Mina dagboksanteckningar

Senare samma torsdagskväll  

När jag träffade diabetessköterskan idag, pratade vi ju om lipidfällor och hon frågade mig om jag vet vilket slags fett som är nyttigt respektive onyttigt för diabetiker. Jag svarade att jag undviker mättat fett och främst håller mig till blandningar av raps och smör i flytande (till matlagning och bakning) eller mjukt (till smörgåsar och kex). Hon nickade nöjd och sa att jag "hade läst på" och svarade skrattande att jag hade besökt dietisten för ungefär en månad sedan och vi hade koncentrerat oss just på socker och fett! Jag nämnde de märken jag helst köper och hon googlade fram näringsinformationen, så att vi fick detaljerad information om innehållet... det kan vem som helst göra, så om ni undrar över något som inte står på förpackningen kan ni hitta fler detaljer på nätet. Ett litet tips jag gärna delar med mig av!

Nu i kväll har jag gått igenom både kyl, frys och skafferi för att få en bra översikt över vad jag har, och jag hittar faktiskt inga mättade fetter eller andra lipidfällor. Så svaret på de höga provresultaten måste finnas någon annanstans... frågan är bara var? Får grunna vidare...

Annars är läget lugnt. Mamma har sovit större delen av kvällen, eftersom hon var så trött efter dialysen och hade ont i magen, så jag har passat på att sopa golven, köra en omgång tvätt och hänga den som blev klar tidigare idag, diska och limma fast tavelöglor på ett par ikoner så att jag skall kunna spika fast dem (hållarna, alltså) i ikonramarna utan att öglorna glider och sedan hänga upp dem. När de är på plats är min ikonostas i stort sett klar! *glad* Men så här sent på dagen spikar man inte när man bor i lägenhet... grannarna ovanför har små barn som troligen sover så här dags, och jag vill inte störa någon, så det får vänta till i morgon. 

Ute regnar det, men förvånande nog ville Belle ändå gå en runda. Hon tänkte kanske inte på att grannarna inte sitter utomhus och fikar i regn - hihi! Överhuvudtaget var det tomt ute, så vi var de enda som trotsade vädret... ja, och så Glassbilen som tutande körde omkring i villakvarteren mellan oss och centrum (men föraren sitter ju skyddad inuti bilen).  Undrar om någon kom ut för att handla av honom? Själv gjorde jag det inte - vi behöver ingen glass, för vi har i frysen *ler stort* (och ja, dietisten har godkänt den). 

Att vara ute i regn är kanske inte särskilt trevligt, men att sitta inomhus och lyssna på hur det regnar utomhus är desto mysigare. Särskilt om man har en mugg riktigt gott te intill sig! Jag har alltid gillat regn - tycker att det är vilsamt och kravlöst på något sätt. Men det är klart, om skall man vara ute... som igår, när jag agerade ledsagare och följde med mamma till gyn på KSS och vi fick nästan en hel timmes "håltimme" innan sjukresebussen skulle hämta oss efteråt. Innan besöket hos gyn - som, vilket ni nog förstår utan att jag använder särskilt många ord för det, var extremt jobbigt både känslomässigt och fysiskt för mamma - hade vi besöket sjukhusets bibliotek och lånat en hel bunt böcker, så i väntan på bussen satt vi ute i solskenet och fikade medan jag läste högt för henne. Och för en hel del andra, insåg jag efter ett tag... folk samlades i närheten och stod eller eller satt så att de hörde mig! Det påminner mig om en semester då min bror Torbjörn och jag delade tält och jag varje kväll läste ett par kapitel för honom ur Maria Langs "Svart sommar"... när vi efter några dagar packade ihop för att resa hem kom andra campare fram till mig och beklagade att de inte skulle få höra slutet på boken. Inte hade jag tänkt på att tältväggar är av tyg och att ljud hörs bra genom dem! *skrattar* Det kanske inte är så konstigt att ljudböcker säljer så bra? Människor blir nog aldrig för gamla för att lyssna till "sagor". Å, vad jag läste för mamma? "Frankensteinaren" (om Nelly Rapp, monsteragent) av Martin Widmark. En mycket rolig och spännande bok!

Torsdag kväll  

Jag önskar sååå att människor slutade att dra likamedstecken mellan orden "kronisk" och "ofarlig"! Att en sjukdom är livslång betyder absolut inte att den är "snäll" mot patienten eller att man lär sig leva med den och sedan är det lugnt. Många kroniska sjukdomar går i skov, där man ibland mår bra och ibland är väldigt sjuk. Andra sjukdomar är lömska och innebär en långsam, men obeveklig, försämring med allt fler problem, kriser och efter hand direkt livshotande effekter. Diabetes hör till denna sistnämnda kategori.

För den som inte själv är diabetiker ser det ut som att man kan hålla sjukdomen i schack med mediciner (tabletter och/eller insulin), motion och rätt diet. För att inte tala om dessa mirakelhistorier som massmedia kommer med ibland om individer som har lyckats "bota" sig själva! Men det är inte hela sanningen och i längden hjälper det inte hur väl man "sköter sig" - problemen blir sakta men säkert allt fler och allt farligare. Ju längre man har haft sjukdomen desto fler blir skadorna: nervbanorna i särskilt armar och ben försämras så att man tappar känseln (vilket medför att man kan skada sig och inte märka det), synnerverna atrofierar och medför synnedsättningar (och i slutänden blindhet), blodkärlen förtvinar och när blodcirkulationen försämras får man mer eller mindre livshotande infektioner som inte läker och amputationerna börjar rada upp sig... tro mig, när min pappa låg på Röda Korsets sjukhus i Stockholm såg jag mängder av folk som tvingats amputera tår och fingrar, armar och ben, näsor och öron o.s.v. Dessutom sprider sig den onda cirkeln och ju fler infekterade kroppsdelar som skadas av minskad blodförsörjning desto fler amputationer tvingas man gå igenom. 

Ni som har följt min blogg eller varit vän med mig på Facebook vet att min mamma är svårt hjärt- och njursjuk, drabbas av livshotande infektioner, har nedsatt syn och är halvdöv m.m. samt har tvingats amputera vänster ben nedanför knäet (efter att tidigare ha fått amputera flera tår). Men vet ni, egentligen skulle man kunna summera alla hennes hälsoproblem i ett enda ord: diabetes. För det är diabetes som ligger bakom alltihop. Bakom hennes många hjärtinfarkter och takykardin, bakom de svårt skadade njurarna, bakom de två strokeanfall hon fick 2013...

Jag går regelbundet (nästan en gång i månaden) hos diabetessköterska, dietist och läkare för att hålla min egen diabetes under sträng kontroll... och de gör vad de kan, precis som jag gör vad jag kan, och ändå hjälper det inte. Idag fick jag mina senaste provsvar och trots alla ansträngningar är mitt HbA1c fortfarande alldeles för högt (det skall vara 52, men ligger kring 80) och njurarna har börjat visa på skador! *ryser* Dessutom skenar mitt kolesterol - och då skall ni veta att jag går på njur-GI-diet med lågt fett, inget socker, så lite kolhydrater som möjligt, väldigt lite kött, bara råvaror o.s.v. Samt äter medicin (Atorbir) mot LDL-kolesterol. Vi satt i över en halvtimme och försökte detaljgranska vad jag äter och dricker för att hitta lipidfällorna, men ingenting kunde skänka ljus över provsvaren... och det är skrämmande, för om jag inte vet vad jag skall ta bort ur kosten kan jag ju inte undvika det skadliga och förbättra mina värden. 

Inte hade jag gått ner mer i vikt, heller, trots mina fyra hundpromenader om dagen samt allt detta svettdrivande städande - puh! Men jag är optimist när det gäller just vikten och tror att jag bara är inne i en "platåperiod" (alla som någon gång försökt gå ner i vikt vet vad jag menar). Dessutom börjar det äntligen dyka upp ganska mycket svamp i skogen, och det betyder förstås att Belle och jag måste ge oss djupare in i vildmarkerna med kameran i högsta hugg. Jag tänker inte plocka något (vi har redan tillräckligt med svamp i frysen), om jag inte hittar trattisar eller svart trumpet... men fotografera vill jag absolut göra, och Belle älskar när vi lämnar stigarna!

Återkommer med mer bloggande senare i kväll... men nu är det dags att laga kvällsvard åt mamma och mig. Troligen blir det soppa, för ingen av oss är särskilt hungrig. See ya! 

Måndag, sen kväll  

Jag har hunnit göra så många saker idag att händernas fingrar inte räcker för att räkna dem... och ändå, av någon underlig anledning, sitter jag här och är besviken över att jag inte hann mer. Hur är man funtad egentligen? Jag menar, varför lägger vi större vikt vid det vi inte kan göra än det vi faktiskt kan och klarar? Nu hade jag en inre lista över vad jag ville göra idag och insåg framåt 18-tiden att jag inte skulle hinna tre av sakerna... och skall jag vara uppriktig, kan jag mycket väl göra de sakerna i morgon i stället. Ändå stör det mig att de inte blev av idag - och så stör jag mig på att jag stör mig på att de inte blev av *suckar*. 

Till det kommer att jag drabbades av en utgift jag absolut inte hade räknat med i nuläget. Jag hämtade ut nya mediciner - Levaxin mot hypothyreosen och Janumet mot diabetesen - och höll på att ramla baklänges när jag fick höra att den sistnämnda kostade över tusen kronor! Det ingick inte i månadens budget, kan jag lugnt säga. Och när biskopen strax efter ringde och meddelade att det skall hållas klerikal synod i Västerås på lördag, insåg jag att jag dessutom stod inför en bensinkostnad jag inte kalkylerat med. Så när jag kom hem mejlade jag samfundets kassör för att anhålla om reseersättning... så täcker jag åtminstone en av utgifterna. Och om man nu skall försöka se ljust på det där med medicinerna, kom jag i ett slag betydligt närmare högkostnadsgränsen - alltid något! Nå, det brukar ju lösa sig på något sätt, så jag tänker inte ligga sömnlös för den sakens skull... i stället får jag försöka klura på hur jag skall stuva om i budgeten så att jag kanske kan vänta med något till nästa månads pension. Kanske jag kan be bilverkstaden att vänta lite med bytet av vindrutan på min bil? Eller i alla fall få några veckor på mig att betala? De har visserligen redan hämtat hem en vindruta åt mig, men å andra sidan vet de att de får betalt eftersom mitt försäkringsbolag redan har godkänt det hela (det jag skall betala är självrisken på 1.500 kr). Skall ringa dem i morgon och fråga. 

När jag besökte vårdcentrum för att hämta mina mediciner på apoteket, gick jag också till labbet och lämnade både blod- och urinprover inför mitt besök hos diabetessköterskan nu på torsdag eftermiddag. De är alltid så trevliga på Närhälsan, inte ett dugg stressade trots att jag vet att de alltig har mycket att göra, och inne på labbet sitter det bilder på söta katter på väggarna så jag tror att de delar min kärlek till djur, särskilt katter *ler stort*. Har av någon outgrundlig orsak faktiskt aldrig frågat dem! 

Å, en sak till idag gjorde mig lite besviken: jag får inte in de där två lagerhyllorna i bilen, så nu måste jag låna Tores släp för att få hem dem hit. Men då kan jag ju å andra sidan passa på att ta också de andra två hyllorna (som jag tänkt ha i mitt sovrum), samt skivsamlingen och mammas fina mineralsamling... så har vi ingenting mer att ta från huset utan kan slänga allt det övriga. Och det vore ju bra! 

Håller på att läsa den klassiske amerikanske författaren Ralph Waldo Emersons lilla bok "Självförtröstan" (utgiven 1841), framför allt för att jag tänkte att han tillhör dem man bör ha läst något av... men jag måste säga att hans åsikter i mycket inte stämmer med min egen syn på människan och livet. Kanske för att vi färgats av helt olika tidsåldrar? Dock fann jag ett citat jag gillar:

"Det kommer en tid i varje människas liv när hon inser att
avundsjuka är ignorans, att efterhärmning är självmord
och att hon på gott och ont har att förlika sig med sin lott;
världens rikedom till trots kan inte ett enda närande sädes-
korn bli hennes annat än genom det mödosamma slit som

nedlagts på den jordplätt hon getts att bruka. Hennes inre

kraft är ny i naturen - inte ens hon vet vad den kan åstad-

komma förrän hon prövat den". 

Söndagskväll 

Jag tror faktiskt att jag aldrig har druckit så mycket kaffe som sedan vi flyttade hit! *skrattar* De grannar vi umgås med dricker hellre kaffe än te, så när vi fikar hos varandra blir det förstås kaffe... och kaffebryggaren här hemma har äntligen fått göra verklig nytta på en nästan daglig basis snarare än förut, då vi bara använde den några få gånger om året. 

Här är det som det var när jag växte upp, folk tittar in utan att ringa och kolla läget i förväg och kaffebryggaren sätts igång medan vi samlas antingen i vardagsrumssoffan eller runt köksbordet för att bara umgås utan särskild orsak... under min barndom hade vi gäster jämt och ständigt, eller så gästade vi själva någon, men sedan började folk bete sig annorlunda och föredrog att göra upp i förväg om vi skulle besöka dem eller de besöka oss. Och det var inte bara vår bekantskapskrets, utan "alla" gjorde likadant. Kanske ville de inte längre vara så spontana att de bara kom på besök eller tog emot besökare, kanske var det att människor jobbade mycket mer eller av andra orsaker jämt var upptagna...? När jag var barn stod ytterdörrarna olåsta och var ingen hemma när man kom gick man in och satte sig att vänta i deras kök... nu törs man knappt åka hem till någon utan att ha gjort upp i förväg att man kommer. Så den grannsämja vi har här i Skärva har väckt gamla minnen till liv - för här besöker vi varandra när vi råkar gå förbi, folk har tid och man sitter och pratar om allt och inget en stund utan vare sig förberedelser eller ett särskilt ärende. 

Dessutom hjälper vi varandra helt spontant, utan att någon direkt behöver be om hjälp... idag satt t.ex. mamma och jag och fikade i köket, medan vi bläddrade i Biltemas nya katalog och diskuterade vad vi såg på sidorna, då det ringde på dörren och Maria kom in. Hon fick förstås också fika och deltog snart i diskussionerna, men efter en stund sa mamma att hon ville ta itu med vad vi hade bestämt oss för att ägna dagen åt: att sortera upp innehållet i de kassar och kartonger som belamrat mitt sovrum och placera saker där de hör hemma. Varpå Maria kavlade upp ärmarna och började hjälpa oss! Vi ställde saker på olika ställen i vardagsrummet - sådant som skall sparas här i bostaden för sig, sådant som skall slängas för sig, sådant som skulle bäras till förrådet för sig o.s.v. - och sedan började vi med att ta saker till förrådet och ställa dem i ordning så att det är lätt att ta fram precis det man behöver (vi har ett väldigt stort förråd, större än något vi någonsin haft var vi än bott - i hyresområden, alltså - så trots att vi bar dit flera kartonger såg de på något sätt vilsna ut där) innan Maria gick hem till sig och mamma och jag tog itu med sorteringen i "sparas" och "slängas". Och vet ni, trots att jag bara har tagit hit saker jag trott att vi velat behålla slutade det med att vi kastade det mesta! Det vi behöll placerade vi dock där vi vill ha dem... bortsett från DVD-filmer och böcker, för jag behöver verkligen minst en hylla till för att ställa upp dem och till dess måste de tyvärr stanna i sina papperkassar. Särskild omsorg ägnade vi mammas "blå-vita samling", d.v.s. de porslinsföremål i blått och vitt som hon har samlat på i många år; dem dammade vi av och ställde in i lilla vitrinskåpet så att hon kan se dem närhelst hon vill.

Framför allt fick vi äntligen två saker gjorda: dels satte vi upp ikonostasen i vardagsrummet (på väggen ovanför den del av soffan som jag oftast sitter i) och dels sorterade vi upp de av våra julsaker som vi valt att behålla i två kartonger - en "advent" och en "jul" - och ställde dem i förrådet tillsammans med julgranen och julgransdekorationerna (som ligger i egna kartonger). Dessutom hjälpte mamma mig med att agera stöd och uppmuntrare medan jag rättade till en av rullgardinerna... när jag gick och lade mig igår, visade det sig att jag hade monterat en av dem fel så att den inte gick att rulla ner, men nu är det åtgärdat och bägge rullgardinerna fungerar perfekt! *glad*

Till sist säckade vi ihop i vardagsrummet med varsin kopp te - men oj, så stolta vi var över oss själva för allt vi hade hunnit! Och i morgon skall vi börja inreda mitt rum så att det blir mysigt, vilket känns fantastiskt bra. Fast först skall jag köra till Odenslund med skräpet från idag så att det försvinner härifrån för gott... och så skall jag hämta två hyllor ("lagerhyllor"; tror att de brukade kallas Ivar?) som vi skall måla vita och ställa upp i köket. Eh, det tror jag att jag skrev om tidigare, när jag funderade på om man kan måla inomhusmöbler med väggfärg... ja, jag vet, jag är glömsk som en gammal professor! 

Sen lördagskväll  

Det är bara att konstatera: det där med stress är inte min grej. När saker strular till sig blir jag nervig, fumlig och inte ens i närheten av så full av tålamod som jag borde vara. Och det känns inte bra, särskilt när min egen familj råkar ut för mina tillkortakommanden. I kväll har jag fått be både mamma och djuren om ursäkt över att jag haft så svårt att klara att de springer i vägen för mig eller ställer frågor jag inte kan besvara... och allt detta för ett par eländiga rullgardiner. Mörkläggande dylika. De inköptes för flera veckor sedan, men jag har inte haft tid - eller så kände jag kanske på mig att det skulle bli struligt? - att sätta upp dem förrän nu i kväll, då jag bad mamma att vara med och "heja på mig" så att det faktiskt skulle bli av. Hon har betydligt mer tålamod än jag, den saken är säker! Och medan jag tappade skruvar, eller delar till konstruktionen, eller verktyg, medan jag stod uppflugen på stegen, satt hon i rullstolen nedanför och försökte tala om för mig att jag ändå var duktig och att rullgardiner är världsliga ting. Philemon, Belle och Robin försökte också "hjälpa till", vilket fick mig att fösa undan dem och bryskt säga åt dem att hålla sig undan medan jag fortsatte att kämpa med delar som inte ville sitta ihop och skruvar som inte ville ta gäng. Men vet ni vad - även om det blev långt ifrån snyggt är rullgardinerna uppe nu! Dessutom fick jag upp de vackra gammalrosa tyllgardiner som skulle hänga utanför dem... och när Belle och jag en stund senare tog vår kvällspromenad kunde jag konstatera att utifrån kan man inte se in i rummet med gardinerna fördragna. Nu återstår bara att kolla hur pass mörkläggande rullgardinerna är...

Nåja, det tog bara en stor mugg te (Russian Earl Grey) och två ostmackor så var jag rätt återställd. En skön dusch senare hade jag fått tillbaka mitt goda humör också. Och mamma har lovat att hjälpa mig göra mitt rum i ordning under morgondagen! *glad* Flera personer har flaggat för att de vill komma och hälsa på under september (lyckligtvis inte alla på en gång) och jag vill ju kunna visa upp mitt rum också i stället för att dra igen dörren och låtsas som det regnar. I nuläget ser rummet ut som ett upplag, och jag får nästan bana väg mot sängen när jag skall sova... så varje gång någon kommer hem till oss, ställer jag dörren på så lite glänt att bara djuren kommer emellan men ingen kan se in dit. Vilket våra gäster säkert undrar över, särskilt med tanke på hur fint och välstädat det är i resten av lägenheten!

På gott och ont har jag tagit för vana att städa varenda dag nu - och med städa menar jag dammsuga och svabba alla golven, torka av bänkar, bord och dörrhandtag, vädra och plocka undan sådant som andra "släppt där de står" (inte bara mamma utan även djuren och en del hemtjänstpersonal). Det är minsann inte bara småbarnsföräldrar som riskerar att trampa på leksaker överallt, eller hitta saker på orätta ställen stup i kvarten! Jag tömmer dessutom sopkorgarna, gör ren kattlådorna, diskar och tvättar varje dag - tanken är att aldrig behöva oroa mig för besök utan i varje stund kunna vara stolt över mitt hem. Och det är egentligen inte så jobbigt som det låter, för jag trivs med att vara "hemmafru"! Dessutom får jag då och då anledning att glädjas åt andras intresse, som t.ex. igår vid hemtjänsts 17-besök då båda två ville ha receptet till den korv stroganoff jag lagade till kvällsvard. Givetvis fick de det! Jag delar så gärna med mig av det lilla jag är bra på, och om jag får säga det själv blir min korv stroganoff alltid väldigt god. Kanske för att jag aldrig använder halvfabrikat utan bara råvaror? Det mesta ekologiskt, dessutom. Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tycker att ekologiska varor smakar mer.

Nu skall jag strax krypa i säng och hoppas få sova gott i natt. De andra har redan slocknat - mamma i sitt rum och resten av familjen här i soffan. Grannarna tycks också sova, för det är alldeles tyst i huset...