Visar inlägg från mars 2017

Tillbaka till bloggens startsida

En annan livspuls

Onsdag kväll  

Att man inte tillhör dem som förvärvsarbetar - d.v.s. är pensionerad, långtidssjuk, arbetslös, hemmafru/man eller liknande - betyder inte att man är sysslolös. Ibland känns det som om den arbetande majoriteten, myndigheterna och politikerna tror att man bara sitter still i sin soffhörna och gör ingenting... de skulle testa våra liv ett tag, så kanske samhällsbesluten såg annorlunda ut. Särskilt vi som av olika skäl är handikappade, sjukliga, utmattade, gamla o.s.v. behöver längre tid än andra på oss att klara olika uppgifter - men vi gör dem, precis som alla andra. Städar, lagar mat, bäddar sängar, tvättar, diskar, sköter djuren, tar hand om våra anhöriga, handlar mat, slänger sopor... allt det där skall göras oavsett hur man mår, och det gör sig inte självt. Dock, med hjälp av hjälpmedel, maskiner och redskap blir det i alla fall genomförbart. 

Mina två bästa "vänner" i hushållet är diskmaskinen och tvättmaskinen. Därutöver har jag stor hjälp av en torrmopp (med rörligt fäste på skaftet så att man aldrig behöver lyfta upp moppen från golvet, bara svepa den från sida till sida framför sig), en dammsugare med hjul under munstycket (så att jag inte kan pressa det mot golvet utan bara låta det rulla) och en skurmopp som också är ganska lätt att arbeta med. Städservetter och microfiberdukar gör det lättare att hålla arbetsytor m.m. rena, och nyligen hittade jag även en microfiberduk för fönsterputsning, som jag ser fram emot att testa. Nu är jag ärligt talat lite sugen på att köpa en Vileda ångmopp som tvättar både golv och mattor... fast den kostar cirka 600 kronor (åtminstone på ICA Hemma), så jag får vänta till ekonomin är bättre. Med bra redskap som gör städningen enkel är det helt okej att hålla lägenheten fin! Jag har egentligen aldrig gillat att städa, men nu när vi har flyttat vill jag hålla rummen så rena att jag aldrig mer hamnar i den fasansfulla situation vi befann oss i de sista åren i huset... hellre städar jag en stund varje dag (sopar golven, dammsuger mattan under soffbordet, torkar av bänkar och bord, svabbar där det behövs o.s.v.) än tvingas storstäda lite mer sällan men så mycket mer arbetskrävande, den saken är säker. 

Av olika anledningar har jag blivit "hemmafru till min egen mamma" - och det gör ingenting, jag tycker egentligen att det är roligt! Men det kräver gott om tid, så jag ser fram emot att kunna ta mig den tiden och inte tvingas splittra upp mig på så många olika uppgifter hela tiden. I matlagningsprogram på TV har kockarna alltid så bråttom, men det känns inte alls lustfyllt... kanske siktar de på proffskarriärer, och i restaurangkök måste antagligen allting gå väldigt fort, men för att jag skall ha glädje av min matlagning och få bra resultat behöver jag låta allting få ta sin tid. Den enda tid jag vill behöva passa är själva kok-, stek- respektive ugnstiderna... och ju mer jag lär mig, desto mer pricksäker blir jag i min förutsägelse av när maten är klar att servera. Och så är det även med städningen... jag vill inte behöva känna att jag skall vara klar inom en viss tid, utan få låta det ta den tid det tar utan att jag stressar eller försöker göra en mängd saker samtidigt. 

Förutom mamma, är förstås djuren min prioritet. För mig handlar inte deras plats i mitt liv om enbart fysiskt välbefinnande, d.v.s. att de får mat och vatten, tak över huvudet, vård när de behöver det, klätterträd, klösbrädor och utsiktsplatser i fönstren... jag vill ge dem livskvalitet utifrån vad de är - hund respektive katter - och låta dem få ta rättmätig plats i mitt liv. De har ju faktiskt inte valt att bo hos mig, det är jag som står bakom det beslutet, och det gör deras livsmiljö både fysiskt och själsligt till mitt ansvar. Häromdagen läste jag råd till hundägare gällande rastningarna... att det inte bara handlar om att låta hunden få kissa och bajsa, utan att få nosa omkring och "läsa" budskap lämnade av andra hundar o.s.v. Det här tycker jag är väldigt viktigt när Belle och jag är ute - jag kallar det att hon "läser tidningen", alltså tar reda på med alla sinnen vad som har hänt i området sedan hon var där senast. Dessutom försöker jag ge henne möjlighet att träna både mentalt och kroppsligt... att vi går omkring i stiglösa skogar handlar ju inte bara om att jag fotograferar svampar utan att både Belle och jag får uppleva saker samtidigt som våra kroppar får jobba lite extra. Hemma försöker jag med samma idé för katterna - leker och busar med dem, låter dem klänga och klättra, tillåter dem att öppna skåpsdörrar och undersöka skrymslen, jaga "bäddmöss" i sängen och spana i fönstren. Att bygga kattgården känns angeläget nu när våren är här... det ger dem större möjligheter att använda alla sinnen och "göra världen större" (något som är ännu viktigare nu när vi bor på en betydligt mindre yta och de inte längre har trappor m.m. att tillgå). 

Sist, men inte minst, behöver jag ta hand om mig själv. Delvis gör jag det genom att ta hand om min familj - mår de bra så mår jag bra. Men dessutom behöver jag sköta min hälsa, lära mig hantera mina smärtor, gå ner i vikt, röra på mig, läsa, handarbeta, skriva, måla, umgås med vänner o.s.v... hitta min egen livspuls, där saker och ting händer i en takt som jag mår bra av. Och där jag har åtminstone lite mer kontroll än jag haft förut. 

Framför allt vill jag har betydligt mer utrymme för bön...

Behövde - tyvärr - varva ner lite

Tisdagskväll  

Efter en räcka mycket intensiva - och produktiva! - dagar blev jag tvungen att varva ner. Härom morgonen vaknade jag med aura i form av tunna vita raster framför ögonen, och det var faktiskt andra gången någonsin (sedan jag var barn, då hade jag auror lite då och då, men begrep inte vad det var) jag har upplevt aura innan ett migränanfall... så jag tog det som en varning och slog av på takten. Sedan dess har jag mått dåligt, men kunnat hantera det eftersom jag har tillåtit mig själv att undvika stress, sovit mycket, ätit bra, skött mina mediciner och inte släppt in några större bekymmer i tankegångarna. 

I lördags fick jag/vi besök av Mimmi Hittekatts matte, som generöst tog tåget hit för att hjälpa mig röja i huset några timmar och sedan återvände till sitt hem i Stockholm. Det var första gången jag träffade henne - innan har vi "bara" umgåtts via Internet - och jag blev positivt överraskad över hur mycket vi hade gemensamt: erfarenheter, tycke och smak, tankar om ditten och datten o.s.v. Djuren älskade henne från första stund och t.o.m. Rafael och Sixten lät henne komma nära, även om hon inte fick klappa dem. Philemon ockuperade hennes knä så snart hon satte sig ner i soffan, och Belle la sig bredvid... djur känner på sig när någon förstår, respekterar och tycker om dem, så när man är djurägd behöver man bara betrakta hur djuren bemöter ens gäster för att veta vad de går för! *ler stort*

Med hennes hjälp fick jag mycket gjort i huset - hon var energisk, kreativ och flitig, så hon hann röja hela mitt vardagsrum medan jag röjde mammas. Bl.a. plockade jag ner julen i nya kartonger som inte är så slitna att de går sönder när man bär dem, och så tömde jag de vita vitrinskåpen som Torbjörn vill ha till sin gård i Ödeshög. Däremot tog jag inte med någonting annat hem till lägenheten än min fossilsamling, som jag skall försöka sälja för att få pengar till räkningar. 

Efter en så lyckad och väldigt trevlig lördag fick jag kraft att dona på egen hand i huset på söndagen. Den här gången tog jag med mig diverse saker till lägenheten: de finaste glasen, mina temuggar och tekoppar, det mesta från kapellet (som inte är för stort, förstås) och så mycket linne, kläder m.m. jag kunde plocka ihop för att ta hem och tvätta. Få saker får mig att koppla av så mycket som att pyssla med tvätt! Den enda nackdelen är att tvättmaskinen i lägenheten är en modern sak som tvättar miljövänligt, vilket innebär att programmen tar flera timmar... så det gäller att inte börja tvätta alltför sent på kvällen för att inte störa grannarna. Samma sak är det med diskmaskinen, men å andra sidan diskar jag rätt mycket för hand nu när jag handskas med tunna, fina glas och liknande... och sådant stör inte någon. 

Nu vilar jag lite från det mesta i några dagar. Jag besöker huset nästan varje kväll för att hämta posten, och då passar jag på att slänga lite saker och ta med mig sådant vi vill ha här... mest småsaker, förstås, och ingenting onödigt. Men mest är jag hemma i lägenheten och vilar, tar hand om djuren och umgås med mamma. Hon har piggnat till riktigt bra, blir allt starkare i både armar och ben och är helt klar i huvudet... inte en enda gång har hon hallucinerat, vilket är en stor lättnad. Tröttheten kan ibland göra henne lite svamlig, men det beror på att hon inte kan hålla ordning på tankarna när hon nästan somnar där hon sitter - och sådana är vi väl alla, eller hur? Hon börjar så smått acceptera att hon blivit helt rullstolsburen, också, och vi har fått fina hjälpmedel som hygienstol (kan användas både i duschen och som toalettstol  - i sistnämnda fall kan man välja mellan att skjuta in stolen över toaletten eller sätta i en potta) med låsbara hjul och en annan och bättre sorts Turner med låsbara hjul och en bred bottenplatta som gör den ännu stadigare än den förra. Med hjälp av de här sakerna behöver vi inte längre larma varje gång mamma behöver gå på toaletten... vi klarar oss själva, och det har gjort mamma gladare till sinnes. När man larmar kan man behöva vänta på att någon har tid att komma, och nattetid består personalen av två personer som har hand om hela kommunens behov... befinner de sig i andra änden av kommunen när man ringer, kan det ta en timme innan de dyker upp här. De gör så gott de kan, ingen skugga skall falla på dem, men det finns en gräns för vad två personer mäktar med! Så vi är allihop glada nu när vi inte behöver larma för toalettbesöken utan bara om mamma skulle ramla eller bli sjuk (vilket hittills inte hänt, tack och lov). 

Eller... i lördags morse tyckte nattpatrullen att mamma var så medtagen att de inte vågade låta henne åka med taxin till dialysen utan ville ringa efter ambulans. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tänka, eftersom jag inte uppfattade mamma som annat än väldigt trött... men å andra sidan begrep jag ju inte hur sjuk hon var i samband med vår flytt förrän personalen på dialysen vägrade att sända hem henne, så den här gången ville jag ta det säkra före det osäkra och låta nattpatrullen bestämma. Några timmar senare, när Mimmis matte och jag var i huset och arbetade, ringde de från dialysen och berättade att mamma mådde bra och skulle få komma hem som vanligt... så hon hann träffa Mimmis matte och jag tror att bägge trivdes tillsammans. Det gav mig också chansen att få bjuda på min hemlagade köttsoppa! Det var första gången jag lagade en rätt som innehöll åtta olika grönsaker/rotfrukter... och kokt kött, som inte är min starka sida (än, i varje fall). Soppan blev jättegod, tyckte jag i alla fall. Och eftersom de andra åt med god aptit, hoppas jag att de tyckte likadant.

Tja, vad har hänt mer, tro? Jag har varit inne i det här husets källare (vår granne på andra sidan väggen i vardagsrummet) och tittat hur tvättstugan ser ut - skall jag vara ärlig var den inte särskilt imponerande... men där finns mangel, och det är ju bra! - samt letat reda på vårt förråd. Det är faktiskt ganska stort, så vi kommer att klara oss bra med det utrymmet. Så har jag talat i telefon med fastighetsförvaltaren, som gav mig tillstånd att göra i ordning rabatten nedanför våra vardagsrumsfönster. Skall bli riktigt roligt att få den att prunka! Funderar på rosor, eftersom de är enkla att sköta, blommar länge (hela sommaren och hösten) och klarar vintern bra... plus, förstås, att jag älskar rosor och annars skulle sakna alla rosorna i husets trädgård. Men det, och att göra i ordning uteplatsens planteringar, får vänta till jag har råd med jord, täckduk m.m. Fram till pensionen har vi det rejält knapert... men det är ju inget nytt, och när jag fått huset sålt blir vår ekonomiska situation betydligt bättre. Inte minst som jag nu har fått ett nytt, högre bostadstillägg beviljat!  

Vi har krokus på uteplatsen!

Fredag. tidig kväll  

Idag upptäckte jag något jag av någon outgrundlig orsak inte lagt märke till förut och absolut inte förväntat mig - det växer sju gula krokusar i rabatten på vår uteplats! *stora ögon* Jag trodde inte att någonting fanns i jorden, eftersom här varit obebott så länge och rabatten är helt nedvissnad... men den gula färgen lyste emot mig idag när jag tittade ut genom mitt sovrumsfönster, och jag blev så glad att hjärtat sjöng. Så snart det blir varmt nog att vistas ute utan att hela tiden röra sig (som jag gör när Belle och jag tar våra promenader) skall jag rensa den där rabatten, lägga på ny jord och fundera över vad jag vill plantera där... och så skall jag fråga hyresvärden om jag får lägga ny jord och plantera i den långa rabatten under våra vardagsrumsfönster - den biten mark tillhör egentligen inte oss, men jag tror inte att någon annan gör anspråk på den... och hyresvärden blir väl bara glad om någon tar hand om och gör fint där? 

Man blir verkligen inspirerad av vårvädret - solen skiner från en blå himmel, plusgraderna får jackan att kännas nästan svettigt varm och fåglarna sjunger överallt. Belle och jag tog oss för att promenera ner till Amnegården, där vi hälsade på mammas "dagisgrupp" och blev bjudna på fika med nybakt kaffebröd. Tro mig, dagvårdsdamerna kan verkligen koka gott kaffe! Och de blir alltid så glada att se oss - inte bara mammas vänner och personalen, utan i stort sett alla vi möter vill stanna upp och gosa en stund med Belle, som viftar lyckligt på svansen och försöker pussa allihop i ansiktet. Hon älskar verkligen människor och artar sig att bli en utmärkt terapihund... så det är ju bra att vi numera bor på gångavstånd, vilket gör det möjligt för oss att besöka Amnegården oftare än förut. Det är ett ganska stort ställe med tre vanliga äldreboendeavdelningar, en demensavdelning, ett korttidsboende (Björkskär) samt tjugotalet servicelägenheter... och så finns där restaurang, café, barndagvård, vanlig dagvård och hemsjukvårdens/hemtjänstens lokaler. Går man en trappa ner kommer man till ett gym och lite andra lokaler för personalen, och fortsätter man ytterligare en trappa ner (eller tar hissen) hittar man Närhälsan, folktandvården, sjukgymnastiken, apoteket (Apotek Hjärtat), biblioteket, servicecentran för bl.a. arbetsförmedlingen samt Frans G. Bengtsson-muséet. Allt omgivet av vacker natur med fina gångstigar, uteplatser m.m. samt skog. I den här kommunen tar man verkligen hand om sina gamla! Så jag är inte orolig för mamma, och inte heller för mig själv när den dagen kommer.

Förutom att ta Belle med ner till Amnegården har jag ägnat dagen åt att tvätta och diska samt hänga upp fler saker på väggarna. Vissa väggar är gipsplattor och dem behöver man bara skruva rakt in i för att hänga upp saker... men andra är betong, och till dem behöver jag en slagborrmaskin. Tyvärr har vår pensionerat sig utan förvarning, så jag måste ordna en annan... men det är okej, Tore har säkert en som jag kan få låna i några dagar. Kanske ett bra projekt för söndag-måndag, då mamma är hemma och kan hjälpa mig bestämma var tavlor m.m. skall sitta?

Nu är det dock hög tid för en mugg gott te, och så skall jag titta på veckans sista avsnitt av "Antiques Roadtrip" på TV. Det är ett av mina favoritprogram - två antikexperter får åka runt i Storbritannien (i något slags veteranbil - olika varje vecka) och köpa antikviteter som sedan säljs på auktion till förmån för nödställda barn, och den som i slutet av veckan har fått ihop störst förtjänst vinner äran. Dessutom besöker de här experterna muséer och andra historiska platser, så man får veta mycket om brittisk historia och kultur vid sidan av allt man lär sig om antikviteterna... att inte Sveriges Television har kopierat idén för svenska förhållanden?

Vårsol och blandade besked

Torsdag kväll  

Idag för trettio år sedan föddes två underbara tvillingkillar - Hampus och Pelle - som jag kort senare hade nåden att få bli gudmor åt. Ett uppdrag jag har burit med ödmjuk stolthet i alla år! Nu är de vuxna och lever bra liv bägge två, den ene i London och den andre i Malmö, och jag fortsätter att vara sååå stolt över dem... grattis, killar, ni är bäst!

Nu ÄR det verkligen vår! Idag sken solen från en klarblå himmel, vinden hade mojnat och när Belle och jag nu ändå var i Kristinehamn passade vi förstås på att besöka hundhagen. Där var fortfarande rätt blött, men det torkar snart upp så att hon kan springa omkring som hon vill... Belle tycker inte om att bli våt om tassarna, men om hennes uppmärksamhet fångas av något glömmer hon bort det *ler stort* och då går det alldeles utmärkt att jaga retsamma kajor eller något annat flygfä! Så vi stannade i hagen så länge vi kunde... men snart blev det dags att åka bort till Bilprovningen för att vara i tid till det bokade besöket. 

Idag? tänker ni. Var inte besiktningen igår? Jag vet att jag skrev det, men sedan dubbel-kollade jag och upptäckte att jag hade tagit fel på dag - och det var ju tur att jag gjorde det, så att jag inte behövde slösa bensin på en extra resa! Däremot hade jag tänkt helt fel om vad som skulle hända... jag var spiksäker på att de skulle slå ner på bromsbackarna bak, men de gjorde de inte alls - däremot fick jag uppmaning att "på eget ansvar" byta vindrutan och bägge strålkastarna. Det betyder att jag inte behöver komma tillbaka till Bilprovningen för efterkontroll, men att jag måste åtgärda de där sakerna så snart jag kan. Så på sätt och vis var det positiva besked - inga 2:or eller 3:or - och jag tackade Gud hela vägen hem! Men, det är klart, att byta vindruta och strålkastare kommer med stor sannolikhet att bli en dyr historia... och dessutom tror jag att jag gör klokt i att byta bromsbackarna back oavsett, så att jag inte hamnar i fara p.g.a. att bromsarna inte tar när de behövs. Så i morgon skall jag ringa min bilmek och diskutera hur vi skall lägga upp det här i en takt som jag har råd med...

Nå, jag ÄR glad, för jag får fortfarande köra bilen - och även om jag inte använder den lika mycket nu när vi bor så här, behöver jag den fortfarande när jag skall en längre sträcka. Som nu på lördag morgon, t.ex., när jag skall hämta Mimmi Hittekatts matte vid tågstationen i Kristinehamn och sedan lämna av henne där igen på kvällen... hon kommer för att hjälpa mig att röja lite i huset, den ängeln, och jag vill göra det så enkelt och trevligt för henne som möjligt! 

Omställningen från husliv till lägenhetsliv har varit annorlunda än jag hade föreställt mig. Det jag trodde skulle vara svårt, som att vara omgiven av grannar och att ha gatubelysning utanför fönstren, t.ex, har inte alls känns som problem. Däremot är jag inte förtjust i hur sopsorteringen fungerar eftersom vi inte kan kompostera här... och vad gör jag med alla tidningar, kartonger, papper m.m. som jag brukade elda upp?!? Av gammal vana spar jag på papperskassar, men jag har inte bruk av så många längre... ändå känns det som slöseri att kasta dem, liksom att kasta plastkassar jag förut samlade plast för återvinning i. Det tar tid att lära om, inser jag.

Själva lägenheten har visat sig vara lika trivsam som vi tyckte när vi tittade på den första gången. Mamma och jag trivs jättebra, rummen blir alltmer "våra" vartefter jag får saker och ting i ordning och det känns helt enkelt bra - ingen av oss längtar tillbaka till huset, och vi ångrar inte att vi flyttade hit. Belle trivs också med området som ju ger mycket mer att upptäcka och undersöka... här bor fler hundar, och även om vi inte direkt har mötts har vi sett varandra och hejat på avstånd. Dessutom gör en äldre man och hans söta katta dagliga koppelpromenader utanför vårt hus varje dag! 

Nu i kväll har jag äntligen kunnat hänga upp gardiner i vardagsrummet. Igår fick jag på Jysk tag i en gardinstång som kunde dras ut till tre meters längd och sådana där vågiga hållare man sätter på mitten så att inte stången sviktar av gardinens tyngd, så idag kunde jag äntligen göra fönstret (egentligen tre fönster i rad) fint. Det blev så bra att jag sitter här och tittar på det lite då och då... *skrattar* Och när nattpatrullen kom hit för att hjälpa mamma på toaletten sa de att vi bor så fint numera, att rummen är så trevliga och mysiga, och jag blev så glad! Det var precis det jag ville åstadkomma... i huset var det alltid så trångt och stökigt (det var bråte överallt och gick helt enkelt inte att hålla rent) och både mamma och jag skämdes förskräckligt när folk kom på besök därför att det fick oss att framstå som slarviga, osnygga och lata. Nu törs vi äntligen ta emot besökare utan att behöva röja undan det värsta först, för här är alltid rent och snyggt - och så skall det fortsätta. För tro det eller ej (har man sett vårt hus, kan man inte tro det - såg man min lägenhet i Orminge är det lättare), jag är egentligen en pedant med mitt hem. Rena ytor, allt på sin egen plats o.s.v. är mitt naturliga jag... som det var i huset kändes så fasansfullt fel, så totalt "det här är inte jag" att det nästan var fysiskt smärtsamt.

Dags att besiktiga bilen

Tisdag kväll

I morgon skall jag besiktiga bilen, och jag vet redan nu att jag får nedslag på bromsbackarna bak... så för säkerhets skull har jag förvarnat min trogne bilmek att jag kommer att behöva hans hjälp inom kort. Egentligen borde jag ju ha fixat bromsarna innan, men eftersom man aldrig vet om de hittar fler fel brukar jag i regel besiktiga först och laga bilen utifrån deras anvisningar så att det blir rätt på ombesiktningen. Det spar mig både tid och pengar. Det enda jag oroar mig för nu är att de hittar något som ger en 3:a (körförbud)... för på lördag får vi besök av en godhjärtad vän från Stockholm, som kommer några timmar för att hjälpa mig röja lite i huset, och jag har lovat att hämta och lämna vid tågstationen i Kristinehamn. Men okej, någon total kris är det inte - jag kan troligen låna en bil av Tina och Tore, om det vill sig riktigt illa. Hoppas dock förstås få använda min egen! Jag tycker så mycket om den, den är som ett andra hem och krånglar aldrig... den är en trogen arbetskamrat, helt enkelt.

Eftersom jag som sagt skall till bilprovningen i morgon, hade jag tänkt åka till Mariestad och tvätta bilen i eftermiddags när mamma kommit hem från dialysen. Tyvärr var mamma i rätt dåligt skick när taxichauffören lämnade henne innanför dörren, så jag bestämde mig för att stanna hemma hos henne - jag vill inte att någonting händer medan jag är borta, och hon var så vissen att jag fick bädda ner henne direkt. Men först måste vi larma hemtjänsten så att de kunde komma hit och hjälpa henne gå på toaletten... jag har lovat vården att aldrig använda Turnern ensam i badrummet, eftersom där är så trångt och en olycka kan hända - däremot "får" jag använda den när mamma behöver flytta sig från sängen till rullstolen och vice versa, för då har vi gott om plats och jag kan stå så att förflyttningen sker säkert.

Hur som helst sov mamma några timmar, och sedan var hon lite piggare och ville titta på TV. Det gav mig en timme att åka bort till huset för att hämta bl.a. strykbrädan, strykjärnet och den stora fodertunnan jag behövde för att hälla upp katternas torrisar som kom med posten idag. I fredags beställde jag 12 kg Royal Canin Sterilised 37 (med ett innehåll som främjar viktkontroll och friska urinvägar) från Zooplus, samt 30 kg klumpbildande kattsand (som det har meddelats kommer i morgon) eftersom det på sikt blir betydligt billigare trots den höga kvaliteten och dessutom levereras ända hem till dörren - suveränt! Tillbaka här hemma lagade jag soppa åt mamma, själv åt jag rester (potatisgratäng med köttbullar), och när sedan hemtjänsten dök upp för att hjälpa mamma på toaletten och sedan i säng, passade jag på att ställa mig i vardagsrummet och stryka ett par gardiner, en bordsduk och mitt surplice. Nästan synd att jag inte hade fler saker att stryka, för det är väldigt avkopplande! 

Nu börjar det bli dags att göra kväll, eftersom morgondagen blir lite stressig... hoppas att mamma mår bra nog att åka till "dagis", för hon längtar verkligen dit! Och jag måste försöka hinna besöka blodcentralen när jag ändå är i Kristinehamn, för idag fick jag en kallelse trots att jag har anmält att jag går på insulin numera... antingen har de ändrat reglerna, eller så har de glömt bort att de sagt att jag inte får ge blod längre. Vore förstås roligt om de tycker det är okej att jag ger blod igen! Men jag tror inte så mycket på det, tyvärr... det handlar troligen om en miss i systemet.

Men innan jag lägger mig tror jag att jag sätter mig att putsa lite kyrksilver.

Äldre inlägg