Visar inlägg från september 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Krax, krax

Fredagskväll  

"Var har du gjort av din röst?" frågade en av hemtjänstdamerna när jag bara fick ur mig ett ynkligt kraxande som hälsning. Jag lyckades väsa att den förmodligen har försvunnit i sovrummet eftersom jag vaknade i detta eländiga skick. För om det ändå bara vore rösten! Men det är värkande bihålor, en sårig hals och en rinnande näsa också - samt förstås den allerstädes närvarande huvudvärken. 

Och jag som skall till Stockholm i morgon för att delta i samfundets årsmöte! Jag ringde till biskopen och frågade hur jag skulle göra - ville han att jag kommer ändå, eller skulle jag stanna hemma för att undvika risken att jag smittar ner hela gänget? Han bad mig komma, eftersom alla ombud behövs för att valen skall bli giltiga (vi måste vara ett visst antal för att uppfylla kraven i stadgarna)... så nu kom vi överens om att jag dyker upp på själva mötet, men sedan försvinner igen. Resten av helgens aktiviteter får klara sig utan mig... och de gör de, utan tvekan; det är jag som förlorar på det hela eftersom jag går miste om tre underbara gudstjänster (Läkegudstjänst och Välsignelseandakt på lördagen samt Pontifikalmässa på söndag). Å andra sidan har Gud aldrig fel - när jag blir sjuk brukar det bero på något... varje gång jag måst inställa något, har det visat sig vara en dold välsignelse av en eller annan orsak.    

Saknar jag något?

Natten mellan onsdag och torsdag  

En god vän frågade i ett mejl idag om jag saknar något av huslivet nu när jag bor i lägenhet. Jag grunnade på det ett tag... och kom fram till att ja, det finns faktiskt ett par saker som blivit en smula till det sämre. Framför allt kan jag inte köra vare sig disk- eller tvättmaskin så här dags på natten... och så får jag påminna mig själv om morgnarna när jag stiger upp att ta på mig en tröja eller liknande innan jag passerar något av våra fönster, eftersom folk kan se mig. Jo, en liten detalj till: när vi flyttade in, stod det ett vitt högt skåp i mitt sovrum som jag inte vill ha och som dessutom är trasigt invändigt. Hade jag bott i huset, hade det skåpet hamnat på tippen för länge sedan... nu måste jag fråga hyresvärden vad jag skall göra med det, och eftersom jag har så dåligt minne missar jag alltid att nämna skåpet varje gång jag pratar med fastighetsförvaltaren. 

Men annars saknar jag ingenting av mitt gamla liv - känner bara vemod och har lite svårt att läsa gamla blogginlägg m.m. från den tiden än så länge. All ångest och förtvivlan som jag upplevde de sista åren är för mycket att tackla nu efteråt... det tar nog ett tag till innan jag har "sorterat färdigt" och kan se dem som erfarenheter, minnen och förgångna upplevelser. Och framför allt tror jag att jag måste bli av med huset helt och fullt... men spekulanten har inte ringt tillbaka än, och jag är orolig för att ringa honom eftersom han då kanske känner sig pressad och hoppar av. 

En liten påminnelse om våren och alla resor mellan huset och lägenheten fick jag idag när jag hjälpte Alexandra och Daniel att hämta ett skåp hos hennes mamma och köra hit det till deras lägenhet. Daniel följde med och bar, medan Alexandra gjorde i ordning i rummet där skåpet skulle stå... och även om jag inte sa något, för de har ju inget med den saken att göra, påminde bärandet mig om mitt eget flyttande och stökande. Det gav mig huvudvärk, måste jag erkänna... men samtidigt kändes det bra att få hjälpa till, för de hjälper mig med så mycket och jag ställer gärna upp när jag kan. Särskilt när det bara handlade om en tur till Södra Råda och tillbaka! 

Och här har ni en av de saker som blivit alldeles väldigt bra med flytten hit: numera är jag inte ensam om allting, utan kan få - och får! - hjälp när jag behöver det. Grannsämjan är sannerligen god här, och det uppskattar jag bortom ord mycket. Det är en lättnad att ha någon att vända mig till här på orten, någon som inte tänker två gånger utan direkt ställer upp... livet har på det viset blivit oändligen mycket lättare. I huset var det bara mamma och jag, samt hemtjänsten. Här har vi både sällskap och hjälp inom räckhåll. 

Hösten har hunnit en bra bit nu... löven täcker gräsmattorna och träden sprakar av färg. Men det är inte alls kallt - tvärtom har vi en fin sensommarvärme om dagarna som gör promenaderna extra njutbara! 

Rensat svamp

Tisdag, sent på kvällen  

Igår kväll kom Alexandra och Daniel över med en riktigt fin gåva: de hade varit i skogen i flera timmar och plockat en hel del svamp, både gula kantareller och trattkantareller, och nu ville de ge oss alltihop! Eftersom det redan var rätt sent på kvällen spred jag ut svampen på en tidning och la en annan tidning över så att den skulle klara sig över natten (vilket den gjorde)... men idag satte Maria och jag oss vid köksbordet och rensade all svampen, varefter jag torkade trattisarna i ugnen och skar hälften av de gula kantarellerna i lagom bitar för en omelett till mamma som kvällsvard. Hon älskade den! Så hon har redan beställt en till i morgon kväll också. Trattisarna skall vi dock skänka till en person som älskar sådana men inte kan plocka själv... men först måste de bli knastertorra så att de går att lägga i en ask och posta. Till vem, tänker jag inte avslöja nu - det skall bli en överraskning för vederbörande, och jag vill inte riskera att hen får veta det i förväg.

Att komponera en riktigt god omelett till mamma fick mig att hitta tillbaka till inspirationen, och nu är jag sugen på att laga mat igen. Vilket ju är väldigt bra affärerna har så bra priser på rotfrukter och grönsaker! Och höstmarknaderna börjar rada upp sig... den första är i Åtorp nu på lördag, men då skall jag ju till Stockholm för att delta i samfundets årsmöte, så jag siktar i stället in mig på den 21 oktober då det är marken här i Gullspång. Då skall vi försöka ordna så att mammas transport hem går till torget så att hon kan vara med när hon kommer hem från dialysen... och förhoppningsvis mår hon lite bättre än hon gjorde när hon kom hem idag, för då var hon så vissen att vi fick larma hemtjänst och få henne nerbäddad praktiskt taget direkt. Stackars mamma! Efter några timmars sömn hade hon dock piggat på sig och vi fick en riktigt trevlig kväll tillsammans. Då hade jag dessutom städat, tvättat två omgångar och kört skräp till återvinningscontainrarna... så jag tyckte att jag kunde unna mig lite ledigt. 

Ingen större förändring

Sen söndagskväll  

Vi har haft ett rätt märkligt väder idag... i stället för en molnig himmel såg det ut att ligga ett jämngrått lock över hela nejden, som om någon helt enkelt tagit en riktigt bred pensel och målat all synlig himmel jämnt mörkgrå. Samtidigt var det varmare än det varit på ganska länge: under eftermiddagen hade vi hela +17 grader ute. Så mamma, Belle och jag tog en rullstolspromenad här i området och kom tillbaka lagom när hemtjänst tittade förbi för att se om mamma behövde hjälp med något. När de hade gått, dammsög jag och svabbade alla golven innan jag försåg mamma med tidningar, te och sin mobil, och sedan bilade ensam (d.v.s. utan Belle - jag har ännu inte satt tillbaka hundburen i bilen) till Kristinehamn för att söka efter ett par saker på ICA Maxi som vårt ICA Supermarket här hemma inte har. Jag hittade vad jag letade efter, och dessutom hittade jag en mjölsort jag absolut vill prova: det är ett lantbrödsmjöl innehållande alla fyra sädesslagen och dessutom surdeg! Jag menar, kan det bli bättre? Så i morgon skall mamma och jag baka igen *ler stort* och vi hoppas få till ett bra vardagsbröd som inte får våra blodsockervärden att dra iväg och ändå är både gott och mättande. Vore sååå bra!

På hemvägen uppfyllde jag mammas önskemål och besökte Glada Laxen (pizzerian här i Gullspång) och köpte en calzone som vi sedan delade. Det fick förstås till följd att våra sockervärden rakade i höjden, men lyckligtvis tillhör pizza sällsyntheterna i vår familjs diet... så det gör inte så mycket. Värre är att jag har idétorka när det gäller våra måltider, kanske för att jag inte mår så bra? Skall nog sätta mig och bläddra lite grand i mina kokböcker för att se om de kan inspirera mig...

Som sagt, jag mår inte så bra just nu. Huvudet fortsätter att värka, och idag har jag ont i halsen också - jag håller väl inte på att bli sjuk? Det vore väldigt ledsamt med tanke på att det är årsmöte i samfundet på lördag... och jag är ju ombud för såväl Maria församling i Västerås som St. Rafaels kyrkogrupp här i Gullspång, så jag måste absolut försöka vara med. Får jobba på det under den kommande veckan.

En av livets små premiärer

Lördagskväll  

I eftermiddags blev det äntligen av - jag satte i gång bakmaskinen. Det är märkligt att jag har blivit så tveksam inför att lära mig nya saker, jag som förut gärna tog mig an saker jag aldrig stött på förut... men med åren blir det allt svårare att ta det där steget, och det känns konstigt. Igår kväll pratade dock en av hemtjänstdamerna om hur mycken glädje hon hade haft av sin bakmaskin och hur gott brödet blir, så idag bestämde jag mig för ett första försök med de ingredienser jag hade hemma. Det fick bli vitt formbröd helt enkelt för att jag bara hade vetemjöl... men när mamma och jag provsmakade resultatet till kvällsvarden i form av ostsmörgåsar till ärtsoppa, bestämde jag mig för att se till att jag har olika slags mjöl hemma i fortsättningen. För det blev sååå gott! Och jag tror att jag faktiskt har funnit min väg runt den blockering jag haft när det gäller just bakning... bakmaskinen gör mer än bara bakar matbröd, nämligen: den kan även användas för att bereda degar som man sedan bakar ut själv. Och det betyder bullar, längder, kakor o.s.v. Ja, jag vet, ni tänker att det har väl bara varit att sätta i gång? Men jag får aldrig så lång tid på mig för att göra en enda sak - jag blir hela tiden avbruten av annat som måste emellan. Vem vet, nu kanske jag äntligen kan baka de där kanelbullarna jag har tänkt på i flera veckor?!? Den 4 oktober är det ju kanelbullens dag! *skrattar* 

Resten av dagen har jag faktiskt inte gjort mycken nytta, måste jag erkänna. Mitt huvud värker fortfarande och gör mig trött, lite nere och kraftlös... så jag har mest suttit i soffan och virkat, fikat med mamma och Maria (som kom över för att se hur det var med oss) och emellanåt rest mig för att ta med Belle på svalkande promenader. Hösten har kommit på allvar här och med den kyligare luft - precis vad mitt eländiga huvud behöver. Hoppas bara att det blir en långdragen höst innan snön kommer! Nu när jag inte behöver tänka på ved och eldning, min familj inte riskerar att frysa och jag själv inte behöver pressa mig för att få vardagen att fungera, vill jag njuta av höstens färger, prasslet av löv på marken, gott om svamp i skogen och framför allt den krispigt klara luften... att jag också måste plocka fram en varmare jacka och lägga undan flipfloparna för att i stället använda fritidsskorna kan jag ta. Jag har t.o.m. skaffat varsin blinkande reflexlampa åt Belle och mig - Belles (i form av ett vitt ben) sitter på hennes halsband och min (ett rött hjärta) sitter på min jacka - så att vi skall synas när vi är ute i mörker. Det blir ju allt mer av den varan nu, mörker alltså. Och i motsats till alldeles för många stadsbor vet jag att gatubelysning inte alls gör att man syns i mörkret - särskilt inte om man bär mörka kläder, vilket de flesta gör under vinterhalvåret. I Otterbäcken bär i stort sett alla reflexvästar och hundarna har reflexer på sina selen och koppel, men här i Gullspång verkar folk utgå ifrån att de syns... vilket jag som rutinerad bilförare vet att de inte gör. Ta det som en liten vink om du bor i en tätort! Reflexer är en billig livförsäkring och besparar många bilförare hjärtsnörp. 

Äldre inlägg