Visar inlägg från maj 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Hon gav sig av

Sen onsdagskväll



Hade en ny dröm på temat äktenskap natten till idag. Den här gången hade jag varit gift med mannen ifråga ett tag, men vi hade inte flyttat ihop än eftersom jag bodde kvar hos mina föräldrar... något som störde mig alltmer, ju mer tiden gick. Till sist, då det gått nästan ett halvår, bestämde jag mig för att det fick räcka - nu var det dags att säga ifrån och ge sig av, oavsett vad. Så jag packade mina saker, gjorde i ordning burar för mina katter och kopplade Belle... och så gick jag in i det rum som utgjorde kök och matsal, där hela familjen var samlad, och riktade in mig på pappa. "Jag flyttar nu" sa jag lugnt. Han tittade upp på mig och frågade vad jag nu hade hittat på (ett vanligt uttryck han använde i verkligheten när han inte gillade ens idéer) och jag svarade att "du vet mycket väl att jag är gift, och nu tänker jag leva tillsammans med min man". Det syntes lång väg att pappa inte gillade det, han försökte med att min make och jag ju kunde bo "här" (d.v.s. där mina föräldrar bodde) och när det inte gick vädjade han om att jag inte skulle "överge" dem. Det slutade med att jag ändå gick.

De flesta av er kände inte min pappa, men ni som gjorde det förstår att det scenario drömmen målade upp stämmer rätt bra med hur det hade varit i verkligheten. Jag vek mig i stort sett alltid för pappas vilja, och jag bodde kvar hemma längre än de flesta - men, det skall i ärlighetens namn betonas - jag hade inte haft råd att flytta hemifrån så länge jag studerade på universitetet. Det var helt enkelt alldeles för dyrt att studera, och jag hade inte råd att låna mer pengar från CSN än jag redan gjorde för att täcka inköp av studielitteratur m.m. Dessutom var det ännu svårare att få bostad på 1990-talet än det är idag; jag stod i kö sedan tonåren för att ha en chans när jag kom upp i trettioåren och lyckades få en tvårumslägenhet något tidigare än så bara för att en mycket gammal dam avled. Den enes död är alltför ofta den andres bröd. 

Det är klart, om jag hade gift mig så hade inte pappa inte begärt att jag bodde kvar hemma - riktigt så världsfrånvänd och egoistisk var han inte. Men han hade inte gillat att jag befann mig utanför hans kontroll, eftersom hans självförtroende, faktiskt hela hans existens, låg i att han befann sig i centrum av allas uppmärksamhet hela tiden. Om någon annan intog scenen upplevde han att han suddades ut också ur ens värld... och för att slippa smärtan i att folk tröttnade på och vände honom ryggen, tog han i regel första steget och bröt kontakten med folk som inte frivilligt lät honom få huvudrollen i deras liv (nu kan jag nästan se hur många, inte minst mina syskon, nickar igenkännande). 

En sak är lite förbryllande för mig med den här drömmen: att den handlade om pappa och inte om mamma. Missförstå mig rätt, mamma var inte alls som pappa och hade inga som helst behov av att stå i centrum... men att jag ens kom in på temat att gå ifrån, lämna mina föräldrar, beror egentligen på ett samtal jag hade med Nina igår kväll där jag berättade för henne att jag har börjat inse att mammas död var "planerad". D.v.s. att hon gick med avsikt. Och att den insikten fick mig att känna mig övergiven, och faktiskt gjorde mig arg. Nu vet jag ju att mamma inte hade kunnat berätta för mig att hon ville ge upp och dö ifrån sitt lidande, för jag hade bara försökt peppa henne att fortsätta kämpa. Den där sista gärden av kärlek - att tillåta henne att dö - förmådde jag inte genomföra. Så mamma gjorde det åt mig, och lät mig få en roll jag klarade av: att vara där vid hennes sida in i det sista. När jag kom till sjukhuset den där fredagen för att vara hos henne hela helgen, hade hon redan bestämt sig och påbörjat sin allra sista resa - den fram till och över Regnbågsbron. Något utrymme för diskussion och ifrågasättande fanns inte, dörren var stängd. Det var därför det gick så fort. 

Det är helt okej att vara arg på den som har dött, brukar jag alltid säga till andra sörjande. Det tillhör processen att man känner sig sviken och övergiven. Särskilt inför sina föräldrar känner man sig som det barn som inte är redo att stå på egna ben i det avseendet, och jag har hört många, många uttrycka skräck över att "bli den äldsta generationen" i sin familj/släkt. Man vill ha familjemedlemmar "över" sig, äldre människor som av naturen är menade att gå före så att man inte själv står i främsta ledet inför döden. (Fast personligen har jag inte den rädslan, det kan jag faktiskt helt öppet säga... jag är inte rädd för att dö, utan bara rädd för att lämna min familj i sticket. Vem tar hand om mina djur och älskar dem lika högt som jag? Hur förhindrar jag att någon helt enkelt avlivar dem eller lämnar dem till ett djurhem? Svaret är förstås testamente - en noggrann redogörelse i skrift över vem som skall ta hand om djuren och hur. Och så ser man till att alla vet om att detta testamente finns, så att det inte missas när man dör.

Kanske måste min frigörelse från livet jag har levt fram till mammas död börja längre tillbaka - med frigörelsen från hur pappa har påverkat mig? Kanske kan jag inte bearbeta sorgen efter mamma förrän jag har "gjort upp" med pappa? Ja, så är det nog.

Viktiga läxor att lära sig

Natten mot onsdag

Under tisdagen har jag fått ett antal goda råd, som jag under kvällen kontemplerat...

"Du måste lära dig att säga nej"

En klassiker, för hur många gånger har man inte hört det sägas? Ändå är det en av mitt livs allra svåraste läxor, för varje "nej" jag uttalar riskerar att såra eller förarga någon. I alla fall känns det så. Och är det något jag inte vill, så är det att skada någon.

Vilket för oss in på nästa goda råd...

"Du kan inte alltid undvika att såra någon eller göra någon arg. Ibland måste du sätta ditt eget bästa före andras"

Detta har jag ofta hört, och aldrig lyckats lära mig. För mitt bästa har alltid prioriterats lägre - ibland av andra, men oftast av mig själv - och andras behov har alltid, i alla år, känts viktigare än mina. Nu är faktiskt första gången i mitt liv som jag inte har någon annan att ta hand om, så nu är förstås rätt tillfälle att äntligen utöva denna självkärlek... men det är inte lätt att ställa om sig; omedvetet söker jag efter någon annan vars behov skall prioriteras högre. Varför är jag så "rädd" att såra eller förarga någon? Egentligen är jag inte rädd alls, alltså i ordets rätta betydelse, utan snarare lägger jag större vikt vid andras känslor än mina egna. Det innebär förstås - vilket jag också fått påpekat för mig - att jag hellre sårar eller förargar mig själv än andra. Så oavsett hur jag vänder mig, blir någon sårad eller arg. Frågan blir då för den som talar med mig, hur det kommer sig att det är värre att någon annan blir negativt påverkad än att jag blir det? På det har jag inget svar... men jag inser att det är ologiskt tänkt av mig. Och då är vi inne på nästa goda råd i raden... "Du måste börja tänka på dig själv och på vad du vill" Det här har jag heller aldrig klarat av annat än under korta stunder, och efter en sådan stund har jag i regel väldigt dåligt samvete. Frågan är varför? Sedan jag blev vuxen... nej, nu höll jag faktiskt på att göra mig skyldig till en lögn, för pappa fortsatte att ha åsikter om vad jag borde respektive inte borde göra ända fram till sin död år 2009 (då jag alltså var 45 år)… korrigering: sedan pappas död har ingen haft åsikter om att jag gjort något för min egen skull, sådant jag velat göra, utan man har rentav uppmuntrat mig i den riktningen. Ändå har jag fortsatt att prioritera ner mina önskemål och prioritera upp andras. Och det gör jag fortfarande! Varför, kan jag inte svara på. Jag vet nog helt enkelt inte hur man gör... och inte heller hur man lär sig det. Eller rättare sagt, hur jag ärligt och rakt på sak uttrycker min vilja oavsett vilka reaktioner jag får av andra. Oj, nu snubblade jag på något jag själv inte tänkt på tidigare, och som kan hålla i nyckeln till hela den här gåtan. Låt mig upprepa det, mest för min egen skull: Hur jag ärligt och rakt på sak uttrycker min vilja oavsett vilka reaktioner jag får av andra. Är det där pudelns kärna vilar? Knöt plötsligt allt jag skrivit här i kväll ihop sig i en enda mening? Men då dyker en annan fråga upp på händelsehorisonten: HUR GÖR ANDRA FÖR ATT KLARA DETTA UTAN ATT KÄNNA SIG SOM EGOISTER?!?



Skrivet senare samma natt: Hade en märklig dröm. Jag skulle just gifta mig, och min blivande make och jag befann oss i ett rum intill den sal där vigseln skulle ske. Jag hade ställt mig i ett öppet fönster, lutad mot fönsterbrädan, och min blivande make ställde sig tätt bakom mig och la armarna om mig, så jag la mina händer i hans. Så sa jag att jag inte ville gå ut i salen, att jag önskade att vi kunde gifta oss i enskildhet i stället för omgivna av en massa människor. Han svarade att vi måste, eftersom folk annars skulle tro att vi bara lekte gifta. Då tittade jag ner på våra händer och insåg att mina också var manliga. Jag var själv man, och skulle gifta mig med en man... det var därför vi behövde ha så många vittnen. Tänker inte försöka tolka den här drömmen just nu. Kan bara konstatera att om jag mötte den mannen i verkliga livet, hade jag utan tvekan gift mig med honom. Oavsett vem eller vad jag själv var! *skrattar*

Hur hushållar jag med mig själv?

Torsdagskväll



Jag har suttit här med min virkning och funderat. Att leva utan mamma är en omställning som kommer att ta väldigt lång tid, det inser jag, men man måste ju börja någon gång och jag vet att det är en process som pågår vare sig jag själv styr den eller inte. Och den styrs inte bara utifrån det faktum att mamma har dött, utan också ifrån sådant som min hälsa (som - p.g.a. sorgen eller av andra skäl, det vet jag inte - blivit sämre de senaste månaderna) och mina krafter. Åldern spelar väl också en viss roll, antar jag... för oavsett hur jag känner mig inombords är jag ju tveklöst medelålders och har passerat de femtio för flera år sedan. Att utgå ifrån hur jag brukade må och orka fungerar inte.

Med det perspektivet i bakhuvudet, inser jag att en kombination av min vilja att göra människor glada och min egen önskan att vara social har trängt in mig i ett besvärligt hörn. Jag har underbara människor omkring mig, som aktivt söker mitt sällskap, och det är en välsignelse som enbart förtjänar tacksamhet. Men jag inser att jag inte klarar av att vara så aktiv som det kräver. Därtill kommer att alla människor är olika; vissa orkar jag umgås mer med än andra utan att det på något vis är deras förtjänst eller fel. Nina är en person som själv håller en väldigt låg profil, eftersom hon är så sjuk (på sätt och vis lika sjuk som mamma var) och därför blir jag aldrig trött av att träffa henne. Andra vänner är betydligt mer aktiva, mer intensiva, mer mitt i livet... och jag har insett att även om jag älskar dessa människor precis lika mycket, tar mina krafter slut snabbare i deras sällskap. Hur gör jag för att inte såra dem? För det vill jag ju inte på något vis göra! Jag vill signalera att de är viktiga och värdefulla, att jag älskar dem... men klarar inte av det. T.ex. Alex blir ledsen när jag säger att jag behöver gå hem, och jag blir rörd av hennes uppenbara önskan att ha mig där samtidigt som jag själv blir ledsen över att jag inte orkar umgås med henne och Daniel så mycket som jag skulle vilja... de är så mycket yngre än jag, och friskare, och befinner sig mitt i livets mest hektiska strömningar, medan jag - som jag brukar beskriva det - sitter i vägdiket och mest tittar på. Hur förmedlar jag det utan att de missförstår och tror att jag inte uppskattar deras sällskap?!? Jag älskar att vara tillsammans med dem! Men jag orkar inte så långa stunder i taget - och inte varje dag.

Märkligt att åldern kan smyga sig på så här... eller är det mammas död som fått mig att bli uppmärksam på sådant jag förut aldrig lade märke till? Jag blir uppmanad av både familj och vänner att nu leva mitt eget liv, göra mina egna val, efter att ha funnits till hands för och skött om mina föräldrar under i stort sett hela mitt liv (åtminstone sedan jag kom i tonåren). Och de har rätt - men ingen människa är en isolerad ö, vi är på gott och ont förankrade i vår omvärld och de människor som finns omkring oss, som älskar oss, uppskattar och behöver oss. Det går helt enkelt inte att bara säga att "det här behöver jag - så här vill jag leva" utan att dessa beslut samtidigt påverkar precis varenda en omkring en. Familj, vänner och bekanta. Det jag gör skapar ringar på vattnet och sätter andras liv i rörelse. Och beslut jag tar kan såra andra, utan att jag vill det. Som detta att jag behöver större rörelsefrihet omkring mig, fler dagar då jag är ensam, fler stunder då jag inte behöver redogöra för vad jag gör/inte gör eller när jag skall göra vad det nu är. De frågor jag får är ställda av vänlighet, omtanke och en uppriktig önskan att få vara delaktig i min tillvaro, men de snärjer mig också eftersom jag kanske just då inte vill vara nåbar. 

Stäng av telefonen, kanske blir ert råd. Men det går inte. Jag har flera vänner som direkt blir oroliga om jag inte svarar i telefon och tror att något hänt mig. De vet ju att jag inte är frisk, och att flera av mina sjukdomar kan bli farliga om jag inte sköter medicinering m.m. Saker kan hända. Att jag inte svarar kan ju faktiskt bero på att jag ligger medvetslös på golvet här hemma, eller har gjort mig riktigt illa. Men det kan också bero på att jag inte vill svara i telefon helt enkelt därför att jag behöver få vara ifred, inte vill bli störd, inte vill prata med någon. Hur förmedlar man sådant på ett kärleksfullt sätt som inte sårar?

En sak är säker: jag måste behålla bilen. Det har inte ens gått en månad sedan jag ställde av den, och jag känner redan av effekter som verkligen inskränker på min livskvalitet. Det fungerar inte för mig att vara utan bil, inte på något vis. Så nu måste jag ordna det hela ekonomiskt på något sätt och få tillbaka den frihet som bilen ger mig. 

En av de mest akuta skälen är att mammas urna står i bårhuset vid Amnehärads kyrka och väntar på att jag skall ta den till Stockholm och begrava den i vår familjegrav. Nej, jag vägrar att sätta mig på ett tåg med urnan i famnen! Och jag vägrar att lämna ifrån mig Belle i en situation där jag verkligen behöver hennes närvaro. Hon är min terapihund, mitt sällskap, min tröst. Kanske kan jag, om jag virkar flitigt och säljer bra, betala både reparationerna och ombesiktningen. Sedan har jag 21 dagar på mig att betala bilskatten. Det kan gå, om jag kämpar på med mitt virkande och verkligen vänder på varje öre. Det måste gå - för mammas skull, och för min egen.

Bra eller dåligt?

Onsdag kväll 


Jag vet att man inte skall "smita ifrån" sina känslor, utan bearbeta dem och göra upp med sådant som hindrar en att gå vidare. Somligt får man integrera inombords, eftersom de på ett intimt sätt tillhör ens liv och likt minnen vare sig kan eller skall tappas bort. Men hur vet man vad som är läkande och vad som är undvikande?

Två omvälvande händelser har totalt förändrat mitt liv de senaste åren: flytten från huset och mammas död. Bägge har varit traumatiska för mig, och jag har svårt att verkligen ta till mig de känslor de väcker... tvärtom har jag känt mig ganska "avstängd" känslomässigt och det enda som gått rakt igenom mitt inre försvar är de ekonomiska konsekvenserna. Vilket inte är konstigt, med tanke på att pengar är min största ångestkälla! Men när man skalar bort det "fysiska" (pengar är ju egentligen en världslig sak, inte en känsla) kvarstår mycket som jag behöver adressera (som psykologin kallar det)... känslor av sorg och saknad, om omorientering, om att hitta nya sätt att leva utan det jag har mist. 

När det gäller huset, handlar det framför allt om trädgården. Att gå från en stor trädgård till en liten uteplats har varit en omställning jag inte riktigt insåg när vi flyttade hit - jag menar, att det skulle kännas så mycket att mista trädgårdslivet. Samtidigt vet jag ju att jag de sista åren i huset inte orkade med trädgården just för att den var för stor för mig. Mamma och jag vävde planer för hur vi skulle göra på uteplatsen i stället... men ingenting av det blev av, hon var för sjuk och min tid gick åt att vara med henne. Vilket ju var precis vad jag ville! Jag visste ju att vår tid tillsammans var utmätt och mamma var viktigare än någonting annat, så uteplatsen fick helt enkelt vänta.

I år har min uteplats (ja, den är ju inte "vår" längre, utan "min") kommit att klättra rejält på min prioritetslista - för jag saknar verkligen trädgården! Och jag planerar, delvis på egen hand och delvis tillsammans med mina grannar tillika vänner, vad jag vill odla i år. Jag har pratat med tilltänkte husköparen om hjälp att hämta pallkragarna hit, och när jag får min pension skall jag köpa jord och fylla dem så att vi kan så örter och kryddväxter samt sätta morötter, potatis och lök i dem. I krukor skall jag ha blommor - penséer, tagetes, pelargon m.m. - och utmed träplanket skall jag sätta tomatplantor som jag har fått av Nina. Och så här långt känns inget av det här konstigt... inte heller att jag vill hjälpa Nina med hennes trädgård, dels för att hon inte orkar med allting själv (hon har grav KOL, går med käpp och är justerad i ena armen) och dels för att hon just nu har något betydligt viktigare att ägna sig åt (hennes fru ligger svårt sjuk på KSS)  medan jag både kan och vill göra åtminstone de tyngre uppgifterna. Idag har jag t.ex. klippt gräset runt huset, och jag planerar att på fredag trimma där gräsklipparen inte kom åt samt beskära hennes rosor. Det jag frågar mig i det här sammanhanget är: hjälper jag till för att det är kul och känns meningsfullt eller för att jag inte kan hantera min saknad? Kanske tycker ni att jag ägnar mig åt hårklyverier här eller jagar väderkvarnar, men för mig har frågan berättigande... för som jag skrev inledningsvis vill jag inte "smita undan" mina känslor.

Mer begriplig blir kanske frågan om sorgen efter mamma. Jag har i stort sett hela mitt liv drivits av en önskan att finnas till för andra, och jag faller oerhört lätt in i rollen att ta hand om folk. Att finnas där för mamma och prioritera hennes väl över allt annat var inte någon belastning utan något jag gjorde för att jag mådde väldigt bra av det - det var ett uttryck för min starka kärlek till henne och för att det hela gav mitt liv mening.

När mamma dog, hade jag plötsligt ingen att ta hand om. Mina syskon och vänner siktade genast in sig på detta och sa att var det dags att jag tog hand om mig själv - nu hade min egen tid kommit, den tid som var min alldeles egen. Och de har givetvis rätt, för genom att gå så totalt upp i omhändertagandet av en annan människa undviker man att behöva se till sina egna behov, önskemål och livsval. Det är ur den synvinkeln också att "smita undan" och slippa tänka efter, söka inombords, efter vem man är och vad man vill göra av sitt liv.

Samtidigt är det, de facto, ett personlighetsdrag hos mig att vilja finnas till för andra. Så när Nina behöver stöd och hjälp, faller det sig naturligt för mig att ställa upp... liksom att det får mig att känna mig behövd och ger mig mening med tillvaron. Inte kan det vara fel? Jag går inte upp i hennes liv på det sätt jag gick upp i mammas, så det är ingen risk att jag tappar bort mig själv på vägen (liksom det inte är någon risk att jag blir för påträngande för Nina - jag håller hela tiden koll på vad hon själv vill och hur hon ser på saken). Dessutom är jag ju faktiskt kristen och ser Guds styrande hand i sådant som händer omkring mig, som berör mig. Ändå funderar jag förstås på den här reaktionen hos mig att omedelbart kavla upp ärmarna när jag ser hur någon i närheten inte mår bra och behöver hjälp... handlar den i det långa perspektivet om att jag faller tillbaka i ett mönster som inte är bra för mig (alltså, att jag omedvetet spanar efter nya personer att hjälpa, därför att jag inte kan låta bli)? Eller är det ett gott drag hos mig som jag kan bejaka, så länge jag också hinner med mitt eget liv och mitt välmående?

Ännu viktigare är frågan om jag försöker undvika sorgen efter mamma genom att engagera mig i andra människors hälsa och svårigheter. För min sorg känns inte särskilt stark just nu - den finns definitivt där, men den river och sliter inte i mig. Och det oroar mig mycket mer än jag avslöjar för någon. Kanske beror det på att bouppteckningen tagit en sådan tid (vilket beror på att den varit så komplicerad, och min fine bror är sjukskriven efter att ha gått in i väggen så han orkar ju faktiskt inte hur mycket som helst), att huset ännu inte är sålt (av samma orsak), att mammas urna inte kommit i jorden än? Eller undviker jag att känna efter genom att hålla mig upptagen?

Om jag studerar mig själv, känns det inte som att jag letar efter någon ny att ta hand om. Ja, jag är rätt utåtriktad och jag tycker om att prata med folk, hjälpa till när jag ser att någon behöver det, vara medmänniska på olika sätt... men jag tycker också om att vara ensam och pyssla med mitt eget. Den här veckan är vädret direkt högsomrigt och jag har tillbringat mycket tid med att sitta på min uteplats eller i gräset utanför mina vänners uteplatser och virka, umgås, fika o.s.v... och jag har mått mycket bra både av själva upplevelsen och av det avkopplade tempot (brist på tempo?). Alex tog ett foto av mig igår som jag fått lust att kalla "Det är så här livet skall vara":

(buren till höger är för att Alex' och Daniels marsvin Leo
och Melker skulle få lite frisk luft och grönt gräs att beta)

Så jag kanske kan unna mig att fortsätta att kavla upp ärmarna för andras skull, åtminstone då och då, om jag också fyller mitt liv med sådant här? Utan att det blir en flykt undan det faktum att jag inte längre har mamma att ta hand om, menar jag.

För att återgå till huset, börjar vi äntligen närma oss den stora dagen för försäljningen. Min underbare storebror är klar med bouppteckningen och arbetar nu på papperna för den och uppgörelsen med banken... och det känns som en stor lättnad, även om det stressar mig en liten smula att min bil inte fungerar just nu. Jag har varit tvungen att ställa av den ett tag, eftersom jag inte har haft råd att laga den och därmed inte heller har kunnat ombesikta den, så jag kan inte hämta de sista sakerna i huset innan det inte längre är tillåtet område för mig. Men det ordnar sig, och planen är att få bilen i körbart skick igen så snart pengarna räcker till. Helt utan bil vill jag inte vara, oavsett om jag äger huset eller inte, och jag känner inte heller att jag kan vara billös eftersom det finns saker jag verkligen behöver kunna ha bilen till (t.ex. resor till Västerås och Stockholm, storhandling o.s.v.). I en hyrbil får man inte ha djur. Nåja, det är en fråga för en annan dag. 

Det finns förstås mer att skriva om, men det får vänta till en annan dag.