Visar inlägg från januari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Oväntad saknad

Tisdag kväll 

Jag tordes inte prova den där insomningstabletten igår, sedan jag upptäckt i bipacksedeln att de manade till försiktighet om man lider av sömnapné - och det gör jag ju, i grav form dessutom. Efter ett samtal med 1177 (Sjukvårdsupplysningen) tog jag i stället beslutet att dubbelkolla med den förskrivande läkaren (som ju tyvärr inte är min vanliga - då hade jag inte varit orolig) att han är införstådd med mina sjukdomar... men tyvärr har jag inte fått tag i honom, så i morgon bitti tänker jag ringa till sömnkliniken på KSS i stället. 

Följden blev hur som helst att jag somnade flera timmar senare än tänkt, vaknade bara två timmar senare och kunde inte somna om förrän det började ljusna ute... och sedan sov jag förstås bort större delen av dagen. Suck! Jag måste få ordning på mitt sovande på något sätt, om jag skall få rätsida på dygnsrytmen och kunna göra saker när det är öppet och folk jobbar... men hur? Nåja, tills vidare får jag sova när jag kan och försöka klara det dagliga på udda tider.


Skrivet senare samma kväll:

Sedan jag skrev här ovan, har Maria varit här och fikat. Sedan kom Alexandra och Daniel och fikade en stund, de också. Jag har så fina vänner här i huset! Om de inte har hört av mig på ett tag, kommer de förbi för att se att jag mår bra.

Förutom att fika och umgås har jag faktiskt varit lite duktig också. Dammsugit och svabbat golven. Gjort ren kattlådorna riktigt grundligt. Vikt torr tvätt och sedan tvättat och hängt ny tvätt till tork. Sist tog jag en skön dusch, och oj, så mycket mindre schampo jag behövde använda nu när jag är kortklippt! Det är alltså inte bara bekvämt att vara korthårig, utan ekonomiskt fördelaktigt också... 

Försöker hålla humöret uppe, men det är inte lätt. Njurfunk, Njurförbundets tidning, kom igår och att läsa den fick mig att tänka att jag inte vill förlora kontakten med den världen bara för att mamma inte längre behöver njurvård... under de här åren har jag lärt känna så många underbara människor, både vårdpersonal och patienter med anhöriga, och de känns som ett slags "extended family" eller hur jag skall uttrycka mig. Så när det är dags att förnya mammas medlemskap skall jag flytta över det på mig, och se om Njurförbundet har någon samtalsgrupp eller liknande för anhöriga som förlorat någon p.g.a. njursjukdom... och när det lugnat ner sig, vill jag se till att få träffa mammas läkare och ställa lite frågor om hennes njursjukdom. För säkerhets skull tänker jag också be min egen läkare att regelbundet kolla mina njurvärden, så att jag blir varnad i tid om jag själv är på väg in i njursjukdom - för med dubbla arv (pappas njurar var ju också dåliga) finns det ju risk att jag har ärvt en genetisk benägenhet för sådant. Precis som jag p.g.a. båda mina föräldrars hjärt-kärlsjukdomar riskerar att ha ärvt benägenheten för hjärtskador. Det enda jag kan göra för mina föräldrar nu, är ju att försöka se till att jag själv inte hamnar i samma onda "treenighet" (diabetes, hjärtinfarkt, njursvikt).

Nej, jag är egentligen inte rädd - bara vaksam. Men jag har börjat sakna KSS och folket där, samtidigt som jag inser att jag inte får fastna i det som varit utan måste gå vidare och leva mitt eget liv - som åtminstone just nu inte inbegriper KSS-besök. Förr eller senare behöver jag väl åka dit för min egen skull... men jag måste lära mig att det går att köra till Skövde i andra ärenden utan att automatiskt svänga in till sjukhuset. Det låter säkert konstigt för er... men vet ni, ända sedan våren 2003 har jag tillbringat så oräkneligt mycket tid på KSS först med pappa och sedan med mamma att det där stället blivit ett andra hem för mig. Jag hittar överallt, hejar vant på folk i korridorerna, har lånekort på deras utmärkta bibliotek, är bundis med de som jobbar i kiosken o.s.v... att plötsligt koppla loss sig från den där världen är ungefär som att sluta röka, det tar tid att vänja av sig. Och för att fortsätta liknelserna; precis som när man måste ta sig ur ett matmissbruk är det inte bara att hålla sig borta... för precis som man inte kan sluta äta, kan man inte undvika att emellanåt besöka sitt sjukhus. Så det gäller att hitta en nyttig och harmonisk balans.

Nog om njurar nu... det börjar bli sent och jag skall försöka sova bättre i natt. Utan tablett.  

Lugnare i huvudet

Måndagskväll 


Idag är det betydligt lugnare i huvudkontoret (jag har "bara" migrän i halva huvudet, främst bakom vänster ögonhåla, just nu) och jag har kunnat besöka biblioteket, ICA och Apoteket (där jag hämtade ut insomningstabletter - Zopiklon 5 mg) samt ta Belle på en extra lång promenad för att gottgöra de senaste dagarnas korta vändor runt kvarteret. Det kändes bra att få sträcka på sig, andas frisk och fuktig luft (dimman låg tät) och egentligen inte tänka på någonting särskilt... bara vara. 

Väl hemma igen bjöd jag över Alexandra och Daniel på fika, och det var mysigt. Efter det åt vi middag innan jag tog itu med städningen här hemma - fast jag får nog fortsätta i morgon, för så här dags vill jag inte dra igång dammsugaren, och först när den är klar kan jag svabba golven. 

Papperna från banken kom inte, men jag hoppas att de gör det i morgon så att jag kan lämna in ansökan med bilagor till soc. 

Vad som däremot kom med posten var ett julbrev från våra släktingar i Australien, och nu måste jag skriva tillbaka och berätta att mamma har gått bort. Det känns tungt... liksom det kändes tungt att behöva be bibliotekspersonalen radera mammas bibliotekskort. De håller på att byta system och alla låntagare skall få nya kort, så det går inte bara att låta saken bero. Men det kändes som att sudda ut mammas existens lite grand... 

Skall lägga mig tidigt i kväll och prova en sådan där Zopiklon-tablett för att se hur jag reagerar på den. Det vore bra om jag kunde komma upp i vettig tid i morgon, så att jag blir klar med städningen utan att stressa.

Öppnade en dörr in

Natten mot måndag 

Eftersom jag inte kunde somna i alla fall, satte jag mig med en mugg te för att titta lite på TV. Efter lite surfande runt kanalerna fann jag ett dokumentär på Kunskapskanalen som hette "Tills cancern skiljer oss åt" och som handlade om hur hans fru och barn tacklar en mans hjärntumördiagnos, sjukdomstiden och döendet. 

Nu kan jag nästan höra hur ni protesterar mot att jag tittar på ett sådant program just nu, när jag fortfarande befinner mig i ett chocktillstånd efter mammas död. Men vet ni, att se den där dokumentären hjälpte mig faktiskt! Särskilt hustruns upplevelse - hennes kamp både för hans överlevnad (som ju visade sig vara futil) och hur kärleksfullt och uppoffrande hon skötte honom in i det sista, hennes tankar och känslor kring vad hon orkade och inte orkade, om hon skulle våga vara ledig från vårdandet ett tag och koncentrera sig på barnen (och sig själv) o.s.v. - kändes som min egen berättelse. Jag kände igen så mycket, nickade ibland instämmande, svarade rakt ut på de frågor hon ställde, försökte ge goda råd som hon förstås inte hörde... och jag grät med henne, en för första gången lättande gråt som inte slet sönder mig utan snarare lindrade smärtan.

Det var så mycket i den där historien som bekräftade vad jag själv har upplevt och de beslut jag tog. Och jag kunde se hur mamma måste ha känt det under det sista året... svårigheterna att äta, de omständliga blöjbytena när hon inte längre klarade toalettbesök utan måste ligga på rygg för att kunna uträtta sina behov, lyften som måste användas hela tiden och som jag av säkerhetsskäl aldrig fick hantera ensam, den hjälplösa blicken när hon fick instruktioner (t.ex. "lyft foten... höger fot, älskegrodan... vänster fot är borta, eller hur?") och inte begrep hur hon skulle följa dem... samtidigt som jag såg mig själv kämpa för hennes värdighet, för att fylla ännu en dag med lite solsken och mening, flaxa oroligt runt vårdpersonalen medan de hanterade henne och slitas mellan önskan att inte lägga mig i* och önskan att se till att allting blev så rätt det gick att göra. Jag återupplevde de där stunderna när man vill fråga någon om man törs ta sig ledigt en stund eller om man skall bita ihop och fortsätta kampen mot sjukdomarna. Och jag fick en så intensiv lust att krama om den där hustrun med orden "Jag vet vad du går igenom, jag vet hur det känns, jag förstår så väl".

Vad hände? Jag tror att mitt perspektiv flyttade sig från vad jag inte hann göra för mamma till vad jag faktiskt gjorde. Och det fick mig att andas lättare.

Nej, jag tänker inte flytta fokus från min egen sorg till andras. Jag har visserligen alltid varit behäftad med starka flyktreflexer, men ni vet att jag aldrig fallit för dem utan stannat kvar och kämpat vidare. Det tänker jag göra nu också, tro inget annat! Men det var som om jag för en stund fick vila från det som sliter sönder mig och uppleva sorgen på ett lugnare, mer stillsamt vis.

Det kändes som om programmet för en stund öppnade en dörr in i mitt hjärta, i min själ. 


* Nota bene: de skötte sig alltid utmärkt, var varsamma och vänliga, gjorde henne aldrig illa eller stressade igenom momenten

En riktigt, riktigt svår vecka

Söndagskväll 



Bortsett från den första veckan efter mammas död, har den gångna - årets första - varit den svåraste. Jag har gråtit sönder ögonen och så häftigt att jag knappt kunnat andas, jag har haft brinnande ångest och migränen har pendlat från uthärdlig till fasansfull varenda dag. Nu är jag totalt slut, har inte krafter ens åt att umgås med människor... vill bara sitta här i soffan eller ligga i sängen och göra ingenting. 

Var inte alltför oroliga för mig, vänner - jag äter och dricker, tar mina mediciner, sköter om djuren (och gosar ännu mer än vanligt med dem, håller dem helst tätt intill mig så  långt de själva tillåter) och sover så mycket tiden tillåter. Det går alltså ingen nöd på mig, och jag har vad jag behöver för att klara dagarna.

Det jag inte har är orken att mer än bara existera, och det hoppas jag att min omvärld vill åtminstone försöka förstå och acceptera. Just nu sliter sorgen mig i småbitar, hjärtat tar vid och gråter vidare när ögonen inte orkar mer... mamma fattas mig bortom ord, och det enda min stackars hjärna gör är plockar bland minnena, vänder och vrider på dem, återupplever allting mamma och jag varit med om tillsammans och allt vi sagt och gjort. När jag sover drömmer jag livfullt om henne, och då kan hon stå och gå, skrattar och mår bra, kramar om mig och säger att hon älskar mig. Därför blir varje uppvaknande så mycket hemskare... och lusten att sova starkare.

Under veckan som gått har jag dock, trots omständigheterna, fått viktiga saker gjorda. I tisdags var Karin här i flera timmar och hjälpte mig med så många måsten: vi formulerade dödsannonsen (som jag sedan mejlade till mina syskon så att de skulle få säga vad de kände och tyckte), gjorde en affisch med inbjudan till begravningen som jag skall sätta upp på Amnegården (dagvården, hemvården och Björkskär), valde bland alla mina foton det som vi skall förstora och rama in för att ha med på begravningen och minnesstunden (och Karin uttryckte så stor glädje när det visade sig bli ett foto hon själv tagit), tog kontakt med soc., kyrkan och begravningsbyrån, gjorde en minneslista med sådant som behöver ordnas inför begravningen och minnesstunden m.m. samt fikade, promenerade och umgicks. Innan hon åkte, klippte hon håret på mig också... jag har haft hår nästan ner till midjan alldeles för länge, och det har verkligen varit jobbigt, men nu har jag en lättskött och bekväm page som jag är mycket nöjd med!

Dagen efter, på onsdagen, träffade jag kyrkoherden och en representant för Bengtzings begravningsbyrå i församlingshemmet, och vi hade ett långt, bra samtal. Jag önskar att jag hade kunnat gråta då, hos människor som var vana vid sorg och visste hur man hanterar sörjande... men det gick inte -  det verkar som om jag bara klarar av att släppa gråten och smärtan fri när jag är ensam. Då är jag desto mera hejdlös! Men kanske jag kan gråta på begravningen? Annars är det ju lite likt mig att ta mitt mörker med mig in under en sten...

Ett måste till klarade jag faktiskt av: att ringa till banken och ordna de papper som soc. behöver för att kunna ta beslut om ekonomiskt stöd. Men det var också det sista jag gjorde innan jag föll ihop i migrän och blev liggande i sängen. De enda gånger jag klädde på mig var för att rasta Belle... lyckligtvis för mitt huvuds skull är vädret allt annat än behagligt, det regnar, snöar och blåser isande kallt om vartannat, så Belle har gjort vad hon behövt och sedan stretat in igen. Jag försöker klä henne varmt i fodrad täckjacka och halsduk som går upp över öronen, men hon är snabb att skava av sig plaggen igen... det är en ständig "kamp" mellan oss, jag vill att hon är varm och inte förfryser någon kroppsdel (öronen, svansen och tassarna är extra utsatta så här års) och hon avskyr att ha kläder på sig. Vem gör inte det?!? Här hemma försöker jag också att ha så lite som möjligt på mig... men ute måste vi skydda oss mot vädrets makter.

Inne är det varmt. Tänk, inne är det varmt utan att jag behöver elda! Och vi har varmvatten i både badrummet och köket! Undrar om folk i gemen förstår hur lyckligt lottade de är som slipper frysa? Att ha tak över huvudet, väggar som skyddar, värme och mat är inte alla förunnat... det går inte en dag utan att jag tackar Gud att vi har fått det så bra, och att jag inte behöver må dåligt över att min familj fryser. Jag tackar också Gud för djuren, för utan dem skulle jag inte se någon mening i att leva vidare nu när mamma är borta. Mina första katter kom till mig för att jag skulle få en anledning att stiga ur sängen varje dag... nu håller katterna och Belle mig upprätt, tröstar och stöder, ger mig en orsak att fungera om än just nu halvhjärtat. För halva jag dog med mamma.

Skall inte skriva så mycket mer nu utan ta en varm dusch och dricka te. Ätit har jag gjort, för Daniel och Alexandra har försett mig med matlådor. Och när jag känner att jag orkar det, skall jag äta middag hos Maria - hon är klok och vet att det måste ske när jag klarar av det. Gud ser till att änglar finns runt mig hela tiden... det är ännu en sak att vara tacksam över.

Å, en sak till: på väg hem från kyrkan tog jag mig i kragen och besökte Närhälsan, fick tala med en mycket förstående sjuksköterska (som också nyligen mist sin mamma, så vi skildes åt med en varm kram) och lovades insomningstabletter att ta till när jag behöver hjälp att somna. Förhoppningsvis har receptet kommit till Apoteket i morgon.

Är så bekymrad för Alexandra... hon tar på så stort allvar att finnas där för mig, se till att jag äter o.s.v., och jag förmår inte alltid ta emot den godheten. Hur förklarar jag för henne att jag ibland behöver få vara ensam, utan att hon känner sig bortstött eller ratad? Hon är så rar och vill så väl (och för det mesta uppskattar jag verkligen både hennes närvaro och alla omsorger)... och jag misstänker att hon faktiskt får ångest när jag inte svarar i telefon, vilket gör mig ledsen. För jag vill absolut inte göra henne illa! Jag behöver bara få dagar emellanåt då jag inte är knuten till någonting utanför lägenheten, då ingen väntar på mig eller behöver att jag finns där...

En sista detalj: en diskussion på FB, baserad på ett olyckligt missförstånd, gör att jag just nu ligger extra lågt där... om ni undrar vart jag tagit vägen. 

Nyare inlägg