i min frågeställning. Tänk er att hen ber mig om en tjänst, och jag säger ja. En stund senare blir jag kontaktad igen och personen börjar poängtera för mig alla villkor för att det jag sagt ja till skall fungera. Alla dessa saker har jag givetvis redan tänkt på innan jag sa ja, så jag blir lite irriterad men lyssnar färdigt innan jag svarar något i stil med att "lita på mig - jag vet vad jag skall göra". Vi avslutar samtalet och det går några timmar, innan personen ringer igen och vill försäkra sig om att jag verkligen kommer att göra som hen vill. Nu är jag ännu mer irriterad och börjar nästan ångra att jag sagt ja - varför frågade hen mig, om hen inte litar på mig? Naturligtvis kan svaret vara att hen inte hade någon annan att fråga, det inser jag. Men det stör mig ändå att jag, som är dubbelt så gammal och faktiskt har oerhört mycket mer i bagaget, blir ifrågasatt på det här viset. Jag får lust att säga att "men du, då tycker jag att du skall be någon annan"... men det gör jag inte, delvis för att inte skapa en konflikt och delvis för att jag är ganska säker på att personen ifråga faktiskt inte har någon annan att vända sig till. Och dessutom, som jag nämnde tidigare, inte rår på sitt beteende på samma sätt som en annan person skulle kunna. Bristen på kontroll skapar en sådan ångest att hen inte kan hantera den... och vare sig min ålder, mitt löfte eller något annat kan lugna den. 

Nu har det varit lugnt i flera timmar och jag hoppas att personen ifråga bestämt sig för att lita på mig. Men jag bär fortfarande på en stark lust att efteråt, när mitt löfte är uppfyllt, be hen att inte vända sig till mig i sådana här frågor igen. Att bristen på förtroende för mig skadar mina känslor och dessutom kostar mig en massa energi. Risken finns då att den jag talar om kommer att ta det som ett bortstötande av hen som person, när det i realiteten handlar om att jag vill undvika själva situationen igen - inte personen, utan att bli misstrodd. 

Reflektioner på det här? Skulle verkligen behöva få lite perspektiv, för just nu mår jag väldigt dåligt av något som jag faktiskt såg fram emot att få göra.

Alla ord har redan använts

Lördag kväll 


Jag, jag vet... det är en meningslös rubrik jag presterar idag. Men just de orden kom över mig när jag stod i duschen för en stund sedan och tänkte på böcker. Det började med tankarna på en bok jag håller på med just nu: "Den mänskliga hjärnan - en upptäcktsfärd" av Gunilla Ladberg, därför att författaren är lika fascinerande som boken. Gunilla Ladberg är nämligen inte forskare, inte läkare, inte hjärnspecialist på det sedvanliga sättet... hon är som jag, en vanlig privatperson som i sin fascination av hjärnan samlat på sig en massa kunskap och insikter som hon delar med sig i lättlästa, spännande kapitel om olika delar av hjärnans sätt att fungera. Rekommenderas varmast möjligt! Från hennes bok gled tankarna - som i åtminstone min skalle alltid vandrar i sina egna, outgrundliga banor - över på att om hon kan skriva en bok, så borde ju jag också kunna göra det. Men vad skulle jag skriva om? undrade jag för mig själv. Om sorg? Men det finns så många böcker om sorg, och jag är sannerligen inte den bästa att formulera något klokt om det, jag som har fastnat i min egen. "Tiden står stilla för mig" tänkte jag... och i samma stund jag reflekterade över hur bra den meningen lät, insåg jag att den redan skrivits. Leif Silbersky, vanligen känd som kändisadvokat, beskrev nämligen sin cancer i boken "Och tiden den stod stilla" - också på sätt och vis om sorg, även om det var från en annan synvinkel än min.

Nåja, för närvarande har jag ingen ro, koncentration eller inspiration för att skriva - det får vänta. Idag orkar jag knappt ens virka; dagen började så fint med helt mulen himmel, småregn och svalka, men under eftermiddagen kom solen och hettan tillbaka och jag började må direkt illa. Nu har jag tagit en sval dusch, så det känns lite bättre en stund i alla fall... men man torkar fort, och efter en stund vet man inte längre om det är blötan från håret eller svett som rinner nedför pannan och ryggen.  


Skrivet senare samma kväll:

Nu har Belle och jag tagit en promenad med Alex och Daniel, och efteråt satt vi en bra stund på deras uteplats och fikade, småpratade och mådde gott. Vi passade också på att ordna Alex' födelsedagspresent - hon fyller 25 år i augusti, och jag vill ge henne garner för cirka 100 kronor eftersom hon har börjat tycka så mycket om att virka. Alltså gick vi in på min egen favoritsajt för garn och så fick hon titta igenom sortimentet och välja vilka garner hon tyckte om, jag noterade noga och skall skicka efter dem så snart jag får min pension. Skall bli riktigt roligt att få glädja henne med detta!

Redan i nästa vecka fyller Daniel år, men vi har kommit överens om att jag väntar till pensionsdags med hans present också. Det är skönt när någon inte är så fixerad vid ett speciellt datum, utan uppskattar presenter även på "fel" tid...

Nu skall jag fixa te och virka vidare på en stor beställning: åtta fyrkantiga grytlappar med olika färger och mönster.

Mår bättre

Fredag eftermiddag 


De sa att det skulle bli väldigt varmt idag, och det är det verkligen - puh! Belle och jag försökte ta en riktigt lång promenad i skogen, men vände halvvägs... hon flämtade så häftigt att jag blev orolig, och själv kände jag mig nästan lite yr. Ändå är det skuggigt i skogen, så solen kommer inte åt en lika bra där...

Jag mår bättre idag - syrrans ord börjar sjunka in. Har sovit bra, men drömt mardrömmar; bl.a. om att jag bytte jacka med en okänd kvinna och sedan inte kunde hitta henne när jag insåg att jag hade glömt flytta över allt jag hade i fickorna. Mycket symboliskt, eller hur? Det är ju precis så mitt liv blivit sedan mamma dog... hon försvann, och nu fattas en stor del av mitt liv, många av de viktigaste bitarna är spårlöst borta. En annan dröm handlade om att jag bodde i ett uthyrningsrum och upptäckte att där fanns en dörr till andra rum, som hyrdes av andra personer - och inga dörrar gick att låsa. Också den här drömmen är uppenbar: jag vill vara social, älskar mina medmänniskor, men behöver också få vara ifred en hel del. Det är svårt att hitta en vettig balans, för vissa av mina vänner blir oroliga när jag är "osynlig" några dagar och andra tar min önskan om avskildhet alltför bokstavligt och håller sig borta även när jag vill umgås. Men vi hittar nog en form som fungerar, så småningom. Jag får vara lite extra tydlig med varför jag ibland drar mig undan, helt enkelt... knepet är att jag sällan vet i förväg att jag skall uppleva det behovet, och att ringa och säga till folk att "idag vill jag vara ifred" känns elakt. 

Har lagt märke till något glädjande: det kommer inte så många räkningar i brevlådan numera! Vilket dels beror på att jag hunnit ikapp med allting som inte ligger hos kronofogden (och där får det ligga till jag blir rik - de har sagt att min inkomst är för liten för införsel) och dels på att jag flyttat över så mycket jag kan på autogiro. Så i min brevlåda hittar jag nu för tiden mest dagstidningen, reklam (och den vill jag ha - tycker det är roligt att titta i reklamblad) och privat post. Gissa om det är skönt att inte behöva vara rädd för posten! Jag minns när jag var tonåring och vi bodde i Fisksätra... eftersom mamma jobbade på Riksskatteverket hade hon hemlig adress, så vi hade en postbox i centrum där jag hämtade posten varje dag när jag gick hem från skolan. Sedan gällde det att ta reda på hur mamma mådde - var hon på gott humör och mådde bra, lämnade jag fram räkningarna... mådde hon dåligt eller var ledsen, väntade jag med det. Ända fram till pappas död drogs vi nämligen med den svårigheten att pappa alltid shoppade upp alla pengar, lånade till höger och vänster men betalade aldrig tillbaka, och tvingade både min syster och mamma att förnedra sig till att böna och be släktingar om hjälp när pengarna var slut. Jag tror att alla visste hur det var ställt, för de hjälpte oss mycket mer än vad man kunde begära... men det sitter som en tagg i hjärtat att pappa försatte oss i så många bekymmer, och skapade en ekonomisk kris som jag fortfarande inte har kommit ur. Det var pappa som nästan tvingade mamma och mig i konkurs när vi bodde i Otterbäcken, långt efter hans död, och hade vi inte fått skuldsanering vet jag inte hur det hade gått... så är det att bo med en familjemedlem som bär på ett avgrundsdjupt svart ångesthål inom sig och försöker täcka över det på alldeles fel sätt.

Från det ena till det tredje: idag fungerar Facebook - så nu har jag lagt ut bilder på det jag har virkat de senaste dagarna. Hihi, om man utgick från vilka bilder jag lägger ut skulle man tro att jag inte gör annat än virkar. Och just nu stämmer det nog rätt så bra... virkningen ger mig lugn i sinnet, så jag virkar rätt mycket.

Också det är lite tänkvärt, nu när jag ändå är inne på kopplingar till det förflutna. Min pappa var, trots alla svårigheter, en mycket intelligent man. Han studerade allt möjligt och lärde sig massor, hade säkert kunnat doktorera på sådant som förtidshistoria, biblisk historia, genetik, teoretisk fysik, kvantfysik och kosmologi. Det var han som lärde mig att älska facklitteratur, något jag är oändligen tacksam för, och han öppnade dörren till sådant som min dyskalkyli annars hindrade mig från att förstå: framför allt teoretisk fysik, kvantfysik och kosmologi. Men han gav mig även - fullständigt omedvetet - den farliga driften att också vilja vara intelligent, att kunna matcha honom och hans skarpa hjärna... och det tog mig decennier att inse att min hjärna inte var lika skarp, och att det var helt okej. På vägen hann jag göra bort mig många gånger, välja fel vägar och hamna i projekt jag inte rodde iland... jag ångrar på sätt och vis inte att jag studerade juridik, för det har varit väldigt intressant och engagerande, men om jag hade fått välja om hade jag hellre blivit beteendeforskare. Lätt att säga nu, förstås, när livets outgrundliga vändor bränt de flesta propparna och jag inte kan studera. Jodå, jag förstår alltid vad jag läser - även väldigt avancerade texter. Men jag skulle aldrig komma ihåg det till en tenta! Det är minnet som hindrar mig, inte kunskapsinhämtningen som sådan. Och innan jag hann så långt hade jag som sagt hunnit vandra väldigt långt in på alldeles fel väg...

Kanske är det därför jag plötsligt tvärvände när han dog? Mammas sjukdomar var förfärliga, men de öppnade nya dörrar för mig: plötsligt var det helt okej i min värld att studera nutrition, lära mig laga mat från grunden och med enbart råvaror, virka, tvätta, städa o.s.v. Helt enkelt bli ett slags hemmafru. Och tillåta mig att njuta av det! Numera behöver jag inte verka intelligent, och det är skönt. Jag tror på mitt intellekt, var inte oroliga för den saken... men jag känner inte längre att jag behöver bevisa något. Numera utgår jag från kärlek i stället *ler stort*.

Att tänka eller inte tänka - det är frågan

Torsdagskväll 


Min syster läste vad jag skrev här i bloggen igår och vände totalt upp-och-ner på min förtvivlan över oförmågan att skapa mig ett eget liv. "Det har inte slagit dig att det är just det du gör" skriver hon klarsynt och pekar på flera saker jag skrivit som bevis. Och hon har naturligtvis rätt! Det brukar hon ha, min älskade syrra. Men så låter hon sig inte sjunka till botten på samma sätt som jag när livet blir extra jobbigt... hon håller huvudet högt och kämpar vidare, medan jag alltför lätt ger upp. Jag har mycket att lära av henne. 

Dessutom tror jag att jag skall överlåta mer av tänkandet åt mitt undermedvetna... det verkar bättre än min vanliga metod.

En annan kommentar från igår fick mig att ta Belle med mig på en promenad ner till Hamnbutiken (den ligger, precis som ICA, vid torget i centrum) för att hämta ut ett paket, som visade sig innehålla fem (!) nystan av ett alldeles ljuvligt, grönmelerat bomullsgarn! Gissa om jag blev glad - tack så innerligt, du som sände det! Men jag kan inte börjar virka med det än, för just nu håller jag på med två beställningar på sammanlagt sex fyrkantiga, täta grytlappar... och puh, så mycket knepigare de är att virka än mina vanliga runda! Jag är inte van att hålla koll på antalet maskor, och räkning är ju inte min starkaste sida, som ni vet... men det som är svårast är att virka så tätt med två olika garner (bomull, givetvis - de måste ju tåla värme och vara tvättbara), för det tröttar verkligen särskilt högerarmen. Så jag får ta många pauser och göra annat mellan varven (ursäkta ordvitsen, den var oavsiktlig!) så att jag inte skadar mig. Så där hundraprocentigt räta och fina blir de inte heller, men förhoppningsvis blir beställaren ändå nöjd...

Igår, idag och i morgon är jag "kattvakt", förresten. Att jag sätter ordet inom citattecken beror på att katten ifråga - Måns, som äger Maria - sällan är inomhus så här års utan strövar omkring i närområdet. Ibland kommer han dock hem, det syns i kattlådan och att både mat och dryck går åt... och det är min uppgift att sköta hans markservice till Maria kommer hem i morgon kväll. Jag vattnar blommorna också, och passade idag på att diska så att hon slipper mötas av diskhon full av odiskade föremål det första hon ser... hon har ingen diskmaskin, det har nästan inga i området, Behovet av renovering är stort i de flesta lägenheterna; bara den port jag bor i och ev. grannporten, det vet jag inte riktigt, är ordentligt modern och det beror på att den här delen av huset brann våren 2008 (ni kan läsa mer om händelsen här - vid stegens fot ser ni det som numera är min uteplats). Givetvis var branden en tragedi för många, det förstår jag ur djupet av mitt hjärta... men för mamma och mig kom det att innebära att vi fick flytta in i en fräsch, moderniserad lägenhet med tvättmaskin och torktumlare, varmluftsugn i arbetshöjd, keramisk spisplatta och diskmaskin. Dessutom finns här inga trösklar och dörren till badrummet går i sidled så att utrymmet fungerar även för den som sitter i rullstol.  Här finns bara moderna "plastgolv" som är mycket enkla att hålla rena, dessutom. Kan man vara annat än nöjd? Mina vänner Maria samt Alex och Daniel har inte alls samma standard i sina lägenheter - där saknas t.o.m. fläkt över spisen, och inte heller tillåts de installera en eftersom det sägs förstöra ventilationssystemet. Undrar stillsamt varför inte detsamma gäller i min port - jag har ju spisfläkt? De har också gamla köksbänksystem som är för låga och spisar som är ännu lägre... lyckligtvis har de moderna kyl- och frysskåp, men i övrigt finns mycket att önska. Funderar på att be Hyresgästföreningen hålla ett stormöte med hyresvärden och alla boende här för att ta fram en åtgärdslista; och då tänker jag se till att mitt eget önskemål kommer med på den listan: en grovtvättmaskin i tvättstugan. För det är det enda jag saknar här.

Nu skall jag koka spaghetti åt mig och göra åt det som är kvar av köttfärssåsen jag gjorde häromdagen. Och sedan är det dags att virka igen. Ute fortsätter det att vara varmt och soligt, så jag håller mig helst inomhus...

Sorgen har tusen ansikten

Onsdag eftermiddag 


Varje morgon börjar likadant. Jag vill inte vakna, Belle gnyr för att väcka mig, rexarna klättrar på mig av samma orsak... och till sist öppnar jag ögonen med en tung sten i magen och en enda tanke i huvudet: JAG VILL INTE. Men givetvis går jag upp, för Belle behöver sina promenader och maten är säkert slut i katternas torrfoderskål. Dessutom behöver jag ju ta mina mediciner och mitt insulin. 

Vad är det jag inte vill? På sätt och vis är frågan existentiell: jag vill inte leva utan mamma. Missförstå mig rätt: jag vill inte dö, jag är inte suicidal. Jag vill bara inte leva ett liv som inte innehåller mamma. Ingenting är riktigt roligt längre, jag skrattar nästan aldrig - jag, som förut alltid hade så oerhört nära till ett skratt, av de mest befängda anledningar! Inte heller är jag hungrig, och det är något som jag nästan inte törs säga högt eftersom Alex lovade mamma att se till att jag äter - och det löftet tar hon bokstavligt. Det finns tillfällen då hon är mycket nära att tvångsmata mig, nej, jag skojar inte, hon blir förtvivlad om jag inte äter en stor portion och försöker på alla sätt truga i mig mer och mer hela tiden. Alex är p.g.a. sina diagnoser en utpräglad känslomänniska och pendlar ständigt mellan stor glädje och smärtsam gråt eller ilska. Så för henne är frågan väldigt viktig: om jag inte äter, har hon brutit sitt löfte till mamma. Själv föredrar jag att "smyga" i mig maten - äta lite då och då, väldigt små portioner, sådant som för stunden känns möjligt att svälja. Nu har jag lyckats komma därhän att vi inte äter tillsammans praktiskt taget varje dag, utan kanske en dag i veckan... jag vill absolut inte göra henne ledsen, för jag vet hur allvarligt hon tar på det hela, men så här får jag större möjligheter att faktiskt äta vettigt. Inte för att jag är hungrig, utan för att jag vet att jag måste.

Nå, hur som helst startar jag dagen med att klä mig och ta med Belle ut på en långpromenad. Under den stunden hinner den värsta paniken och tyngden lägga sig inombords, så att jag efter hemkomsten kan göra saker i stället för att krypa i säng igen. Köra en tvättomgång. Packa och köra diskmaskinen. Städa lite grand... jag har tagit itu med en mycket tung uppgift, att sanera hela lägenheten och göra den riktigt fin. När mamma dog förföll både jag och hemmet... nu försöker jag sakta men säkert återta kontrollen. Både över mig själv och hemmet. 

Var inte oroliga - det finns saker jag hela tiden sköter minutiöst. Djuren! Så sandlådorna blir rengjorda varje dag, golven uppfräschade med såpafriskt vatten, matskålar och vattenskålar rena och fyllda. Djuren lider inte av att bokhyllorna är stökiga, att det hänger ren tvätt på tork överallt, att sängen inte är bäddad och att köksbänkarna är belamrade med papper och annat jag inte fått kraft nog att lägga på rätt ställe. Inte heller störs de av att min plats i soffan är omgiven av garner i påsar och kartonger, lätta att nå. De rör dem inte, tak och lov, så jag behöver inte vakta på att de inte tuggar i sig något olämpligt. 

Jag sköter också mig själv; min hygien, mina kläder, mina mediciner, insulinet, mat och dryck. Särskilt dryck. Det är lättare att dricka än att äta, så många av mina måltider består av sockerfri blåbärssoppa, sockerfri nyponsoppa, A-fil m.m. Och så te, förstås, och citronvatten med isbitar i. För att klara hettan.

Men det mesta jag gör, sker s.a.s. robotaktigt. Eller i autopilotläge. Eller hur jag nu skall uttrycka det. Känslolöst. Bara gosandet med djuren är fullt av känslor, så det blir mycket gosande och djuren ställer så gärna upp. De vet att matte inte mår bra, och sluter upp som en familj skall kring mig. Oftast när jag sitter i soffan och virkar ligger de tätt intill mig och slumrar sött. Alla fyra! Fast Rafael brukar föredra att ligga på bordet och sova.

Min sorg är inte full av gråt. Den är en stor, tung, överväldigande svart sten i min kropp. Den är ett tvärstopp, ett vacuum, ett stillastående. Jag vill inte gå vidare, klarar inte att göra det alla råder mig till: att skapa mitt eget liv. "Det är din tur nu" säger mina syskon med stor kärlek "Nu skall du utforma ditt eget liv".  Men jag vet inte hur man gör, och jag vill inte - inte än. Någonting i mitt inre har kedjat fast sig.

Är vädret någorlunda svalt, sitter jag gärna på uteplatsen och virkar. Det hjälper mig att inte tänka och fyller mig för stunden med ro i hjärtat. Då brukar Belle - för hon är alltid, alltid med mig! - växla mellan att ligga i solen eller dra sig in i skuggan. Jag har ordnat sköna liggplatser åt henne på bägge ställena, samt en stor skål vatten i skuggan under bordet. Hon har löplina, precis lagom lång så att hon inte kan gå in på grannens uteplats... de är nämligen rädda för hundar, kommer förmodligen från ett land där många hundar är rabiessjuka och därför farliga att komma alltför nära. Och jag är mån om att ha ett bra förhållande till mina grannar, de är väldigt trevliga och har flera gånger hjälpt mig med saker. Hejar alltid så glatt, frågar hur jag mår o.s.v. Jag är tacksam över att mamma och jag hann flytta hit innan hon dog. Hade jag suttit kvar i huset hade jag tagit livet av mig. Nej, jag skämtar inte. Jag hade ordnat för djuren och sedan begått självmord. Nu är jag innerligt tacksam att det inte blev så, för jag vill ju leva - bara inte ett liv fyllt av kaos, ekonomisk ruin och tung, tung depression. Och jag vill förstås inte göra mina syskon med familjer så illa! De är, tillsammans med djuren, de mest värdefulla i mitt liv och jag älskar dem bortom ord.

Kollade min Internetbank nyss, och äntligen är räkningarna dragna. Så i morgon fungerar säkert FB.

Äldre inlägg

Nyare inlägg