Visar inlägg från december 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Jag älskar mina syskon!

Lördagskväll 


Jag är, som ni har förstått, en väldigt öppenhjärtig person. Och att jag skriver så öppet i min blogg beror på att jag tror att det finns människor där ute som är med om samma slags svårigheter och som blir tröstade eller styrkta av att inte vara ensamma. Kanske kan de också få något råd om hur de själva skall göra, när jag skriver om lösningarna på problemet.

Men att vara öppenhjärtig kan också föra med sig den nackdelen att man riskerar att lämna ut andra, som kanske inte alls vill att andra skall läsa om dem i en blogg. Jag har under åren ibland fått frågan varför inte mina syskon också tagit hand om mamma - men då glömmer frågeställaren att jag undviker att nämna vad mina syskon gör just för att jag inte har rätt att lämna ut dem. Jag har inte rätt att skriva om någon utan dennes tillstånd! Ens om det är positiva saker. Och ingen som läser min blogg får tro att det jag skriver är hela sanningen om sådant jag delar med mina syskon, eller vänner, eller vem det nu vara månne. Det jag skriver är min version, och de andra inblandade har sina egna. Inte minst mina syskon! Och de har lika mycket del i sanningen som jag, jag är bara en femtedel av familjen. Förstår ni hur jag menar? Min version är inte mer rätt (eller fel) än någon annans - den handlar bara om min upplevelse, mitt perspektiv, av någonting.

Med andra ord: att läsa mina ord är att läsa min egen högst personliga syn på något, varken mer eller mindre. Det jag skriver saknar av naturliga skäl resten av dimensionerna, eftersom de finns hos andra.

Så nu, när jag befinner mig i det här gungflyet till tillvaro efter mammas död, vill jag betona en sak: mina syskon finns hela tiden, dygnet runt, för mig på tusen olika sätt, och de har absolut inte lämnat mig ensam att hantera allt som behöver tas itu med utan tvärtom ställt upp och fortsätter att ställa upp till 100%. Ord kan inte uttrycka hur stark vår familj är, och hur tätt vi sluter upp kring varandra. Mina syskon är det mest värdefulla jag har, och jag älskar dem oerhört mycket!!!

Att jag inte skriver om allt de gör just nu, beror alltså på att jag inte har rätt att lämna ut dem. Ni vet hur det brukar vara när någon har hjälpt mig ur en knipa - att jag aldrig nämner den personen vid namn, eftersom jag inte har rätt att göra det utan personens tillstånd. Samma rätt har givetvis mina syskon!

Uttrycken för min ensamhet är existentiell, inte fysisk. Det är min upplevelse av tomrummet efter mamma. Hoppas att alla förstår det, så att ingen tror annat. Vi får heller aldrig glömma bort att också mina syskon har förlorat sin mamma, och att de också sörjer. Vi är fem vuxna barn som plötsligt blivit "den äldsta generationen" i vår familj, i stället för att leva i skyddet av en mammas utbredda vingar. Det här är väldigt viktigt, det förändrar så mycket i ens liv och påverkar en mer än man tror. För sina föräldrar är man alltid barn, hur gammal man än är... och mammor i synnerhet borde leva i evighet.

Nattsvart

Natten mot lördag 


Så fort jag blundar, ser jag mammas ansikte framför mig sådan hon såg ut när jag kom till sjukhuset på fredagen och berättade att jag skulle vara hos henne hela helgen. Då kunde hon inte längre tala, log bara matt mot mig. Och jag, min dumskalle, begrep inte vad som höll på att hända utan orerade om alla planer jag hade gjort upp för helgen - hur mysigt vi skulle ha, allt gott vi skulle äta, promenader vi skulle göra o.s.v. Jag pratade om Nobelfesten och min födelsedag, som vi skulle fira med Brie och sockerfri päroncider. Inte begrep jag att hon var döende! Jag såg inte att hon bara höll sig kvar i livet med en tunn tråd, och att det hade pågått ganska länge. Hur kunde jag missa tecknen, när de var så tydliga? Jag borde ha förstått att hon slutade äta för flera dagar sedan därför att det är just så långsamt döende människor gör. Jag borde ha sett hur hon stängde ner bit för bit, mitt framför ögonen på mig.

Mamma, det känns som om jag lät dyrbar tid gå förlorad, som om jag inte var där så mycket som jag borde ha varit åtminstone sista veckan. Varför struntade jag inte i allt annat och lät det kosta hur mycket bensin som helst, ordnade för djuren och var hos dig? Varför begrep jag inte?

I natt kan jag inte tänka på någonting annat än mamma, på de där sista arton timmarna hon levde. Och hur jag än vänder och vrider på funderingarna, återkommer jag till hur fel allting varit sedan hon dog. Jag, som efter flytten var effektiviteten själv, klarar ingenting längre. Ekonomin brakar samman, städningen blir inte gjord, timmarna bara slösas bort medan jag antingen sover eller sitter sysslolös och tom i själen. Allt det där människor säger om den bråda tiden fram till begravningen - var är det? Jag har inte ens klarat av att ordna en begravningsbyrå eller boka en tid i kyrkan! Jag klarar ingenting annat än att känna mig antingen tom eller vettskrämd.

De som ser mig utifrån tänker säkert att jag tar det här bra, är lugn och samlad, kan t.o.m. skratta. Men egentligen är jag bara en samling fragment, lösligt sammanfogade, som yr som damm om någon blåser på mig. Det är inte ett skådespel, inte en fasad... det är något annat, ett slags överlevnadsstrategi som bara sitter på ytan och inte fungerar innanför skalet.

Allt jag gör sker på något sätt automatiskt, utan att jag själv är med i det. Och jag klamrar mig fast vid djuren, viskar i deras öron att de inte får dö ifrån mig för det överlever jag inte. Allt medan resten av tillvaron faller som vittrad sandsten omkring mig.

Jag behöver verkligen sova - det känner jag ju. Men jag kan inte. Så fort jag sluter ögonen ser jag mammas ansikte framför mig, tankarna börjar mala och ångesten växer.

Jag har varit på väg att ringa flera stycken vänner i natt och be dem komma och vara hos mig. Men jag vet att det inte går - de har sina liv att leva, sina plikter, sina arbeten, familjer och djur att ta hand om. Och egentligen vet jag med mig att jag inte skulle vara särskilt sällskaplig. Jag går bara på tomgång.

Det skrämmer mig bortom ord att jag inte ens har lyckats hämta mamma från sjukhusets kalla bårhus än. Jag antar att jag önskar att någon kom hit, satte sig med papper och telefon och vad de nu behövde och redde ut alltihop, medan jag bara satt bredvid och svarade på frågor. Men jag vet ju att det inte fungerar på det sättet. 

Varför verkar alla tro att jag klarar av att leva vidare? Jag menar inte det där med att andas, äta, dricka, låta tiden gå - utan det praktiska. Betala räkningar, hålla ordning på pengarna, fylla på dosetten och se till att ta mina mediciner när jag skall, utföra alla de där sakerna som krävs för att reda ut situationen efter mammas död, hålla rent o.s.v. Människor tror mig om så mycket, tycker att jag är så duktig... när jag i verkligheten bara sitter här och gör ingenting alls.

Den lilla flickan jag har blivit behöver en mamma som ser efter mig nu när jag inte har min mamma att se efter. 

Rastlös och orolig

Torsdagskväll 


Mitt livs första julhelg utan mamma är över, och jag överlevde. Hade trevligt, rentav! Torbjörn, Alexandra och Daniel firade med mig och det kändes bra... men att fortsätta att äta julmat alldeles ensam känner jag inte fungerar. Förr om åren doppade mamma och jag alltid t.o.m. Trettondedagen, men nu... nej, kanske det känns annorlunda nästa jul, när jag har fått lite distans till det som hänt. Eller så får jag göra som Torbjörn sa: "Det är dags för dig att skapa dina egna traditioner nu". Ja, det är det förstås... men jag behöver mer tid, det känner jag tydligt. Mammas frånvaro är fortfarande som ett gapande sår i  min tillvaro; ett sår som smärtar, blöder och skrämmer mig.

Har haft mycket migrän de senaste dagarna och därför tillbringat mycket tid i sängen. Mina drömmar blir alltid annorlunda när jag har migrän, men den här gången har de haft samma röda tråd rakt igenom - både mamma och pappa har levt. Det väcker minnen, tankar och frågor som jag inte har några svar på... och som jag troligen aldrig får rätsida på, heller. För om jag kommer till himlen, och mina föräldrar är där, utgår jag ifrån att de frågor man bar med sig genom livet inte längre har någon betydelse. Det verkar ologiskt att saker och ting skulle fortsätta att vara otillfredsställande och bristfälliga i den himmelska tillvaron!

Mamma frågade mig en gång om min syn på himlen och jag sa att jag tror att man kommer som en liten unge till Gud som lyfter upp en i sitt knä och tittar rakt in i ens ögon. I den stunden begriper man allting - vad man gjorde fel, vad man gjorde rätt, vad allting går ut på. Och sedan ler Gud, lyfter ner en och säger något i stil med: "Det finns varm choklad och mackor i köket. Sedan tycker jag att du kilar ut och leker med de andra". Ja, faktiskt, så tror jag att det är! Och jag slår vad om att det där "ut" är en underskönt härlig, blommig äng full av barn och djur som skrattar och leker, friska och lyckliga. Som Regnbågsbrons andra sida. Som en evig sommar full av glädje och solsken. Där tiden inte spelar någon roll.


Skrivet senare samma kväll:

Det värsta med den annalkande nyårshelgen är att den tar oss in i årets i mitt tycke värsta månad: januari. Årets första månad är mörk, lång och full av tungsinne... och i år vågar jag nästan inte tänka på hur det blir,  jag som mår dåligt den tiden på året redan i vanliga fall.

Just nu är det dock ganska lugnt inombords, jag är mest väldigt trött och tom. Har tittat på DVD:n "Dieselråttor och sjömansmöss" (som var julkalender år 2002) och där räddas en söt liten sjömansmus som just har mist hela sin släkt i en fartygsolycka och säger att "ändå kan jag inte gråta. Det känns som om jag skulle kvävas, som om jag har en stor, stor sten inuti kroppen". Tänk, så känns det för mig också! Jag gråter sällan, men bär en fruktansvärd tyngd inombords som gör mig så trött, så trött...

Försökte ringa soc. idag för att prata om begravningsbyrån (eller rättare sagt kostnaderna för den), men de tog bara emot akuta ärenden nu i mellandagarna, så jag får återkomma efter nyår igen. 

Sedan skjutsade jag Alexandra och Daniel till Kristinehamn, så att de kunde utnyttja de presentkort de hade fått i julklapp. Det var riktigt roligt att se dem kunna unna sig saker de vanligen inte har råd med - framför allt kläder! Efteråt åkte vi hem till dem och åt middag, innan jag gick hem till mig och tog hand om disken, gick igenom posten och gjorde ren sandlådorna. Det är så frustrerande att jag inte orkar mer än så... och inte har jag städat på två dagar, heller... i morgon får jag försöka göra bättre ifrån mig, så att inte allt förfaller omkring mig. Det blir livet knappast lättare av...

Bara timmar kvar nu...

Lördagskväll 

... ja, d.v.s. om man är protestant eller sekulär eller helt enkelt svenskt otålig - hihi! För de flesta i världen firar inte jul förrän på Juldagen, eller rättare sagt, fr.o.m. midnattsmässan då Jesu födelse celebreras i kyrkor överallt. Jag vet inte varför vi i Sverige firar redan fr.o.m. julafton, men jag misstänker att det som sagt beror på otålighet. Det  är svårt att vänta på allt det underbara, särskilt om man är rejält hungrig eller barn. Och som dagens vuxna beter sig, är det säkert likadant för dem som för barnen - den moderna människan tycker inte om att vänta.

Nåja, det var inte det jag skulle blogga om, utan vad jag ville berätta var att allt är klart nu! Faktiskt har jag mest suttit i soffan och slöat de senaste timmarna, medan Alexandra, Daniel och Maria har spelat Bingolotto. De orkade dock inte med hela uppesittarkvällen på TV, så nu har de gått hem och själv skall jag också krypa i säng så att jag är pigg i morgon när Torbjörn kommer. 

Någon vit jul blir det inte - det regnar ute och vi har flera plusgrader. Men det gör inget, tycker jag... det är väldigt juligt inomhus, och vi skall ju inte vara ute särskilt mycket just i morgon. Belle skall givetvis få sina promenader! Fast med allt gott som finns i köket lär hon inte vilja göra några längre vändor, särskilt inte om det regnar i morgon också... *skrattar*

Eftersom jag inte tänker blogga i morgon, passar jag på nu att önska er allesammans: 






Berg-och-dalbana

Sen fredagskväll
Da'n före da'n före doppareda'n 


Det finns en sak med livet som jag aldrig vänjer mig vid, och de är de tvära kasten. Eller berg-och-dalbanan, som  jag brukar kalla fenomenet. Alltså, att man kastas från den ena ytterligheten till den andra utan andpaus emellan - och givetvis utan förvarning.

Igår kunde jag inte sova därför att jag oroade mig så gruvligen för min ekonomi. Idag har det mesta löst sig, dels p.g.a. brev jag fått från myndigheter och dels för att varmhjärtade, generösa människor har sänt mig pengar att betala de akuta räkningarna med. De av er som inte tror på änglar skulle gå ett par dagar i  mina skor! I min värld vimlar det av underbara änglar i form av alldeles vanliga människor, ofta lika fattiga som jag men med massor av medkänsla och en förunderlig förmåga att trolla fram oväntade resurser när de så förtvivlat väl behövs. Jag försöker så gott jag kan att vara lika generös... och jag hoppas att när den ekonomiska situation jag just nu sitter fast i (ni förstår vad jag menar - alltså, huset och nu också mammas dödsbo) är avklarad, jag också skall kunna dela med mig med mer handfast hjälp än böner och medmänsklig närvaro. Det är så ett samhälle fungerar: de som har, delar med sig till de som inte har. De starka hjälper de svaga, för alla är vi omväxlande svaga och starka. "Alla skall med" var det socialdemokratiska partiets paroll under ett val för några valperioder sedan, och så ser jag på meningen med mänsklighetens existens här på jorden: vi går tillsammans, och de som inte orkar gå blir burna av de som har krafter nog för det. 

Hur som helst, tack vare dessa underbara människor - jag vill inte nämna några namn, för det har jag inte hämtat vederbörandes tillstånd till - har jag haft en riktigt bra dag idag. Städningen är helt klar! Och nu under kvällen har jag dels strukit dukar och dels donat med julmaten. Närmare bestämt kokandet av julskinkan, vars spad skall utgöra grunden för vår familjs traditionella dopp-i-grytan. Resten av doppet skall jag göra i ordning i morgon, och det ser jag fram emot. Tack, mamma, för att du lärde mig de här sakerna i god tid! Nu kan jag föra traditionen vidare, och är det någon yngre i vår familj eller släkt som vill lära sig av mig finns jag redo här.

Tänk, i stort sett är allting klart nu... julen kan komma så snart doppet är klart och jag har griljerat skinkan (vilket också skall ske i morgon, för då är den perfekt på söndag).

Några har undrat kring detta med att jag inte vill att min bror Torbjörn städar hos mig, så  jag skall förklara det närmare, tänkte jag. Det är så här att Torbjörn - som är elektriker - arbetar och sliter jämt och ständigt; antingen på sitt jobb, hemma hos andra (mer eller mindre gratis, han tar bara betalt för materialet) eller på sin gård, som han köpte för några år sedan och vill få klar innan han går i pension. Han unnar sig alldeles för sällan vila. Till det kommer att han i många år - redan på den tiden pappa levde - fick rycka in och göra allt möjligt praktiskt för mina föräldrar... också det obetalt, förstås, för de hade ju aldrig råd att betala vad det hade kostat att anlita en hantverkare. Så i alla dessa år har Torbjörn alltid mötts av behov av hjälp när han kommit... och det har gjort mig mer och mer förtvivlad, dels för att jag vet att han verkligen behöver vila de få stunder han är ledig och dels för att jag har varit rädd att han skulle sluta komma för att slippa arbeta varenda gång. Så när vi flyttade hit, mamma och jag, tog vi beslutet att fr.o.m. nu skall Torbjörn aldrig behöva jobba när han kommer för att hälsa på oss... och där har ni orsaken till att jag inte vill att han sätter igång att städa när han anländer i morgon kväll. Eller gör något annat jobb. Jag vill att han får sjunka ner i soffan och bara må bra!

När mina syskon kom hit dagen efter mammas död, började de genast att pyssla om mig på alla sätt och vis. Torbjörn städade medan min yngste bror Bobo och hans sambo Kattis tog med mig ner till ICA och handlade massor av mat till både mig och djuren. De hade med sig en stor smörgåstårta till middagsmat, och fika med tilltugg, och de satte sig att gå igenom alla mammas och mina papper så att jag skulle slippa. Jag har försökt att inte visa för mina syskon hur dålig jag är på ekonomi och hur eländigt trassligt allting blivit p.g.a. det (innan mamma blev för sjuk för att kunna hjälpa till med sådant, fungerade det mycket bättre), men jag insåg den där söndagen att de hela tiden vetat... och att de inte dömde mig. Gissa om det lyfte ett helt berg från mitt bröst! Nu vet jag att jag aldrig mer behöver vara ensam om detta, utan kan prata med dem om saker trasslar till sig igen... ja, överhuvudtaget har jag äntligen förstått att mina syskon finns där för mig, mycket, mycket mer än jag förstått tidigare. Sent skall syndar'n vakna...! Och kanske i en framtid, när saker rullar på lite mer av sig själva och mitt huvud mår bättre, juristen och administratören inom mig - som faktiskt finns där någonstans, även om jag har tappat bort de bitarna under åren jag har vårdat mina föräldrar - kan bli till nytta för mina syskon och deras familjer. Det vore underbart! Eller så hittar jag något annat sätt att finnas till för dem.

I morgon kväll skall vi ha uppesittarkväll här hemma. Maria, Daniel och Alexandra vill spela Bingolotto, och själv tänker jag bjuda på fika och sedan sitta och virka medan vi tittar på TV... skall bli mysigt!

Äldre inlägg