Visar inlägg från januari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Uppskjutet läkarbesök

Okristligt tidig fredagsmorgon (kl. är drygt 5) 


Det som inte fick hända hände naturligtvis: jag blev liggande i migrän och lyckades inte ta mig ur sängen för att genomföra mitt diabetesbesök på Närhälsan. I stället fick jag proppa mig full av smärtlindring (för att kunna ligga ner utan att kuddens tryck mot mitt huvud gjorde mig galen)... och sedan har jag sovit till nu, med ett kort avbrott när Alex och Daniel kom förbi för att lämna in min post (hade fortfarande inte fått Mariestadstidningen - måste ringa dem igen och berätta det) och ta Belle med på en långrunda. Så snart min pälskling var hemma igen, föll jag ner i sängen och sov vidare.

Tänk att man är sin egen kropps fånge, inte bara på det vanliga sättet att kroppen är själens boning utan mera att det är kroppens begränsningar som ideligen sätter krokben för en när man vill göra något speciellt! Annars har jag inget emot min kropp ens när den är i sitt mest eländiga skick... men att jag missade det här viktiga läkarbesöket känns absolut inte bra. Lyckligtvis är mitt blodsocker just nu exemplariskt: ligger precis på målvärdet. Fast det kan ju bero på att jag inte har ätit på rätt länge, förstås. Och om jag skall kunna göra som jag har tänkt mig, att besöka Närhälsan nu på morgonen och lämna proverna i alla fall, måste jag fortsätta att vara fastande ett par timmar till. Nå, det gör inte så mycket - jag dricker te och vatten, och det håller hungerkänslorna nere. Det är ju inte så att jag svälter.

Har fortsatt att fundera över min ekonomi (vad annars - den är ju, nu när mamma har dött, det som skrämmer mig allra mest... innan dess var det att mista henne). Mina vänner har försäkrat mig att jag inte kan bli tvingad att lämna lägenheten, eftersom jag har ett giltigt hyresavtal, och det lugnade mig lite i alla fall. Men det finns en faktor som fortfarande kan ställa till det för mig: att det visar sig att jag helt enkelt inte har råd att bo kvar. Att klara hyran m.m. hänger på två saker: dels att jag får ett högre bostadstillägg, och dels att jag kan prata till mig en lägre amorteringstakt på ett privat lån jag sedan snart ett år tillbaka betalar troget på. Och så få huset sålt fortast möjligt, förstås!

Samtidigt skäms jag över mig själv... jag är med i en grupp på FB som arbetar för att hjälpa ensamkommande flyktingbarn, och där läser jag dagligen om unga invandrade pojkar som i samma ögonblick de fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd hamnar på gatan. De hem de har bott i fram till dess avslaget kom verkar stänga sina dörrar för dem direkt, ofta inom ett par timmar från beskedet... att se hjälpsökande ungdomar ligga tätt tillsammans och sova utomhus gör mig förtvivlad. Tyvärr befinner de sig i storstäderna - Stockholm, Malmö och Göteborg, framför allt - och jag skulle inte ha råd att hämta hit någon av dem för att erbjuda dem tak över huvudet här hos mig. Hämta dem till vad, dessutom? De behöver få gå i skolan, skaffa en bra grund att stå på... och någon som verkligen orkar slåss för dem i överklaganden m.m. Allt jag förmår göra just nu är att be för dem - samt arbeta tillsammans med andra för att ändra vårt lands missunnsamma flyktingpolitik! För i jämförelse med hur de där ungdomarna har det, är mina bekymmer små... jag har i alla fall tak över huvudet, mat att äta och en säng att sova i.

Att vara fattig är egentligen inte svårt - man kan leva ett väldigt gott liv ändå, det intygar jag av egen erfarenhet. Men att inte ha råd med sådant som hyra och el fungerar inte, för då hamnar man på gatan. Varför skall det var så att välstånd i ett land också medför att allting blir så dyrt att många inte har råd med det? När jag växte upp brukade vi skämta om att "standarden i Sverige var så hög att ingen hade råd med den" - och på den tiden var det egentligen lättare för fattiga människor att klara kostnaderna än det är idag. Bortsett från en viktig detalj: maten var dyrare då! Idag kostar en billig falukorvsring drygt 20 kronor... det fick man bara en femtedels så stor bit för när jag var barn. Och vi hade bara råd med vitt bröd ("långfranska"), för det kostade cirka 10 kronor.

När jag bodde i Orminge (på Värmdö utanför Stockholm) betalade jag 5.500 kronor i hyra för en tvåa - inklusive låst garageplats. Nu betalar jag drygt 6.800 kronor för en trea - inklusive parkering under tak och med tillgång till el för motorvärmare vintertid. Om man betänker att det gått sjutton år mellan siffrorna, är det inte uppseendeväckande alls. Vad som har ändrats drastiskt är min inkomst: från 18.600 efter skatt i Stockholm (på den tiden jag kunde jobba) till 9.000 efter skatt nu (sjukersättning samt bostadstillägg).

Egentligen skulle min månatliga ekonomi gå jämt upp om jag fick ett större bostadstillägg och inte hade lån att betala av på (det privata och lånet för huset). Så det är de tre posterna jag måste inrikta mig på nu... samt pressa försäkringsbolaget att äntligen betala vad jag har rätt till efter översvämningen i huset. De pengarna behöver jag för att klara åtminstone hyran, elen och bredbandet den här månaden! Tre tusen fattas, men jag har en vecka på mig innan det är månadsskifte... bara huvudet håller, så att jag inte får fler sådana här svåra migränanfall på ett tag.

Tre och en halv timmar kvar till labbet öppnar... skall göra mig lite te och spela ett spel medan jag väntar.

Å, en sak till: precis som jag trodde sopade stormen bort all snö, så nu har vi barmark igen. Faktiskt är jag lite besviken på det, för nu när jag inte behöver elda tycker jag att vintern har blivit trevlig igen. Nåja, sju starurar väntar innan våren kommer, så jag lär få se snö igen vad det lider!  

Storm både ute och inne

Natten mot torsdag 


Det är lite rart ändå... när jag går upp, därför att ångesten tvingar upp mig ur sängvärmen, kommer fyra sömndruckna katter och en lika sömnig hund vinglande för att samlas runt mig här i soffan i stället för att vi alla ligger i sovrummet. Sedan somnar de om, nerbäddade i filtar och plädar, de små pälsklingarna, medan jag sätter mig vid datorn och dricker te för att lugna nerverna. Mina djur förstår hur viktiga de är för mig, och hur mycken trygghet de förmedlar genom sin närvaro!

Ute verkar det storma, och det gör det inombords också.

Det som förstörde nattsömnen var - som så många gånger förut - tankar på ekonomin. Varför börjar man alltid tänka på sådant mitt i natten? Man kan ju ändå inte göra något åt saken.

Allt började med att jag behövde gå på toaletten, och där inne satte jag mig att bläddra i nya numret av Hem & Hyra (Hyresgästföreningens medlemstidning). Plötsligt fastnade min blick på några ord som gav mig kalla kårar: det stod att de flesta hyresvärdar numera kräver att hyresgästens inkomst uppgår till minst tre gånger vad hyran kostar. I mitt fall skulle det alltså innebära att min pension borde vara kring 20 400 kronor efter skatt! Men den är "bara" cirka 9 000 kronor inklusive bostadstillägget. En lång stund satt jag som lamslagen, plötsligt påmind om att jag numera bara har halva den inkomst jag brukade ha att betala alla kostnader med, tanka bilen och handla mat för. Eller rättare sagt, mindre än halva - för mammas pension var större än min. Och redan då var det ofta kris, som ni vet.

Samtidigt funderar jag vidare... det är bara jag som står på kontraktet, och jag minns inte om vi trots det var tvungna att uppge bägges inkomster för att godkännas som hyresgäster. Å, denna eländiga hjärna som aldrig vill fungera när den behövs! Jag minns inte, och dum som jag var har jag inte heller skrivit något om det i bloggen. Borde (och törs) jag kontakta hyresvärden och fråga hur det blir nu? För vet ni, lika intensivt som jag ville bort från huset, lika intensivt vill jag stanna här. Jag har rotat mig i detta nya hem, känner mig trygg och trivs. Djuren mår bra och beter sig som om de också känner sig trygga och trivs. Kan jag bli tvingad att flytta? Tänk om Försäkringskassan tycker att jag inte skall stanna i en så här dyr bostad, utan flytta till något mindre och billigare? De kanske vägrar höja bostadstillägget... och då bryter min nya, bräckliga budget totalt samman. Å andra sidan (det minns jag!) hade jag ju dubbelt så stort bostadstillägg och räknades som ensamboende i lägenheten de första månaderna, då mamma fortfarande - av vårdtekniska skäl - var skriven på adressen i Otterbäcken. Kan det bli annorlunda bara för att hon inte längre finns kvar i bakgrunden, som hon gjorde då? Alltså, att hon skulle flytta in här, bara inte just då. Vilket jag ju av uppenbara skäl inte längre kan hävda.

Min bror Torbjörn har givit mig ett lättfattligt budgetprogram, som jag som bäst håller på att anpassa efter mina personliga siffror. Det är tänkt att ge mig en bättre översikt och mindre ångest eftersom jag får koll på varenda liten krona... och en kär vän till mig har lovat hjälpa mig att gå igenom allting, både inkomster och utgifter, i samma syfte. Själv skalar jag av precis allt jag inte absolut måste ha kvar... men tyvärr är det ändå mycket att betala: hyran, elen, hemförsäkringen, djurens försäkringar, allt som hör till bilen (skatt, försäkring, besiktning o.s.v.). , bredbandet, medlemsavgifterna till Hyresgästföreningen, kyrkan och Njurförbundet, TV-licensen... ja, ni förstår hur jag menar. Mat, bensin (har verkligen dragit ner rejält på den posten, men helt utan bil kan jag inte vara), mediciner och vårdkostnader måste också räknas med. Det är dyrt att leva... *suckar djupt*


Skrivet lite senare

I mitt förra inlägg - eller var det förrförra? - hintade jag att jag inte hade kunnat föreställa mig vad som skulle hända när mamma hade gått bort. Sedan tappade jag förstås tråden och började skriva om annat, som visserligen var relaterat till samma tankegångar men ändå lämnade spåret s.a.s.

Vad jag tänkte på var hur min kropp rent fysiskt har förändrats av att jag sörjer.

Diabetesen är bara en detalj i det sammanhanget, men naturligtvis viktig eftersom en dåligt skött diabetes sliter hårt på hela kroppen - hjärna, lever, njurar, hjärta och kärl, ögon o.s.v. Hela ämnesomsättningen (metabolismen) är upp och ner: jag äter på helt fel tider, eftersom jag sover på helt fel tider, och jag äter annorlunda. Inte mindre diabetiskt, men annorlunda. Och precis som den gången för många år sedan när jag försökte banta med Nutrilette (som man dricker, inte äter) har jag börjat att dricka mer än äta. D.v.s. jag dricker mängder av te, kaffe och kranvatten, samt bygger på med lightcola, sockerfri saft, sockerfri nyponsoppa och sockerfri blåbärssoppa. Den där Nutrilette-sommaren slutade jag faktiskt till sist att äta helt och hållet... så kan jag lyckligtvis inte göra nu, eftersom jag blir hungrig och vill ha något att tugga på.

Och här kommer vi in på ytterligare en detalj: jag har börjat bli sockersugen. Det är i.o.f.s. logiskt: högt blodsocker beror på att cellerna inte släpper in det socker man äter (och det finns många olika sockerarter: kolhydrater, laktos, stärkelse, fruktos m.m.) utan det blir kvar ute i blodbanan medan cellerna "svälter". Insulinet är ett slags nyckel som låser upp cellerna så att de kan ta emot sockret... så utan insulin, används inte sockret som det skall (som bränsle i cellerna) utan cirkulerar i blodet i stället. Varpå mätaren skriker att man har för högt socker. Och cellerna, som inte får något socker, ringer till hjärnan och skriker att de vill ha mer socker... vilket får mig att längta efter godis, kaffebröd, snacks m.m. Frukt? Ja, det innehåller socker, som sagt - men ett socker som tas upp mer långsamt av kroppen. Det cellerna i sitt "svälttillstånd" kräver är en "quick fix", om ni förstår vad jag menar.

Så nu har jag bestämt mig för att köpa hem en stor påse morötter och gnaga på dem varje gång sockersuget slår till. 

Migränen är också eländig sedan mamma dog - men det var mer väntat. Jag har migrän nästan jämt, åtminstone migränungar som gör ont i ögonhålan och på triggerpunkter högst upp i hjärnan, och när jag inte har migrän har jag spänningshuvudvärk. Och vet ni, jag har alldeles utmärkt smärtlindring här hemma... men känner stor tveksamhet för att ta dem så ofta som jag skulle behöva. En av de saker jag lovade när mamma dog var att göra allt jag kan för att inte hamna i hennes situation... och att äta mycket smärtlindring sliter hårt på njurarna. Så jag tar bara medicin när jag inte på något vis står ut med smärtan, tvärt emot vad neurologerna rekommenderar (de säger nämligen att det bästa är att ta smärtlindringen så snart smärtan startar, och inte vänta för länge för då fungerar medicinen sämre).

Sovandet (dels min sömnrytm och dels allt det som gör mig sömnlös) är det tredje stora problemet. Jag har fått insomningstabletter och de fungerar rätt bra, men också här tvekar jag inför att ta dem för ofta eftersom även sådant skadar njurarna. Dessutom vill jag inte hamna i situationen att jag blir beroende. Sover gör jag, men på udda tider - oftast är jag sömnlös på nätterna och sover sedan bort dagarna. "Vad gör det?" undrar ni nu. Svaret är att det är svårt att sova när andra är vakna, för jag är ingen isolerad ö utan måste fungera ihop med andra. Och dessa andra förväntar sig att jag är vaken när de är vakna. 

För även om min tid, min tillvaro, står i standby-läge just nu, gör inte andra människor det. Telefonsamtal skall ringas, besök skall göras hit och dit, ärenden skall uträttas när det är öppet o.s.v. Dessutom har jag vänner omkring mig som blir oroliga om jag drar mig undan eller sover bort dagarna, och då envisas de desto mer att komma i kontakt med mig. Alex har tagit på sig att se till att jag äter, och det är ett uppdrag hon tar på mycket stort allvar. Daniel och Maria tittar till mig för att se hur jag mår, att jag klarar mig. Flera vänner ringer för att höra att inte min röst drunknar i tårar. Alla gör de detta av kärlek och omtanke, så det vore mig fullständigt främmande att protestera eller ta illa upp - tvärtom är jag innerligt tacksam över att de engagerar sig och vill mig väl! Det fungerar bara inte alltid så bra ihop med mitt behov av att få vända på dygnet och att få vara ensam emellanåt.  

Sneglar på datorns klocka... om cirka tre och en halv timmar ringer mitt väckarur, för 10.30 skall jag träffa min diabetessköterska och läkaren, och innan dess skall jag besöka labbet och lämna diverse prover.  Så jag måste nog försöka sova en stund till i alla fall, känner tydligt hur migränen "rör sig" mellan hjärnan och skallbenet och vill inte bli liggande så att jag missar det här viktiga besöket hos Närhälsan. 

Måste skärpa mig

Tisdag kväll 

... men hur gör man? Jag menar, jag är ju inte så här tom och handlingsförlamad med avsikt.

I natt när jag bloggade, insåg jag att jag behöver skriva oftare. Resuméer är inte bara trista att läsa utan även svåra att skriva, eftersom man glömmer så mycket som man egentligen hade velat skriva mer spontant om... tiden rinner iväg så förskräckande fort, trots att det känns som om den står till. D.v.s. den står still för mig, känslomässigt. Och jag måste, trots att det är pinsamt, erkänna att jag förundras över att allt annat i världen fortsätter som förut, trots att mamma är död... antar att det är en känsla jag delar med många, många som mist någon som varit dem extra kär. 

I natt sov jag inte en blund efter min otäcka mardröm, så jag var fortfarande vaken och låg och läste när min soc-handläggare ringde vid 10.30 tiden för att höra hur jag mådde. Sedan jag hade berättat för henne om bankens strulande, sa hon att hon kunde ringa dem själv - ett erbjudande jag givetvis tacksamt tog emot! Kanske kan hon få dem att förstå att precis allt hänger på de där papperna? Hur som helst somnade jag faktiskt direkt efter det där samtalet - misstänker att min kropp plötsligt slappnade av - och sov ostört fram till 15.30 på eftermiddagen. Det var så skönt! Men jag är förstås fortfarande väldigt trött, och mitt socker är fortfarande högt (14,6 för en timme sedan)... så det är kanske inte så underligt att jag också har en mördande huvudvärk?

Fick trevligt besök framåt kvällen av Alex, Daniel, Maria, Sandra och hennes dotter. De två sistnämnda hade också med sig Ajax, en härlig liten Prazsky Krysarik-hanne, som Belle trivs riktigt bra med. Hon var god vän med hans mamma Bubble också... men tyvärr togs Bubble av ett lodjur för några veckor sedan (det stod t.o.m. i Mariestadstidningen), så jag inledde besöket med att beklaga sorgen... att mista ett djur kan vara minst lika smärtsamt som att mista en människa, det vet jag av egen erfarenhet!

När gästerna hade kramat adjö och gått, började jag ta itu med städningen. Den har blivit sorgligt eftersatt, men nu orkade jag åtminstone dammsuga alla golven och svabba dem efteråt... alltid något. Jag vek och la in torr tvätt också, samt hängde till tork den som jag hade tvättat igår. Nu skall jag bara tömma diskmaskinen och ställa in i skåpen också, innan jag går och lägger mig i ett försök att få åtminstone tillfällig ordning på dygnsrytmen... för jag hoppas att diabetessköterskan ringer mig i morgon och vill att jag kommer ner till henne (eller åtminstone till apoteket för att hämta ut snabbinsulin), och hur som helst skall jag lämna in resten av de papper som soc. vill ha.

Apropå det där med resuméer... arbetsterapeuten lät mig faktiskt behålla madrassen från sjuksängen, så nu har jag lagt den i min egen säng och skall ta ut mina gamla madrasser till förrådet. En så här fin madrass hade jag aldrig haft råd att köpa själv... men nu beror det åtminstone inte på sängen om jag sover dåligt. 

Kan också berätta att vi har haft snö i minst en vecka (minns inte exakt hur länge)! Och nu när jag inte behöver elda, kan jag tycka att det är riktigt vackert och lite mysigt med snö, is och kyla utomhus...    

Standby

Natten mot tisdag 

Jag var precis på väg att skriva att jag inte kommer ihåg vad jag väntade mig skulle ske när mamma dog, då jag insåg att det skulle vara en lögn - för jag har aldrig föreställt mig hur det skulle vara. Mamma överlevde så många kriser, som skulle ha dödat andra, att jag till sist inbillade mig att hon skulle leva i många år till oavsett vad som hände henne. Ja, jag trodde faktiskt på fullaste allvar att hon skulle bli minst 90 år gammal, och att vi skulle få vara gamla tillsammans. Någon enstaka gång, då människor försökte förbereda mig för det oundvikliga, minns jag att jag sa något i stil med att "då kommer jag att behöva hjälp" och att "då bryter jag nog ihop" eller något liknande. Fast egentligen trodde jag, som sagt, inte att mamma skulle dö än på väldigt, väldigt länge.

Och egentligen hade det väl inte spelat någon roll om jag hade kunnat tänka på livet efter mammas död... för det här hade jag aldrig kunnat förutse. Aldrig föreställa mig. Inte ens min rika fantasi hade räckt till. Men är det inte ofta så, att ingenting blir som man trott? Vare sig det är något positivt eller negativt som inträffar. Inte visste jag t.ex. att ens diabetes kan bli skvatt galen när man sörjer?!?

Eftersom jag har haft en väldigt jobbig helg (återkommer strax till den) trodde jag absolut att jag skulle sova som en stock i natt. Särskilt som ögonen började att bränna redan på måndagseftermiddagen. Jag sa till alla att "i kväll skall jag krypa i säng tidigt, för jag är så oerhört trött". Och okej, jag kröp faktiskt i säng och jag tror t.o.m. att jag domnade bort någon timme, för jag vaknade ur en fasansfull mardröm om mamma. Det är därför jag bloggar nu, efter att ha haft svårt för att skriva i bloggen i flera veckor. Jag drömde att hela akuten på KSS var fylld av svårt sjuka patienter, liggande på britsar både i rummen och i korridoren, och allihop var mamma! Vilket fick mig att springa från bädd till bädd och försöka trösta, stödja och hjälpa till. 

Den här drömmen hänger samman med vad som hände i helgen, som sagt. Natten mellan fredag och lördag blev jag sjuk och kräktes, frös så jag skakade och mådde häftigt illa... och så småningom insåg jag att det berodde på mitt blodsocker. Det var skyhögt - mätaren går bara till 33 så resultatet blev "high". Och eftersom mitt omdöme var grumlat - jag har tyvärr den tråkiga egenskapen att när jag mår riktigt dåligt vill jag bara krypa i säng och sova bort det - gick jag och la mig igen och sov till eftermiddagen. När jag mätte strax före middagen var sockret fortfarande farligt högt, även om det "gått ner" till 28, och människor omkring mig började bli oroliga. Själv mådde jag bra, var bara trött, men de jag talade med tjatade på mig att ringa 1177 (sjukvårdsrådgivningen) eller rentav 112 (räddningstjänsten), och till sist gjorde jag väl det då. Varpå även dessa började tjata på mig att söka akut vård. Inte begrep jag att jag var sjuk! Men jag gav med mig och ordnade så att Alexandra och Daniel tog hand om Belle, medan Maria följde med mig till Skövde. Jag fick nämligen order av 112 att inte vara ensam i bilen.

Väl på akuten fick jag komma in till triage direkt, man lyssnade på min berättelse och tog rätt mycket prover - samt kollade förstås sockret. Då hade det sjunkit till 14-15 (minns inte exakt), vilket fortfarande är för högt men inte så mycket (mitt målvärde just nu är 10), så jag ansågs kunna vänta ett tag på läkare och provsvar. Till saken hör att väntrummet på akuten var nästan tomt, men den ena ambulansen efter den andra kom med svårt sjuka patienter... så Maria och jag fick vänta timme ut och timme in, först i väntrummet och sedan inne på observationen (det utrymme med britsar som ligger precis där personalen befinner sig så att de hela tiden kan se dessa patienter). Det blev liksom aldrig min tur, och det hade väl inte gjort något om inte Alex och Daniel ringt då och då och berättat att de var oroliga för mig och inte kunde sova, och stackars Maria satt och nästan sov på en obekväm stol. Att mina käraste vänner här på orten drabbades av att mitt blodsocker var högt hade jag väldigt svårt att tackla... och så var det ju det där med de svårt sjuka patienterna som kom in med ambulanserna. Många av dem lades på britsar där Maria och jag satt, och kopplades upp mot EKG och annan apparatur på det där viset mamma alltid blev när hon kom in akut... och jag satt och tittade på hur personalen kollade blodtryck, satte dropp, injicerade akut-mediciner och höll koll på dessa stackars patienter. Det kändes som om varenda en av dem var mamma, och jag fick verkligen stålsätta mig för att inte erbjuda min hjälp och mitt stöd till var och en av dem. Till Maria sa jag ingenting, utan försökte "kallprata" för att få tiden att gå... men inombords mådde jag allt sämre av att inte kunna göra någonting för alla de där gamla, sjuka människorna som låg på sina britsar. Min egen orsak till vistelsen på akuten brydde jag mig inte om - jag mådde ju bra, var bara hungrig och trött efter all väntan - men de där personerna som allihop kändes som om de varit mamma gjorde mig upprörd, ledsen och rastlös.

Så småningom försvann den ena efter den andra av dessa patienter till avdelningar, och vi blev ensamma kvar. D.v.s. ensamma på observationen. Inne på rummen fanns fortfarande patienter, och de ansågs behöva läkarens närvaro bättre än jag... så vi fortsatte att vänta, Maria lutad mot väggen och jag med tilltagande stress vartefter jag fick rapporter hemifrån att också Belle var orolig och att mina vänner inte kunde sova. Det borde jag ha begripit! Alex blir alltid orolig när hon inte kan se att jag mår bra, det har varit så sedan mamma dog och hon tar på så stort allvar att finnas där för mig... jag insåg denna jobbiga natt att varken hon eller Daniel skulle kunna koppla av tillräckligt för att sova förrän jag hade kommit hem igen. Så jag var ideligen framme hos personalen för att höra om provsvaren kommit och när det skulle bli min tur att träffa läkare. Lyckligtvis förstod de, och jag misstänker att många av dem kände igen mig och visste att jag inte brukade vara så där rastlös - när jag satt hos mamma spelade det ingen som helst roll hur lång tid det tog, bara hon hela tiden fick vård (och det fick hon ju alltid)!

Till sist, strax före 04.30, kom en sjuksköterska och sa att om jag mådde bra och mitt blodsocker hade fortsatt sjunka, kunde jag åka hem. Provsvaren hade varit normala allihop, och läkaren hade sagt till henne att jag lika gärna kunde tala med min vårdcentral nu när faran var över... så jag behövde inte vänta längre. Alltså plockades infarten (som jag fick hos triage-personalen i samband med att proverna togs) bort, mitt blodsocker testades vara 13 och jag kunde ta en vinglig Maria med mig ut till bilen. På vägen hem bad jag om ursäkt flera gånger, både till henne och Alexandra och Daniel (som ringde för att höra hur det var med mig - Maria fick reläa samtalet, eftersom  jag satt vid ratten och inte hade handsfree), för att jag hade dragit in dem i en så meningslös natts "utflykt"... och givetvis slog de alla tre ifrån sig och sa att det inte var mitt fel och att jag hade gjort rätt i att åka. De är verkligen rara, men jag kände mig mycket skuldmedveten och ledsen under hemresan - och tankarna återvände hela tiden till de där patienterna som jag hade velat finns där för.

Klockan var närmare 05.30 innan vi kom i säng, allihopa, var och en på sitt håll. Och alla fyra hade vi sovit till eftermiddagen på söndagen, men var fortfarande trötta på måndagen. Tänk att trötthet kan sitta i så länge, trots att man sover! Nu i natt hoppas jag att de andra sover gott... de har förhoppningsvis inga mardrömmar, som jag, som håller dem uppe... men själv sitter jag här och återupplever alla dessa akuten-besök som mamma och jag varit med om (för hennes skull - själv var jag senast på akuten då min nacke gick sönder 2013). Vore det inte för att jag inte vill önska mamma ett ännu längre lidande, skulle jag tusen gånger hellre sitta hos henne otaliga timmar på akuten än att hon vore död!

Och därmed är vi tillbaka där jag började det här inlägget, med min sorg efter mamma. Den beter sig inte alls som jag trott att den skulle göra (om jag nu, som sagt, hade haft någon föreställning om den saken) utan lämnar mig villrådig och känslomässigt hjälplös. Ibland gråter jag, ibland inte... mest känner jag mig tom, som om jag befinner mig i standby-läge, och jag gör inte stort mer än sover, äter, tar hand om djuren och kanske tvättar, diskar eller umgås med mina vänner och deras vänner någon timme emellanåt. Mer är det inte. Jag kan inte se framåt, inte planera, inte ens föreställa mig hur livet skall se ut framöver... längre än till begravningen kommer jag inte i mina tankar eller känslor.

Begravningen, ja. Den här väntan på andras beslut gör mig både arg och förtvivlad! Mamma borde enligt svensk lag ha blivit begravd senast den 9 januari... men soc. har inte kunnat ta något beslut om ekonomiskt stöd, därför att banken inte skickar de papper de behöver, och inte heller har någon bodelningsprocess kommit igång. Vi har inte ens kunnat publicera dödsannonsen eftersom vi inte får bestämma något datum med kyrkan förrän soc. är klara med beslutet! Innan dess kan nämligen inte begravningsbyrån börja med sina uppgifter. Jag har ringt banken fyra gånger och grälat om att de aldrig skickar de där papperna, och de har olika ursäkter varenda gång... hur kommer man tillrätta med sådant?!? Skulle de själva vilja sitta och vänta på att få begrava sin mamma på det här viset och tycka att det var okej med dröjsmål? Nu senast sa jag till banken att om Skatteverket ger dödsboet vite för att begravningen inte blivit av inom lagstadgad tid, får faktiskt banken betala den kostnaden. Då drar jag dem inför rätta, helt enkelt.

För att inte tala om att vi inte kan sälja huset förrän bodelningen är klar - och den kan, som sagt, inte komma igång förrän soc. ger klartecken för det ekonomiska. Vi har en köpare, det skulle inte ta många minuter att skriva på papper och ordna det administrativa, men här sitter jag och väntar på andras ageranden... samtidigt som jag ser hur min ekonomi blivit värre än någonsin nu när jag sitter med samma utgifter men bara halva inkomsten. Jag helt enkelt måste få sälja huset, måste få dra in på allting utom det allra mest nödvändiga för att överleva ekonomiskt... har redan fått be mina snälla syskon hjälpa mig att stå juridiskt för bredbandet, och är dessutom livrädd att jag skall tvingas flytta härifrån lägenheten för att Försäkringskassan dröjer med ett beslut om högre bostadstillägg nu när jag är ensam om boendekostnaderna. Själv kan jag bara vänta, och de låter sig förstås inte stressas av att min värld faller samman... men faktum är att i nuläget saknar jag cirka tretusen för att klara det viktigaste. Och det gör mig utan överdrift fysiskt illamående av ångest. (Men snälla ni, erbjud er inte att låna mig pengar - jag kommer aldrig att ha råd att betala tillbaka).

Hade jag suttit kvar i huset, hade jag ordnat för djuren och sedan tagit livet av mig. Ni får förlåta, men det är ett faktum. Just nu har jag faktiskt ingenting att se fram emot, ingenting som får mig att vilja gå vidare och skapa mig en tillvaro utan mamma... allting har bara blivit värre (vilket jag, innan flytten hit till lägenheten, inte trodde var möjligt) - som om det inte räckte med att mamma är borta. När hon levde kunde jag i alla fall dela min oro, ångest och ovisshet med henne! Och även om vi hade det väldigt svårt ekonomiskt, hade vi i alla fall två pensioner att använda till utgifterna... nu har jag bara en, dessutom den mindre (för mammas pension var högre än min).

Nej, skall jag överhuvudtaget kunna sova något alls i natt, är det bäst att jag slutar tänka. I stället skall jag ta en nattpromenad med Belle och sedan läsa någon lättsam bok i sängen till jag inte orkar hålla mig vaken... jag kan inte ta någon insomningstablett så här dags, men i gengäld har jag inget tvingande att ta itu med i morgon så jag kan sova bort förmiddagen. Försåvitt jag inte skall åka till banken och sätta mig att strejka i deras lokaler till jag får de där papperna direkt i handen? Fast då måste jag åka till Skövde, förstås, för det finns inget bankkontor på närmare håll som jag kan kedja fast mig inne på. 


PS. Jag har varit i kontakt med diabetessköterskan på Närhälsan idag (d.v.s. måndag), och hon återkommer när hon har talat med läkaren om hur jag skall kunna ta ner så här farligt höga blodsockervärden utan att behöva åka till akuten varje gång. Till dess försöker jag klara vardagen med att dricka mycket vatten, vara extra försiktig med vad jag äter och röra på mig så mycket jag kan. DS.

PS igen. I fredags hämtade hjälpmedelscentralen alla mammas hjälpmedel. Det gick bra, för den delen av mammas liv handlade ju mest om lidande och förnedring, så jag klarar mig utan sådana påminnelser... och killarna var oerhört respektfulla, kondolerade och bad om ursäkt att de störde m.m.

Och som ni förstår, är mitt bredband räddat tack vare mina underbart förstående syskon. Så jag kan fortsätta vara online... DS igen.

En trött dag

Onsdag eftermiddag 

Det är väldigt stilla här hemma just nu... alla djuren sover, uppradade i soffan, somliga under filtar, och själv sitter jag här med en mugg te och vilar huvudet. Migränen håller sig faktiskt ganska lugn, men efter ännu en sömnlös natt är jag rejält mör i både kropp och psyke. Ser fram emot att få sova mig genom natten som kommer! För nu har jag pratat med sömnmedicinska, som försäkrade mig att jag kan ta medicinen jag fått utskriven om jag bara använder CPAP:en - och det gör jag, skulle aldrig lägga mig på rygg ens utan att ha masken på mig och maskinen påslagen. Också när jag bara vilar, ligger och läser eller gosar med något av djuren, använder jag min trogna CPAP... den är en enorm trygghet, och jag är så van vid den att jag inte skulle kunna slappna av utan den. Många undrar hur det är att sova med en mask för ansiktet, men, som sagt, jag är van och känner mig fullständigt bekväm med den!

För att göra lite nytta i alla fall, har jag ordnat ett par saker - avslutat mammas mobil-abonnemang, flyttat över Sixtens och Rafaels försäkringar från henne till mig och talat med Nordea om hur jag skall göra för att avsluta de konton mamma och jag haft gemensamt och hur det blir med huslånet. Jag skall bli uppringd av en kille "så fort som möjligt" för att fortsätta den diskussionen och då skall jag passa på att förklara att dödsboet är tvunget att sälja huset men att det inte kommer att lyckas oss att få ut tillräckligt för att täcka hela banklånet. Skall bli intressant att se hur banken reagerar på det nu när det inte handlar om en vanlig försäljning utan om ett dödsbo som måste realisera den enda tillgång det har... om jag minns rätt från mina juridikstudier, kan de inte vägra i det läget utan tvingas acceptera att inte få full täckning för lånet. Nåja, det visar sig.

Nu skall jag äta lite, har risgrynsgröt i kylen som behöver uppmärksamhet för att inte bli dålig... och sedan slötittar jag nog på TV till det är dags att krypa i säng. Belle och jag tog en riktigt lång promenad i skogen idag, förresten - tänk, den här vintern bjuder på det mest märkliga väder jag upplevt, tror jag! Ena dagen snöar det, nästa regnar snön bort. Ena dagen är det plusgrader, nästa minus. Ena dagen är det livsfarligt att ens gå i skogen p.g.a. ishalka m.m. och nästa kan man promenera kilometervis på torr mark. Man vet aldrig i förväg hur det skall vara... men vi tar vara på tillfällena, och idag fick vi gott om motion och frisk luft.

Å, en sak till: om en dryg vecka stängs mammas bredbandsabonnemang ner, och om jag inte har hunnit ordna något annat till dess kommer jag att försvinna från nätet. Hur länge jag blir borta vet jag inte, men det lär ta ett tag eftersom jag inte är kreditvärdig än och därför inte kan teckna avtal hur som helst... vi får se vad som händer. 

Äldre inlägg