Visar inlägg från juli 2018

Tillbaka till bloggens startsida

En vilodag värd namnet

Söndag eftermiddag 

… åtminstone så här långt. Jag har sovit riktigt bra, trots hettan, och när jag kom upp ur sängen tog jag genast Bellen med mig på en skogspromenad. Jo, jag klädde på mig först, och tog mina mediciner. Väl tillbaka ville Belle stanna på uteplatsen, så jag försökte ordna för mig under parasollet, la upp mina svullna fötter på en stol och satte mig att virka. Hur länge höll det? Kanske en kvart? Sedan strömmade svetten om mig och jag mådde direkt illa, så jag fick ta Belle med mig och gå inomhus där det i alla fall är skugga och fläktarna går för fullt. Inte för att det hjälpte tillräckligt... så jag skalade av mig kläderna och tog en sval dusch, länge, länge, och kröp sedan i det tunnaste plagg jag har (en knäkort sidenrock jag fick av mamma i julklapp för många år sedan). Så nu börjar jag må bättre igen.

De som vet säger att vi måste vänja oss vid det här heta, torra vädret. Att somrarna kommer att se ut så här framöver. Det har delvis med den globala uppvärmningen att göra, som i sin tur beror på att vi människor har förstört naturens balans med våra utsläpp och all miljöförstöring, och dels med att vi enligt forskarna är på väg in i en ny istid. Inte för att den kommer att inträffa under min livslängd, men den ger definitivt varningssignaler till mänskligheten som sådan att vi inte kan fortsätta på det här viset utan måste ändra på våra vanor, hitta nya sätt att leva på som sliter betydligt mindre på vårt stackars jordklot. I massmedia pratas det nu mycket om forskningen kring möjligheterna att kolonisera andra planeter - i första anhalten Mars eller någon av Jupiters månar - men det kommer inte att rädda hela befolkningen utan kanske bara några tusen människor... så det räcker inte med sådana åtgärder, vi måste rätta till det vi ställt till med här på jorden också. Och det är ännu mer brådskande än att skicka folk ut i rymden.

Nåja, för att krympa det hela till mitt lilla perspektiv, har sommaren medfört att jag blivit uppmärksam på hur min kropp reagerar på det här - för mig - mycket ovanliga klimatet. Till det positiva hör att jag för första gången sedan jag var barn har blivit brun utan att också få brännblåsor som spricker och blöder! Kanske beror det på att vi haft den här trettio-plus-hettan under tre månaders tid nu och är inne på den fjärde... huden har haft tid på sig att vänja sig, jag har suttit i skuggan så mycket jag har kunnat och rört på mig när jag varit i solen. Till det negativa hör att jag är trött och seg i huvudet, fötterna svullnar och hjärtat säger ifrån. Jag har också svårt med aptiten och äter egentligen inte mer än jag absolut måste under dygnets ljusa timmar... men å andra sidan är jag ju främst vaken nattetid, så jag får ändå de tre huvudmålen samt mellanmål och blodsockret håller sig oväntat bra. Dricker vatten gör jag kopiöst - minst tre-fyra liter om dagen! Och jag har lyssnat till dietistråden och ökat saltet i maten, även om jag fortfarande är väldigt försiktig så att jag inte överdoserar. I det stora hela fungerar min hälsa hyfsat, trots vädret.

Apropå väder, så hade vi ett magnifikt åskväder här igår! Det mullrade precis över huset, blixtarna lyste upp rummen och regnet vräkte ner. Tyvärr varade det inte så länge, och även om det regnade en gång till senare under kvällen är det fortfarande snustorrt ute. Så man får verkligen vattna sina små planteringar både en och två gånger per dag, och jag har hört vänner berätta att de vattnar sina svampställen i skogarna också för att rädda åtminstone lite grand av svampsäsongen. Själv har jag inte sett en enda svamp i år, inte ens tickor; men så kommer jag ju inte till de "bra" skogarna nu när bilen är avställd i väntan på reparation. Och det går inte att vara ute med Belle långa stunder på dagarna utan att riskera att hon blir överhettad - de längre promenaderna gör vi på kvällar och nätter.

Philemon mår fortfarande inte bra, så nu har jag bokat en tid hos Olle på tisdag. Måtte han kunna hjälpa min lille pälskling! 

Idag skulle jag förresten ha varit på Teknikdagen i Rudskoga, men jag lyckades inte ordna transport dit och hem så jag hoppade av. Får fortsätta att sälja så mycket jag kan via FB i stället, för jag ligger ungefär tvåtusen back just nu... 

Ingen lyckad inledning, precis...

Natten mot måndag 



Min första söndag vikt för min personliga relation med Gud, vila och kontemplation blev inte som tänkt. Tvärtom, faktiskt. Jag sov dåligt och oroligt, var groggy när jag vaknade och väcktes av telefonen i stället för väckningstiden jag ställt in i mobilen (som är det enda "väckarur" jag har för närvarande). Att jag svarade berodde på att jag sagt till familj och vänner att jag givetvis skulle svara om de behövde min akuta uppmärksamhet... men det var en försäljare, minns inte ens av vad, och varför i all sin da'r ringer sådana på en söndag?!? Sedan dök Nina upp med en present till Belle, som fyllde åtta år... hon stannade inte länge (Nina, alltså), eftersom hon visste att jag ville vara i fred, men bara en timme senare var det dags att uppfylla mitt löfte till Maria att komma på middag till henne - något jag tackat ja till innan jag tog beslutet om att vika söndagarna åt Gud, så det kändes viktigt att fullfölja. Dessutom visste jag att hon skulle bjuda på en soppa från ett recept hennes älskade mamma skapat, och hade förberett måltiden i flera dagar. Kan avslöja att soppan var jättegod! Efteråt tog vi  en promenad för att testa en stegräknare som Maria gav mig... vi vandrade ner till ICA och köpte varsin glass, och på hemvägen ringde Alex och Daniel för att be om akut hjälp med sin bil. Så det var ju ett berättigat samtal. De hade varit på väg ner till ICA själva, men drabbats av punktering och orkade inte knuffa hem bilen utan hjälp av flera starka armar... så Maria och jag skyndade oss att möta upp och hjälpa dem hem, varefter jag ordnade kall dricka på min uteplats så att vi alla kunde vila i väntan på att Alex' bonuspappa skulle komma och hjälpa dem laga däcket. När han kom, gick de förstås med honom för att fixa däcket och Maria gick hem till sig för att ta en dusch innan det blev för sent - för gissa vad klockan var? 21.40! Tiden går verkligen fort.

Nåja, det här var ju den allra första söndagen och jag har många framför mig som förhoppningsvis blir betydligt lugnare. Dock inte nästa, något jag faktiskt inte hade tänkt på förrän Maria och jag kom att prata om det under vår promenad: då är det ju dags för Teknikdagen! Och faktum är att jag absolut måste ta mig dit och sälja bra, för jag ligger mer än 2.000 kronor back den här månaden p.g.a. att jag varit tvungen att ordna med flera dyra saker: nya bläckpatroner till skrivaren, kattsand, katt-torrfoder, hund-torrfoder, en hel del mediciner och annat som jag måste köpa. Så jag blir förstås glad för varenda beställning på virkningar jag får in, och hoppas sälja för minst en tusenlapp under Teknikdagen... har lagt upp ett lager av både runda och fyrkantiga grytlappar samt snygga drinkset, och nu i veckan skall jag försöka virka åtminstone tiotalet små påsar som Maria skall fylla med torkad lavendel och göra snygga tygrosetter på. Hinner jag göra ännu fler är det bara positivt, för jag tror att just lavendelpåsar är något folk gillar - de är trevliga att ha i både linneskåp och garderober. Har jag tur blir veckan lugn så att jag kan virka riktigt mycket... skulle behöva ha "söndag hela veckan" för att hinna allt jag skulle vilja ha klart till marknaden.

Å, det kanske jag inte har förklarat? Teknikdagen i Rudskoga är så mycket mer än bara en marken kring lantbruksteknik med bl.a. visning av traktorer och redskap m.m. för bönder - där finns också många djur (hästar, kor, grisar, får, getter, ankor, höns, kaniner m.m.), loppis, försäljning av hantverk, matvaror från egen odling och tillverkning, verktyg, redskap och annat man behöver när man bor på gård, servering av mat och dryck, presentationer av olika slags föreningsverksamheter (fyra somrar i rad var t.ex. mamma och jag där för Djurskyddet Kristinehamn och hade lotteri, information om djuromsorg och ekologisk mat, loppis m.m.)… ja, en fullödig lantlig marken, helt enkelt. Och om det inte ösregnar brukar det komma väldigt mycket folk! Förra året hade det tydligen dykt upp över fyratusen personer, sa mannen jag talade med när jag bokade vår försäljningsplats. Ja, jag skriver vår, för Nina skall också vara med och sälja sin CD med kristna sånger som hon både skrivit, spelar och sjunger själv, och Alex skall sälja saker hon har tillverkat själv som t.ex. olika slags prydnadsföremål. Hoppas att många kommer till vårt tält! Att jag kan ta Swish kommer säkert att underlätta för oss... folk är mer benägna att handla om de inte måste hålla sig till en från början bestämd kontantkassa. Så vi skall ha en gemensam kassa, notera vad som säljs av vars och en saker och sedan dela upp inkomsterna efteråt, när vi kommit hem. 

Nej, nu skall jag göra mig lite te och sedan försöka sova. 

Ännu en sömnlös natt

Okristligt tidig lördagsmorgon 

För tredje natten i rad kan jag inte somna, fast jag försöker. Antar att jag blir tvungen att ta till mina insomningstabletter åtminstone ett par kvällar framöver för att få ordning på sömnen igen... men så här dags kan jag inte ta någon, för då sover jag bort hela dagen och vaknar först i kväll. Och det vill jag inte, jag vill få åtminstone lite dagtid också.

I stället sitter jag här i soffan och tittar på mina sovande ungar - Rafael i bortre soffhörnet, Belle på min högra sida och rexarna på min vänstra. Philemon har antingen kräkts eller sovit idag, verkar mycket trött och ger mig ibland stora, ledsna blickar som jag inte vet hur jag skall tolka... lilla gubben, det syns lång väg att han inte mår bra, och hjärtat gråter av sorg och rädsla när jag tänker på vad det kan vara som tär på honom. Jag har fått nog, alldeles nog, av död omkring mig! Varför mister jag alla jag älskar?!?  Undra på att jag inte kan sova!

Har i alla fall kommit vidare i städningen, även om det går långsammare nu. Tröttheten börjar ta ut sin rätt, jag känner hur "trubbig" tankeverksamheten är och hur svårt jag har att koncentrera mig på en uppgift i taget. I stället fladdrar jag som en vilsen fjäril från sak till sak... nå, om jag skall försöka fokusera på det som blivit gjort så har jag i alla fall skrubbat kattlådorna riktigt rena, tvättat och diskat samt fått klar nästa beställning:  åtta mörka, fyrkantiga, tätvirkade grytlappar.  Hoppas att köparen blir riktigt nöjd! Fast innan jag paketerar och postar dem, skall jag fotografera allihopa... jag försöker komma ihåg att ta bild av varenda sak jag virkar, dels för att få ett litet "arkiv" över mina alster och dels för att komma ihåg dem ifall jag vill göra något liknande mönster framöver. Riktigt lika blir det aldrig - varenda en av mina virkningar är unika, så den som köper av mig kan vara övertygad om att ingen annan har en exakt likadan.

Att hjälpa Kari och Nina att måla den där trädgårdsstolen var en fridfull och avkopplande syssla, kan jag konstatera. Den tömde för en stund mitt inombords på röriga tankar och jobbiga känslor, jag målade och njöt av att få göra någonting i sakta mak. Dessutom lyssnade jag, utan att direkt lyssna, till hur deras grannar hade något slags fest i sin trädgård på andra sidan häcken och som vanligt förundras jag över hur människor beter sig. Antagligen var gänget åtminstone salongsberusade, för de var rätt högljudda och tycktes fladdra från det ena samtalsämnet till det andra i något slags rundgång där alla upprepade samma saker om och om igen, som om de trodde att ingen hörde på vad de sa. Det är som jag tänkt flera gånger - jag borde inte ha utbildat mig till jurist, utan borde ha satsat på beteendevetenskap i stället. Tänk att få betalt för att studera folk! Vet ni, när jag vandrade hemåt med Belle, efter att ha målat klart stolen, kunde jag höra det där sällskapets röster eka över nejden ända upp till halvvägs in i mitt eget bostadsområde... stackars Kari, som försökte sova! Nina och Inga (deras närboende vän) var åtminstone fullt upptagna med att röja ur garaget och lyssnade säkert inte på vad grannarna pratade om... och själv la jag ingenting på minnet, bara reflekterade just där och då och släppte det sedan.

En sak måste jag säga: att måla en trädgårdsstol i sällskap av en iggy är en upplevelse! Belle gick i löplina och cirklade kring mig mest hela tiden (utom när jag bröt levergodisar i små bitar och slängde ut över gräsmattan så att hon fick leta upp dem), och de stunder jag låg i gräset för att komma åt undertill på stolen tog hon sig t.o.m. för att lägga sig ovanpå mig! *skrattar* Det är som med rexar - står man inte ut med att hela tiden ha dem tätt inpå sig, skall man inte skaffa sig sådana raser. Cornish Rex och Italiensk vinthund har märkvärdigt mycket gemensamt, framför att bägge är människocentrerade och oerhört sällskapstörstande... jag minns att jag brukade beskriva Aragorn, min första rex, med frågorna "Vad gör du? Får jag vara med? Går det där att äta?"... och det stämmer så bra in på Belle också. Liksom Imma, Conny, Rufus, Philemon och Robin. Tänk att jag har haft nåden att få leva tillsammans med så många underbara rexar! Och nu Belle, min första egna hund... jag är rikt välsignad, sett ut den synvinkeln. För att inte glömma bort Majsan, Jenny och Rafael, mina underbara husisar! Nu är bara Rafael kvar, ett stillsamt långhårigt gostroll som totalt glömt bort att vara skygg och numera gärna hoppar upp i soffan för att hälsa på alla som kommer hit... hur gammal han är, vet ingen annan än kanske han själv och så Skaparkatten, förstås... men jag hoppas innerligt få behålla honom i mitt liv i många år än. 

Nej, om jag skulle dricka ett jättestort glas iskallt vatten och sedan göra ett nytt försök att sova? Natten är inte över, och det är redan +26 grader ute (+28 inne), så trots att jag duschade länge i svalt vatten när jag kom hem från målandet, har jag redan hunnit bli klibbigt varm igen... jag saknar inte mycket från huset, men ett badkar skulle jag bra gärna ha velat ha här!

Buren av Gud

Fredagskväll 

En kär vän till mig är döende, fick jag veta igår. Det handlar om dagar - och han befinner sig i Australien, så det finns inte en chans att jag skall kunna ta mig dit. Så jag måste gå här hemma och vänta på det där hemska telefonsamtalet som talar om att han gått bort... tack älskade Gud, att du inte förvarnade mig om mammas förestående bortgång förrän jag fanns vid hennes sida! Visst förstod jag att hennes dagar var räknade, men jag hade inte fattat att de var så få som de visade sig vara... jag slapp gå i här hemma min ensamhet och våndas inför slutet, och det skall jag alltid känna den djupaste tacksamhet för.

Gud är väldigt nära i mitt liv just nu, på många olika sätt. Mitt beslut att vika söndagarna åt Honom och vår personliga relation har skänkt en viss frid i mitt hjärta, och jag får också trösterika bud via vänner som ber för mig och som samtalar med Honom om min livssituation. Särskilt Nina betyder mycket; hon har varit på reträtt hos evangelistvänner i Norge och tydligen ägnat mycken tid åt att be Gud skänka mig vägledning - och så kom hon hem och delade så många kloka, kärleksfulla och framför allt bärande bönesvar med mig att jag inte kan annat än bli tröstad. Och tröst är vad jag behöver bäst just nu - tröst, stöd och lindring i min tunga, svåra sorg.

För inte nog med att jag har mist mamma och Sixten... nu är Philemon sjuk, och jag befarar det värsta eftersom jag har sett samma symptom hos  tre andra av mina katter tidigare (först Aragorn, sedan Imma och senast Majsan). Har mejlväxlat med en veterinär, och talat i timmar med kloka och mycket erfarna kattvänner, som bekräftar mina misstankar... nu skall jag avvakta över helgen och se om jag har fel - vilket jag innerligt hoppas, men inte vågar tro på - och i början på nästa vecka skall Olle (vår "familje-veterinär") få ta sig en titt på honom. Och som om det inte räckte, har Belles mage börjat krångla! Men det tror jag är ett slags "hundsommarsjuka", hennes mage bubblar och hon har lös avföring, vilket förstås är jobbigt för henne men som inte oroar mig på ens i närheten samma skala. Själv tar hon det med ro och "självmedicinerar" genom att beta gräs när vi tar våra promenader, och jag uppmuntrar henne att dricka mycket vatten, ger henne isbitar att tugga på, blöter upp blötmaten och väger överhuvudtaget över fodret för djuren mot mindre torrisar och mer blötmat under den här heta sommaren. Ju mer allihop dricker, desto bättre!

Själv håller jag de värsta tankarna och känslorna stången genom att storstäda. Igår hjälpte Maria mig att komma igång, och då fick vi det mesta gjort: vardagsrummet, köket och hallen. Dessutom stängde vi in katterna i mammas sovrum och satte galler för dörren till uteplatsen så att vi kunde öppna både dörrar och fönster på vid gavel och skapa ett svalkande, renande korsdrag genom hela lägenheten. Å, så skönt det var! Önskar att jag kunde ha så jämt nu under sommaren, men jag kan förstås inte stänga in djuren titt som tätt... den här bostaden är deras lika mycket som min, så jag får nöja mig med att ha fönstren "låsta" så att de är öppna men ingen liten katt kan slinka igenom och ta sig ut. Vad jag önskar att jag hade kunnat bygga kattgården! Nåja, nu är det som det är med den saken... vi får göra det bästa möjliga av den situation vi har.

Idag städar jag vidare, och planen är att bli klar med de två kvarvarande rummen - mitt sovrum och badrummet - innan jag går och lägger mig i kväll/natt. Dessutom kör jag både tvätt- och diskmaskinerna, torkar av bänkarna och plockar undan saker som faktiskt inte behöver ligga framme. Under helgen planerar jag att sortera de högar med papper som jag har på en av köksbänkarna och på soffbordet här i vardagsrummet... och sedan gäller det att virka, virka, virka så att jag har riktigt mycket att sälja på Teknikdagen nästa söndag. 

Nu skall jag dock strax vandra ner till Nina och Kari för att hjälpa dem att måla en trädgårdsstol, så att den är torr i morgon när de får besök av barn och barnbarn. Nina hjälpte mig förresten att köra en massa skräp till Odinslund tidigare idag, bl.a. sådant som Philemon haft sönder eller på annat sätt förstört. Mitt pälskade lilla monster, han har i sju år verkligen varit mitt lilla "problembarn"... men kanske är det därför jag älskar honom på ett alldeles speciellt sätt? Som man älskar de "svåra" barnen alldeles särskilt, just för att de behöver en så väl...   

En sömnlös natt full av tankar

Tidig torsdagsmorgon 



I natt har jag inte sovit... huvudet har gjort alltför ont, och medicinerna har inte fungerat som de brukar. Jag vet inte vad det beror på, för jag tycker inte att någonting varit annorlunda... jag dricker ordentligt, äter regelbundet och tar resten av mina mediciner samt insulinet. 

Det enda som inte varit vanligt är vädret - för igår eftermiddag kom det så innerligt efterlängtade och desperat behövliga regnet! Om jag inte missminner mig nu (sådant vågar jag aldrig vara spiksäker på, eftersom jag är så glömsk) så har vi bara haft tre-fyra mulna och regniga dagar sedan april och hettan har hela tiden blivit allt värre, torkan allt svårare och människor allt sjukare. De senaste dagarna har olika myndigheter gått ut med regelrätta varningar, dels om den enorma brandrisken (det brinner på minst hundra olika platser i landet just nu) och dels om hälsofarorna för många människor: barn, gamla, sjuka o.s.v. Men, som sagt, igår kom ett förlösande regn hit till oss i alla fall och Maria och jag, som just satt på min uteplats och drack iskyld dricka, blev alldeles lyriska! Luften blev plötsligt lättare att andas, och temperaturen sjönk till normal svensk sommar... men säg den glädje som varar, för trots att det fortsatte att dugga resten av dagen och kvällen så kom natten med samma klibbiga värme igen. En dags regn räcker förstås inte på långa vägar - hela landet behöver minst en hel veckas ihållande regn för att rädda vad som räddas kan... så att skördarna inte slår totalt fel utan åtminstone en viss procent blir bra, så att bönderna slipper nödslakta svältande djur för att fodret inte räcker, för att naturen inte skall vissna totalt och dö framför ögonen på oss (björkarna är redan gula!) och för att vattentäkterna inte skall sina. Den som fortfarande inte har insett att världen befinner sig mitt i en katastrofal global uppvärmning måste ha rejäla skygglappar på sig!

Men, som sagt, mitt huvud värker infernaliskt, och det enda ovanliga är lufttrycket. Jag har försökt lägga mig flera gånger, men varje gång jag lutar mig i horisontell riktning känns det som att skallen skall sprängas... så till sist gav jag upp och satte mig att virka, dricka ännu mer isvatten än jag redan brukar göra och ägna mig åt stillsamma funderingar om framtiden.

En dröm som mamma och jag närde tillsammans var att helga vilodagen, d.v.s. göra söndagen till Guds dag i våra liv. På riktigt och helhjärtat. Den drömmen skulle jag vilja göra verklighet av nu, när inte vård m.m. står i vägen. Medan mamma levde kunde vi inte - dagarna hade sina ofrånkomliga rutiner som oroade lugnet och innebar spring i dörren m.m. Hemtjänst, hemsjukvård, akuta problem o.s.v. tvingade oss att ta emot folk, röra oss ute bland folk, kommunicera med vårdinstanser o.s.v... det blev aldrig ens en timmes lugn och ro, och därmed inget utrymme för bön, kontemplation, andliga samtal, andakt och mer liturgiskt präglad sång. 

Men nu är det bara jag här - och det enda springandet i dörrarna står jag själv för. Så nu har jag faktiskt möjligheten att vika hela söndagen åt det heliga... men har jag tillräckligt med ro i själen för att klara av det? Det skulle ju - som jag skulle vilja utforma det - innebära att jag inte umgås med någon, om jag inte bestämmer mig för att delta i någon gudstjänst, vill säga; inte använde Internet, inte talade i telefon, inte tittade på TV (fast just den detaljen är inte särskilt svår - dels tittar jag inte så mycket på TV ändå och dels finns det sällan något att se på söndagarna), inte höll på med allt möjligt som jag gör annars om dagarna...

Vet ni, jag tror att jag skall testa i alla fall. Och se vart det leder mig. För jag behöver verkligen stödet av Gud på tusen olika sätt, och stillhet att höra mitt hjärtas röst. Jag behöver läsa mer uppbygglig litteratur, inte bara biblisk utan också andra andliga böcker. Jag behöver få be i timtal utan att bli avbruten. Jag behöver tystnad och frid. Annars kommer jag nog aldrig underfund med vem jag är nu, när mamma är borta ur mitt liv. 

Äldre inlägg