Visar inlägg från november 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Både ja och nej

Torsdag kväll 


Låt mig börja med att uttrycka hur överväldigad jag är över er medkänsla och vilja att hjälpa mig, som jag mötts av sedan jag bloggade senast. Tack mina älskade vänner, ni betyder så innerligt mycket för att jag skall göra mitt bästa för att fortsätta kämpa! Och ni säger mig att livet inte är nattsvart... Gud välsigne er allihopa!

Någon frågade om jag mår bättre nu, och mitt svar måste bli både ja och nej. Egentligen mår jag definitivt lika dåligt som då jag skrev mitt förra inlägg, och även om jag inte är suicidal i ordets rätta bemärkelse eftersom jag faktiskt inte tänker begå självmord - jag vill ju leva, bara inte ha det så här! - så är det fortfarande ett faktum att jag kan sorteras in under ett begrepp som beskriver känslan att vilja krypa in under en sten eller gömma mig långt ute i skogen där varken borgenärer eller myndigheter kan hitta mig. Det är ju bara det att det inte finns någon sådan sten, eller plats, att fly till. Och att försöka med något dylikt är att smita ifrån sitt ansvar. Känslor är en sak, förnuftet en annan.

Skriver inte mer i kväll, om ni ursäktar. 

Självmordstankar

Fredag eftermiddag 


Förlåt så jättemycket att jag skräms nu... men jag är tvungen att få skriva av mig det här, klarar inte av att gå här hemma och bära på det alldeles ensam. Ta det för vad det är, och få inte panik. Jag begär inte heller att någon skall lösa mina problem... jag bär ansvaret själv, och det är min sak att ta itu med dem.

Det är bara det att det här ansvaret är så fasansfullt tungt, och jag har burit det alldeles ensam så väldigt länge...

I natt var jag suicidal. Ja, det är sant. Jag satt t.o.m. och i huvudet formulerade ett brev till mina syskon där jag skrev varför jag tagit beslutet att begå självmord. Berättade att jag inte klarar av ekonomin, att jag inte klarar av att sälja huset p.g.a. bankens attityd, att jag inte klarar av att berätta för mamma att jag inte klarar av att ta hand om henne på det sätt hon behöver och har rätt till.

Jag sov inte en blund på hela natten, låg bara och mådde väldigt, väldigt dåligt. Först vid 7-tiden i morse slocknade jag, och sedan hade jag följande dröm.

Jag drömde att jag kontaktade en gammal vän, en kille jag inte har träffat på decennier men som jag litade på tyckte tillräckligt mycket om mamma för att vilja ta hand om henne. För honom berättade jag att jag tänkte begå självmord, men jag ordnade också på något sätt att han inte skulle kunna hindra mig. Så tog jag massor av tabletter, plockade fram en laddad revolver som jag hade köpt illegalt dagen innan och började vandra mot havet. Det var snö på marken, men jag gick som en robot mot stranden - fast besluten att hinna ända ut i vattnet innan tabletterna började verka. När jag nått strandkanten började jag bli vinglig och väldigt trött, det kändes som om jag ville lägga mig ner och sova, men i stället vadade jag ut i vattnet och kämpade för att komma så långt ut jag bara kunde, helst så att jag inte längre bottnade. Där skulle jag skjuta mig och sedan, ifall jag överlevde skottet, drunkna p.g.a. att jag var så totaldrogad. Killen jag hade pratat med följde efter mig, men var så långt efter att han inte skulle hinna fram i tid innan jag sköt mig...

Och så vaknade jag av telefonen. Det var MAVA som berättade att mamma inte kan andas utan syrgas, så hon får inte komma hem utan har flyttats över till njure. Och det är väl egentligen rätt bra att hon är kvar där när jag mår på det här viset. Måste rycka upp mig och försöka tänka, tänka... för jag kan ju inte överge mamma och djuren, och egentligen vill jag absolut inte dö - jag vill bara inte ha det så här och orkar inte kämpa längre.

Vintertassar på bilen

Torsdag kväll 


Flera jag känner som bor i stockholmstrakten ryser så det syns när jag berättar om hur vi grannar umgås här i området... i Stockholm med omnejd är det sällsynt att grannar umgås, och många är misstänksamma när en granne visar sig hjälpsam... vad vill hen egentligen? Kommer jag att hamna i skuld till den här personen? Skall hen springa här titt som tätt i fortsättningen, och dessutom förutsätta att jag besöker hen och är lika hjälpsam? Grannars intresse tas mera som att "folk lägger sig i" och "spionerar" än som medmänskligt utbyte av sällskap och hjälp... och intressant nog är det särskilt människor som förut bott på små orter som mest hyllar storstadslivets anonymitet. Det gör mig sorgsen att tänka på vilka tråkiga erfarenheter de måste ha, eftersom jag själv bara haft glädje och stöd av att umgås med mina grannar här. De har blivit goda vänner, och de finns där när jag behöver dem... för mig är det en trygghet, ett socialt skyddsnät, och inte ett dugg påträngande. Ni som följer min blogg vet nog exakt vad jag menar *ler stort*.

Idag ringdes det fram och tillbaka mellan KSS, hemsjukvården och mig angående mamma. Först var budet att mamma skulle få komma hem efter dialysen, sedan ville de att hon fick vila några timmar innan hon åkte hem och sist beslöts det att hon blir kvar till i morgon. Det är bra att de ser hur medtagen hon blir av dialysen, och MAVA hade samarbetat med njure just om den saken så jag undrar om vi kanske får se förändringar framöver - kanske kortare dialystider?

Plötsligt ringde Alexandra och meddelade att hon hade fått tag i en man som var villig att hjälpa mig skifta däcken. En stund senare kom Daniel och Alexandra hit, hjälpte mig att lasta vinterdäcken i bilen och guidade mig till en gård i närheten av Ålön (strax utanför Gullspång) där en trevlig kvinna och en äldre man (de var grannar till varandra och kvinnan är god vän till Alexandra) väntade. Jag hade knappt hunnit ur bilen förrän de satte igång att skifta däck, och när jag efteråt frågade vad de ville ha betalt för denna fina service blev svaret: "Köp godis åt din hund - den ser ut att behöva det" (sagt med ett leende, apropå att Belle är smalare än de flesta andra jyckar häromkring - hihi!). Tror någon att det skulle hända i Stockholm?!?

När allt var klart skjutsade jag Maria till Töreboda, där hon behövde få hämta sina nya glasögon, och väl hemma igen bjöd Alexandra och Daniel på middag med efterföljande fika. Det kändes fint, jag kopplar alltid av så bra hos dem och får släppa tankarna på mina egna bekymmer ett tag... så det tog ett tag innan jag drog mig hem för att hänga tvätt och ta hand om mina djur. Nu sitter jag här i soffan och dricker te, slötittar på TV och grunnar på om jag skall krypa i säng tidigt eller starta ett datorspel... förmodligen lägger jag mig, för i morgon kommer förhoppningsvis mamma hem!

Och så var det dags igen

Onsdag kväll 

Det finns sådant man absolut inte vill starta sin dag med... som att vakna av att telefonen ringer, och den som är i andra änden säger "Hej, Carina, det här är - - på akuten i Skövde". På ett ögonblick var jag klarvaken och lyssnade till resten av hennes besked, som handlade om att mamma hade svimmat på "gåskolan" och förts över till akuten där de som bäst tog prover, gav syrgas och försökte få upp hennes låga blodtryck med dropp. Och så kom det: "Kan du komma hit, helst så snart som möjligt?" Jag förklarade att jag inte har hunnit få däcken skiftade på bilen (vid det laget hade jag sett att snön yrde utanför fönstret), men sjuksköterskan i telefonen lovade att skicka en taxi som sjukhuset skulle betala. När vi hade avslutat samtalet, skyndade jag mig att ringa Alexandra och Daniel, som genast lovade att komma och hämta Belle, och så kom jag i mina kläder, åt en snabb frukost och packade mammas sedvanliga "survival kit": CPAP:en, medicinerna, insulinpennorna och diverse hygienartiklar. Så ringde jag till hemvården och berättade vad som hänt.

En halvtimme efter samtalet med akuten anlände taxin och vi tog oss till Skövde genom blötsnö som allt mer övergick i regn. Taxikillen körde mycket bra och jag satt och slumrade i passagerarsätet till vi kom fram till akuten, där jag gick rakt genom väntrummet in till den del av akuten som hade hand om medicinfallen (akuten består av två korridorer - en för medicin och en för kirurgi - som är sammanknutna med en gemensam personalstation) och hittade mamma nästan direkt. Då hade provresultaten kommit och visat att allt var okej, blodtrycket hade stabiliserat sig och mamma var mest bara medtagen. Personalen berättade att de efter noggranna undersökningar kommit fram till att mamma antagligen hade blivit överansträngd av att stå upp under "gåskolan", men för säkerhets skull ville de lägga in henne på MAVA och göra fler tester. Det är en av alla de saker jag tycker om med KSS - att de är så noggranna och inte lämnar något åt slumpen! Strax efter kom personal från MAVA och hämtade oss, och mamma fick ett fint enkelrum med lyft i taket. När jag packade in hennes saker i skåpet upptäckte jag ett "hölster" jag inte hade sett förut... det var protesen, som mamma berättade att "gåskolan" skickat med för att hon skall kunna börja träna så smått på Amnegården i samband med dagvården (där finns förstås sjukgymnaster som skall ha ansvaret för träningen) och därmed slippa resorna, som de tror tröttar ut henne redan innan gångövandet... och det låter ju vettigt, förutsett att det inte förstör dagvårdsdagarna för henne. För dagvården är viktig, lika viktig som dialysen, för att mamma skall må bra. 

När mamma var ordentligt installerad och hade somnat gott i sin sjuksäng, ringde hennes ansvariga sjuksköterska efter en taxi åt mig - återigen på sjukhusets bekostnad. En trevlig kvinna hämtade mig vid stora entrén och under den regniga resan hem pratade vi om allt möjligt, nästan som om vi kände varandra. Hon gav mig också en verkligt hjärtevärmande komplimang när hon sa att jag hade lyst upp hennes dag och att hon gärna hade kört mig varje dag... rart, inte sant? Men taxiresor är ju definitivt ingenting jag brukar göra... och så snart jag fått däcken skiftade på bilen kör jag själv igen. Jag lär dock inte glömma henne, för det var verkligen en givande stunds samtal... vet ni, jag tycker ofta att man pratar som bäst när man sitter bredvid varandra i en bil. Kan det vara för att man inte befinner sig ansikte mot ansikte?

Från taxin gick jag över till Alexandra och Daniel, som väntade med god middag och trevlig samvaro. Jag blev kvar där en stund och fikade efter maten, men sedan tog jag Belle med mig och gick hem. Vid det laget var jag så trött att jag nästan inte kunde tänka längre... men jag ordnade kvällsvard åt ungarna och te åt mig själv, och sedan blev jag sittande i soffan och tittade på TV i flera timmar.

Å, Michelle ringde när jag var på väg hem och berättade att sömmerskan rapporterat att betalningen hade kommit och att Belles vintertäcke var på väg med posten. Skall bli roligt att få det!       

En lågmäld dag

Sen tisdagskväll 

Vi har haft en mycket stillsam dag idag, mamma och jag... mamma hade ont i magen när hon kom hem från dialysen och orkade inte med sig själv särskilt bra, så vi fick bädda ner henne och hemtjänst var här tre gånger för att hjälpa henne med toalettbestyren. Själv hade jag fortfarande huvudvärk, även om migränen hade tonat ner ordentligt, så jag tog tillfället i akt att ta det lugnt, jag också. Har visserligen - som vanligt, höll jag på att skriva - diskat, tvättat och donat med golven... men i övrigt har dagen mest handlat om upphängning av en stjärna i mitt sovrumsfönster, läsning och promenaderna med Belle. 

Och så har jag förstås gjort det mest ångestframkallande jag vet: betalat räkningar. Känslan efteråt är tyvärr allt annat än lättnad, vilket jag önskar att det vore... i stället känner jag mig ohyggligt misslyckad, fattig och förtvivlad över att aldrig få det att gå ihop ens någorlunda. Jag antar att det tar ett tag innan jag märker i min ekonomi att kostnaderna för huset gått ner betydligt sedan jag sagt upp både det kommunala avtalet (avlopp, sophämtning m.m.) och elavtalet med Fortum... och så snart jag får svar på mitt brev till Nordea hoppas jag kunna gå vidare med husförsäljningen. Om de säger ja, vill säga. Ett lån vill de inte ställa upp på, det har jag redan fått veta... men nu har jag vädjat till dem om en nedskrivning av det befintliga lånet till 170.000 kronor, d.v.s. samma som den summa jag blivit erbjuden för huset, så att det skall gå jämnt upp vid en försäljning. Annars sitter jag vackert här med ett hus som inte får säljas förrän jag har betalat ner bolånet - och det kommer att ta flera år. Nåja, jag skall inte tänka för mycket på det nu när jag just skall krypa i säng...

En skön dusch har jag i alla fall unnat mig, och sängen är nybäddad när jag kryper ner i den. Sådant betyder mycket för välbefinnandet! En stor mugg hett te har jag också precis fått i mig, så nu tänker jag försjunka i boken "Det svenska julbordet - rötter, riter, rätter från år 1000 till 2000" av Christina Fjällström och Håkan Liby. Mathistoria är intressant, tycker jag! Över huvudtaget tycker jag om att läsa hur människor levt och haft det i olika tider och sammanhang, precis som jag gillar att läsa dagböcker av och biografier om alldeles vanliga människor. Man lär sig så mycket om sig själv och sina medmänniskor på det viset - och jag tror att det håller hjärtat öppet för andra, om ni förstår vad jag menar.

Nå, som avrundning skall jag väl berätta att mejlen fungerar igen... men Facebook visar fortfarande upp en blank sida när jag försöker logga in där. Jag misstänker att det beror på att en app jag använde - Facebook Gameroom - efter en uppdatering slutade att fungera, och nu kan jag inte avinstallera den eftersom det kräver att jag går in på Facebook *suckar*. Skall se om jag inte kan få hjälp av någon med detta endera dagen... men ärligt talat kan jag leva utan Facebook, som ni vet, så det känns inte direkt högprioriterat för mig.

Dags att släcka ner och dra mig tillbaka till min kammare, kära vänner. Nattinatti!


PS. För den som undrar, har det - tack vare Michelle, den raringen - löst sig med Belles vintertäcke. Om ni till äventyrs har följt "dramat" i kommentarerna, där sömmerskan i fråga försökte få tag i mig, och jag inte kunde kontakta henne, menar jag. DS.

Äldre inlägg