Visar inlägg från maj 2017

Tillbaka till bloggens startsida

En dag full av flit

Söndagskväll  

Trots att söndagen egentligen är menad som vilodag, något jag verkligen vill hedra, har jag faktiskt använt dagen till att vara flitig. Och även om jag varit lite yr till och från (särskilt när jag suttit ner) har jag hunnit mycket: två tvättomgångar, två diskomgångar, städning av badrummet, ivägkörande med återvinningsskräp, matlagning och bakande av en misslyckad men mycket god äpplekaka. Nu har jag bara svabbandet av hallgolvet kvar, så kan jag krypa till sängs... i morgon blir det relativt tidig revelj, för vid lunchtid får vi kärt besök och då vill jag ha hunnit "komma igång" lite grand. Vanligen är jag ganska seg de första timmarna jag är vaken, men det duger inte när man får besök - då skall man vara pigg och engagerad i gästen, så att denne känner sig välkommen.

Det har varit en mulen men varm vårdag - vid lunchtid var det redan drygt +16 grader ute. Vid något tillfälle under eftermiddagen har det regnat, men det kan knappast ha hållit på länge eftersom det hade börjat torka upp när Belle och jag tog vår längre promenad. Å, jag har hunnit klippa klorna på min lilla drama queen också! Hade egentligen tänkt fila dem också, men så länge ville hon inte stanna i mitt knä så medan jag gick för att hämta filen slank hon in under soffan. Jodå, hon kommer in under soffan! Och där gömmer hon sig så fort det handlar om hennes klor... alla har vi våra svaga punkter, och hennes är definitivt klorna. 

Nej, nu måste jag sätta fart igen. När jag kommer i säng vill jag nämligen ha tid att läsa ut boken "Kaosologi" av Micael Dahlén, för i morgon måste jag lämna in den på biblioteket eftersom det är någon som står i kö för att få den efter mig.  

Frid i själen

Natten mellan fredag och lördag  

Sedan vi flyttade är det sällsynt att jag sitter uppe om nätterna... men i natt gör jag det, eftersom mamma har så svårt att sova. Då jag varit ganska flitig med röjandet i huset under den gångna veckan tänker jag också att jag nog kan unna mig lite ledigt i morgon, sova ut under dagen och sedan umgås med mamma när hon kommer hem från dialysen. Det är lite lustigt att vanligen är det jag som är hemma och mamma är iväg på allt möjligt, men den här veckan har även jag varit iväg en hel del eftersom jag försökt utnyttja min nyfunna mentala balans inför huset för att få saker gjorda. Tidigare har besöken i huset varit stressande och ångestfyllda... men i förra veckan släppte plötsligt alla negativa känslor och det blev helt okej att vara där. Varför det blivit en sådan skillnad vet jag inte - kanske bara det faktum att vi börjar bo in oss i lägenheten på allvar? Det känns inte längre "nytt", om ni förstår vad jag menar, utan vi har kommit in i en behaglig vardagslunk som får mig att må psykiskt bra. Sedan är det en annan sak att jag har bekymmer med hälsan - särskilt att jag sedan två veckor blöder i tarmen och i måndags fick söka läkare för att få hjälp med det. Då passade jag förresten på att få medicin mot mina klimakteriebesvär, d.v.s. värmevallningarna som gör mig oroad inför sommaren skall bli... jag menar, om jag känner mig överhettad nu hur skall det då inte bli när sommarhettan slår till? 

Nå, tack vare läkarhjälpen och att jag inte längre mår dåligt av att besöka huset har jag den här veckan jag uppnått ett stadium av frid i själen som jag värderar oerhört högt. Framför allt två saker har betytt mycket: dels att Belle och jag äntligen kan gå i skogen som vi vill, vilket vi tar chansen att göra så ofta vi kan, och dels att jag har fått hit allting som hör till kapellet och ordnat med det altare vi skall använda till vi kan ordna en permanent lokal för kyrkogruppen. I huset hade vi ju både kapell, församlingsrum och sakristia i husets källare, men här måste vi få plats med allting i lägenheten utan att det krockar med vårt vardagsliv, om man säger så. Idén till hur vi skulle lösa det praktiskt kom biskopen med i ett telefon-samtal - han påminde mig om hur den dåvarande göteborgsförsamlingen förvarade allting i ett låst skåp, som kunde öppnas upp på flera håll och bli ett alldeles utmärkt altare, och då frågade jag om min sekretär kunde duga vilket han entusiastiskt ansåg. Så det är vad jag har gjort nu - i sekretärens överdel (som är låsbar) har jag ordnat ett litet altare, och i lådorna under (stora som byrålådor och även de låsbara) har jag placerat sådant som används under gudstjänsterna, dukar och andra tygsaker, missale, psalmböcker och annat textmaterial. Kläder m.m. förvarar jag i en garderob och kyrksilver m.m. är inlåst på ett ställe bara jag känner till... jag vill ju inte att sådant hamnar i fel händer. 

Det känns verkligen bra att ha altaret ordnat... nu kan vi fira gudstjänst närhelst vi vill, utan krångel. Den sista pusselbiten har fallit på plats, skulle man kunna säga.

Hoppas, hoppas

Sen fredagskväll  

Nej, det är inte min mening att bara blogga en gång i månaden... men det har varit svårt att skriva på sistone, kanske för att jag hämmar mig själv av behovet att summera vad som hänt de dagar jag inte skrivit. Å andra sidan, om jag fastnar där kommer jag aldrig vidare... så nu får det bli som det blir, helt enkelt.

När jag var barn, älskade jag vintern... men numera är våren min absoluta favorit bland årstiderna. Det är varmt och soligt, men inte så hett att jag inte mår bra och inte så soligt att jag får brännskador om jag inte ständigt håller mig i skuggan. Allting grönskar, och ändå är naturen full av nyanser - och varje dag ser jag förändringar som talar om för mig att våren är på vandring mot sommaren. Kaprifolen som jag för några veckor sedan blev så glad att hitta har nästan blommat över, och maskrosorna lyser tillsammans med tusenskönorna i gräsmattor överallt. Koltrastarna hoppar omkring och letar föda i gräset, och de sjunger lika förunderligt vackert som alltid... av alla fåglars sång tror jag att jag älskar koltrastens mest. Men jag blir också lycklig av att höra måsar skrika, och tranor trumpeta när de passerar på väg norrut. Och tänk, idag flög en uggla över stigen precis framför Belle och mig! Vi går i skogen minst en gång om dagen, oftast två, och runt i området flera gånger - aldrig samma vända två gånger i rad, utan alltid nya kringelikrokar för att uppleva nya saker. Gissa om jag har fått omvärdera det här området sedan vi flyttade hit! Innan, tyckte jag att det såg ut som de flesta flerfamiljsområden med slitna hus och nedgången livsmiljö... nu ser jag hur engagerade de boende är i planteringar, rabatter, uteplatser m.m. och hur föräldrar leker med sina egna och andras barn så fort de kommer hem från sina arbeten. Nattetid lyser det i ytterst få fönster - även fredags- och lördagskvällar sover folk, jag hör aldrig högljudd musik och aldrig människor som skriker åt varandra. Inga tonårsgäng drar omkring mellan husen, inga bilar gasar eller bromsar på gatan utanför. Belle och jag kan ta en promenad mitt i natten och inte möta en människa... det känns tryggt och lugnt, och jag är glad att vi bor här.

Kanske, kanske, kanske är vi också på väg att sälja huset! De senaste två veckorna har jag plötsligt kunnat vistas i huset utan att få ångest eller känna prestationshetsen stressa mig sönder och samman... och ungefär samtidigt har en man börjat stanna till för att prata bort en stund på väg till eller från sin egen fastighet. Han har nämligen köpt huset på andra sidan elgatan - en kåk som stått tom ända sedan innan vi flyttade till Otterbäcken hösten 2002 - och renoverar både huset och trädgården så att det syns när man passerar. Det är en liten spenslig man som talar norska och som verkar vara mycket social... och jag har ingenting emot att prata bort en stund, eftersom han är så trevlig. Nästan synd att han inte köpte det där huset betydligt tidigare. för vi hade säkert blivit bra grannar åt varandra! Nå, hur som helst, de senaste gångerna har han visat intresse för vårt hus och ställt många frågor om uppvärmning, byggår, storleken på trädgården o.s.v... och för några dagar sedan berättade han att hans son med familj söker boende i närheten, och att de är intresserade av vårt hus. Igår pratade vi pris och jag sa att jag behöver täcka de skulder vi har, så någonstans strax under 300.000... och idag kom han tillbaka, frågade om han fick titta inuti huset och föreslog sedan 250.000. Jag svarade att under 265.000 går det inte, eftersom jag i så fall skulle ha kvar skulder relaterade till huset, och det förstod han... så om sonen gillar huset accepterar de priset. Så nu väntar jag på vad sonen skall säga - han måste förstås få komma och titta på fastigheten innan han bestämmer sig, men det känns som om vi skulle kunna ha en affär på gång här. Särskilt när jag fick veta att sonens familj just nu bor i en trång och dyr lägenhet strax utanför Oslo... kan det bara ordna sig med hans och hustruns arbeten kanske de skulle finna det ekonomiskt lönsamt att flytta till ett stort hus i Otterbäcken? Jag har varit totalt öppen med renoveringsbehoven, men också sagt att huset är helt fritt från fukt, svamp, mögel och andra dylika skador, att vedpannan är mycket effektiv och att det går att bo i huset medan man renoverar... vill inte ta ut något i förskott nu, men hoppas förstås att de skall tycka om kåken! Har ju hela tiden sagt att jag tycker att huset förtjänar en stor, glad barnfamilj...