Visar inlägg från november 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Migrän igen

Måndagskväll 

Mycket kort, för jag har migrän och skall krypa till kojs... men jag får fortfarande inte igång Facebook och inte heller min mejl, så i morgon skall jag ringa och gräla på Telia.

Nu är det vinter!

Sen söndag kväll 


Natten till idag kom den första snön, och den har sedan legat kvar. Det är nollgradigt ute; inte särskilt halt än i varje fall men tillräckligt för att min bil skall bli stående till jag får tag i "min" bilmek och kan få däcken skiftade. Så det var ju tur att jag lyckades klara av alla de viktigaste ärendena under fredagen och lördagen! Alexandra och Daniel följde med mig och var till stor hjälp,  och dessutom hade vi trevligt under tiden - besökte bl.a. Erikshjälpen, där jag fyndade julgardiner och dukar för bara några tior, och Rusta, där jag hittade julrött garn lika billigt. Slutligen handlade jag mat och hoppas ha löst frågan om lättäten kvällsvard för flera dagar framöver. Så det är ingen kris ännu att jag inte kan köra bil just nu, om jag säger så.

Eftersom både mamma och jag var så nöjda med gardinerna jag fick tag i, startade vi lite tidigt genom att hänga upp dem redan idag. I morgon hoppas jag kunna plocka fram våra stjärnor och adventsljusstakar ur förrådet för att kolla att de fungerar... och vem vet om vi inte ställer/sätter upp dem också? *skrattar* Maria, som kom hit på fika och hade med sig nybakad sockerkaka, blev inspirerad att ta fram och tvätta sina julgardiner så att hon kan hänga upp dem när de torkat, och Daniel och Alexandra är färdiga med i princip alltihop inklusive julgranen - varför skall man behöva vänta, när det är så mysigt att dona med och dessutom kan göras i lugn och ro?!? Fast mamma och jag ställer nog inte upp julgranen förrän till Lucia eller så... däremot skall jag sätta upp ljusslingorna på uteplatsen så snart jag klurat ut den bästa placeringen. I år ser jag verkligen fram emot vinter och jul! Och jag undrar hur min bror Torbjörn skall ta det att han varken kan städa eller bära ved när han kommer hit... vem vet, han kanske rentav blir rastlös?!? Får se till att kaffebryggaren hålls igång, så skall det nog gå bra.

Hur som helst har jag hunnit mer än att hänga upp gardiner - jag har dessutom dammsugit och svabbat golven, diskat och tvättat två omgångar. Nu skall jag strax krypa till sängs, men först skall jag unna mig en mugg te och spela lite datorspel en stund...

Migränig igen...

Torsdagskväll 


Som jag skrev häromdagen, upplever jag månaden november som varken höst eller vinter... i kväll doftar det snö i luften, men vi har +5 grader och småregn och när jag körde en vända till Hova för någon timme sedan var det inte ett dugg halt ute. Däremot väldigt mörkt! Jag måste få råd att byta mina strålkastare rätt snart... men först har jag andra dyra utgifter att ta itu med. Och igår kväll, när jag hade lagt mig, slog mig en ångestväckande tanke: hur mycket kommer mammas nya tänder att kosta?!? Jag vet inte ens vem som har initierat den här processen, men jag fasar för att vi hamnar i läget att de har dragit alla hennes egna tänder och så har hon inte råd att betala för de konstgjorda... *ryser*

Migränen från igår höll i sig hela natten och större delen av dagen idag. Nu i kväll kan jag vara uppe, men jag har fortfarande rejält ont i huvudet och tar tabletter för att orka med det jag behöver göra. Inte ens den svala luften ute hjälper, och eftersom det regnar vill Belle inte vara ute några längre stunder... hon gör bara det hon skall och sedan stretar hon hemåt igen. Så när hemtjänst har bäddat ner mamma, kryper jag också i säng.

Mamma mår - som det brukar stå i tidningar - efter omständigheterna bra; hon säger sig inte ha ont i munnen efter gårdagens äventyr, men eftersom hon har varit på dialys idag är hon medtagen och har ingen aptit. Jag måste klura på bra mat att ge henne, som hon inte behöver tugga för att få i sig men som ändå är god... för puréer tycker hon inte om, så det är inget alternativ. Soppa och pannkakor går bra. Idag gjorde jag rotmos och kokt falukorv, och det gick också bra. Kokt fisk, potatismos och annan mjuk mat fungerar. Hm, får göra en lista så att vi varierar maten trots det här med minskad tuggförmåga.

Om någon till äventyrs undrar, så kommer jag inte in på Facebook just nu. Varför vet jag inte, men det spelar inte heller någon roll... datorer och Internet är världsliga ting. Te, däremot...! Jag säger som engelsmannen: "Tack gode Gud att jag inte föddes före teet!" *skrattar* 

En blodig historia

Onsdag kväll 


I kväll tänker jag inte skriva mer än några rader, för jag har gräsansfullt ont i huvudet och är dessutom så trött att det bränner i ögonen... men innan jag går och lägger mig vill jag berätta att mammas besök hos sjukhustandvården har gått bra. Hon är verkligen tapper! Att jag klarade av att vara med kanske rentav tyder på att jag också lyckades uppamma lite mod? För summan av besöket var fyra bedövningsinjektioner och hela övre randraden utdragen *ryser*. Med andra ord kom det att bli en rätt blodig historia innan allt var över. Men mamma var som sagt tapper, beklagade sig inte och var på gott humör efteråt. Det första hon sa när vi kom ut från tandläkaren var att hon ville söka upp en spegel och titta efter hur hon såg ut... vi hade nog båda föreställt oss att munnen skulle se insjunken ut, men det gör den faktiskt inte - är bara lite sned p.g.a. all bedövning. Hur som helst är det skönt att det är över för den här gången. 

Nu sover hon gott... och det tänker jag också försöka göra.

Så hur är man en bra vän?

Senare samma tisdagskväll

Jag vill återkomma till min väns fråga "gör man så när man är vänner?", för den är väldigt viktig. Vad innebär det att vara en god vän? Nota bene, jag har inga svar och jag är absolut inte mer lämpad att försöka ge råd än någon annan. Men jag har mina funderingar.

Att vara vänner måste vara så kravlöst som möjligt - man är vänner för att man vill vara det, inte för att man måste. Det är därför ingen bra vänskap att kräva saker av sin vän, t.ex. absolut lojalitet, att man alltid ställer upp, att man lånar ut pengar e.dyl. Däremot är det väl högst rimligt att man inte lurar, ljuger, skvallrar om, går bakom ryggen eller på andra sätt skadar sin vän. Inte heller är det okej att avslöja sin väns hemlighet om man fått förtroendet att veta den. Ett undantag finns: om vännen skadar andra eller begår brott, för då är man t.o.m. skyldig enligt lag att avslöja detta för myndigheterna. Och jag tror att de flesta av oss är överens om att ingen har rätt att begära av en vän att denne tiger om sådant som är direkt farligt eller rentav begär att vännen deltar själv.

En sak som jag av egen erfarenhet haft anledning att anse som oerhört värdefullt av en vän är att denna finns där när livet blir alltför svårt att tackla ensam (ni vet, uttrycket "that's what friends are for"). Om jag hamnar på sjukhus, får en svår sjukdom eller skada, drabbas av sorg när en familjemedlem dör, utsätts för ett våldsbrott eller av liknande anledning behöver stödet av en vän, hoppas jag förstås att den vännen kommer till min hjälp. Det finns situationer i livet när man helt enkelt blir oförmögen (ligger på sjukhus, är förlamad av sorg etc.) att själv ordna saker - ta hand om familjen, betala räkningarna i tid, sköta sitt hushåll, äta och ta mediciner när man skall o.s.v. - och behöver att någon rycker in och hjälper en med det... och då tror man av lätt förståeliga skäl att familj och vänner skall vilja ställa upp. Det ställer förstås krav på dessa, t.ex. att de reser till den drabbade och stannar ett tag (ett par dagar eller kanske en vecka), vilket innebär att de måste förändra sina egna vardagsliv under en period och kanske t.o.m. dra på sig utgifter (bensinpengar, resebiljett, kostnad för logi om man inte kan bo hos den drabbade o.s.v.), och det i sin tur innebär att personen ifråga tvingas fråga sig själv om den drabbade är värd denna uppoffring. För att rubba sina egna cirklar är förstås en uppoffring; det är obekvämt, sker nästan alltid vid en olämplig tidpunkt och man måste kanske ta ledigt från jobbet eller lämna sin familj ett par dagar. Ändå reflekterar de flesta inte över konsekvenserna utan gör spontant vad som måste göras för att kunna finnas där för en när och kär person, och det värmer mitt hjärta. 

Vänner behöver inte höra av sig till varandra jämt och ständigt, men en relation behöver vårdas för att blomstra. Det tar inte många minuter att slå en signal, skicka ett SMS, posta ett vykort... numera är det lätt att skicka blommor via Internet (dock rätt dyrt, tyvärr) om man vill påminna någon om att man tänker på denne o.s.v. 

Fast det finns en sak som jag skulle vilja varna för, om jag hade den rätten: att man aktar sig för millimeterrättvisa. Livet är inte en våg där skålarna hela tiden skall väga jämnt, och vi har alla olika förutsättningar att styra vår tillvaro. Jag har sett vänskaper gå i graven för att den ena blivit bitter på den andra av orsaker av typen "jag besökte henne, så nu är det faktiskt hennes tur att komma till mig" eller "jag bjöd honom på restaurang, varför bjuder han inte mig på detsamma utan bara på hemlagade middagar?". Det finns människor som först kollar vem som har skickat dem julkort innan de själva skriver och postar sina, eller markerar i sin kalender vilka som kom ihåg dem på senaste födelsedagen innan de grattar en vän som fyller år. Sådana ageranden tycker åtminstone inte jag kan kallas vänskapliga utan baseras på principer om att det skall vara "rättvist" och att båda parter skall "bidra lika mycket". Inte heller är det juste att kontrollera att presenter har kostat lika mycket... sådant brukar dessutom trappas upp, så att gåvorna blir allt dyrare - och åtminstone i vår del av världen blir det ju i regel som att man byter pengar med varandra. Man måste komma ihåg att olika människor har olika bra ekonomi, och pengar får aldrig komma i vägen för en vänskap. Förresten: vänskap handlar väl inte om presenter?

Ytterligare en viktig detalj: om man värderar en vänskap måste man vara öppen för att vännen kan ha väldigt bra skäl till att agera som hen gör, även när det inte är vad man själv vill. Det kan finnas förklaringar som en vän inte vill avslöja ens för sin bäste vän - man kanske skäms, man kan ha avgett ett tystnadslöfte, det kan handla om något som bara rör ens familj, man kan ha varit med om någonting som väcker minnen eller skapar starka känslor. Människor som befinner sig i svåra situationer reagerar ibland annorlunda än de skulle göra i vanliga fall, och det måste en god vän visa förståelse för och kunna hantera. Man kanske får vänta länge på en förklaring eller rentav en ursäkt, om något händer... och i de lägena måste man bestämma sig för om vänskapen är värd det, om man själv är beredd att finnas kvar i relationen ändå.

Det får mig att minnas min allra första arbetsintervju... 1980 sökte jag ett vikariat som kontorsassistent på ett socialkontor och räckte förstås över mina betyg och intyg till chefen när vi sågs. Men hon tog inte emot dem, fixerade bara min blick och frågade rakt ut: "Kan du ta en utskällning om du får en ursäkt och en vettig förklaring när det lugnat ner sig?" Mitt svar blev "ja" och därmed hade jag fått jobbet.

Sist, men inte minst, handlar vänskap om utbyte. Vänner skrattar och gråter tillsammans, de delar åtminstone några intressen, de gör saker tillsammans när de ses och bryr sig om hur den andra har det. Vänner engagerar sig i varandras liv, men försöker inte ta över och styra den andras handlingar, ord och känslor. Vänner ger varandra utrymme, men också närhet. Eller som det stod i ett brev jag fick en gång: "Vänskap är att våga växa sida vid sida utan att vara rädd att växa isär".    

Äldre inlägg

Nyare inlägg