Visar inlägg från januari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Teamet sluter upp kring mig

Natten mellan måndag och tisdag  

Först hade jag tänkt fortsätta blogga i det förra inlägget... men så insåg jag att det dels skulle bli alldeles för långt och dels för mycket på en gång att läsa. Dessutom handlar det ju om två dagar, söndagen och måndagen, så det är väl mest logiskt att dela upp mitt prat i två olika inlägg.

Idag (d.v.s. måndag) träffade jag min dietist vid Närhälsan i Gullspång. Vi har setts förut, bl.a. i samband med Diabetesskolans del 1 och 2, men den här gången handlade det för första gången inte om diabetes i allmänhet utan om min egen livslånga och hittills ganska komplicerade relation med sjukdomen. Och liksom i mötet med min diabetessköterska i torsdags, la jag precis alla korten på bordet direkt. Jag berättade hur förtvivlad jag är över min totala brist på kontroll, mitt sockersug, min oförmåga att ha regelbundna vanor, min sorg över att mammas och mina respektive dieter glider isär så att vi inte kan äta samma mat vid våra gemensamma måltider... ja, i stort sett precis allting kopplat till kost m.m. som absolut inte fungerar i mitt liv.

Dietistens reaktion förvånade mig. I princip sa hon åt mig att "strunta i förändringar just nu - ta dem när ni flyttat och bott in er lite grand". Hon suddade också ut alla "får inte:n" och gav mig förslag på verktyg att använda när det känns helt fel... t.ex. att pusha sockersuget framför mig fem minuter i taget, unna mig "en kaka, men inte fyra", hitta alternativ som inte är lika negativt påverkande som de original jag suktar efter (t.ex. multivitaminjuice i stället för apelsinjuice) o.s.v... men framför allt rådde hon mig att inte krångla till saker, utan använda det jag redan har och modifiera det lite grand för att fungera bättre ur diabetes-synpunkt. Eller, mer rakt på sak, att inte hålla på att skapa mig en diet som jag förmodligen inte trivs med i längden, utan fortsätta att äta samma mat som nu men byta ut de sämre alternativen mot bättre. Lite mer grönsaker, lite mindre kolhydrater, framför allt. Tycker jag inte om fisk, så varför tvinga i mig den? Ta kyckling eller quorn i stället. Välj sötpotatis i stället för vanlig potatis. Ja, ni förstår säkert hur jag menar. 

Hon verkar också övertygad om att flytten kommer att ge mig de flesta förändringar jag behöver "på köpet" s.a.s. Ett större kök gör det roligare att laga mat och baka. Platsen gör motion till en naturlig del av dagen, eftersom jag kan promenera till det allra mesta och inte behöver ta bilen när jag skall göra saker. Färre bekymmer gör mig mindre stressad och skapar bättre förutsättningar för en mer regelbunden livsföring och frånvaron av allt som krävs för att sköta ett hus och en trädgård ger mindre påfrestningar på kroppen i form av smärta, inflammationer, sömnsvårigheter m.m. Så hennes inställning är att det allra mesta jag behöver för att få kontroll över sjukdomen kommer av sig självt när jag har kommit i ordning i lägenheten - tänka sig, kan det verkligen vara så enkelt?!? 

Sist, men inte minst, gick vi igenom vad jag faktiskt äter vid olika måltider just nu när livet är så kaotiskt... och i stället för att dra ifrån, la hon till! Jag äter i regel två måltider per dag, plus någon banan eller ett glas sockerfri nyponsoppa/blåbärssoppa... i övrigt nästan bara dricker jag, t.ex. vatten, te, kaffe och cola light. Dietisten tittade på mig och sa: fler måltider, det är allt jag tycker du skall göra nu. Fler mellanmål! Ta en smörgås, fler frukter, mörk choklad... hoppa inte över måltider och strunta i vad klockan är. Så log hon: "Har du sett att ICA har apelsiner till extrapris den här veckan? Köp ett gäng apelsiner och ta minst en om dagen!" 

Nu har vi bokat en ny träff i mitten av mars, när mamma och jag hunnit bo in oss lite grand i lägenheten. Och när jag lämnade vårdcentrum åkte jag till ICA och köpte apelsiner... 

Varit på kattutställning

Måndag kväll  

Okej, då har jag startat en diskmaskinsomgång och en tvättmaskinsomgång, virkat klart grytlappen jag höll på med och ordnat te åt mig... så nu är jag klar att skriva om gårdagens besök i Örebro. 

Det är på sätt och vis en tradition sedan ett antal år tillbaka att vi är ett gäng som ses på NERK:s internationella kattutställning (hålls i januari varje år på Conventum i Örebro). Några tillhör NERK och jobbar som frivilliga på olika sätt, några är där för att ställa ut sina katter, några står i Örebro katthems monter och några gör som vi - kommer åkande för att umgås med varandra i en trevlig miljö. Hur som helst är det alltid väldigt trevligt, men tyvärr har mamma och jag missat de senste två åren p.g.a. hon legat inlagd just då... så i år kändes det extra viktigt för oss att verkligen komma iväg. 

Som bestämt var vi framme ungefär vid sen lunchtid och vi hann knappt in genom portarna innan vi började stöta på goda vänner. Snart hade vi förflyttat oss upp till caféavdelningen, där fler vänner anslöt och vi åt middag tillsammans - mamma valde kycklingspett och jag en vegetarisk gratäng. Mycket gott! Efter maten fikade vi, för alla hade mycket att prata om och vi ville sitta tillsammans så länge vi kunde... när man träffar så där pass många (vi var tolv) försöker man se till att få prata en stund med var och en, särskilt som vi vet att vi sedan inte kommer att kunna ses på länge utan "bara" umgås via telefon, Facebook och mejl, och jag hade dessutom med mig saker jag skulle lämna över till flera av dem: böcker och tidningar till en, en påse grytlappar till de som engagerar sig för Örebro katthem o.s.v. Själv fick jag saker med mig hem: en jättefin elementsäng, myntakuddar till katterna, godis till både katterna och hunden o.s.v... och eftersom vi också fick gåvor av dem som stod i olika montrar - t.ex. en ryggsäck och två goodiebags (kattmatsprover, torrt och vått, godis och leksaker samlade i fina kassar med katt- och hundmotiv) av Royal Canin, och köpte några saker (ett förkläde till mig, en liggpåse till Belle, söta kattprydnader till mamma och en kattkrok som jag skall sätta upp i mitt blivande sovrum) hade vi rätt mycket att lasta in i bilen när det var dags att åka därifrån. Men först passade vi förstås på att titta lite på några av katterna som ställdes ut, ta lotter och mingla i största allmänhet... och jag träffade en trevlig ubg kvinna som ställde - väldigt framgångsrikt - ut sina somalikatter och som, när hon fick veta om Belle, absolut ville träffa henne innan vi åkte. Hon drömde om att en dag skaffa sig en italiensk vinthund, sa hon, så givetvis ville hon veta mer om rasen! Belle var lite blyg i början, men snart pussades hon på sitt vanliga sätt och charmade den här unga kvinnan som hon charmar alla hon möter - hihi!

Här är ett litet axplock foton från dagen, inklusive några från hur katterna uppskattade de presenter vi hade med oss hem:

Nu skall jag göra i ordning lite nattamat åt mig (vakar hos mamma i natt)... men sedan kommer jag tillbaka och bloggar om dagens besök hos dietisten m.m.

Inte ens tystnaden är tyst

Lördagskväll  

I natt skrev jag att jag sparade ved genom att inte elda, trots att det var kallt, och det oroade tydligen flera av er raringar. Så jag vill börja dagens inlägg med att försäkra er att ny ved är på gång! Senast i morse talade jag med vedkillen i telefon och han lovade att komma direkt efter helgen med minst tre kubik, och till dess har jag tillräckligt för att hålla min familj varm. Men tack så innerligt för omtanken!

På Facebook har jag också fått ta del av funderingar kring det jag skrev om den tystnad man upplever när elen är avstängd. Ja, under de första sex åren av mitt liv bodde vi långt ute på landsbygden i gamla hus som saknade både el, rinnande vatten och toalett inomhus... så jag vet hur tystnaden, d.v.s. frånvaron av ljud, "låter" (om man kan säga så?). Fast vet ni, inte ens då är det alldeles hundraprocentigt tyst... det blir det nog aldrig här på jorden, tror jag, utan då måste man nog ge sig ut i rymden där inga ljud kan fortplantas. Även i en helt "tyst" miljö hör man vindens sus, trädgrenars och lövs rassel och prassel, fågelsång på dagen och de ljud som fladdermöss och insekter skapar nattetid. Man hör vågors skvalp, och bruset i de egna öronen av blodets omkringrusande i kroppen... man hör sina hjärtslag och andetag, ljudet av tygerna i ens kläder eller sänglinne när man rör sig o.s.v. Dessutom är man ju inte alltid ensam, och då tillkommer sådant som steg över golven, röster, sång och alla de ljud som köksredskap, leksaker, verktyg m.m. ger ifrån sig. 

Det tystaste jag vet är att sitta i kyrkan alldeles ensam och be. Då hör jag i princip bara mina egna tankar, men de är i gengäld desto mer högljudda... någonstans har jag läst att det allra minsta man kan tänka är att man är medveten om att man tänker, men så stilla är sällan ens medvetande. Det finns ingenting som får tankarna att surra omkring så mycket och så planlöst som ett försök att fokusera dem på en enda sak... *skrattar*

Det är därför jag älskar sådant som hjälper huvudet att vila, som t.ex. att skala och skära rotsaker och grönsaker, laga mat, virka, lösa korsord m.m.  Att dona i tvättstugan hör också till de vilsamma sakerna, liksom handdisk och gräsklippning. Medan händerna arbetar vilar själen... fanns det inte en bok som hette så?

Nå, nu är det hög tid att krypa till sängs, för i morgon skall mamma och jag - om inget oförutsett inträffar - åka till Örebro och träffa kattvänner på NERK:s jubileumsutställning på Conventum. Skall bli härligt! Vi ses väl där? 

Värmande minnen en kall natt

Natten mellan fredag och lördag  

Eftersom mamma sover under ett tjockt duntäcke och med bl.a. Belle som värmedyna i sängen, sparar jag ved genom att inte elda i natt. Visst, det är kallt inne... men jag har klätt mig ordentligt och tänt levande ljus både på bordet och i kristallkronan, dricker varmt te och har tofflor på fötterna, så jag klarar mig. Djuren är nerbäddade under filtar, så de klarar sig också... en enda natt utan värme är inte farlig, bara man är inomhus och kan värma sig med kläder, filtar och täcken.

Ljusen i takkronan får mig att minnas förra våren, när Fortum stängde av elen p.g.a. att jag inte hade kunnat betala räkningen. Då låg mamma inlagd, minns inte om det var på KSS eller Björkskär, så hon frös inte... och ungarna hade sina filtar m.m. som höll dem varma. Ljus fick jag/vi från stearinljus, värmeljus och batteridrivna lampor, och mat lagade jag på sprisköket. Den var lyckligtvis vårväder ute och nätternas mörker varade inte så länge... och om vi bortser från den obehagliga detaljen att jag måste få ihop en massa tusenlappar till elräkningen, hade jag det inte så illa. Jag läste, virkade, gosade och pratade med djuren... och på nätterna sov vi allihop tätt tillsammans under tjocka täcken i min säng. 

När jag var liten och vi bodde på landsbygden i Sorunda, hade vi vedspis och kakelugnar. De spred en torr värme som kändes riktigt bra, bara man inte kom för nära, och mina föräldrar både lagade mat och bakade på/i vedspisen med gott resultat. På den tiden var jag förstås alldeles för liten för att ens lägga märke till om de fick slita med vedhuggning och varifrån de fick klabbarna de högg upp till lagom storlek, men jag kan inte komma ihåg att de beklagade sig. Troligen var de så vana från sina respektive barndomshem att hantera ved, även om jag tycker mig minnas att man i mammas hem också eldade med kol - eller om det var koks? - som förvarades i källaren. De rikaste i bygden eldade med olja, antar jag... sådant som energi från sol, vind, vatten, pellets, biogas och kärnkraft existerade inte än, även om dessa källor diskuterades flitigt när jag blev lite äldre och man då åtminstone i Norrland hade tillgång till vattenkraft genom uppdämning av älvarna. Kärnkraftens vara eller icke vara folkomröstade man om först 1980, och tyvärr var jag inte myndig då och fick därför inte delta (vilket jag alltid har sörjt)... och även om resultatet innebar att man under tiden fram till den beslutade avvecklingen av kärnkraften (ett beslut man sedan inte respekterade) skulle utveckla sol- och vindkraftsteknikerna, hände inte mycket på den fronten förrän långt, långt senare. Ibland undrar jag om det bakom kulisserna var planerat precis så; alltså, att man inte skulle främja de alternativa energikällorna förrän det var för sent att inte lägga ner kärnkraften. Idag har ju folk blivit så beroende av el att de inte törs röra kärnkraftverken, trots farorna och att vi än idag inte har löst förvaringsfrågan på ett tryggt sätt... och kanske är människor rädda att bli utan el ens tillfälligtvis, eftersom det medför att de inte kan titta på TV, inte använda sina datorer, inte ladda sina mobiler o.s.v. Disk- och tvättmaskiner fungerar inte, vattenpumpar står stilla vilket innebär att man inte kan spola på toaletten, duscha eller få ens kallvatten ur kranarna, och när mörkret faller är man beroende av levande ljus, öppen eld eller batterier om man inte vill göra som människor gjorde innan elektricitetens intåg: helt enkelt gå och lägga sig. 

En vecka var jag utan el här hemma förra våren. Och det var inte otäckt, kan jag lugna er med om ni tycker att tanken är förfärande. Det enda jag bekymrade mig över var, som sagt, hur jag skulle få ihop pengarna jag behövde för att betala elräkningen. Annars hade jag det rätt bra, även om jag saknade mammas sällskap. Faktum är att det kan vara rätt mysigt att sitta i tystnaden och virka i skenet av levande ljus... och att man förstör ögonen av att läsa i lite svag belysning är bara en myt. Ser man texten, kan man läsa alldeles utmärkt. 

Vet ni, när elen inte fungerar blir det tyst. Alla maskiner och apparater (som t.ex. kylskåp och frys) tystnar ju, det susar inte längre i elementen, grannarnas TV, radio och dator m.m. hörs inte längre. Skulle det skrämma er? Jag blir lite nyfiken när jag tänker på det... skulle folk bli panikslagna när de inte längre kan överrösta sina tankar, eller skulle de tvärtom börja komma underfund med och lära känna sig själva? 

En av dessa livets vändpunkter

Sen fredagskväll  

Då och då tar livet en ny vändning... man vandrar framåt livsstigen till man kommer till ett ställe där den plötsligt delar sig och kräver att man väljer åt vilket håll man vill gå. Ni vet, stunden då man skall välja utbildning, karriär, om man skall bilda familj eller inte, acceptera eller tacka nej till ett avgörande erbjudande o.s.v. Och där står man, läser på vägskyltarna, väger för och emot, oroar sig för vad som ligger framför en... varpå man tar det första steget in på endera stigen.

Vår flytt handlar om fyra kilometer, från lilla hamnsamhället Otterbäcken till den lite större tätorten (f.d. municipalsamhället) Gullspång - en sträcka som tar fyra-fem minuter att köra. Steget var betydligt längre och mer omvälvande när jag flyttade från Orminge i Saltsjö-Boo som ligger på Värmdö öster om Stockholm hit till Otterbäcken... den bilresan tar tre-fyra timmar beroende på trafikförhållandena och vädret. På sätt och vis är den flytten ett av de största steg jag tagit i livet, eftersom jag bytte storstadslivet med karriär och ett stort socialt umgänge mot ett betydligt mer stillsamt landsbygdsliv i villa med stor trädgård och nästan inget umgänge alls. Det jag lämnade var teatrarna, muséerna, konstgallerierna, i stort sett alla vännerna... men också den dåliga luften, stressen, bristen på tystnad och stillhet, stök och allmän oro. Jag har aldrig ångrat mig... och nu, när jag återigen byter livsmiljö, är jag rätt säker på att jag i det stora hela kommer att känna att jag vinner på det också. Visst, jag byter bort friheten i att slippa grannar, kunna köra disk- och tvättmaskinerna på nätterna, spela musik hur högt jag vill, kunna gå från min ytterdörr rakt ut i naturen, se stjärnhimlen i all sin prakt molnfria nätter... men jag byter i stället till mig ett större lugn, en troligen lite bättre kontroll över ekonomin, värme och varmvatten, ett stort kök och bättre hälsa.

Igår träffade jag min diabetessköterska. Jag har försökt undvika henne i flera månaders tid därför att jag visste hur dåliga mina värden var och hur jag misskötte min behandling - åt fel, motionerade inte tillräckligt, glömde sprutorna och medicinerna, föll för frestelser och satte i mig både godis och snacks, levde allt annat än regelbundet och betedde mig i största allmänhet som om diabetesen var en hobby och inte en farlig sjukdom som måste hållas i schack. Och precis som ett barn teg jag för att slippa bannor. Till jag nyligen insåg att jag hade fått alltihop om bakfoten - diabetessköterskan är inte en arg mamma som tillrättavisar mig, utan min sparringpartner och möjlighet att få hjälp. Det var dags att sluta se henne som "fienden" och i stället dra in henne i situationen som en allierad... så i samma ögonblick jag sjönk ner i hennes besöksstol, öppnade jag mitt hjärta och berättade precis hur illa det var. Ja, jag sa t.o.m. det jag skrev här ovan: att jag har agerat som om diabetesen var en hobby som jag kunde ägna mig åt när jag hade tid med den. 

Hennes reaktion var precis den jag behövde - hon slöt omedelbart upp vid min sida, byggde upp mig i stället för att riva ner och började titta på hur vi skulle lösa de olika delproblemen. Flytten såg hon direkt som en stor fördel, eftersom den ger mig verktyg att använda: jag får gångavstånd till det mesta och kommer därför att röra mer på mig, skogen ligger precis intill för Belle och mig att använda hur mycket och hur ofta vi vill, jag kan gå ner till vårdcentrum och träna på sjukgymnastikens gym flera gånger i veckan, det bättre köket inspirerar mig att laga bättre mat och baka eget bröd som är nyttigare än köpebröden o.s.v. Dessutom mår jag bättre när bekymren blir färre - hon vet sedan länge hur mycket som ligger på mina axlar och hur det sliter på mig. "Se mig som ditt bollplank" sa hon "och prata med mig hur mycket du vill... det är när du får ut tankarna ur huvudet som du hör att du faktiskt inte är så dum som du tror utan tänker helt rätt. Då fastnar inte de bra idéerna inuti dig utan blir fina uppslag att följa". 

När vi hade kommit så långt, och hon hade fått mig att förstå att jag inte är så fel ute som jag själv tycker utan bara behöver prioritera om lite här och var, började vi titta på sådant som min dygnsrytm, mina måltidsvanor och orsakerna till att jag glömmer bort att ta insulinet och tabletterna. "Vad du behöver är mindre att tänka på och mer som går av sig självt" var hennes slutsats. Och så började hon berätta om ett nytt slags dygnsinsulin som ger individen ett större spelrum tidsmässigt - det fungerar oavsett om man tar det klockan 8 eller klockan 13 (tidpunkterna är bara exempel, det kan lika gärna handla om kl. 15 och kl. 20) - och som har visat sig fungera väldigt bra för nästan alla som har testat det. Nu lovade hon att prata med min läkare och föreslå att jag får testa detta, inte bara för att få ordning på mitt HbA1c (som förstås hade stigit sedan förra gången det kollades) utan för att göra det lättare för mig att sköta min behandling. Dessutom skall hon ordna så att jag - när vi har flyttat och kommit i ordning i nya bostaden - får tillgång till gymmet utifrån vad jag själv känner fungerar, plus att jag fick en tid hos dietisten redan nu på måndag!

När jag lämnade Närhälsan mådde jag så ofattbart bra och hade slutat ha dåligt samvete över hur jag har skött min diabetes. Jag är inte ensam - jag har ett team av engagerade och kunniga medhjälpare i diabetessköterskan, dietisten, sjukgymnasten och läkaren, och det skall jag använda mig av i stället för att undvika. Gissa om det känns bra! Och gissa om jag nu ser fram emot den här våren, flytten och de förändringar till det bättre som mitt liv står inför...

Kanske har jag varit alltför isolerad här i huset. Att flytta in i ett livaktigt samhälle är nog enbart bra för mig och bäddar för att jag inte blir så ensam med mina tankar och känslor. Det är en sak att vara ensamvarg - det är jag av födsel och ohejdad vana, som man brukar säga, och jag trivs med lite utrymme omkring mig - men en helt annan att bli avskuren från ett socialt sammanhang. Och jag behöver träffa andra än bara sjukvårdspersonal, det vet jag. Hela tiden här har jag mest pratat med folk inom vården - och missförstå mig rätt nu, det är underbara människor! - men jag behöver prata om annat också emellanåt. Ungefär som jag gör med mina vänner på Facebook... men öga mot öga, eller hur jag skall uttrycka det. Det skulle vara roligt att lära känna någon som då och då vill ta en promenad, fika, kanske träna tillsammans med mig? Nåja, nu tar vi ett steg i taget... att flytta är stort nog i sig, och mer orkar jag inte tänka på just nu.

Äldre inlägg

Nyare inlägg