Visar inlägg från juli 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Underbart är kort

Sen måndagskväll  

Igår skrev jag ingenting. Jag var så sömnig redan hos mamma att jag, när Belle och jag kommit hem, bara ordnade mat åt oss allihopa i familjen och stöp sedan i säng. Under natten drömde jag att huset i Otterbäcken brann ner till grunden... det enda som hade klarat sig var en av katternas transportkorgar och i den låg Imma och skälvde. Lilla gumman! Några andra katter såg vi inte till, och när vi (grannarna hjälpte mig) sökte bland resterna hittade vi ingenting så förhoppningsvis hade ingen brunnit inne. Vad betyder en sådan dröm? Jag kan förstå om mitt undermedvetna är väldigt trött på att den här röjningen aldrig verkar vilja bli klar... men det är ju mitt eget fel, som inte ägnar mig åt huset lika mycket som jag engagerar mig i mamma.

Åter till verkligheten. Idag var jag verkligen till huset, för min bror Torbjörn kom för att hämta vitrinskåpen mamma ville ge honom. Han är verkligen stark, för han bar överdelarna till skåpen alldeles själv! Vi tittade också på det skåp i källaren som jag hade planerat att ha här i köket, men när han försökte flytta på det gick det sönder... så nu har jag bestämt mig för att det får gå i återvinningssoporna och så får jag vid ett senare tillfälle ordna ett annat. Jag visste att det var slitet, för det har hängt med i flera decennier och moderna möbler håller inte lika bra som dem som gjordes före 1970-talet... men att det var i så dåligt skick hade jag inte märkt så länge det stod där det stod. Egentligen borde man bara möblera med gammalt hantverk, för sådana möbler varar nästan hur länge som helst - och oftast är de billigare också! Problemet är att det skåp jag behöver måste vara vitt för att passa in i resten av möblemanget, och att måla ett gammalt fint skåp vitt känns som helgerån. Nåja, det löser sig! Främsta anledningen till att jag har velat ha ett skåp i köket är att jag inte vill ha sådant stå framme som man bara använder ibland: ni vet, brödrost, smörgåsgrill, elgrill, våffeljärn o.s.v. Kan jag ställa in det någonstans, får jag bänkytorna fria - och det är vad jag drömmer om, rena ytor utan bråte.

När vi var färdiga vid huset, åkte vi till mamma och fikade i flera timmar. Gissa om hon blev lycklig att se Torbjörn! De kramades ordentligt och mamma sken som en stor sol... vi tycker båda två att Torbjörns besök är gyllene höjdpunkter i tillvaron som vi lever länge på efteråt, och vi upplever alltid att de är för korta liksom att det är direkt smärtsamt att säja hej då till honom... men nu fick vi i alla fall träffa honom några timmar, och det är vi glada över.

Belle och jag blev kvar till 20-tiden (Torbjörn åkte vid 16-snåret, för han skulle tillbaka till sin gård i Ödeshög och det är ju en bit att köra) och eftersom personalen hade fått så mycket av kvällsvarden från köket bjöd de mig också. Det var potatis- och purjolökssoppa - mmm! Sedan satt jag och läste högt för henne ur tidningar till det var dags för kvällschokladen, och efter det skulle mamma lägga sig så Belle och jag pussade god natt och gick hem. Det är dialysdag i morgon, och direkt efter det skall mamma träffa en läkare på specialtandvården, så det är inte säkert att vi ses i morgon - hon kanske är för trött när hon väl kommer "hem" till Björkskär. Vi får se hur det blir! 

På fredag är det dags för vårdplaneringsmöte, och eftersom arbetsterapeuten har bett mig att vara hemma till en lyft har levererats hit kan jag inte vara med. Men eftersom vi skall få hem en lyft, utgår jag ifrån att mamma snart kommer hem! *glad* Det innebär förvisso att jag blir av med mina sovmorgnar och inte kan vara uppe hela nätterna, men vad gör det? Å andra sidan misstänker jag att både mamma och jag kommer att sakna patienterna och personalen på Björkskär... det är verkligen trevligt där, och vi trivs bra så vi har inte direkt längtat efter förändring. Men det är ju som med sjukhusavdelningar - det är inte meningen att man skall känna sig alltför hemma där, eftersom man inte skall stanna så länge. Det tänker jag ofta på när vi är på KSS av en eller annan anledning... det känns som ett andra hem, och så borde jag inte känna. Men det kanske blir så när man vistas väldigt ofta på en plats och inte vet när man kommer därifrån? 

Skulle ha betalat de sista räkningarna för månaden i kväll, men huvudet sprängvärker så jag tänker faktiskt vara hemsk nog att vänta till i morgon. Och om det inte kommit något brev från gyn då, skall jag ringa dem också... jag är fortfarande inte orolig, men jag vill kunna få ett östrogen-preparat och slippa gå omkring som om jag suttit i en bastu halva dagen - puh! 

Att veta eller inte veta... det är frågan

Sen lördagskväll  

Av en slump fick jag veta att min äldste brors yngsta dotter gifte sig idag. Det gläder mig bortom ord att hon älskar sin livskamrat tillräckligt för att vilja ta det steget, och jag önskar henne all lycka till! Samtidigt kunde jag inte låta bli att fundera på hur mamma kommer att reagera när hon får höra nyheten... för jag vet att hon skulle ha velat vara med. Till saken hör att hon inte var med på brorsans äldsta dotters bröllop heller. Hon älskar sina barnbarn mycket mer än de förstår, och de betyder mycket mer för henne än de inser p.g.a. att mamma inte kan besöka dem och har svårt att tala i telefon numera (så hon kan inte ringa dem heller), än mindre skriva (hon skakar för mycket i händerna)... så även om jag absolut förstår att flickorna kanske inte tänkte på att bjuda henne till sina bröllop, och hon troligen hade varit tvungen att tacka nej (vilket de givetvis är medvetna om), oroar jag mig för att hon skall känna sig ledsen att inte ha fått veta något förrän efteråt. Att livet skall vara så komplicerat! Är det bättre att inte veta? Skall jag tiga om att ännu ett bröllop skett i familjekretsen utan hennes närvaro och vetskap, och hoppas att min äldste bror nämnder det nästa gång de talas vid? Eller skall jag vara ärlig och i morgon (när jag träffar henne nästan gång) berätta vad jag nyss upptäckte, trots att jag vet att hon blir ledsen? (Även om hon givetvis, lika mycket som jag, är glad för flickans skull - blanda inte ihop de två känslorna!) 

Nu vet jag - och det kan jag förklara för mamma - att det blivit allt vanligare med bröllop där bara brudparets föräldrar deltar i själva ceremonien. Troligen var det så här, att mina niecer valde lågmälda bröllop med en trevlig middag efteråt, dit bara deras föräldrar och närmaste vänner var inbjudna. Stora, överflödande arrangemang med hundratalet gäster och allt möjligt extra, är nog inte riktigt vår stil - överhuvudtaget brukar ingen av oss ställa till med större festligheter, utan när vi vill fira något bjuder vi i regel "bara" de närmaste i familjen och vänkretsen. Det största firandet som mamma och jag ordnat var hennes 70-årsfest. Till det hör att mamma och jag inte kan umgås regelbundet med någon i vår familj, hur innerligt gärna vi än vill, eftersom vi inte längre kan resa och de bor långt borta... ja, teoretiskt sett skulle jag kunna åka ensam, men alla vet ju att jag vill ha både mamma och Belle med mig. 

Det finns en feg utväg - jag kan ljuga och säga att jag inget visste. För orsaken att jag fick veta något var att jag råkade se det på FB, när jag var in för att göra en sak i ett av de spel jag spelar där. Och jag har ju berättat för mamma att jag har hoppat av FB tills vidare. Men som jag sa i ett annat sammanhang, har jag svårt för att hålla tyst om saker jag faktiskt ser/hör/läser... även ett tigande känns som ett ljugande, om ni förstår vad jag menar. 

Blev jag själv ledsen att inte vara bjuden? Nej, egentligen inte - för jag förstår varför. Varken mamma eller jag tillhör den inre kretsen i familjen, de som träffas regelbundet och har kul ihop. Vi lever i periferin, fortfarande älskade och uppskattade men sällan bjudna till något. Det blir så när man bor långt ifrån varandra och inte har råd med resande, och när också sjukdom lägger hinder i vägen blir situationen ännu mer svårlöst. För mig räcker det att be för dem, bära dem i mitt hjärta och glädjas eller sörja med dem... jag känner mig inte utanför eller mindre värd i deras ögon för att jag inte blir bjuden till dem. Men jag vet att mamma känner annorlunda, särskilt när det handlar om barnbarnen... och det är därför jag sitter här och grunnar på hur jag skall göra.

Det regnar!

Lördag  

Tack Gud - det här regnet behöver vi! Hela dagen har det hällregnat, inte öst men varit ihållande, och det är exakt vad jag har bett om. Regnar det för häftigt rinner bara vattnet ovanpå den hårda, torra marken... men ett ihållande regn gör marken mjuk och sipprar ner under ytan där rötter och andra törstande varelser befinner sig. Håller det sedan på länge, helst i flera dagar i sträck, når vattnet ända ner till grundvattennivån - och då har hela skapelsen glädje av det. Så snälla Gud, låt det regna ett tag nu!

Mamma ringde aldrig - troligen ligger hon och sover gott i sin bekväma säng på Björkskär. Så jag har tagit tillfället i akt att vila, jag också, och egentligen inte gjort mycket nytta annat än att packa en diskmaskin och köra några mirakeltrasor i tvättmaskinen. I övrigt har jag läst, lyssnat på musik och gosat med djuren. Belle vägrar att sätta sin tass utanför porten, så jag bredde ut en peepad i badrummet och den använder hon så snällt när hon behöver gå. Vad som helst är bättre än att bli blöt, anser hon säkert! Resten av dagen har hon legat under en filt och slumrat sött, den lilla pälsklingen... och förutom de sedvanliga rusningarna, då energin flödar över i de små kropparna och de bara måste få studsa kring väggarna, har även missarna sussat gott på olika ställen i vardagsrummet. Sixten föredrar "huset" i klätterställningen, Rafael ligger utsträckt på vardagsrumsbordet precis bakom datorn (den utstrålar väl värme, kan tänka) och rexarna rullar ihop sig tätt intill Belle, fast ovanpå filten. 

Egentligen hade jag tänkt köra lite återvinningsskräp idag, men latmasken bet mig för hårt i ryggen så jag blev kvar hemma. Skall göra en omelett till kvällsvard och se Växjörevyn på TV, och sedan kryper jag nog i säng för kvällen. Håller på med den intressanta och tanke-väckande boken "Matmyten - vetenskapen om vad vi äter och hur det påverkar oss" av professorn och forskaren i genetik, mikrobiologi m.m. Tim Spector... den sammanfattas utmärkt på bokens baksida med orden: "Tim Spector visar varför vi borde sluta lyssna på tvivelaktiga kostråd och alarmistiska utsagor om vad vi äter, och i stället lyssna till vad vetenskapen har att säga i frågan"

Beroende på vädret, d.v.s. om det regnar eller inte, skall jag se om det går att ta hem mamma några timmar i morgon. Skulle vara så roligt att få laga mat åt henne! Sedan måste förstås hennes ork få avgöra vad vi hittar på...

Ett upp-och-ner-vänt dygn

Fredagskväll   

Så är arbetsveckan slut, och jag har ännu inte fått några provsvar från gyn. Är egentligen inte orolig, men vill lägga det bakom mig... och jag behöver bra resultat från testerna för att få nytt östrogen utskrivet. Så länge de inte vet att allt är som det skall, vägrar de att ge mig östrogen - och det uppskattar jag, precis som jag alltid uppskattar när vårdpersonal är noga och inte tar några risker med människors liv och hälsa... men jag har fått tillbaka bekymret med att jag alltid är "överhettad" och går ständigt omkring med huvudvärk. 

Igår kväll var jag dum nog att köpa en påse gräslökschips, och även om jag "bara" åt ungefär två handfullar av den, blev jag sååå sjuk... större delen av natten satt jag på toa och mådde intensivt illa, och till sist bad jag Gud om hjälp eftersom jag inte visste vad jag skulle göra för att må bättre. Någon minut senare vände hela situationen: från status quo kräktes jag plötsligt, om och om igen... och när det var över, mådde jag hur bra som helst. Tack, Gud! Jag kan alltid lita på dig! (Till er som undrar hur en sådan sak kan vara ett bönesvar, ber jag er bara tänka er in i hur det är att en hel, evighetslång natt, vara fasansfullt illamående och så, direkt efter en bön om hjälp, händer något som får en att må "som en prinsessa" - det kallar i alla fall jag ett bönesvar värt namnet).

Vid 8-tiden kunde jag äntligen lägga mig att sova, och eftersom jag utgick från att mamma skulle förstå mig, bara jag berättade vad som hänt, struntade jag i att sätta "klockan" på ringning. Sedan sov jag gott ända till 15-tiden, då jag gick upp, tog mina mediciner, kopplade Belle och promenerade bort till Björkskär. Mycket riktigt förstod mamma, och dessutom dukade personalen - som hörde min berättelse - fram skonkost åt mig. De är så gulliga! Jag är ju inte deras ansvar, tillhör inte deras patienter, och ändå tar de så väl hand om mig när jag behöver det... nu fick jag ett litet snällt "frukostmål" av dem, och när kvällsvarden kom envisades de med att också jag skulle äta (grönsakspaj med sallad). Eftersom vädret var så fint satt vi i trädgården, och efter själva måltiden bjöds vi på fika: mamma fick kaffe, själv bjöds jag på ett grönt te som skulle vara snällt mot magen, och så läste jag lokalblaskan för mamma i lugn och ro medan solen sakta dalade. 

Eftersom det är dialysdag i morgon, ville mamma krypa i säng när klockan närmade sig 21... så då sa Belle och jag god natt och promenerade hem. Sedan har jag suttit här och virkat, druckit milt te och pratat med Gud (ja, var inte oroliga - djuren fick mat först!) om detta att äta saker jag inte mår bra av. Och jag gav Honom löftet att i fortsättningen inte äta något annat i snacksväg än popcorn. Inga fler chips för mig! 

I morgon vet jag inte om jag skall träffa mamma eller inte. Egentligen vill jag det, för jag saknar henne när vi inte är tillsammans, men vi kom överens om att hon ringer mig när hon kommer "hem" från KSS och berättar om hon vill sova eller vara uppe... och vill hon sova, stannar jag här hemma. Det finns alltid något att göra, om inte annat så vattna blommorna på uteplatsen - för inte har det regnat, inte en droppe. Det är så torrt att marken knastrar under skorna när jag är ute och går med Belle, och hon blir alldeles dammig om tassarna...  

En lågmäld dag

Sen torsdagskväll  

När vi kom till mamma i eftermiddags, var hon mycket trött och ville ligga till sängs fram till kvällsvarden (som serveras vid 17-tiden). Belle la sig tätt intill henne, under täcket, och själv tog jag en kort promenad bort till caféet för att köpa Aftonbladet och läsa vad som sagts på regeringens presskonferens. Fast varför i allsin da'r kallas det egentligen kvällstidning? Den här upplagan hade definitivt tryckts långt innan Löfvéns möte med pressen kl. 10.00... så i slutänden fick jag inte veta någonting förrän på kvällen, då mamma och jag tittade på TV-nyheterna. Men när jag kom tillbaka, hade personalen dukat med gott kaffe och nybakade kanelbullar - de bakar ofta på Björkskär, och några i personalen är riktiga konstnärer när det kommer till bakverk - mmm! Dessutom innehöll Aftonbladet ändå två korsord, så jag hade lite förströelse en stund medan mamma vilade. Överhuvudtaget löser jag väldigt ofta korsord; det är en bra sysselsättning när mamma inte orkar prata och svåra korsord håller min hjärna pigg. Har hört många läkare säga att korsord och andra intelligensutmaningar (som t.ex. ordspel som Alfapet och läsning av lite tyngre litteratur) hjälper mot demens - och eftersom jag älskar att läsa, vill jag inte mista just den förmågan hur gammal jag är blir! 

Vi blev kvar senare än vanligt hos mamma. Efter kvällsvarden tittade vi lite grand på TV (hon liggande i sängen med Belle vid fött... eh, jag menar foten och jag sittande på en stol bredvid) och vid 20.30-tiden kom personalen med varm choklad och smörgåsar. Först någon timme efter det, när mamma nästan sov, sa vi god natt och Belle och jag åkte hem. Alla djuren fick mat och sedan duschade jag, tände mina böneljus och lite rökelse samt satte mig att be en lång stund. 

Återigen har SMHI lovat regn för morgondagen. Undrar just om det kan tänkas stämma den här gången?

Äldre inlägg