Visar inlägg från juli 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Kärt besök

Natt mot torsdag  

Bit för bit (för man kanske inte kan säga "steg för steg" när det handlar om en rullstolsburen person?) kämpar vi oss allt närmare ett normalt vardagsliv, mamma och jag. Igår efter sin dialys var hon på återbesök hos ortopeden, och han konstaterade nöjd att stumpen har läkt förvånansvärt snabbt och fint, så nu har hon fått tillstånd att använda linern i sex timmar åt gången och de tror att hon om några veckor bör kunna vara redo för utprovning av protes. Dock måste hon träna på att hålla balansen innan dess, och helst kunna stå åtminstone en kort stund på det högra benet... så det är vad vi skall fokusera på den närmaste tiden.

Eftersom vädret visserligen var mulet men inte regnigt, vandrade jag vid lunchtid bort till Amnegården och fick hjälp att lyfta över mamma i utomhusrullstolen så att jag sedan kunde köra henne hem hit. Backen upp mot vårt bostadsområde ("Skärva" kallar infödingarna det) är rätt brant, men kommunen har varit bussig och ställt parkbänkar på flera ställen så man kan köra en bit, vila en stund och sedan köra en bit till. Väl på krönet är det inga problem, då rullar rullstolen bra på sina kraftiga hjul att man bara behöver hänga med och vara beredd med handbromsarna om så skulle behövas. 

Mamma sken som en sol när vi kom in här hemma, och ännu gladare blev hon när katterna en efter en kom fram för att nosa på henne och hälsa ordentligt. Jag tror att hon var rädd för att de skulle ha glömt henne, men icke - Rafael satte sig på bordet intill henne, så hon kom åt att gosa med honom, och Philemon klängde omedelbart upp i hennes knä. Även Sixten och Robin var framme och gosade, en i taget... och för ovanlighets skull sa mamma ingenting om deras vassa klor utan bara satt där och var lycklig. Själv behövde jag hämta andan lite efter att ha kört henne uppför backen, men sedan satte jag på te och mamma sträckte sig efter fjärrkontrollen till TV:n. Jag antar att ni höjer på ögonbrynen nu - var det titta på TV hon ville nu när hon äntligen kommit hem, om så bara för ett besök? Men mamma har praktiskt taget alltid TV:n på här hemma, så jag tror helt enkelt att det gjorde upplevelsen att att "vara hemma" mer verklig för henne. Tittade på den gjorde hon inte, utan vi fikade och småpratade om allt möjligt och inget särskilt... fast efter några timmar märkte jag hur andfådd hon var, och att det pep och visslade om hennes andhämtning. Kanske var vi på väg att pressa henne för hårt, bara för att det var så underbart att hon var här? Så vi gav upp planerna på att äta kvällsvard här innan hon återvände till Amnegården, och jag ringde till Björkskär för att meddela att hon trots allt skulle ansluta till kvällsvarden hos dem. "Hon är välkommen" blev svaret "vi lägger undan mat åt henne". 

Väl tillbaka på Björkskär dukade personalen så fint åt mamma och mig i mammas rum, även jag fick av maten (makaronilåda, apelsinkaka och kaffe) och vi lät oss väl smaka av allting innan mamma bad att få bli nerbäddad. Hon skall ju dialysera i morgon igen, så jag var inte överdrivet oroad över hennes andhämtning... den vätska hon samlar i lungorna, drar de ur henne i morgon, det vet jag. Men personalen tyckte nog att det var lite otäckt, så de skulle ringa sjuksköterskan och dessutom planera in extra kontroller av mamma under natten, för säkerhets skull. Vet ni, jag älskar de där tecknen på att de verkligen vill försäkra sig om att hon mår bra! Här finns ingen slentrian, ingen "det går väl över-anda" - de bryr sig verkligen om sina patienter, och tar väl hand om dem. Och det är förstås därför jag känner mig så trygg med att ha mamma där.

Själv tassade jag hem, ordnade kvällsvard åt ungarna och tittade på "Gränsbevakarna" på TV innan Belle och jag gjorde en lång och vilsam kvällsrunda i området (det var för mörkt för att gå i skogen). På tillbakavägen kom vi förbi Margaretas öppna köksfönster och när hon fick se oss bad hon oss att gå runt till hennes uteplats på baksidan av huset... och där satt vi sedan i en dryg timme och drack kaffe, pratade och bara kopplade av. Det finns bara en enda sak med Margareta som bekymrar mig, och det är att hon vill ge Bellen så många godbitar - det blir liksom inte bara en liten tunn korvskiva utan sex-sju tjocka bitar, och när jag protesterar ser hon så bedjande på mig: "Bara en liten bit till - hon är ju så söt!" Jag försökte förklara att Belle bara väger cirka 6,5 kg jämfört med t.ex. mig, som väger 88 kg, och att de där sex tjocka korvskivorna är som att hon tuggar i sig en hel korvring... men jag vet inte om Margareta verkligen lyssnade, för hon hade Belle i famnen och de gosade så ivrigt att jag fann för gott att återuppta diskussionen en annan dag. Till en viss del tror jag att människor låter sig luras av att Belle i sin egenskap av vinthund ser så smal ut... men det är inte så mycket hennes utseende som belastningen på hennes hjärta jag tänker på när jag smågrumsar om godbitarna. Hon är ju faktiskt pensionär nu, och det är dags att tänka på de där hälsoaspekterna som blir så viktiga vartefter kroppen blir äldre och tröttare... särskilt hjärtat, och risken för fettansamlingar kring inälvorna. 

Nå, nu är vi hemma igen, trötta och myggbitna men nöjda med dagen. Dags att sova gott!

Känner mig lugnare nu

Tisdagskväll  

Efter den här dagen känner jag att jag gjorde rätt som lämnade Facebook, oavsett för hur länge. Jag somnade inte förrän vid 7-tiden i morse och drömde sedan flera mardrömmar på raken... men jag hade varit klok nog att inte sätta "klockan" (d.v.s. alarmet på mobilen) på ringning och vaknade ganska utvilad vid 14-tiden. Sedan åt jag frukost i lugn och ro, tog en vilsam promenad med Belle - tillsammans med en grupp barn, som älskar Belle och gärna vill vara med henne - och kände mig vid hemkomsten redo att ta itu med dagens uppgifter: att ta ut vardagsrumsmattan på uteplatsen för att låta den tvättas av regnet som SMHI har flaggat för, dammsuga alla golv och sedan svabba dem, ta ut soporna och köra återvinnings-skräp till containrarna bakom ICA m.fl. punkter på en liten lista jag hade skrivit. Till de saker jag är extra nöjd med är en hållare för utgående post som jag satt upp på väggen - den har jag tänkt på länge, och nu är den äntligen på plats! *glad* Däremot har jag inte fått upp stringhyllan än, inte heller rullgardinerna och tavlan med Gudsmodern... det får jag ta en annan dag, för nu är det för sent att föra liv. Men jag har tvättat två omgångar - en ljus och en mörk - och tänker avrunda kvällen med en skön dusch innan jag tar Belle på dagens sista promenad, dricker en mugg te och sedan kryper i säng. I morgon hoppas jag kunna ta hem mamma några timmar - å, det skulle vara så roligt! 

Fick elräkningen idag, och den var nollad eftersom jag tydligen betalade för mycket förra gången. Inte dumt alls! Däremot kom det inget besked om proverna de tog under mitt besök hos gyn på KSS i förra veckan... men jag är inte orolig, tycker bara att det skall bli skönt att få lägga det bakom mig. Kanske kommer det i morgon?

Man kommer till en gräns...

Natten mot tisdag  

... när man inte längre är säker på varför man fortsätter med något som gör en så illa. Jag har blivit kallad många saker under de år jag öppet tagit ställning i samhällsfrågor... som t.ex. landsförrädare, för att jag inte anser att invandrarna är roten till allt ont i Sverige, eller hycklare för att jag engagerar mig i djurskyddsfrågor men inte blir vegan. Nu i natt blev jag kallad en hel del sårande (och i mina ögon orättvisa, men det är min personliga mening) saker för att jag inte vill överge de demokratiska vägarna i kampen mot kriminalitet, och trots att jag förklarade min gedigna bakgrund inom juridik och rättsväsende sades jag vara dum i huvudet m.m. som påstod att polisen inte är tankeläsare och därför inte kan ingripa mot brott som inte anmäls. Över huvud taget har nivån på debatterandet blivit så låg att jag inte längre kan delta - jag förstår inte de spelregler övriga använder sig av, eftersom jag envisas med att tro på vad myndigheter, vetenskap och seriös forskning m.m. presenterar som fakta och statistisk realitet. Men om jag slutar att tro på det samhälle jag är en del av, vad skall jag då förhålla mig till? Jag varken vill eller kan se landet, dess styresformer och dess befolkning som fiender och jag tror att demokratin, trots dess svagheter, är det enda vettiga statsskicket. 

Allt det här har, med några få undantag, inträffat på Facebook... och jag har många gånger funderat över om det är värt alla sömnlösa nätter, alla nervpåfrestningar, all sorg och ilska att förbli aktiv i FB:s community (som det heter på cyberengelska). Det som trots allt fått mig att stanna kvar är alla underbara vänner, all värme och allt stöd som jag får ta emot och vill ge till dem som anser mig värdiga deras vänskap på FB och som är intresserade av att upprätthålla en relation med mig. Men i natt passerade jag en gräns, där jag kände att det inte längre håller. Eller rättare sagt: jag håller inte längre. I den ovan nämnda diskussionen om kriminalitet blev jag till sist så upprörd och stressad att jag började knuffa undan mina djur då de kom för att be om min uppmärksamhet och jag sa åt dem att lämna mig i fred till jag hade grälat färdigt med personen som kallade mig alla de där sakerna. Och nu skäms jag, för djuren är min familj och jag tog redan innan Aragorn och Imma tassade in i mitt liv hösten 1998 beslutet att aldrig avvisa ett djur som sökte mitt sällskap. I natt bröt jag mot det beslutet, och det får mig att må uruselt. Facebook är inte värt detta. Ingen kamp, hur demokratisk den än är, är värd att jag agerar aggressivt mot mina allra närmaste. Så när jag hade gjort mig en mugg te, dragit några djupa andetag och i tur och ordning bett alla mina djur om ursäkt, la jag in ett besked i min logg på Facebook: jag drar mig tillbaka. Om det blir för en begränsad tid framöver eller för all framtid vet jag inte än, men jag tänker i alla fall inte återvända utan att ha begrundat på djupet vad Facebook gör med mig. Sedan får jag ta ett beslut utifrån vad jag kommer fram till: kan jag lära mig att hantera konsekvenserna och ändra mitt sätt att förhålla mig till Facebook, kanske jag så småningom återvänder. Annars avslutar jag mitt konto, för min sinnesfrids och min familjs skull. Agera i samhällsfrågor kan jag göra på andra arenor, det behöver jag faktiskt inte fokusera på ett enda ställe för.

Och nej, att vara kvar men inte delta i debatterna är inget alternativ. Jag är gammaldags nog att anse att "den som tiger samtycker". 

Ni som läste mitt inlägg om att jag tar time out skall veta att jag mår bra och att det inte är ert fel att jag backar ur den här situationen. Inte heller kommer jag att glömma bort er, sluta be för er eller på något annat sätt upphöra att tycka att ni är väldigt viktiga. Vill ni mig något, finns jag här i bloggen, i katternas blogg och på min mejl: srcarina@telia.com. Jag försvinner inte - jag bara vilar mig från just Facebook. Okej?

En sista liten detalj: det är ingen idé att kommentera det här på FB, för jag kommer inte att gå in och läsa vad som skrivs. Men ni får innerligt gärna kommentera här i bloggen!

Knôkfullt i sta'n

Måndagskväll  

Eftersom jag behövde köpa en sak som inte går att få tag i här i Gullspång, tog jag Belle med mig och körde till Mariestad. Redan på 26:an var trafiken tät, och när jag kom ut på E20:an blev det ännu värre. Det påminde mig om att vi ju är mitt i vad som under min uppväxt kallades "industrisemestern" därför att juli är den tid då flest svenskar tar ledigt (och på den tiden stängde industrierna ner tre-fyra veckor, medan hela personalen hade semester - nu för tiden är det visst inte så längre). Väl inne i sta'n insåg jag att det mulna vädret fick folk att dras till butikerna, för vartenda parkeringsområde var knôkfullt och jag fick ställa bilen ganska långt från den butik jag skulle in i (i nämnd ordning Granngården, Lidl, Coop Extra och Kyrkornas Second Hand)... men eftersom jag alltid låser Belles bur och lämnar bilens baklucka öppen gick det bra. Hon har alltid svalt vatten att dricka, och ofta får hon också en Dentastix att tugga på (om det är långt till någon av hennes måltider). 

Och hela tiden, var jag än var, längtade jag därifrån... sedan jag lämnade Stockholm 2002 har jag vant mig vid att det är lugnt och skönt, inte mer folk än att man har gott om plats själv, och inte stökigt ens inför storhelger, så att hamna i det här semesterkaoset var mer än jag klarade av. När jag väl kom till Kyrkornas Second Hand, som egentligen var en av de viktigaste punkterna på dagordningen eftersom jag skulle leta efter ett par mjukisbyxor till mamma, var jag så trött i huvudet att jag inte längre kände mig bekväm med tillvaron... så när jag hade konstaterat att de inte hade vad jag sökte, nästan flydde jag ut till bilen och lämnade sta'n. Egentligen hade jag lovat Belle att få rusa omkring som hon ville i hundhagen innan vi åkte hem, men där pågick dressyrträning för fullt så vi fortsatte hem till Gullspång och uträttade det sista ärendet - apoteket - innan vi sökte upp mamma på Björkskär.

På Björkskär är det alltid lugnt och skönt! Jag riktigt kände hur axlarna sjönk när jag slog mig ner hos patienterna och personalen kring matsalsbordet och fick kaffe och kaka, och sedan "underhöll" jag dem med hur dagen varit medan de instämde i min upplevelse att det varit jobbigt med så mycket folk och stök. "Det är förstås bra för alla de lokala affärerna" konstaterade vi "men nog är det skönare under resten av året, när det inte är så mycket folk överallt".  Så småningom drog mamma, Belle och jag oss tillbaka till mammas rum, där jag gav mamma en fullständig manikyr medan vi sjöng visor och mumsade på salta kex med fransk Brie som jag hade köpt på Coop Extra (de har en supergod Brie i manuella disken). Så småningom blev vi utbjudna till matsalen för att dricka varm choklad och mumsa på varsin ostmacka, och sedan sa jag god natt till mamma eftersom hon ville krypa i säng - det är ju dialysdag i morgon. 

I morgon skall jag inte till Björkskär. I stället skall jag städa här hemma och försöka göra lite extra fint, eftersom jag hoppas kunna ta hem mamma över dagen på onsdag. Vi har sagt att om det inte ösregnar skall jag hämta henne i utomhusrullstolen före middagen (lunchen), så att vi får äta tillsammans här hemma, och sedan kör jag henne tillbaka lagom till kvällsvard (om hon inte kroknar tidigare, förstås)... det blir första gången på nästan två månader som mamma kommer hem, så vi hoppas verkligen att det går i lås!   

Grattis på födelsedagen, Belle!

Lördagseftermiddag  

Denna dag för sju år sedan föddes en kull italienska vinthundar i Finland, och bland de små knytena var en liten svart tik som så småningom fick namnet Blackberry Belle. När den lilla sötnosen var två månader gammal reste hon med båt över Östersjön för att bli avelstik hos kennel Nattsmygarn, d.v.s. Michelle, i Västerås. Där hade hon det mycket bra, för Michelle älskar sin Bellen Bus, och några år senare födde Belle en kull med sex ljuvligt söta ungar. Ytterligare något år efter det flyttade hon till mig - "på foder" som det heter när avelsdjur placeras utanför kenneln - för att hjäkpa mig med både motion och kamratskap. Och idag, denna varma och soliga sommardag, när hon fyller sju år och har börjat gråna lite smått om nosen, går hon i pension från avelslivet. Fr.o.m. nu är det bara lata, mysiga pensionärsdagar som gäller för vackerungen Bellen Bus! D.v.s. hon fortsätter att förgylla vår tillvaro här i klostret, gör matte lycklig och en massa andra människor också eftersom hon inte kan sätta sina tassar någonstans utan att folk faller för hennes skönhet och charm. Varmt grattis på födelsedagen, Belle!

Skrivet natten mot söndag

Saknar någon där ute mina blogginlägg när jag inte skriver, eller ägnar jag mig bara åt något slags narcissistisk självbekräftelse? Den här våren och sommaren har jag varit dålig på att blogga, och jag funderar ofta på om någon är ledsen över det... eller om jag bara inbillar mig att min närvaro i cyberrymden gör någon märkvärd skillnad. Nåja, ur min egen synvinkel har bloggandet två grunder: ibland bloggar jag för att hålla familj och vänner uppdaterade om vad som händer i vår lilla vrå av världen, och ibland bloggar jag för att prata av mig. En hel del av det jag är med om är ju sådant som jag måste tackla själv och som ingen annan kan delta i... möjligen peppa, stödja och trösta mig, när sådant behövs. Mitt liv kan jag dock bara leva själv, och det är ju som det skall vara.

Mamma har nu varit på Björkskär i... är det tre veckor? Ja, något åt det hållet. Och hon lär bli kvar minst två-tre veckor till, medan stumpen fortsätter att läka och sjukgymnasten hjälper henne att bli redo för protesutprovning. Innan man kan bära en benprotes, måste man vänja sig (eller snarare stumpen) vid att bära en silikonhylsa eller liner, som den kallas, och det är inget man bara tar på sig - invänjningen går från en kvart åt gången, två gånger om dagen, till ett sakta upptrappande mot målet åtta timmar i sträck. Linern skall forma det läkande benet och stödja muskelvävnaden så att det sedan går att trä en protes (d.v.s. en armerad plasthylsa med ett stålben med dito fot fäst i) över den. Utan liner går det inte att ha protes, eftersom linern är vad som håller fast protesen över stumpen. Så nu vet ni det - man lär sig något nytt varje dag, brukar jag säga! *skrattar*

Medan mamma bor på Björkskär går Belle och jag dit nästan varje dag och stannar minst tre-fyra-fem timmar. Det tar ju bara fem minuter att promenera bort till Amnegården, och eftersom vi har haft varmt och soligt nästan hela juni och juli behöver vi inte ta bilen (Belle hatar att bli blöt, som jag har skrivit förut... men det har - tyvärr, höll jag på att säga, för det är knastertorrt i naturen - inte regnat på länge nu). Personalen och de andra patienterna på Björkskär verkar alltid glada att se oss, och mamma och jag fikar, läser tidningar, spelar TP eller kortspel, umgås, tar promenader och tränar i rehab-salen (ett litet gym) i andra änden av korridoren. I början hjälpte jag mamma att äta också, men nu äter och dricker hon själv även om det tar tid... och det skall det ju göra när man äter, ta tid, menar jag. 

Vid två tillfällen har jag inte varit hos mamma - i torsdags och idag (lördag). Bägge gångerna var det meningen att jag skulle städa och dona med uteplatsen, men i torsdags hamnade jag istället i ett spontant fruntimmersfika tillsammans med flera av våra grannar (det är ju fruntimmersveckan just nu), som varade till 21.30 på kvällen, och idag gjorde värmen mig så seg att jag stannade inomhus och tvättade, diskade och lagade kläder. Nåja, lite städning hann jag med idag också, även om det var det lilla... och uteplatsen springer ju inte sin väg, så den får jag ta itu med en annan dag. För i morgon vill jag träffa mamma igen! Personalen har ställt in en kaffebryggare i hennes rum, så jag har köpt malet kaffe, filterpåsar och tepåsar att ställa bredvid... och så har jag köpt lite färska grönsaker åt henne att ha som godis.

Annars händer inte så mycket just nu... jag har fått mer hjälp att röja i huset, så snart är det klart, och så har jag varit på ett besök hos en gynläkare... men mer om det får jag skriva en annan gång. Nu är det dags att dricka upp det sista teet i muggen och sedan krypa i säng!


Äldre inlägg

Nyare inlägg