Visar inlägg från februari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Att boa in sig

Onsdag kväll  

Sedan vi flyttade, har mamma visserligen uttryckt trivsel men samtidigt visat hur hårt det hela tagit på henne. Flera nätter har hon vaknat i panik och trott att hon missat taxin för att nattpatrullen glömt att väcka henne, trots att hon vetat att hon inte skulle iväg någonstans och det dessutom varit långt, långt före väckningsdags. Dessutom har hon varit onormalt trött och somnat i rullstolen flera gånger. Så det var väl egentligen inte någon större chock när dialysen ringde vid 11-tiden igår och berättade att de beslutat lägga in henne på njur-avdelningen eftersom hon varit så medtagen och sjuklig... och när jag själv kom in till KSS några timmar senare för att lämna hennes CPAP, mediciner, mobilen m.m. låg hon totalt utslagen i sin säng inne på njure, nästan omöjlig att kommunicera med och lite grand febrig. Personalen hade redan börjat behandla henne med intravenös antibiotika i väntan på att blododlingar och andra prover skulle bli färdiga, och idag när jag ringde för att höra hur läget var hade hon just varit på lungröntgen. Jag gjorde inget försök att prata med henne själv, för det hade bara oroat mig om hon varit lika "borta" idag som igår... men enligt personalen är hon i alla fall inte sämre, och jag vet ju att hon är i de bästa händer där hon befinner sig. Både mamma och jag litar fullständigt på personalen på de där avdelningarna, och vi vet att de tar hennes hälsa på största allvar... så det enda jag kan göra är att be för henne, sköta allt här hemma och besöka henne så snart hon orkar med det.

Själv har jag också känt av flytten på mitt sätt - genom att vara väldigt trött. Så idag tillät jag mig att ligga kvar riktigt länge i min säng, jag gick bara upp för att ta mediciner och ge ungarna mat, och inte förrän på eftermiddagen steg jag upp. Sedan dess har jag gjort en kort runda i bilen för att hämta ut ett paket (med böcker ur bokrean hos Bokus), titta förbi tandvården och avboka mammas tid i morgon, besöka biblioteket och sist, men inte minst, hämta posten vid huset... visst är det märkligt att det tar emot sådant att åka bort till huset numera? Okej, där är väldigt kallt, men det är inte det som påverkar mig mest... det jag reagerar mot är att jag, när jag går omkring i rummen, känner ett slags sorg över att huset på sätt och vis har berövats sin själ. När vi flyttade ut tog vi känslan av liv med oss och nu är det bara ett hus fullt av bråte - inte längre det underbara hem vi älskat så högt i femton års tid. Det tynger mig, så jag hoppas att snart få kraft att verkligen röja ur rummen, städa och sedan bli av med alltsammans i en försäljning så snart som möjligt. Skall ringa mäklaren i nästa vecka och göra upp om en tid för värdering... hon får ta huset som det är, eftersom jag inte hinner göra något vettigt på så kort tid, och sedan skall jag försöka få hjälp att sortera upp det som är kvar i "ta med" (det är några saker kvar som vi vill behålla), "ge till loppis" (saker som är i bra skick) och "slänga" (vilket lär bli det mesta). 

Tänk att man - känslomässigt, menar jag - kan flytta ut ur en bostad och in i en annan så snabbt! Jag trodde att det skulle ta tid, att jag skulle känna mig sliten mellan min kärlek till huset och min lättnad över hur lätt och bekvämt livet är här i lägenheten... men så är det inte alls, märker jag nu. Och kanske var det i sista minuten vi kom iväg, med tanke på att min arm blivit väldigt mycket sämre och jag eventuellt t.o.m. måste operera axeln för att bli återställd. Skall träffa läkaren i morgon eftermiddag och ser verkligen fram emot att få veta mer om vad det innebär att ha kalkaxel (bortsett från vad jag redan vet, nämligen att det gör väldigt ont och gör mig ganska rörelsehindrad på vänster sida av kroppen)... för det jag har googlat fram på nätet förklarar egentligen inte så mycket, tycker jag.

Hur som helst, nu har det blivit kväll och mörkret har fallit utanför. Under gårkvällen och natten har det snöat så att det nu ligger några centimeters snö på marken som töade redan då Belle och jag var ute med bilen... så den lär inte bli liggande någon längre tid, misstänker jag. Inte för att det spelar någon roll! Jag sitter här i vardagsrummet och packar upp böcker ur flyttkartonger, sorterar dem och ställer upp i hyllorna - en avkopplande, trevlig syssla! - medan djuren ligger i soffan och slumrar sött, och om en stund skall jag laga kvällsvard åt mig. Har köpt färska grönsaker, så jag funderar på att blanda en god sallad med kyckling och ost - nu när mamma inte är hemma och behöver en massa proteiner, kan jag passa på att äta mestadels grönt utan att känna att vi äter "olika mat" hon och jag. Och sedan skall jag ta en skön dusch! Igår var vaktmästaren här och satte upp en snygg duschstång, så nu kan jag hänga upp mitt blommiga duschdraperi och få lite mer färgglädje i badrummet... det har jag längtat efter, för våtrumstapeten därinne är ganska ledsam med sina gråvita blommor på blekaprikos botten. Ni skall få se hur rummet blir när jag är färdig med det! Min plan är en regnskog, visserligen med konstgjorda växter, men i alla fall...

Många känslor

Lördag, sen kväll  

När jag ligger i min säng och betraktar femtiotalsmöbleringen, de gräddvita tapeterna med små rosenbuketter, den aprikos-rosa mattan med tulpanmönster i bården... så känns det nästan som att jag befinner mig i någon annans gästrum i en trevlig liten stuga någonstans ute på landsbygden.  Men tänk, det är faktiskt mitt sovrum! Och alldeles ovanpå den glädjen finns glädjen över att de som besökt mig under åren i huset har haft nästan samma atmosfär att må gott i, eftersom både mattan och möblerna till största delen kommer från mitt gamla gästrum. Fast i det rummet pryddes väggarna av mellanblå medaljongtapeter... och så hade rummet snedtak. Å, så jag hoppas att alla mina gäster sov gott i det rummet! Precis som jag sover gott i det här...

Under dagen har min bror Torbjörn varit här och hjälpt mig att ordna det elektriska för lampor i taken och fönstren. Bl.a. hämtade vi takfläkten i huset och monterade upp den i nya vardagsrummet, och så gjorde Torbjörn ren kristallkronan så att den ser helt ny ut, innan han monterade upp den över soffbordet (under de gångna dagarna har den hängt mitt i rummet). Det blev så fint så det kan ni inte ana! När mamma kom hem från dialysen var vi nästan klara, och sedan hann vi med kaffe med äpplekaka och vaniljsås innan Torbjörn var tvungen att återvända hem till Saltsjöbaden. Gud välsigne dig, älskade bror, för all hjälp! 

Under kvällen åkte jag till Moholm och hämtade det runda, vita köksbord som vi fått i gåva av Ewa, och på hemvägen hämtade jag bl.a. mammas sittdynor till soffan (hon har speciella dynor som arbetsterapeuten ordnat för att ge stöd och bättre sitthöjd), kökslampan (som ser ut som en fotogenlampa), mina garner och lite annat i huset innan jag fortsatte hem. I morgon har jag tänkt lära mig tvättmaskinen och diskmaskinen, och så skall jag förstås få köksbordet på plats och hänga lampan ovanför. Tänk, snart kan vi äta våra måltider i köket! Det har vi inte kunnat på många år... i köket i huset fanns det inte plats, så vi satt alltid vid soffbordet i vardagsrummet.

Känns konstigt att prata om livet i huset i imperfektum...!  

Ett litet livstecken

Fredagskväll 


Kaos är granne med Gud
         - Erik Johan Stagnelius


Det är svårt att tro det... men jag sitter faktiskt och skriver detta i vårt nya vardagsrum. Väntan, oron och planerandet är över. Vi har klarat av fas 1 av den här historien, och nu är det snart dags att inleda fas 2: att tömma huset och få det sålt. Men än så länge handlar mina dagar mest om att hämta saker i huset och köra hit... de större möblerna och bok-kartongerna kom på plats redan i onsdags tack vare Laxens duktiga killar (och mina fina syskon, som betalade dem för att göra jobbet). 

Mamma och jag trivs redan bättre än vi någonsin kunnat föreställa oss! Och djuren har, efter lite inledande väs och fräs, börjat finna sig till rätta här, de också. Svårast var det för Sixten... att få in honom i en kattbur visade sig bli en mycket traumatisk upplevelse för oss båda, eftersom jag tvingades jaga honom från rum till rum och stänga dörr efter dörr till han slutligen inte hade någonstans att ta vägen längre... och även då var han så uppskrämd att jag måste slänga en handduk över honom och svepa in honom ordentligt för att kunna bära honom till kattburen och tvinga in honom i den. När vi kom fram hit slank han omedelbart in under soffan, och sedan såg vi inte till honom på hela kvällen, natten och halva torsdagen... faktum är att jag inte fann honom ens när jag minutiöst hade letat igenom hela lägenheten, och därför inbillade mig att han på något märkligt sätt hade lyckats smita ut trots alla mina försiktighetsåtgärder, så jag ringde till flera av mina kloka kattvänner för att få hjälp med efterlysningar och tips om hur jag skulle bära mig åt för att locka in honom igen. Efter några timmars panikletande både här och vid huset, då min ångest inte kände några gränser, kom en av vännerna på idén att Sixten kanske hade krupit upp inuti soffan underifrån (hon hade varit med om det tidigare) - och tänk, där var han! Kanske kan bara en sann kattvän förstå den översvallande lättnad jag kände när jag såg honom? Sent samma kväll kom han äntligen fram, började försiktigt att undersöka rummen och ville sedan upp till först mammas famn och sedan min för att gosa länge, länge. Då grät vi av tacksamhet. Vilken pärs! Det kunde ha förstört hela glädjen i flytten - och inte blev det bättre av att det var mammas födelsedag... hur skulle jag ha kunnat tala om för henne att Sixten hade rymt?!? Nu slapp jag det, och hon slapp dela min gränslösa ångest under de där timmarna jag trodde att han hade lyckats ta sig ut ur lägenheten.

Jag skall inte skriva mer i kväll... det är redan mitt i natten och i morgon har jag mycket att göra (det har varit så ända sedan i onsdags, så jag är rejält trött och har ont i hela kroppen), så jag måste definitivt komma i säng. Men, som sagt, nu är själva flytten gjord... och vi har allihop börjat göra oss hemmastadda i vår nya bostad. 

Bara en sista sak. Idag fick jag ett brev från läkaren som remitterade mig till röntgen för att utreda varför jag har så ont i vänsterarmen - resultatet visar tydligen att jag har något som kallas kalkaxel. Så nu vill han träffa mig för att diskutera operation! Det kom som en stor överraskning... men jag tänker inte grunna på det nu, utan vänta med både funderingar och frågor till vi träffas

Logistikplanering

Måndagskväll  

En stor del av den här dagen har använts åt planering av logistiken kring flytten. Jag har pratat med Laxen och kommit överens om att de kommer hit vid 9-tiden på onsdag morgon och sedan ägnar sex timmar åt att hjälpa mig bära ut de tunga möblerna ur huset, köra dem till lägenheten och där ställa upp dem på rätt plats. På den tiden lär vi absolut hinna det jag inte klarar själv, om inget oförutsett inträffar. Jag har också pratat med Gullspångsbostäder och fått klartecken för hemtjänsten att sätta en nyckelgömma på dörren in till lägenheten samt montera larm och hjälpmedel. Så, på eftermiddagen, kom arbetsterapeuten hit för att se efter vad vi har av hjälpmedel m.m. och som kan flyttas respektive vad vi eventuellt kan behöva komplettera med i lägenheten. Hon skall komma dit på onsdagseftermiddagen för att montera och ställa i ordning, kolla larmet så att det verkligen fungerar samt prata med vaktmästaren om monterande av dörröppnare på porten... samt placering av ett permobil-garage, ifall mamma får sin ansökan om permobil beviljad. Sist, men inte minst, talade jag med dagvårdens personal om mammas önskan att få komma tidigare än vanligt på onsdag... i vanliga fall hämtas hon här kl. 09.30, men eftersom Laxen börjar bära möbler redan kl. 09.00 skulle det vara så bra om mamma fick åka redan då och slippa känna sig i vägen här hemma. 

När allt detta var klart, gick vi ut i köket och började packa ner porslin och glas så att vi klarar den första tiden i nya bostaden. Vi behöver ju lite matskålar till djuren, tallrikar, glas, bestick, kastruller, konservöppnare, durkslag o.s.v. för att kunna äta, fika och ta mediciner - precis som vi behöver tandkräm, tandborstar, hårborstar, schampo, handdukar, sänglinne o.s.v. för att klara det dagliga till jag har kunnat flytta hela vårt förråd av sådant (d.v.s. det vi skall ha med oss) från huset till lägenheten. Just nu håller jag på att tvätta och hängtorka det av vårt linneförråd som jag lyckades rädda undan översvämningen... för visst finns det tvättmaskin i lägenheten, men jag har betydligt mer utrymme att hänga till tork här och det känns fräschare att ha ren tvätt med mig dit bort. 

Nu är det sen kväll, mamma sover (det är dialysdag i morgon) och jag eldar, tvättar och diskar. Skall försöka vaka hela natten, om jag orkar... men kanske går det inte, eftersom jag troligen får ett telefonsamtal från vaktmästaren i morgon om nycklarna. Och i så fall måste jag ta tumstocken och Feliway-dosorna med mig och åka till Gullspång en vända innan det blir mörkt ute - för än så länge finns det ju bara belysning i köket och badrummet. 

Undrar hur länge det dröjer innan vi börjar känna oss hemma i lägenheten? Och när slutar huset att kännas hemma?

Mörker och ljus om vartannat

Söndag eftermiddag  

I förrgår förlorade vi Majsan. Det var ett fasansfullt svårt beslut, och sorgen är tung, men både mamma och jag insåg i förra veckan att i det skick Majsan var skulle flytten nog bli en alltför stor belastning för hennes kropp. Under de gångna veckorna har hon kräkts upp sin mat efter varje måltid, hennes törst har varit osläcklig, hon har låtit tungandad och rosslig, och hon har betett sig mycket undandraget... ville inte umgås med de andra katterna och knappt med oss tvåbeningar heller. Mest låg hon och sov på platser där hon fick vara i fred. Så i förrgår tog jag vår pälskade lilla kattdam till veterinären och lät henne somna in, stilla och fridfullt. Olle var, som alltid, väldigt respektfull och stöttade oss i vårt beslut... Majsan hade förlorat över 17 % av sin kroppsvikt sedan förra gången vi vägde henne, och det jag berättade om henne fick honom att fundera på om det kanske rentav var så att hon hade (en visserligen långsamväxande men ändå) cancer. Nå, så här efteråt spelar det ingen roll... nu springer hon fritt på de underbara ängderna på andra sidan Regnbågsbron tillsammans med sin bästa vän Jenny, och smärta och andra hälsoproblem är bortglömda. Vi ses igen när det är min tur att vandra över bron, pälskade gumman!

Dagen efter, d.v.s. igår, hade jag kommit överens med Belles originalmatte Michelle att Belle och jag skulle hälsa på. Jag har länge misstänkt att Belle saknade både henne och de andra i flocken, och dessutom hade Michelle ordnat en sak åt mig på IKEA i Västerås som vi inte fick tag i på IKEA i Örebro... för att inte tala om att jag behövde lite "semester" inför alla plikter förknippade med flytten... så vi gav oss iväg på lördagsmorgonen och kom fram drygt två timmar senare. Men kan ni tänka er, jag körde vilse i Västerås! Trots att jag har besökt Michelle massor av gånger och vet exakt hur man kör dit, hamnade jag på fel avfart och körde bort mig inne i bebyggelsen. Så småningom hittade jag ut på E18 igen, och den gången fann jag den rätta avfarten så att Belle och jag kunde ansluta till Michelle, Lena och Miri som väntade på parkeringen. Sedan fortsatte vi i Michelles bil till den närmaste av Västerås' hundhagar, där vi släppte loss tjejerna ihop med några andra hundar som redan befann sig i hagen. Först var Belle väldigt tveksam, för två av hundarna var betydligt större än hon... men sedan tuffade hon till sig och verkade ha hejdlöst roligt åt att jaga den allra största - en jättesnäll, söt kille (vet inte vilken ras - något slags fågelhund, tror jag) som heter Alvin och som tydligen bor granne med Michelle.

Efter hundbuset fick flickorna vila i bilen medan Michelle och jag köpte varsin pizza, och så åkte hela gänget hem till Michelle för lunchpaus. Det var underbart att se hur avslappnad Belle var med Lena och Miri, och Michelle visade glädje över Belles slankare kropp - "Hon har fått midja igen!" utbrast hon och jag gladdes åt att min dietplan för att få ner Belle cirka 1,5 kg till sommaren verkar fungera som tänkt. Sedan lär hon hålla vikten utan specialfoder, bara av all motion hon får i skogarna. 

Medan vi satt och pratade (och Michelle passade på att klippa Belles klor), la jag märke till att Miri lekte med ett mjukisdjur - en lunnefågel - som jag föll för. Den var bedårande söt! Michelle berättade att hon hade köpt den på IKEA, så jag övertalade henne att följa med mig dit... *skrattar* Och förutom att köpa varsin lunnefågel till mamma och mig hittade jag fina matskålar till katterna (nu behöver jag ju bara fyra stycken, inte fem...) samt en fin blå oval mugg för tandborstar som jag ville ge mamma i present (hon älskar blått, så jag trodde att hon skulle gilla den - och det gjorde hon också, när jag kom hem och gav henne den). 

Tiden går alltid alldeles för fort när man kopplar av och har trevligt, så snart var det dags för Belle och mig att åka hem igen. Förhoppningsvis ses vi dock snart igen, för Michelle är ju lärare och sportlovet hägrar om några veckor... hon hoppas kunna komma hit då och hjälpa mig lite med huset, vilket jag känner den största tacksamhet för! Flytten går säkert bra - Laxen tar det tunga och jag sköter resten peu à peu - men sedan väntar röj och städning i huset, och ju förr det blir klart desto snabbare kan försäljningsarbetet köra igång. Det vore så himla bra om vi kunde börja visa huset när våren är som allra vackrast! Trädgården är full med blommor, fåglarna sjunger, vädret är varmt och vackert... spekulanterna beundrar den stora, inbjudande verandan och får huvudena fulla med planer på vad de kan göra med både själva huset och med trädgården... ju fler som blir förtjusta i möjligheterna, desto mer kan vi hoppas få i försäljningen. 

Hur som helst... när vi kom hem hit igen igår kväll, var det bara att kavla upp ärmarna och börja elda. Mamma frös, så jag bäddade ner henne i väntan på att det skulle bli varmt inne, och sedan passade jag på att tvätta medan jag ändå rände i källartrappan. Vår tvättstuga är stor som ett normalt sovrum, med gott om plats för både tvättmaskin, arbetsbänkar och hängmöjligheter (i taket och på ställningar som står på golvet)... undrar just hur det blir att tvätta i det lilla badrummet i lägenheten? Jag har redan planerat för att ha torkställningarna framför fönstret i mitt sovrum, och så har jag en högre ställning man kan hänga kläder på som får stå någonstans där den inte är i vägen för mammas rullstol... men nog blir det rejält annorlunda, och jag får nog vara lite kreativ. Kanske tvätta oftare, och bara ha strykbräda, mangel m.m. framme precis när jag använder dem. Nåja, det ordnar sig.

Nu skall jag ta tepaus, så får vi se när jag bloggar vidare. 

Äldre inlägg