Visar inlägg från februari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Förstår inte

Natten mellan måndag och tisdag  

Jag förstår inte mig själv just nu... med bara en dryg vecka (närmare bestämt åtta dagar, om man tänker att det är tisdag nu... vilket det ju rent tekniskt är, även om det för mig känns som måndag fortfarande eftersom jag inte har gått och lagt mig än) kvar till flytten och så mycket positivt i sikte, sitter jag här ändå och är helt utan vare sig ork eller lust att ta itu med alla de där sakerna som jag verkligen borde göra. Ni vet, tömma bokhyllorna och packa böckerna i kartonger, skruva ner småhyllor och ta ner lampor från taken (utom i de rum vi använder, så klart), tvätta det som inte blivit tvättat och torkat så att det bara är att vika ihop och packa i kassar eller kartonger o.s.v. Jag behöver också gå runt och markera de möbler som Laxen skall köra till nya bostaden direkt på onsdagen (den första och viktigaste flyttdagen) - en rulle chockrosa "silvertejp" ligger och väntar, och det finns ingen som helst anledning att inte gå runt och sätta bitar av den på de utvalda möblerna. 

Men vad gör jag? Sitter här i soffan och dricker te, slötittar på TV och ser timmarna gå medan mamma och djuren sover gott. 

Hade det varit enklare att göra allt plock- och städjobb i förväg... eller blir det lättare sedan de stora möblerna, mamma och djuren har flyttat till Gullspång? Sitter jag här och förstör värdefull tid bara för att jag är så ofattbart trött? Förmodligen! Frågan är hur jag får mig själv upp ur den här tunga gropen... för på något sätt måste jag ur den för att ta itu med allt som står här och pockar på min uppmärksamhet. Många saker går att ta vartefter - linne, kläder, köksgeråd, porslin och glas m.m., prydnader, tavlor och annat som vi har beslutat oss för att behålla. Och det som inte skall med är lättare att ta itu med (oavsett om det skall säljas, skänkas bort eller slängas) när det viktiga är borta härifrån, så de sakerna gör jag mig inga bekymmer för nu. Men vissa saker måste komma på plats ganska fort om jag t.ex. skall kunna bädda sängar, sätta upp lampor (annars får vi sitta i mörker första kvällen!) och laga mat, t.ex. Och somligt (som bokkartongerna) är för tunga för mig att transportera själv, så de måste komma med i flyttlasset nästa onsdag. 

Helt inaktiv är jag lyckligtvis inte! Idag har mamma och jag varit hos kuratorn och fått hjälp med ansökan om bostadstillägg, så de papperna är postade och klara. Sedan fortsatte vi till Örebro och besökte IKEA för att ordna ett par saker vi behöver i nya bostaden - sängbord, t.ex., och inredning till kökslådorna. Måtten är ju helt andra, så de plastinsatser vi har haft i lådorna här fungerar inte alls i det nya köket. Och utan sängbord kan vi inte ha CPAP:erna bredvid sängarna... här har mamma haft en vinglig hylla som nu skall kasseras, och själv har jag en köksstol stående bredvid min säng... men den köksstolen skall nu stå i nya köket, vid det runda bordet som snälla Ewa skänker oss - stort tack för det, förresten! Jag har bara tre stolar, lyckligtvis vita, så de behövs alla tre om vi skall kunna sitta där själva plus ha någon av hemtjänstdamerna (eller någon annan som behöver sitta ner med oss) på besök. Att vi valde att åka till IKEA berodde på att snälla vänner, som vill vara anonyma, har skänkt oss ett presentkort som vi nu använde för de här sakerna - innerligt tack till er, ni vet vilka ni är! Och när vi nu ändå var på IKEA passade vi på att äta middag där... de har god mat till väldigt hyggliga priser, så vi åt oss ordentlig mätta och nöjda (och fick dessutom gratis kaffe på maten, eftersom vi är Family-medlemmar). 

När vi kom hem väntade två ifrån hemtjänsten på oss (som uppgjort - vi ringde dem under hemresan och bad dem möta upp, eftersom mamma vid det laget var alldeles utmattad) och medan de tog hand om mamma och bäddade ner henne, bar jag in fyra stora kassar ved och började elda varmt i huset. Det hade hunnit bli ordentligt kallt inne, tyvärr... och fast jag har eldat hela natten (och måst hämta in ytterligare fyra kassar ved) är det först nu på tidiga morgonen som det är +20 grader inomhus. Vilken tur att jag orkat vara uppe och vaka i natt - annars hade det varit iskallt inne vid det här laget! Nå, under förmiddagen kommer tack och lov Laxen och bär in resten av veden (cirka fem kubik), så att jag slipper den uppgiften under den tid som är kvar här... vi har som sagt gott om ved, så den kommer att räcka bra den vecka som är kvar samt till stödeldning under resten av vårvintern. Och jag sa till mig själv, medan jag "släpade" på de tunga vedkassarna, att nu är det över... nattens bärande var med största sannolikhet sista gången jag behövde ta in ved! Känns faktiskt konstigt... men jag är tacksam att vi snart skall slippa frysa, och vänner som gjort samma "resa" (d.v.s. att flytta från vedeldande till bekväm centralvärme) säger att jag definitivt inte kommer att sakna vedhanteringen. 

Nu är det snart dags att väcka mamma, och när taxin har hämtat henne kryper jag i säng för att sova. I morgon är en ny dag, och kanske har jag mer ork för mina plikter då?   

Chad

Lördag eftermiddag

Jag drömmer alltid intensivt, och minns i regel efteråt vad jag har drömt om. Somliga drömmar skriver jag upp för att spara - och när jag sedan läser vad jag skrivit, minns jag varenda detalj i den drömmen. 

Då och då drömmer jag något som är så annorlunda, så speciellt, att jag inte skulle behöva skriva ner dem och ändå minnas varenda detalj i resten av mitt liv. I natt hade jag en sådan dröm... men jag tänker ändå skriva upp den, eftersom jag behöver få stöd i mitt grunnande på vad den betyder.

Början av drömmen är luddig, men så småningom utkristalliserade sig drömmen i en man i 25-30-årsåldern som sprang i skogen. Det blev allt oftare och allt längre turer, och till sist sprang han i tjugo timmar om dygnet - bara sprang, och bara i skog, aldrig på stigar eller vägar, aldrig på asfalt eller liknande underlag. Efter en tid började forskare intressera sig, och han fick bära testutrustning på sig under sitt springande. Å, jag får inte glömma bort att killen hette Chadman, och jag kallade honom Chad.

Det var vid den här tidpunkten jag "kom med i bilden" - jag hade hittat en tjock inbunden foliant med randade anteckningsblad, och här och var i boken hade Chad gjort noteringar. Forskarna bad mig att ordna så att de blad han hade skrivit på togs ur folianten och bands samman för sig... så jag gick till ett tryckeri och lämnade in boken med instruktioner hur de skulle göra. Medan jag väntade på att det skulle bli klart, tog jag en promenerad in till city - då visade det sig att jag var i Stockholm och vandrade från Farsta in mot Skanstull, och efter en stund kom jag att gå i ungefär samma takt som en äldre man och en ung kvinna med ett fyraårigt barn - så vi slog följe och småpratade under promenaden. Någonstans då började jag ångra att jag hade lämnat ifrån mig den där folianten... och ungefär samtidigt passerade vi en storbilds-TV som visade hur en stor grupp män i uniformer försökte fånga in Chad ute i skogen. Jag stannade som fastfrusen framför TV-skärmen och kom på mig själv med att ropa högt: "Du är snabbare än dem, Chad - spring!" 

Sedan vaknade jag.

Drömmen har flera detaljer som förbryllar mig. För det första är jag inte "huvudpersonen" - annars är det alltid jag själv som upplever något, men i just den här drömmen är det Chad som är viktigast. För det andra vet jag hans namn, och jag brukar aldrig veta vad folk i mina drömmar heter... eller, det kanske jag gör medan jag drömmer, men jag minns det aldrig efteråt. Utom i ett fall: drömmen om Dino.

Dino var också en ung man, yngre än Chad. Jag mötte honom i en stad, där han dansade baklänges längs gatan - och fötterna gled ungefär som på isdansare. Jag blev fascinerad av hans svävande dans och kände mig tvungen att följa efter honom... utmed gator, in i ett stort hus, genom långa korridorer och till sist in i ett rum. När jag öppnade dörren till rummet såg jag genast en enorm sjuksäng, och i den låg Dino nerbäddad medan sjukvårdspersonal rörde sig runt om, donade med medicinsk utrustning, tog blodprover på honom o.s.v. När han fick syn på mig, sa han åt personalen att lämna rummet och bad mig sedan sätta mig på en stol intill den stora sängen. Han berättade att han skulle dö, men att det inte gjorde något... han hade fullgjort det han kommit för. Jag försökte fråga vad det var, men fick inget svar - bara ett varmt leende. Och sedan dog han stillsamt.

Jag glömmer aldrig Dino, fast han bara är en drömd figur. Och jag lär aldrig glömma Chad heller. 

Små steg och väldiga kliv

Fredagskväll  


Hela den här veckan har jag väntat på ett brev från Gullspångsbostäder innehållande kontrakten jag skulle skriva på: ett för lägenheten och ett för parkeringsplatsen under tak... och idag kom det, så jag satte mig att läsa igenom texterna noggrant, skrev på och postade de exemplar som hyresvärden ville ha tillbaka. Sedan tog jag hyreasavierna som låg med i kuvertet och betalade den första, som gäller för februari. Nu återstår bara att vi får hämta nycklarna, så kan vi börja det praktiska arbetet med att flytta de av våra tillhörigheter som vi vill ha med oss härifrån. 

Jag fortsätter att uppleva rätt tvära kast mellan glädje och sorg inför flytten. Sorgen handlar framför allt om det jag trodde om framtiden när jag flyttade hit... för jag trodde ju att det var här jag skulle tillbringa i stort sett resten av mitt liv, åtminstone till det var dags att flytta till något slags äldreboende. Den handlar också om att lämna den här trädgården, där jag efter femton årstidsväxlingar vet var varenda liten krokus sover i myllan (och vilken färg den har), var varenda tulpan kommer att kika upp när våren kommer, hur oerhört vacker skogsbacken är när först vitsipporna och sedan liljekonvaljerna översållar marken o.s.v. Jag vet vilka fåglar som boar i vilken holk, var solen värmen och skuggan svalkar, var hjortarna älskar att beta och ekorrarna springer utmed trädstammarna... och jag bär minnen av alla dessa vilsamma morgnar när jag suttit på yttertrappan och druckit te medan Belle strosat omkring i gräset och nosat eller bekvämt lagt sig tillrätta i en värmande solfläck. 

Nu är det dags för någon annan att uppleva allt detta - få lära känna trädgården och dess fascinerande egna liv av såväl växter som djur. Själv skall jag sitta i dörröppningen till vår uteplats och börja titta efter nya blommor, nya fåglar, nya djur... lära känna hur naturen lever på en ny plats fyra kilometer norrut härifrån räknat. Förhoppningsvis kan vi få upp den nya kattgården rätt tidigt under våren, så att både Belle och katterna får komma ut och njuta av solsken och -värme, höra fågelsången och se matte - med sin evinnerliga temugg i händerna - vara hos dem som en mamma som vakar över sina små utan att för den skull hindra dem i upptäckandet av världen. 

Om jag inte har tagit helt fel vetter vår uteplats åt väster, vilket jag gillar. Innanför ligger nämligen mitt sovrum, och jag vill inte gärna ha in en morgonsol som väcker mig ifall natten har varit jobbig. Å andra sidan vetter ju vardagsrumsfönstren också åt väster... så jag får fundera lite på hur vi skall placera TV:n så att mamma ser bra utan att vi behöver dra för gardinerna.  

På tal om att mamma skall se bra, så var vi hos Specsavers i Skövde igår. De undersökte mammas ögon noga och i lugn takt så att hon verkligen hann med i svängarna, och så fick hon välja en båge som hon tyckte mycket om... och tänk, trots att hon gjorde flera tillval till standardvarianten blev kostnaden åttahundra kronor lägre än vad vi hade kalkylerat med! Nu hoppas vi att de nya glasögonen blir klara innan flytten, eftersom hon fyller år den 16:e (dagen efter vi får nycklarna till lägenheten)... det vore en så fin "födelsedagspresent" tycker vi båda två. 

"What the catepillar calls the end of the world
The master calls a butterfly"

- Richard Bach

De saker jag ser fram emot med flytten är betydligt fler, och framför allt av praktisk natur. De senaste dagarna har utetemperaturen legat runt nollan... och jag vet inte om det beror på det eller på något annat, men hur jag än har eldat så har jag frusit. Mamma tror att jag till och från har feber, eftersom jag har lyckats hålla temperaturen inomhus över +20 och hon inte fryser (annars är hon ju betydligt mer frusen än jag)... kanske har hon rätt, för jag är även väldigt trött och skulle kunna sova nästan dygnet runt om jag tillät mig själv att stanna i sängen. Men det gör jag förstås inte. I stället försöker jag få mamma att börja sortera ut vad hon vill ha kvar av allt som översållar hennes sovrum... men det är lättare sagt än gjort, hon säger sig vara för trött eller har andra orsaker som gör att hon hela tiden skjuter upp det. Förmodligen är det en svårare uppgift för henne än jag förstår... kanske inte så mycket av nostalgiska skäl, för mamma har aldrig varit fäst vid prylar, utan för att hon i stigande grad sedan 2010 nästan helt har slutat tänka själv och inte aktiverar sig om man inte hela tiden "sätter igång" henne. Hon sitter mest passiv och väntar på att jag skall ta alla beslut, göra allt som behöver göras... och det fungerar väl si så där i vanliga fall, men när det gäller hennes tillhörigheter behöver jag faktiskt hennes medverkan för att ta de rätta besluten. Jag vill ju inte gå över huvudet på henne! Men vi har inte mycket tid kvar nu och alldeles för många saker att gå igenom... *suckar*


Svårt att skriva

Torsdagskväll

Det är ett dilemma detta att jag har som svårast att skriva när jag har som mest att skriva om... men tyvärr är det så, och ju längre jag väntar desto mer staplar saker och ting upp sig. 

Så det enda jag kan göra är en kort resumé och sedan gå vidare från nuläget. Hoppas att det är okej?

Vi börjar med mamma (hon är och förblir första prio för mig). I fredags förra veckan började hon blöda näsblod när hon gick på toaletten, och vi fick larma hemtjänsten eftersom vi inte fick det att sluta. Lyckligtvis klarade de av situationen - men så hände det igen, och igen, under samma kväll. När jag bäddade ner mamma var hon rejält trött, och under dialysen dagen efter sov hon mest. Och så blev det söndag, och vi hade precis hunnit äta lunch när hon började blöda igen. Vi ringde hemtjänsten, som ringde jourhavande sjuksköterska för att få råd... men hon lät inte särskilt intresserad utan hade ett tonfall som sa både oss och hemtjänstdamerna att hon tyckte att vi störde henne. När det gått uppåt en timme utan att blödningen ens minskat ringde jag 1177 - och de larmade 112 omedelbart. Bara tio minuter senare var ambulansen på plats, de tog sig en titt på mamma och körde henne sedan direkt till Skövde. Själv körde jag efter för att vara med henne... vid det laget hade jag insett att situationen var allvarlig, även om jag ännu inte hade fattat riktigt hur allvarlig den var. Det visste dock personalen på akuten - mamma fick komma direkt in på ett rum och medan vi väntade på läkaren fortsatte sjukvårdarna att torka allt blod... hemma hade vi avverkat flera handdukar, två toalettrullar, flera meter hushållspapper och en stor rulle fetvadd, och på sjukhuset gjorde de slut på ännu mer papper och vadd de max tio minuter det tog innan läkaren var på plats. Han ordnade genast med operation och fick äntligen, efter att ha hittat det blödande blodkärlet långt upp i mammas näsa, stopp på blödande med hjälp av laser. Det var då jag fick veta att hon hade varit snubblande nära att dö, och att hon hade hunnit förlora mycket blod under de nästan två timmar blödningen hade varit ohejdad. Vi fick bli kvar på akuten någon timme till för att de skulle försäkra sig om att hon inte började blöda igen... och när vi så småningom kunde återvända hem, sa de att de skulle skicka papper till hemsjukvården om vad de hade gjort för mamma och vad de tyckte om sjuksköterskans agerande. Själv ringde jag hemtjänsten och bad någon möta oss hemma... och när vi kom hem, stod en av de raraste av damerna där. Medan hon hjälpte oss på alla möjliga sätt (bl.a. tvättade och klädde hon om mamma - som, vilket läkaren förvarnat om, hade kräkts hela vägen hem; det berodde på allt blod hon hade svalt) och jag städade undan allt blodigt material som låg överallt) berättade hon att hemtjänsten också haft diverse att säga till sjuksköterskan... och dagen efter, när ordinarie chefssköterskan kom till jobbet, anmälde hon sin kollega. 

Jag har också varit föremål för sjukvård. Efter många om och men har jag äntligen tagit mig för att söka hjälp för min smärtande vänsterarm, och häromdagen fick jag träffa en läkare som försiktigt undersökte mig (för att inte göra mig illa), beställde en röntgen av armen för att fastställa problemets orsak samt skrev ut smärtstillande och antiinflammatorisk medicin som stöd i väntan på resultatet. Skall bli skönt att få ordning på den här eländiga armen... jag behöver mina kroppskrafter nu när flytten närmar sig.

Nu är det bara 13 dagar kvar - mindre än två veckor! 

Nyare inlägg