Visar inlägg från juni 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Medan händerna arbetar vilar själen

Sen fredagskväll  

De kloka orden i rubriken är inte mina... om jag minns rätt fann jag dem i en boktitel. Och givetvis fastnade de, för de bär på en djup sanning. Att begrunda viktiga saker medan man sitter sysslolös brukar vara en förvirrande, krampaktig och ofta stressande uppgift... men om man gör något under tiden, t.ex. handarbetar, ges tankarna vingar och söker nya vägar genom ens inre landskap. Det händerna skall engageras i får inte kräva sin egen tankegång eller alltför mycken koncentration - då är det där ens inre befinner sig. Att virka grytlappar går dock alldeles utmärkt, eftersom fingrarna vet själva vad som skall göras hela tiden, och då frisätts tankeverksamheten för sina egna strövtåg. Då blir också virkandet avkopplande och axlarna sjunker, andetagen blir lugna och tiden saktar in en smula.

Mamma ligger fortfarande på sjukhuset... och efter en (för mig fruktansvärt otäck, men lyckligtvis kom min syster och svåger genast bilande för att stödja mig) kris natten mellan i lördags och i söndags då vi faktiskt trodde att hon skulle dö, har hon tillsammans med sitt läkarteam tagit beslutet att låta amputera sitt vänstra ben. Foten går inte längre att rädda, och infektionerna riskerar hela tiden att ta livet av henne... och jag tror inte att beslutet var särskilt svårt för mamma, eftersom hon precis som jag minns hur mycket friskare pappa blev efter sin amputation av högerbenet (mitt i knäleden) vårvintern 2002. Före ingreppet var han i princip döende i svåra infektioner, grät och skrek av smärta och kunde varken stå eller ligga ner p.g.a. kärlskadorna och nekroserna i benet - efteråt uttryckte han en nästan omedelbar lättnad och piggnade till på förvånande kort tid. Därför är inte heller jag tveksam till det här, utan ser (precis som mamma) fram mot amputationen med tillförsikt. Mammas ben (det vänstra) skall troligen kapas mitt på underbenet, det bästa stället för att underlätta användning av protes har jag blivit sagd, och operationen sker på måndag om inget ändras. 

Nu är det inte (så mycket i alla fall) mammas ben jag funderar över medan jag virkar, utan andra saker. T.ex. hur mycket bättre min diabetes blivit av flytten. Igår torsdag var jag på årskontroll hos min diabetessköterska och fick idel goda besked: mina värden är bättre, jag har gått ner över 6 kg i vikt och medicineringen fungerar precis som den skall. Jag äter bättre, sover bättre, rör mer på mig... mitt liv som diabetiker har definitivt vunnit på att vi flyttade hit till lägenheten, och likaså har migränen blivit mindre aggressiv. 

Tack vare Inger och Lena har jag dessutom kommit oerhört långt med rensningen av huset. De har varit här två gånger nu och lagt ner ofattbart mycket tid och krafter på att hjälpa mig... faktum är att jag tror att om vi gjorde ett sådant ryck till skulle huset sedan vara tomt och redo att säljas. Bara i tisdags (senaste besöket de gjorde här) blev vi av med två hela släp (högt staplade) och fem vändor med min bil proppad med skräp! Samtidigt kör de för var gång iväg med sådant de vill ha till sina loppisar, och jag känner mig både tacksam över att kunna ge dem något tillbaka för all deras hjälp och så glad att de saker vi inte sparar själva kan komma till glädje och nytta för någon annan. 

En sak hände dock i tisdags, som jag inte var beredd på. Lena och jag stod i tvättstugan och packade sopsäckar fulla med sådant som skulle kastas då jag plötsligt drabbades av en smärtsam "minnes-chock" vid åsynen av de slitna, trasiga, lappade och rätt eländiga kläder som hängde på tork efter att jag hade tvättat dem precis innan vi flyttade. Att se dem gjorde så ont, så ont... jag överfölls av minnen av alla gånger jag lappat och lagat, försökt få saker att se någorlunda presentabla ut, bäddat våra sängar med fransiga, fläckade sängkläder med hål här och var, gråtit för att en tvätt inte lyckats ta bort en fläck på ett plagg jag hade tänkt att mamma kunde bära dagen efter då hon åkte till dialysen eller dagvården och som jag nu måste rata och vad skulle jag ge henne att ha istället? Där hängde nu dessa ynkliga kläder m.m. på tork, och vi skulle förpassa dem allihop ner i svarta sopsäckar för transport till bränning på återvinningsstationen... jag blev illamående och tvingades gå ifrån, och än så länge har jag inte lyckats bearbeta känslorna kring detta, trots att jag själv valde att slänga alla de där sakerna och vi faktiskt inte behöver dem eftersom vi har vpra garderober och vårt linneskåp fulla av nya fina saker som godhjärtade människor skänkt oss. Den grymma insikten hur våra liv sett ut under så många år, och hur jag kämpade för att ingen skulle se de där skavankerna och döma oss som trashankar, slarviga, smutsiga o.s.v. kommer att ta tid att lägga till ro i själen... men jag vet att det är dags att kunna glädjas åt att så där ser inte livet ut längre, att vi har fått det bra och inte behöver kämpa för vår värdighet längre. Och jag behöver inte vara rädd för varje dag som kommer.

Det enda som saknas här hemma nu är mamma. Måtte hon få komma hem snart!

  

Kan ett land ha födelsedag?

Sveriges nationaldag, svenska flaggans dag
Tisdag kväll

 

Karta över Skandinavien från 1529


Få länder i världen har ett "startdatum", en fixerad tidpunkt för sin födelse. De flesta växer fram bit för bit, då mindre landsdelar slår sig samman, erövras eller på annat sätt går upp i något större - och dit hör Sverige, som från början bestod av ett flertal småriken (det heter ju faktiskt fortfarande Svea, Göta och Vende i lagboken) som så småningom blev ett enda. Så kanske kan man inte påstå att Sverige har någon födelsedag, och än mindre att det skulle vara den 6 juni. Fast spelar det någon roll i det stora hela? Någon dag skall man ju ha för att fira det man älskar, och precis som med hittekatter kan man ju välja ett datum utifrån något annat som är viktigt: t.ex. dagen man möttes, dagen då något speciellt inträffade o.s.v. Det är väl så man har bestämt sig för att fira Sverige just den 6 juni, tänker jag. För, som sagt - någon dag skall man väl fira det man älskar!

Det jag älskar med Sverige är att det är ett vackert, fredligt land som inte ständigt bråkar med andra och som vill att alla skall vara vänner. Den svenska folksjälen är i mina ögon av naturen tolerant, öppensinnad, nyfiken och kunskapstörstande. Svensken älskar djur och natur, människor och kultur, det historiska likaväl som det moderna. Och häri ligger ett av svaren på varför jag kämpar så hårt mot nationalism: det ligger helt enkelt inte för svensken att sätta det svenska på piedestal och anse allt annat sämre! Eller med andra ord - det är typiskt svenskt att inte haka upp sig på att vara svensk (det är ju just därför de allra flesta har mycket svårt att beskriva vad som är "svenskt"). Så om SD:arna med gelikar vill värna det äktsvenska, är det detta de skall värna om: vår öppenhet mot världen och tillvaron omkring oss. Det är därför jag vet att högerextremisterna ljuger om vad de vill och att de har helt andra punkter på sin agenda. De värnar inte alls om Sverige och det svenska - de värnar bara om sig själva och sin svartvita, inskränkta världsbild där framför allt de själva utgör skapelsens krona och alla vi andra är mindervärdiga och försumbara. De hyllar helt andra värden än de genuint svenska.

Nå, nu skall jag inte skriva mer om detta - då blir jag bara arg, och jag har redan varit arg tillräckligt idag, om ock av ett helt annat skäl.

Tack vare Vendelas generositet att sända mig lite bensinpengar igår (det räckte till nästan 20 liter!), kunde jag åka till Skövde och fira nationaldagen tillsammans med mamma idag. På vägen köpte jag oss varsin bakelse, så att vi skulle ha något att fira med, s.a.s. Och så ägnade jag Belle extra mycket uppmärksamhet - tog med henne på en riktigt lång skogspromenad, ordnade mat och vatten, och bäddade sedan ner henne i bilen, som jag parkerade i skuggan på sjukhusets parkering. Jag vevade också ner alla fönstren en bra bit för att försäkra mig om att Belle fick ordentligt med frisk luft medan jag var borta. 

När jag kom upp till mammas rum låg hon till sängs, tyst och ledsen. Jag försökte få henne att berätta varför, då personalen dök upp och sa att de hade anmält dialysavdelningen, eller rättare sagt en eller två i den vikarierande personalen där, sedan de vägrat hjälpa mamma att uträtta sina behov och när hon sedan gjort i blöjan vägrat att göra ren henne och byta blöja. Personen ifråga tyckte att det kunde vänta till hon någon dryg timme senare skulle tillbaka till avdelningen! När folk från njure kom för att hämta mamma grät hon, och så fort de fått veta vad som hänt anmälde de som sagt händelsen och har krävt att man redan i morgon skall hålla ett möte med berörd personal och ansvariga för att se till att det aldrig händer igen. Att de var upprörda syntes, och trots att mamma under de två och en halv timmar jag blev kvar behövde gå på toaletten fyra gånger hjälpte de henne så kärleksfullt och vänligt att jag kände mig lugnad. Jag har alltid litat på personalen på njure - och på dialysen! - och vill inte behöva omvärdera den slutsatsen... men det tog tid att få mamma trygg igen, personalen fick försäkra henne om och om igen att hon inte var till besvär och att de gärna hjälpte henne med vad hon än behövde, och vi pratade mycket om hur svårt det är för en människa att vara helt i händerna på andra människor hela tiden. Det är jobbigt nog att behöva hjälp också med det allra mest intima... att sedan behöva acceptera att andra bestämmer när och hur det skall göras, och faktiskt kan försätta en i situationen att man inte får hjälp, är skrämmande.

Mamma och jag gick/åkte ut till köket där vi satte oss att fika och äta bakelserna, medan jag försökte pigga upp henne så gott jag kunde. Där blev vi sedan kvar till middagsdags, då jag hjälpte henne tillbaka in på rummet och matade henne (det bad hon mig om) så att hon fick i sig åtminstone nästan halva portionen. Efter det var hennes krafter slut och vi, d.v.s. jag och två i personalen, bäddade ner henne så att hon skulle få sova fram till kvällens fikastund och medicinering inför natten... och jag kramade henne adjö och gick.

Från sjukhuset åkte jag ner till ICA Maxi för att handla filmjölk och bröd, och där hade de rea på rea-priset på garn, så jag unnade mig faktiskt sex nystan för sammanlagt trettio kronor. Måtte jag inte få ångra det lite längre fram! Jag brukar inte köpa onödigheter när jag har så lite kvar att leva på innan nästa pension... men just nu virkar jag mycket och till flera ställen (den nya kassen till Livbojens katthem är nästan klar, och sedan skall jag göra en kasse till Uppsala katthem, har jag lovat) så jag har lite svårt att motstå chansen att skaffa billigt ullgarn. Det känns ju så bra att kunna hjälpa till, trots att jag inte kan skänka pengar!

På vägen hem stannade jag i Mariestad och tog Belle med mig på en ny skogspromenad. Vid hundklubben finns en fin stig att gå, visserligen längs med E20:an (så det är inte precis tyst i skogen) men ändå trevlig... och vi var ensamma på plats, så Belle kunde varken distrahera andra hundar eller själv bli distraherad. Dessutom fick hon springa fritt i hundhagen någon halvtimme - den är tillåten för löptikar - och så var vi som sagt ensamma på platsen. Först sprang hon omkring lite hitan och ditan, och vi tränade inkallning en kort stund (fungerar alltid bra i hagen, men tyvärr inte lika bra på andra platser) och sedan, när hon fick syn på några fåglar inne i hagen, SPRANG hon. Ni förstår säkert skillnaden! *skrattar* Vi får inte glömma bort att även små italienare är jakthundar...

Å, jag gjorde ett annat litet stopp på vägen hem - i Otterbäcken vittjade jag vår brevlåda, och medan jag stod där och tittade på hur väl gräset behöver en rejäl klippning tänkte jag att när mamma kommer hem skall jag ta mig en heldag vid huset och klippa gräset, plocka ihop det allra sista av det jag vill behålla, markera de möbler som skall flyttas hit och sedan leja bort resten. Jag orkar inte hålla på att åka fram och tillbaka, fram och tillbaka, och smådutta med diverse... det får bli en enda rejäl omgång till och sedan vara bra, helt enkelt. Funderar så smått på OBK:s (Otterbäckens Bandyklubb) traditionella sommarauktion... kanske de är intresserade av att ta vad de vill ha och sedan slänga resten så att huset äntligen blir tomt? 

Nu sitter jag här och fikar, ungarna sover och jag skall snart krypa till sängs, jag också. I morgon är en annan dag...  

En obeskrivlig längtan

Måndagskväll  

Belle löper sedan en dryg vecka tillbaka, vilket vad jag förstår innebär att hon snart går in i sitt höglöp. På våra promenader markerar hon överallt på ett sätt som jag mest förknippar med hanhundar, d.v.s. med lyftat ben, och så sprätter hon med bakbenen efteråt. Jag antar att hon vill tala om för intresserade hannar att hon finns här och vill dejta. När vi är inne, är Belle orolig och pipig, vill helst gå ut igen nästan direkt och blir rastlös när jag inte gör henne till viljes eller det regnar. Hon drivs av en obeskrivlig längtan som hon kanske inte ens förstår själv - jag funderar ofta på det, om hon vet vad hon längtar efter eller om hon bara känner att någonting okänt fattas henne. Minns hon hur det var när hon parades för fem år sedan och att det ledde till sex ljuvliga små valpar att pyssla om och vaka över? Kommer hundar ihåg vad löp betyder varje gång det sker? 

Imma, min första honkatt, fick aldrig paras, eftersom hon var polydaktyl. Därför fick hon aldrig några ungar, utan kastrerades som ettåring. Ändå stod hon varje vår, ofta redan i slutet av februari, och jamade olyckligt vid ytterdörren. Hon kunde absolut inte veta vad hon längtade efter och ändå drevs hon av den där känslan år efter år efter år... 

Hur ofta drivs inte vi människor också av en oförklarlig längtan efter något som vi kanske inte ens vet vad det är? Någonting gnager inombords, ekar tomt, skaver och får oss att leta... antingen medvetet eller planlöst... och det ger en ingen ro. 


 

Skrivet senare:

För mig handlade det om ett andligt hemvist, eftersom jag inte kände mig hemma i Svenska Kyrkan men inte visste var jag i stället skulle finna den andliga ro jag sökte. Mitt sökande var definitivt planlöst och tog flera decennier, men till sist samverkade tre sinsemellan oberoende faktorer: dels ett möte på Kommunikationsdepartementet, dels uppdykandet av en ny kollega på min arbetsplats, och dels en jubileumsutställning på Historiska muséet. Låter inte särskilt vägledande, eller hur? Men så här var det.

Under 1996 ingick jag i ett Trafikantråd, skapat av Kommunikationsdepartementet och direkt underlydande dåvarande ministern Ines Uusmann. Där mötte jag en ung man, som under en tågresa (vi hade besökt Sundsvall för att studera deras s.k. anropstrafik, att man kunde ringa efter en buss när man behövde resa i stället för att bussarna gick i regelmässig trafik) berättade för mig att han studerade till präst i samfundet Liberala Katolska Kyrkan där man accepterade homosexuella också i prästerskapet. Snart skulle han genomgå en vigning som ingick i utbildningen, och jag blev inbjuden att delta i gudstjänsten.

I samma veva kom en ny jurist till "min" avdelning på Regeringsrätten, och han visade sig vara katolik. Romersk katolik, närmare bestämt. På sitt rum hade han en liten madonna-statyett, en enkel sak som troligen inte hade något större nominellt värde - men för honom var den väldigt värdefull, förstås. 

Jubileumsutställningen på Historiska muséet handlade om Sveriges historia, och i den tar ju reformationen sin beskärda del - tidpunkten då landet konverterade från katolicism till protestantism. Redan i vanliga fall finns det gott om religiösa artefakter på muséet, men nu hade de plockat fram ännu mer och dessutom byggt upp ett medeltida kyrkorum som man kunde gå in i. 

Det här handlar förstås inte ett dugg om löpande tikar och längtande katter, utan om min egen intensiva och livslånga längtan. Det jag längtade efter var en kristen tro fri från allt det där som förvanskar - och en plats att utöva den på. Hur såg en "ren" kristendom ut, innan människor hunnit besmitta den på alla möjliga vis för att gynna högst världsliga intressen? Katolicismen var äldre än protestantismen, men också katolicismen hade korrumperats... det var ju det protestantismen reagerade mot. Fanns det någon katolicism som fortfarande var genuint katolsk, men rentvättad från allt kringverk, dogmer m.m.? Jag grunnade och bad, studerade muséets artefakter, började läsa böcker som förklarade vad katolicism i grund och botten handlar om, pratade med min nya kollega på jobbet och bombarderade den stackars präststudenten i Trafikantrådet med frågor... och så blev det dags för hans vigning till akolut, steget innan diakon (som i sin tur är steget innan präst). 

Jag skall inte bli långrandig... mässan ryckte undan fötterna för mig och halvvägs genom den tvingades jag gå ut en stund för att andas. Där var den ju, kristendomen jag hade letat efter! Den som avspeglades i muséets lilla medeltida kyrkorum. Den som beskrevs i böckerna som behandlade katolicismens absoluta grund: sakramenten och bönelivet. 

Helgen efter deltog jag i en "tjejresa" till Helsingfors, och medan de övriga gav sig ut på en shoppingrunda besökte jag kyrkor. Det finns gott om fina kyrkor i Finlands huvudstad: protestantiska, katolska, ortodoxa m.fl.  Sist i raden hittade jag - faktiskt precis ovanför där vår båt låg för ankar - St. Henriks romersk-katolska kyrka. Där föll jag på knä och bad om vägledning... och när jag lyfte blicken och fick syn på Maria-statyn med alla de brinnande votivljusen vid sina fötter, förstod jag att jag hade fått svar. Några veckor senare döptes jag "sub conditione" (d.v.s. konverterade, för döpt var jag ju redan - som baby, i Svenska Kyrkan) i Liberala Katolska Kyrkan. Resten är, som man brukar säga, historia.

En fantastisk gåva

Söndagskväll

För några dagar sedan fick vi besök av Karin och BM, som hade en ofattbart vacker present med sig till oss - en inflyttningsgåva bekostad av ett flertal av våra vänner och konstnärligt tillverkad av Karins pappa. En trogen modell av vårt hus! 

 

 

 


 

 

Hade tyvärr ingen bättre bild på baksidan...


Mamma och jag blev stumma, och jag brast nästan i gråt... de har alltså förstått hur ont det gjort att "överge" huset och hur mycket vi saknar det, att vi egentligen aldrig hade velat lämna det men att vi har förstått att det var hög tid vi kom till den här lägenheten eftersom vi inte hade klarat av vardagslivet där längre. Tillvaron har blivit så mycket enklare här, och trots att vården av mamma blivit mycket mer tidskrävande får jag gott om tid för mig själv också: för promenaderna med Belle, för virkningen, för läsning och bön m.m. Jag har kunnat börja lyssna på musik igen! Och jag sover gott om nätterna, äter bättre, rör mig mer.

Det enda problemet just nu (bortsett från de allerstädes närvarande ekonomiska dylika) är att jag tyvärr fått tillbaka min mens. För en tid sedan sökte jag hjälp hos min husläkare för de jobbiga vallningarna, som förstås blev ännu jobbigare i värmen, och han skrev ut ett milt östrogenpreparat åt mig som jag ätit sedan dess. Så småningom försvann vallningarna... men i stället satte i förrgår mensen igång, sedan den varit borta i nästan två års tid. Suck! Jag vill verkligen inte ha någon mens, tror faktiskt att jag tycker ännu sämre om det än om vallningarna... så jag skall prata med min läkare igen och höra om man kan sänka dosen till hälften eller något för att slippa ha mens fler gånger. Trodde faktiskt att det var ett avslutat kapitel för min del, och det med lättnad...

Både mamma och jag trivs fortfarande väldigt bra i lägenheten och vi har funnit oss väl till rätta. Grannarna är trevliga, barnen på lekplatsen vill alltid prata när Belle och jag kommer ut ur porten, andra vi möter hälsar så vänligt och växlar några ord. Vi känner oss plötsligt inte längre isolerade och trivs med att vara omgivna av människor som visar intresse men inte tränger sig på. När vi bodde i Otterbäcken träffade jag nästan bara vårdpersonal - nu pratar jag med både barn och vuxna här i området. Och livet handlar - trots att mamma är sjukare och mer hjälpberoende nu - inte längre bara om sjukdom, vård, mediciner o.dyl.

Och med den här underbara modellen av huset behöver vi aldrig känna att vi har lämnat det åt sitt öde - någon kommer att köpa och bebo det (det riktiga huset, alltså), men vi har modellen som påminner oss om livet i Otterbäcken. Det känns fint!

Välbehövligt regn

Pingstdagen
Söndagseftermiddag  

I flera veckors tid har det varit ordentligt varmt och torrt, för det mesta direkt soligt - rena försommarvädret. Allting blommar överallt, inte minst syrénerna vars doft hänger tung över området... och på mina promenader med Belle i området och villagatorna runt om har jag sett fler rhododendronsorter än jag trodde fanns. En är särskilt vacker och jag funderade ett tag på om jag skulle försöka få tag i en likadan... men sedan fick jag veta att den kallas "Satan", och då kändes det plötsligt totalt fel. Nej, jag är inte vidskeplig och jag tror inte på någon annan översinnlighet än Gud Treenig, men lika lite som jag lägger pengarna på ett vin som kallas "Casillero del Diablo" ("djävulens källare") vill jag köpa en växt uppkallad efter den Onde. Kalla mig fånig, det gör inget! 

Nå, vad jag skulle komma till var att idag regnar det äntligen och jag hoppas innerligt att det håller i sig i åtminstone ett par dagar. Marken är så torr att jorden spricker här och var, gräset "dammar" nästan... och eftersom de dessutom om och om igen tar upp oron över de låga grundvattennivåerna på radion, är jag inte ensam om att längta efter regn. Tydligen är många färskvattenreserver oroväckande låga runt om i landet, och det har tvingat fram många kommuners renovering av vattenledningssystemen eftersom det tydligen kan läcka in avloppsvatten om trycket blir för lågt i rören - renoveringar som förstås lär bli dyra för abonnenterna. Hoppas att det inte också betyder stambyte här i området! Att rörläggning utmed Amnevägen blir dyrbar, inser jag förstås... så om vår kommun skall ta itu med sitt vattenledningssystem gäller det att vi har fått huset sålt innan. 

Varför har jag inte redan kopplat in en mäklare? Det är faktiskt av ekonomiska skäl... jag har räknat ut att vi behöver få minst 253.000 kronor för att täcka lånen, och frågan är om vi kan få så mycket... och vad tar en mäklare i arvode? Kanske blir vi inte av med skulderna i en försäljning? Den tanken skrämmer mig verkligen! Nå, jag måste förstås ringa till olika mäklare i morgon och fråga vad de kostar, så får vi se vilken som är bäst för oss... det måste vara någon som känner den lokala marknaden, och som inte blir för dyr för oss att anlita.

Från det ena till det tredje, blev mamma igår inlagd på njuravdelningen eftersom de under dialysen upptäckte att hon hade ett alldeles för högt CRP (sänkan). Nu får hon antibiotika intravenöst medan de väntar på svaren från de blodprov och odlingar som togs igår, och sedan hoppas jag att mamma snart är pigg nog att få komma hem igen. Det känns inte bra att hon är i Skövde och jag här hemma, särskilt nu när vi har fått en handikappramp på uteplatsen så att mamma kan sitta kvar i sin vanliga rullstol och komma ut direkt från mitt sovrum i stället för att byta till uterullstolen och åka runt huset, över gräsmattan. Okej, vi kan förstås inte vara där medan det regnar, även om den del av uteplatsen där bordet och stolarna finns är under tak... men jag hoppas ändå att vi får en lång "säsong" och kan vara ute minst lika ofta som vi brukade i trädgården.