Visar inlägg från oktober 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Middagsgäster

Måndagskväll 


Det är märkligt att man kan gå igenom de mest varierade svårigheter med någorlunda jämnmod... men när man blir förkyld, tröttnar man på läget inom ett dygn. Jag har bara mått visset sedan igår och är redan sååå trött på att må så här. Beror det på att förkylningar framför allt sitter i och kring huvudet? Alltså, att i stort sett alla symptomen är kopplade till näsan, bihålorna, öronen och halsen... det får en att känna sig eländigt ynklig av något som egentligen inte är något att göra särskilt mycket väsen av *suckar*. Eller så handlar min deppighet om att jag är rädd att smitta mamma, eller att personalen på hennes avdelning ber mig att inte komma och hälsa på därför att jag kan smitta andra patienter (eller dem själva). Måste ringa dem i morgon och höra vad de tycker.

Nåväl, trots mitt eländiga huvud har jag haft fullt upp idag. Först packade jag disk- och tvättmaskinerna och startade dem, sedan fick bakmaskinen också börja jobba och efter det gjorde jag ren bänkarna, vek tvätt och pratade i telefon med kronofogden som ringde för att höra hur jag har det och hur det går med försäljningen av huset. Jag hade knappt lagt på luren då Alexandra och Daniel dök upp, och när vi precis satt oss till bords med fika kom också Maria på besök. Vi började prata om målningen av de två lagerhyllorna i köket och plötsligt blev det bestämt att vi skulle gå ut i källaren (på en plats vaktmästaren har låtit oss hålla till på) och få grundmålningen gjord... jag tror inte det tog mer än tio minuter så var hyllorna utburna, byggplast utbredd på golvet så att vi inte skulle spilla färg och målningen igång. Isses, när de här människorna bestämmer sig för något går det undan, vill jag lova!

När vi var klara delade vi upp oss - de andra gick hem för att byta kläder och dona med lite de behövde göra, medan jag gick hem till mig och ställde mig att grädda en försvarlig hög pannkakor. Maria kom snart tillbaka och hjälpte mig att vispa grädde, och så ställde vi fram lingonsylt, äpplemos m.m. samt dukade fint vid köksbordet så att allt var klart lagom när Alexandra och Daniel kom tillbaka. Sedan lät vi oss väl smaka, och jag hoppas innerligt att de andra tyckte det var lika gott som jag tyckte. Själv blev jag så mätt att magen stod i åtta hörn, minst! Och djuren älskade att få grädde att slicka i sig efteråt...

Nu får vi se hur jag mår i morgon, och om mina vänner orkar med en målningsomgång till. Annars får jag förstås göra det själv - det är ju mina hyllor, och därför mitt jobb. Först skall jag dock se till att sova gott och länge, så att jag förhoppningsvis snart är piggare igen.

Sniff, snörvel

Sen söndagskväll 


Jahaja, då har man gått och blivit förkyld igen *suckar djupt*. Som om det inte räckte med att jag är trött och har omväxlande huvudvärk eller migrän oftare än vanligt... men jag skall inte klaga, för det finns betydligt värre saker att drabbas av. Det mesta fungerar ändå rätt bra, och det vill jag vara tacksam för!

Mamma mådde betydligt bättre idag, satt i matsalen och åt lunch när jag kom och ville absolut kröna det hela med ett gott fika direkt efter. Så det passade ju bra att jag hade med mig en påse bullar som Daniel och Alexandra hade bakat! Vi ordnade också så att mamma kan använda sin nya telefon, dels med hjälp av hörlurar hon fått låna av Maria och dels med högtalare i telefonen - fast personalen undrade nog vad vi höll på med, när jag stod ute i korridoren och talade i telefon med mamma som satt i matsalen precis intill *skrattar*. Nåväl, när allt fungerade som vi ville, la vi undan telefonerna och tog en promenad inomhus i de långa korridorerna på sjukhuset... vi har en "slinga" vi går, där de olika sjukhusdelarna hänger ihop via korridorer, och på vägen passerar man olika mottagningar m.m. som vi pratar om när vi ser dem. Idag skojade vi om att vi först skulle besöka badavdelningen och skrubba oss ordentligt rena, varefter vi skulle titta in på operationsavdelningen och fråga om vi fick titta på under någon av deras operationer... för er som blir alldeles förskräckta nu, understryker jag att det som sagt bara var ett skämt. Vi är lite morbida i vår familj, troligen för att vi gått igenom så mycket jobbigt och behöver balansera upp det med skratt. Vilket må vara oss förlåtet! Hur som helst, när vi kom tillbaka till njuravdelningen var det precis lagom för mamma att lägga sig att vila en timme innan kvällsvarden skulle serveras... så jag kramade om henne och sa hej då, och sedan åkte jag hem hit till den stora lyxen att kunna sätta mig till dukat bord hemma hos Alexandra och Daniel, där Belle vistats medan jag var i Skövde. Som vanligt var maten mycket god! Liksom fikat efteråt.

Jag tror att klockan var närmare 20 när jag äntligen slet mig från sällskapet och tog Belle med mig hem för att ge djuren sin kvällsvard. Efter det fixade jag te och satte mig att spela ett datorspel jag hade laddat ner från "min" spelsajt  Big Fish Games (där jag varit medlem i ganska många år nu) igår kväll... jag behövde den avkopplingen, något som avskärmade mig från jobbiga tankar m.m. en stund. Eftersom de där spelen tar flera timmar att spela till slut, blir jag förstås inte klar i kväll... men det gör ingenting, jag spelar klart en annan kväll. 

Nu är det tedags igen, och sedan tänker jag gå och lägga mig.

Akut utryckning i höstmörkret

Sen lördagskväll 

Jag sov underbart natten till idag - länge och ostört. Sedan tog Belle och jag en avkopplad skogspromenad i det vackra vädret innan jag började ta itu med diverse sysslor här hemma. Körde igång bakmaskinen, tvättade och hängde tvätt, plockade undan sådant som hamnat på fel ställe (ungarna hämtar saker i återvinningskassarna och drar omkring med i rummen - hihi!)... och på eftermiddagen blev Belle och jag bjudna på gott kaffe och nybakade bullar hemma hos Daniel och Alexandra. Mycket trevligt! 

Så småningom återvände jag hem för att ta itu med dammsugning och svabbning av golven. Då ringde mamma och var så förvirrad i telefon att jag blev alldeles ställd... och en bit in i samtalet bad hon mig att genast komma för att hjälpa henne. Med vad sa hon inte, men jag var vid det laget så orolig för henne att jag snabbt ordnade så att Belle fick vara hos Daniel och Alexandra medan jag skyndade iväg till KSS. Alexandra i sin tur "larmade" Maria, som tog sig an katterna - vi är verkligen välsignade med underbara människor här i huset! Och jag erkänner att jag körde väl fort till Skövde, men väglaget var bra och trafiken stillsam så jag har inte dåligt samvete.

Mamma var ledsen, rädd och verkade må mycket dåligt när jag kom upp till avdelningen, så jag bad personalen kolla om hon hade feber m.m. Det visade sig att mammas blodtryck var väldigt lågt och hon syresatte sig lite för dåligt... men efter att vi hade lutat sängen (höjt fotänden och sänkt huvudänden), satt på henne syrgasgrimma med 2 liter syrgas och fått henne att dricka saft och kaffe, mådde hon betydligt bättre. Dessutom satte sig kvällens ansvariga sjuksköterska ner hos oss för att berätta precis vad de vet respektive inte vet om mammas hälsotillstånd i nuläget, och när mamma hörde att hon inte har någon infektion i hjärtat/pacemakern, lugnade hon ner sig och blev på gott humör. Tänk, det var det hon hade oroat sig för hela tiden! Själv blev jag lugnad av att det inte heller handlar om att hon åkte hem för tidigt efter förra vändan (det bevisar proverna de tagit - den bakterien är helt försvunnen), utan att de tror att det är en kraftig urinvägsinfektion som spökar... nu väntar de på en sjudagars blododling som blir klar på måndag eller tisdag, och till dess får hon ett bredspektrum-antibiotika i injektioner två gånger om dagen för att hålla de flesta sorters bakterier stången.

Jag stannade i två timmar, lite drygt, och när jag gick var mamma lugn och trött så hon skulle sova. Personalen lovade att hålla koll hela natten och regelbundet läsa av blodtrycket, så jag kände mig inte särskilt orolig när jag åkte hem. Väl här i Gullspång gick jag först till Maria och tackade för att hon tagit hand om katterna och sedan till Alexandra och Daniel där jag också uttryckte min tacksamhet och hämtade Belle. Givetvis frågade jag om de var fortsatt inställda på att ha henne i morgon så att jag kan besöka mamma, och de svarade att de självklart ställer upp. Visst är jag lyckligt lottad som har så många änglar omkring mig!

Nu skall jag strax krypa till sängs... vet ni, jag gillar vanligen inte det här med att ställa om klockan hit och dit, men just i natt känns det verkligen lägligt att "få" en timmes extra sömn. Och dammsugningen kan vänta till i morgon.

Lite lugnare idag

Fredagskväll 


Efter att ha träffat mamma idag känner jag mig lugnare - hon var visserligen trött, men hade fin färg i ansiktet och andades lugnt utan syrgasstöd. På gott humör var hon också, för läkarna springer hos henne hela tiden och hintar att hon kanske rentav kan få komma hem på tisdag i nästa vecka... det känns lite konstigt, för jag har inte hört om ett enda provsvar och vet varken vad hon har drabbats av denna gång eller vilken behandling hon får annat än att hon har en infart i högerhanden vilket tyder på att hon får injektioner med antibiotika igen. Ni tycker kanske att jag borde ha frågat mamma eller personalen... men faktum är att jag under mina besök har velat vara vid mammas sida och samtala om sådant som rör oss själva, vårt gemensamma liv och den framtid vi båda hoppas att vi har åtminstone några år till. Jag har den här gången gått in för att låta vården sköta allt det medicinska, medan jag fokuserar på att få mamma att må bra i psyket och själen, hålla hennes huvud i trim och ingjuta hopp och framtidstro... så de enda signaler om hur det går för henne rent fysiskt just nu utläser jag främst i hur hon ser ut och vad hon själv uttrycker om sitt mående.

Därför blev det en glad överraskning för oss båda att ett paket som Alexandra skickat med som gåva till mamma visade sig innehålla ett Yatzy-spel. Tankeutmaningar är vad vi gillar allra bäst!

Apropå detta, berättade jag för mamma hur natten till idag hade varit och till min förvåning sa hon att ungefär samtidigt hade hon haft en kris med hjärtklappning och bröstsmärtor! "Ett tag trodde jag faktiskt att jag skulle dö" sa hon... och vi häpnade när vi insåg att det varit just då jag mådde som sämst här hemma. Är vi så symbiotiskt kopplade att vi känner av varandra på en sådan nivå?!? Jag har aldrig riktigt trott på det där att människor kan "läsa varandras tankar", men det här kändes långt ifrån som någon slump, om ni förstår vad jag menar... och den känslan förstärktes när mamma senare frågade om jag nyligen drömt att jag gifte mig. Jag svarade att jag bara den senaste veckan haft två sådana drömmar, och då log hon: "Jag också. Att du gifte dig, alltså". Dessutom visste hon med vem, trots att jag inte ens berättat drömmarna för henne. Det finns stunder när verkligheten är märkligare än dikten, om jag tillåts travestera uttrycket.

Ytterligare en sak gjorde att jag mår bättre nu än i natt. Jag hade tagit med mig mammas hörlurar med mikrofon att använda till telefonen samt hennes bärbara DVD-spelare med en bunt filmer att titta på... men när jag försökte installera dessa saker hos henne visade det sig att mikrofonen på hörlurssladden är trasig och att DVD-spelarens motor har givit upp. Det gjorde mig modfälld, eftersom mitt syfte var att underlätta hennes vardag och göra tillvaron lite mindre tråkig under sjukhusvistelsen... men mamma skrattade bara och tackade för att jag tagit med serietidningar! "Det andra är inte så viktigt" konstaterade hon "tidningarna blir jättebra sysselsättning". Inte heller ville hon behålla den här datorn, utan sa åt mig att ha den hemma. Så det är den jag skriver det här blogginlägget på.

Medan jag var i Skövde, tog Alexandra och Daniel hand om Belle. När jag kom hem igen väntade alla tre på mig, vi lastade in Belle i sin bur i bilen och sedan skjutsade jag mina fina hundvakter till Alexandras mammas gård i Södra Råda där de skulle tillbringa kvällen. Belle underhöll oss med italiensk opera nästan hela vägen och Alexandra tog tillfället i akt att med sin smartphone banda härligheten - hihi! Skall kolla om hon lagt ut ljudfilen på FB lite senare... och har ni hört ylandet, vet ni nu hur det brukar låta i bilen när vi åker till Västerås eller Stockholm. Lyckligtvis sover hon oftast under hemresorna, det lilla livet...

Nu sitter jag och vilar i vardagsrumssoffan och tittar på ett TV-program om intelligens och hur vi använder hjärnan för problemlösning, medan diskmaskinen arbetar i köket och alla djuren ligger och slappar på olika håll i lägenheten. Jag hoppas få sova gott i natt, så att jag orkar städa i morgon... och så vill jag köra bakmaskinen, så att jag har bröd och slipper köpa. Ekonomin är alldeles väldigt otrevlig just nu, men jag tänker härda ut och försöka få ordning på saker och ting under veckan som kommer. Det är sista veckan innan deadline går ut för spekulant nr 1 också.

Å, en sak får jag inte glömma: jag har fått tag i Coffee Drops!


Skrivet senare samma kväll:

Eftersom jag knappt sov något alls natten till idag, tänker jag unna mig en låååång sov-morgon i morgon. Hoppas att telefonen håller sig tyst! P.g.a. att mamma ligger på sjukhus behöver jag ha telefonen liggande på sängbordet (något jag annars gärna undviker för att inte bli väckt av att någon ringer)... men, som sagt, förhoppningsvis ringer ingen. Särskilt inte från sjukhuset. No news is good news!

Om jag orkar, skall jag städa i morgon - samt göra några långkok att frysa in till mamma kommer hem. En riktig hemmadag är nog precis vad jag behöver... en dag jag får styra över själv, och ta saker och ting i min egen takt. Det behöver djuren också, tror jag, eftersom de fått finna sig i att matte flänger omkring alldeles för mycket den senaste månaden. För att inte tala om hela våren och sommaren! Det är dags för matte att hålla sig hemma mer och finns där för sina småttingar...

Vaknade med ångest

Natten mot fredag 

För en stund sedan vaknade jag kallsvettig med hjärtklappning och en intensiv ångest... jag hade haft en dröm, men minns inte vad den handlade om - bara att den hade väckt en så djup fasa inom mig att jag nästan inte kunde andas. Tänk om mamma dör?

Missförstå mig rätt - det är klart att mamma dör någon gång, ingen människa lever i evighet på den här sidan om Kristi Löfte. Precis som att vi alla måste dö för att nå Det Eviga Livet. Döden som sådan skrämmer mig inte ett dugg... men att mista henne nu, när vi kämpat oss igenom så mycket och vunnit så många segrar mot infektioner, hjärtsjukdom, njurkollaps och andra farligheter... tanken är alldeles för smärtsam och ångestskapande för att jag skall kunna tackla den. Särskilt inte mitt i natten! Man känner sig av någon anledning alltid som mest sårbar på nätterna... kanske för att det är svårare att nå hjälp så här dags? Eller i alla fall krångligare. Samtidigt har jag alltid tyckt att nätterna är tryggare än dagarna, eftersom man inte kan nås av räkningar, problemskapande händelser o.s.v... d.v.s. sådant som brukar få mig att må dåligt. Migrän kan jag tackla, de flesta sjukdomar också - men ekonomiska bekymmer knäcker mig fullständigt. Jag hatar pengar.

Hur som helst, nu sitter jag här och vågar inte somna om. Tanken på att mista mamma skrämde upp mig bortom ord... och jag inser att jag också skräms av den egoistiska undran vad det blir av mig när hon är borta. Inte så att jag inte överlever rent fysiskt - alla överlever sina föräldrars död på något märkligt vis, precis som föräldrar överlever att de mister ett barn och älskande överlever att de mister den de älskar - fast ärligt talat begriper jag inte hur! Vi människor är fantastiska i vår anpassningsbarhet och förmåga att uthärda och gå igenom praktiskt taget vad som helst... krig, pogromer, övergrepp, förlust... på något sätt "samlar livet ihop kjolarna och går vidare". Men, som sagt, hur?!? 

Jag har gått igenom ett slags katharsis när jag blev så sjuk att jag inte längre kunde jobba och därmed tvingades omformulera hela min självbild, min framtid och vem jag skulle vara nu när jag inte kunde identifiera mig genom mitt yrke. Det tog över tio år och medförde mycken smärta, ångest och sorg. Om mamma dör, måste jag gå igenom alltsammans igen... för i nuläget är min viktigaste uppgift (i mina egna ögon) att finnas till för hennes och för djurens skull. Och det mesta av min dag går till att sköta dessa uppgifter, se till att vardagen fungerar för dem (och givetvis också mig). Men jag kan inte se mig själv utan detta! Alltför mycket tid skulle lösgöras och bli innehållslös... jag är rädd för att bara bli sittande här, mer eller mindre apatisk, utan att kunna ta mig för annat än det som får djuren och mig att överleva fysiskt. 

De flesta som förlorar sina föräldrar har ändå en partner och kanske också barn... men jag blir (om mamma dör) alldeles ensam här hemma. Samtidigt som jag skriver detta, skäms jag... för jag har också flera vänner som mist bägge sina föräldrar och som lever vidare ensamma, utan familj, utan att gå under. De finner mening i sin tillvaro - var skall jag finna min?

Och så kommer en sådan där idiotisk, barnslig, fullständigt urbota fånig tanke: tänk om jag gör något bra: skriver en bok, skapar ett konstverk, åstadkommer skillnad i samhället... vem skall jag dela den glädjen med om mamma är borta?

Natten gör verkligen konstiga saker med ens tankevärld.

Äldre inlägg