Natt mot fredag



Jag vaknade nyss, äntligen migränfri efter nästan två dygns anfall, och upplevde något mycket otäckt. Så fort jag lämnade sovrummet kände jag inte igen mig - det var som om lägenheten blivit främmande mark, och jag tvärstannade i lilla hallen (utanför badrummet) och bara stod still en lång stund medan ögonen vande sig vid mörkret och känslan sakta sjönk undan. Nu undrar jag vad det var som hände: kanske har jag fortfarande migrän, trots att det inte känns, och hjärnan spelar mig spratt? Eller var det en rest av drömmen jag hade precis innan jag vaknade? Jag drömde nämligen att jag gick omkring i ett stort, främmande hus med många våningar och rum, möblerat i artonhundratalsstil och alldeles uppenbart övergivet. Av människor, vill säga. I stället mötte jag olika slags spöken överallt - somliga vänliga, somliga ondskefulla. De onda försökte locka mig med sig in i rum, som jag genom dörren såg var utrustade med tortyrinstrument och annat ruggigt, och de klängde sig fast vid mig, rev mig, väste i mina öron eller försökte övertyga mig om att de inte alls skulle göra mig illa om jag bara följde med... samtidigt stod andra spöken intill och försökte övertala mig att inte lyssna, inte gå med på förslagen, och de berättade hur många människor som blivit de där onda spökenas offer under alla år som gått sedan huset "dog" (alltså övergavs av levande). På andra våningar pågick fester, men det var något som inte stämde med dem... folk roade sig med dans, massor av mat och mingel, men de undvek att titta rakt på mig och när de passerade stora speglar syntes inte deras spegelbilder. Enligt speglarna var rummen tomma! Till sist hade jag bara en tanke i huvudet: att jag behövde komma ner till bottenvåningen och hitta ytterdörren. Innan jag hann dit vaknade jag dock.

Nu sitter jag här i soffan, omgiven av sovande djur, och lyssnar till tystnaden. Skall strax krypa i säng igen, men jag behöver skaka av mig den där främmande känslan jag hade nyss och få lite lugn i kroppen innan dess. 

Kanske försöker jag blogga i morgon, och då berätta lite av vad som hänt sedan sist. För det var ju ett tag sedan! Vi har hunnit en bit in i mars månad, och trots att det fortfarande är vitt ute (flera decimeter snö, faktiskt) och kallt så känner jag ändå att våren är på väg. Dagtid sjunger fåglarna, solen har sakta börjar värma de dagar den syns (d.v.s. när det är molnfritt) och både jag och andra har börjat fundera över vad man skall planera och driva upp på uteplatser och i trädgårdar...