Visar inlägg från januari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Ett mörkt stråk i min personlighet...

Natten mellan fredag och lördag  

Jag har vissa favoritprogram på TV som engagerar mig särskilt mycket, som t.ex. "My 600 Lb Life", "Doctors Behind Closed Doors" och "A&E"... och jag intalar mig att det är för att jag intresserar mig för andra människors livsöden. Men ibland undrar jag om det åtminstone ibland är en ursäkt för en dold önskan att själv bli inlagd. Nej, jag är inte hypokondriker och jag vill absolut inte vara vare sig sjuk eller skadad! Tvärtom har jag ärvt min pappas låga smärttröskel och avskyr ens lukten av blod, har trots blodgivarkarriär och insulinberoende diabetes kvar min nålfobi och oroar mig för vem som skall ta hand om allting hemmavid i min frånvaro. Men vet ni vad? Den som ligger på sjukhus är för några dagar befriad från alla måsten hemma, alla de där sakerna som väcker ångest och känslor av otillräcklighet. Ingen begär att man skall ligga i sin sjuksäng och försöka betala räkningar med pengar som inte räcker till. Man förväntas inte ringa obehagliga telefonsamtal eller ordna med tusen saker som man upplever sig prestera dåliga resultat på. Och ingen anser att man smiter ifrån sina plikter - man har liksom vattentätt alibi för att inte göra saker som man annars är ansvarig för. 

Medan pappa levde fanns det gott om stunder då jag funderade på att låta lägga in mig på en psykiatrisk avdelning bara för att komma bort från all ångest och tvånget att ställa upp på situationer jag absolut inte orkade med känslomässigt. Varje gång blev det ingenting av dessa tankegångar och det av en enda anledning - jag ville inte överge mamma, som hade det ännu värre än jag. 

Varför pratar jag om de här tankarna nu, när jag nästan har "gått i mål"? När jag inte längre behöver fly mentalt från en omöjlig situation som gör mig illa? Så snart vi bott in oss i nya bostaden och huset är sålt, är ju de värsta av mina bekymmer - de jag får ångest av och inte klarar att hantera - borta. Kanske är det just därför.

Jag drömmer (alltså, när jag sover) ofta, ofta att jag läggs in på sjukhus och orsaken är alltid väldigt suddig. Det enda jag egentligen upplever i dessa drömmar är att jag ligger i en skön säng, blir ompysslad av rara människor och är så borta i huvudet att jag inte bryr mig om vad som händer omkring mig. Det är rätt nära vad jag faktiskt har upplevt de få gånger jag har legat på sjukhus... i allmänhet sover jag bort tiden och är vaken bara när jag måste t.ex. för att undergå någon undersökning eller behandling, äta, ta mediciner eller får emot besök. Skall jag berätta något otrevligt? Jag brukar inte gilla att få besök när jag ligger på sjukhus. Jag brukar vilja vara i fred, slippa bli påmind om världen utanför.

Intressant nog - för mig själv, alltså, i mitt betraktande av mitt eget beteende - har jag en utpräglat stark flyktreflex... men jag flyr aldrig. Jag har varit med om många väldigt jobbiga och otäcka situationer, men aldrig någonsin flytt ifrån dem. Visst är det märkligt? Varje gång jag märker att jag umgås med flykttankar stoppar jag mig själv och konstaterar att "nej du, Kicki, det där vill du göra/tänker du för att smita undan". Det är bl.a. därför jag inte redan för många år sedan gick i kloster "på riktigt" (d.v.s. verkligen sökte till en orden med sträng klausur - ni vet, sådana där kloster där man aldrig lämnar området ens som död). Min tro är stark nog, och jag skulle älska att leva det slags liv man lever i sträng klausur... men jag vet också att just den livsformen inte är min kallelse. Jag är inte beredd att göra de uppoffringar som skulle krävas, t.ex. att lämna mina djur och att stiga upp tidigt om morgnarna. Och vad är det för "kallelse" som inte tål offer? Hela klostertanken handlar ju om att offra det mindre för det större, d.v.s. det världsliga för det andliga. Det är också därför jag inte har "gjort karriär" och lämnat familj och vänner bakom mig för att satsa på mitt ego. Jag hade chansen en gång i tiden - blev erbjuden en fin och välbetald lärartjänst på universitetet i Edinburgh - men insåg att mina föräldrar skulle bli förtvivlade. Dessutom behövde de min inkomst för att klara sig ekonomiskt. Alltså blev jag kvar hemma och livet kom att handla om att finnas till för andra. Något jag inte ångrar.

Nej, jag är sannerligen inte någon ängel (det får vänta till jag når det Eviga Livet efter min död). Änglar tänker aldrig mörka tankar, och de tappar aldrig hoppet. De är målmedvetna i sin totala altruism. De fylls aldrig av ångest över saker och ting, utan hyser tillit till att Gud ger dem verktygen för uppdragen vartefter de behövs. Tillit är just vad jag själv saknar...

Ända sedan barnsben har ett av mina ångestmoln varit att sakna mat. Därför har jag en tendens att handla för mycket livsmedel, fylla skåpen med torrvaror och konserver för att aldrig hamna i situationen att jag inte har mat hemma. Ändå kan jag inte säga att vi svalt under min uppväxt... vi åt dåligt, d.v.s. föga näringsriktigt, men på något sätt blev vi alltid tillräckligt mätta för att kunna somna på kvällen. Kanske är det därför jag kommit att bli lite fixerad av att laga hälsosam, god och lite lyxig mat numera? Och fördjupar mig i dieter, näringslära, matlagningsprogram på TV o.s.v.? Mat hamnar oerhört högt upp på min prio-lista nu för tiden, och att mina djur, mamma och jag äter bra mat är viktigare än att vi har el. Jo, så är det. Vi har ibland fått elen avstängd - men vi har aldrig gått hungriga. 

Varför har jag denna reflex i ryggmärgen? Jag är övertygad om att det är för att vi saknade pengar när jag växte upp. Mina föräldrar tvingades lita till att vänner och släktingar visade generositet, de tog lån de inte kunde betala tillbaka, de drog på sig kreditkortsskulder m.m. Undra på att jag får en sådan ångest av pengar! Och av alla problem jag kämpat med genom åren, har inget varit mer fasansfullt än ekonomin. Jag verkligen avskyr pengar just för att livet handlar alldeles för mycket om den varan. För att jag ständigt måste tänka på det, oroa mig för det, agera för att rätta till svårigheter som uppstår (t.ex. att elen blir avstängd) i stället för att få ägna mig åt de i mitt tycke verkligt viktiga sakerna. Det levande. Familj och vänner, själva livet som sådant. Därför önskar jag inte heller att jag vore förmögen, för det vore verkligen att fastna i pengars makt. Jag önskar bara att jag slapp tänka på pengar hela tiden. Överflöd är ingenting för mig, jag har enkla behov och är inte intresserad av resor, shopping, prylar och annat "världsligt"... men att sakna det basala skrämmer mig bortom ord. 

Snart skall jag förhoppningsvis slippa all denna ångest. Problem kommer alltid att uppstå - livet är inte och har aldrig varit menat att förlöpa i idel ljus och lycka. Men jag kommer snart att ha en bättre chans att få saker och ting att "gå ihop". Gissa om jag längtar dit! Och då kanske jag äntligen slutar drömma om att hamna på sjukhus...   

Dags att räkna pinnar muck

Fredagskväll  

I eftermiddags kom beskedet som mamma och jag har väntat på: Gullspångsbostäder låter oss flytta in i lägenheten onsdagen den 15 februari. Alltså är det nu bara nitton dagar kvar... och mer än någonsin att tänka på! *puh* Framför allt måste jag framöver tänka på två olika ekonomier: en för huset, till det är sålt, och en för lägenheten. Och jag som har svårt med en! Men lyckligtvis har jag människor omkring mig som är betydligt bättre på siffror och som är rara nog att hjälpa mig få ordning på matematiken... vad skulle jag göra utan dem?!?

Dagen har varit dimmig och regnig, men jag har varit inomhus och försökt strukturera upp hur flytten skall gå till. Vi får nycklarna på en onsdag, som sagt, och då är mamma på "dagis" vilket jag personligen tycker är väldigt lämpligt... för vad jag vill göra här hemma är att hålla djuren på ena sidan av huset och ställa upp dörren på den andra sidan så att Laxens killar (som kommer att hjälpa mig med packning, transport, montering m.m. - det har mina fina syskon, de raringarna, ordnat) kan hämta och köra iväg lass efter lass. Och så likadant på andra sidan. De får ta de stora möblerna: sängarna, vardagsrumssoffan, mitt björkskåp och mammas chiffonie, bokhyllorna och de kartonger som innehåller böcker, t.ex. Mindre saker, som jag kan bära själv, kan jag också ta hand om själv och köra i bilen vartefter det är dags att flytta på dem... stolar, lampor, skivbackarna, kassar med kläder och linne, husgeråd och porslin o.s.v.

Så fort de stora sakerna (som skall flytta med oss, alltså) är ute ur huset, tänker jag ägna en del av varje dag under max en vecka åt att gå igenom rum efter rum för att plocka ihop det vi skall behålla... samt helt enkelt stapla upp resten i ett rum som i första hand Laxen, som tack för all hjälp, och sedan andra välgörenhetsloppisar skall få gå igenom och ta vad de vill ha av. Det som blir över skall Laxen få köra till Odenslund och slänga. Det bör inte ta så lång stund, och vartefter rummen blir tomma städar jag ur dem så att de blir i presentabelt skick för en mäklare. Tanken är att den här processen skall gå fort, så att jag sedan bara behöver ringa till olika mäklare, få hit dem för en värdering och välja vilken jag får störst förtroende för. I det läget släpper jag taget och låter dem ta över huset... allt jag vill göra efter det är att stödelda, så att huset inte förlorar i värde till det är sålt. 

Ända sedan vi själva var husspekulanter, åren 2001-2002, har vi hört människor säga att man skall sälja på våren då priserna hamnar som högst. Det beror förstås på att spekulanter bär på drömmar om vad de hinner och vill göra under den varmare årstiden - renovera, sköta och utveckla en trädgård o.s.v... och de vill inte behöva vänta kanske uppåt ett halvår innan de får kavla upp ärmarna och sätta igång. Av ungefär samma skäl vill säljare helst bli av med husen innan den aktiva säsongen börjar och de måste börja ta itu med just de där sakerna: renoveringsbehov, trädgårdsarbete m.m. Kanske skall de flytta till ett annat hus och vill sätta igång med att förverkliga sina planer där i stället för att sköta om (och lägga pengar på) en fastighet de skall lämna... kanske befinner de sig i samma situation som jag, där man helt enkelt vill lämna sådana där uppgifter bakom sig och bo mer bekvämt - med färre måsten - i en lägenhet.

Nu har Gud placerat mamma och mig i exakt det läge jag har drömt om: att vi får sälja huset på våren, när chansen till ett bra pris är som störst och innan vi måste börja ta itu med alla de många måsten som den varmare tiden på året för med sig. Och vi får göra bostadsbytet i den ordning jag ville men inte trodde skulle bli möjlig: flytta först och sälja sedan. Det fyller mitt hjärta med den största tacksamhet - samma tacksamhet som jag känner mot alla dem som på olika sätt stöder och hjälper oss att förverkliga den här drömmen. Gud välsigne er!!!

Går från klarhet till klarhet

Torsdagskväll  

Ju mer och ju fler inom vården som jag pratar med om min (o)hälsosituation, desto mer förvånad blir jag. Varför ser andra alla dessa uppenbara och självklara hälsovinster med att flytta från huset till en hyreslägenhet när jag själv inte ens har reflekterat över det förrän nu när de säger det till mig?!? För mig har flytten framför allt styrts av mammas olika behov, framför allt att hon skall slippa frysa när jag inte kan elda... nu går jag plötsligt från klarhet till klarhet hos den ena experten efter den andra; diabetessköterskan, läkaren, dietisten, sjukgymnasten, uroterapeuten, sömnexperten radar allihop upp den ena positiva effekten efter den andra av att jag lämnar det här stora huset och trädgården för att i stället bo i en liten lägenhet där jag har gångavstånd till allting och därför får naturliga orsaker att röra på mig mer. Efter varje vårdbesök jag betar av nu, blir jag tvungen att sätta mig ner en stund och samla tankarna... ni vet att jag ser Guds hand i allt som sker, men att den här flytten skulle komma att handla om mig mycket mer än om mamma hade jag aldrig kunnat se utan att andra visade det för mig. 

Idag har jag varit hos gyn-uroterapeuten i Skövde, och vi har suttit länge och pratat om vad som hänt sedan utgångsläget (alltså, första gången jag sökte hjälp, vilket är flera år sedan), hur bäckenbottenträning, inkontinensskydd, toalettvanor m.m. har fungerat över tid och vad den närmaste framtiden kan komma att bära med sig. I samma ögonblick hon hörde att jag står i begrepp att flytta och till vad, reagerade hon mycket positivt och berättade att det kommer att göra stor skillnad för mig... inte minst i form av mindre stress, mer motion och bättre kosthållning m.m. "Jag ser verkligen fram emot ditt nästa besök hos mig" sa hon när vi skildes åt "för då har du hunnit bo in dig i lägenheten, och jag kan se vad det har betytt för dig".  Och så berättade hon någonting som jag aldrig hört förut: visste ni att diabetiker har mycket lättare för att bli inkontinenta och oftare får urinvägsinfektioner än icke-diabetiker? Kopplingen mellan diabetes och inkontinens var totalt ny för mig, men forskningen är tydlig och gäller både barn och vuxna. Ett delsvar är att diabetes försämrar neurologin i kroppen och det påverkar hur urinblåsan fungerar... och det låter ju fullständigt logiskt, så jag förstår egentligen inte att jag inte har tänkt på det tidigare. 

När jag lämnade uroterapin och kom ner till entréhallen, kände jag att jag behövde smälta vad jag fått veta och de saker vi hade pratat om. Alltså ringde jag mamma och frågade om det var okej med henne att jag dröjde lite till (det var kallt hemma, och hon satt förmodligen och väntade på att jag skulle komma hem och elda varmt i huset), så att jag hann ta en fika innan jag åkte hem. Hon sa att jag givetvis skulle unna mig en fikapaus och att hon gärna väntade... så jag köpte en pensionärsfika (kaffe och kanelbulle för 15 kr) hos Pressbyrån, hittade ett korsord i Skövde Nyheter (en gratistidning som finns i hallen) och lät tankarna flyga lite som de ville i någon halvtimme. Det är nytt för mig att inte ila direkt från det ena till det andra utan ge mig själv en stunds "stillastående i ensamhet", och jag skulle aldrig klara av det om jag inte visste att mamma inte far illa... men hon uppmuntrar mig tvärtom att ge mig själv större utrymme, och det känns bra. 

Belle var överlycklig när hon såg att jag hade köpt ett gäng hundmatsburkar under min utflykt hemifrån... undrar vad hon skulle tänka om hon visste att det är bantningsfoder? *skrattar*

Blir jag pensionerad nu?

Onsdag, sen kväll  

Blev ni förvirrade av rubriken? För jag är ju redan pensionär sedan ett antal år p.g.a. min migrän m.m. Ändå dök frågan om pensionering upp i skallen på mig, när jag i eftermiddags besökte vårt blivande hem med tumstocken i handen och började mäta golvytorna för mattor, kökslådorna för besticklådor och hur brett köksbordet kan vara utan att det blir för svårt för mamma att ta sig runt det med rullstolen. En god vän har nämligen varit generös nog att skänka oss ett runt, vitt köksbord - precis vad vi ville ha! - och jag behövde kolla om det fick plats i köket innan jag tackade ja. 

Medan jag gick runt och mätte, samtidigt som jag småpratade med målaren, funderade jag på hur det blir efter flytten. Kommer så många av mina plikter att försvinna att jag inte längre har någonting speciellt att göra? De viktigaste uppgifterna kommer förstås alltid att finnas där: matlagningen, hushållsarbetet, att ta hand om mamma och djuren, tvätt m.m. Till våren hoppas jag få dra igång lite odlande i vår miniträdgård... vi har pratat om att ha några pallkragar (en, för örter, två på varandra bredvid den för lök e.dyl, och så tre på varandra bredvid den för t.ex. potatis)... men också lite markyta för blommor. Våra stora krukor tar vi med oss och har blommor i, förstås! Och kanske vi kan hänga upp lite vägg- och takamplar? Det får vi se när vi kommer så långt...

Kommer det en dag när jag börjar sakna eldandet? Gräsklippningen? Snöskottandet? Får jag rentav tråkigt och blir rastlös utan alla plikter jag har nu? Det är en sak att drömma om en viss tillvaro, en annan att faktiskt befinna sig i den. Men jag vet ju att jag kommer att ha saker att kanalisera min energi genom: matlagning, bakning, promenader med Belle o.s.v. Och vem vet om jag kanske rentav börjar med något nytt? Eller tar upp sådant jag gjorde förr i tiden, men inte sysslat med på länge... som målandet, och skrivandet. Dessutom har jag ju min läsning, och virkningen - jag skall nog kunna hålla mig sysselsatt även i framtiden! *skrattar*

Innan jag lämnade lägenheten gick jag runt och tittade på rummen. Målaren är klar med alla utom mitt sovrum, som han höll på med medan jag var där, och vardagsrummet, som blir gjort på måndag när de nya tapeterna kommer. Det som är färdigt är jättefint; det enda jag funderade lite över var att nu när jag vet att jag inte får köksluckorna målade känns den tapet vi valde lite blek... men å andra sidan, ifall vi får ett någorlunda bra pris för huset kanske vi kan bekosta den målningen själva - och byta våtrumstapeten i badrummet, vilket vi båda vill. Nu är badrummet tapetserat i någon nyans mellan rosa och beige, och vi skulle vilja ha det i havsgrönt... men vi får acceptera det som det är tills vidare, och åtgärda saken när vi får råd. För om jag förstod målaren rätt, handlar det om en investering på uppemot 20.000 kronor - puh! Och jag antar att sprejlackering av köksluckorna och -lådorna hamnar någonstans där också. Till det positiva hör att om vi verkligen trivs långvarigt i bostaden och vill stanna där "för alltid" vore det fullt rimligt att bekosta sådana där saker själv... för i och med att det är en hyresrätt, behöver vi inte lägga pengar på diverse annat underhåll. Jag vet ju från de femton år vi levt i det här huset att tusenlapparna fladdrar iväg rätt fort varje gång det händer något... sådana saker behöver vi inte tänka på framöver, och det lyfter en tyngd från mitt hjärta.

Från lägenheten åkte jag ner till färgaffären och pratade med innehavaren om de tapeter jag köpte av honom och som inte gick att använda. Han frågade om jag ville ha pengarna tillbaka eller ett tillgodohavande i affären, och jag nappade på det sistnämnda eftersom mamma och jag vill kunna göra andra småsaker senare och det då vore ganska praktiskt att ha pengar innestående hos honom. Ett par hundralappar av tillgodohavandet använde jag dock direkt eftersom han hade just den typ av halkfria hallmatta som mamma klarar med både rullstol och rollator, och i rätt färg, dessutom - så den tog jag med mig när jag åkte därifrån. Nu har vi mattor till alla rummen utom köket, för där skulle jag behöva en tremeters med en bredd på 90 cm, och tydligen är 80 cm standard för gångmattor så den måste jag nog vänta med ett tag... 

Innan jag åkte hem, besökte jag apoteket. I färgaffären ringde nämligen min mobil och det visade sig vara diabetessköterskan som berättade att min läkare hade skrivit ut det där nya insulinet och att de vill att jag börjar med det direkt i morgon. Ärligt talat kan jag inte ens uttala namnet på det, men det stavas i alla fall Toujeo. Skall bli intressant att se hur mitt blodsocker förändras efter några veckor med den här nya varianten! Tabletterna (Janumet) till frukost och middag (lunch) skulle jag fortsätta ta som vanligt, sa sköterskan... så nu får jag nog testa mig oftare än vanligt, så att inte blodsockret sjunker för lågt. Hur det känns att hamna lågt vet jag ju sedan förut... jag blir grinig och andfådd, får hjärtklappning, mår illa och skakar i hela kroppen, och det är så påtagligt att jag inte kan missa vad som pågår. 

Men nu missade jag ju att berätta vad jag borde ha börjat det här inlägget med, nämligen mitt besök hos dagvården! Dit åkte jag allra först, eftersom mamma hade råkat ta med sig min mobil i stället för sin egen och jag behövde den för att hämta ut ett paket hos ICA (vi har köpt en ny veke till fotogenkaminen, eftersom den gamla tog slut veckan före jul) - DHL aviserar med ett SMS, och så får man en kod man måste visa upp för att få ut paketet. Och när jag nu var på dagvården ville de se bilderna från kattutställningen som jag la in i bloggen i måndags - så personalen kopplade datorn till TV:n och lät mig ta fram den här bloggen för att kunna visa bilderna i storformat. Så märkligt det var att se bloggen på en 50 tums-skärm! Både personalen och patienterna uppskattade dock "visningen", och efter den visade mamma och jag upp fotona från lägenheten också... så nu vet alla mammas "dagiskompisar" vart vi skall flytta och hurdana rummen är. Jag lovade dem att fotografera igen när alla rummen är klara, samt när vi har flyttat in och möblerat... antar att en eller annan av er bloggbesökare kanske också vill se det?   

I (tapet)klistret igen!

Tisdag eftermiddag  

Igår kväll ringde målaren och berättade att tapeterna jag köpte hade börjat flika sig när han strök klister på dem. "Tyvärr kan jag inte använda dem" sa han beklagande "de är defekta på något vis". Men jag skulle inte bli alltför ledsen, för han hade redan pratat med killen jag köpte tapeterna av och ordnat så att jag skulle få pengarna tillbaka. Det var förstås fint... men var fick jag tag i nya tapeter?!? En kär väninna skulle titta om hon hade vad jag sökte, medan jag själv åkte till Kristinehamn för att dels besöka Fyndbo'a i jakt på ett runt bord till köket och dels för att hitta ställen som säljer tapeter. Något bord fann jag inte, eller rättare sagt, jag fann ett som var riktigt snyggt men diametern var alldeles för stor... det bord vi söker skall vara 80 cm, mer blir för stort för att tillåta rullstolen behövligt utrymme i köket. 

Men på Beijer's hittade jag faktiskt en fin tapet - inte gul, men silvergrön, en annan färg både mamma och jag tycker om.  Dessutom erbjöd han mig rullarna till ett extra bra pris, mindre än 200 kronor/rulle... men någonstans i vår diskussion slog det mig att det priset bara ligger 20 kronor högre än det pris tapeterna kostar som vi får gratis av hyrevärden. Skulle det vara möjligt att göra en deal så att de betalade motsvarande de andra tapeterna (alltså, de vi hade att välja på hos dem) och jag betalade överskottet? Vi kom överens om att jag skulle återkomma sedan jag hade pratat med hyresvärden (eg. områdeschefen), och så gick jag ut och satte mig i bilen och ringde min väninna. Hon hade inte kollat sitt förråd än, så jag föreslog att jag först skulle kolla upp det här spåret samt besöka Rusta i Karlskoga för att se om de hade något vettigt - och så åkte jag dit, konstaterade att de inte hade något användbart i tapetväg (däremot reafyndade jag en underbar blå gångmatta till mammas sovrum, som jag inte kunde motstå av två orsaker: dels för att den var just blå, mammas älsklingsfärg, och dels för att den hette Birgitta!) och slog en pling till målaren. När han hörde vilken tapet jag tittat på, sa han "men den kollektionen har ju Gullspångsbostäder!" varpå jag ringde till områdeschefen och fick veta att det målaren sagt stämde - tapeten jag hade hittat hos Beijer's ingår i det sortiment Gullspångsbostäder erbjuder sina hyresgäster. Kruxet var bara att de inte kunde köpa den hos Beijer's, eftersom de är låsta i ett avtal med en annan leverantör... men visst, han skulle genast beställa tapeten åt oss och själv fick jag ringa Beijer's och tacka för fin service men avböja erbjudandet. Vilket jag gjorde. Och så ringde jag min väninna, tackade henne för den fina gesten att vilja hjälpa mig men bad henne att inte göra sig illa (hon har värk i kroppen) genom att klänga omkring i förrådet nu när jag hade kunnat ordna tapeten på annat sätt.

Vid det här laget hade jag velat stanna någonstans och fika, vila huvudet och inte bekymra mig om någonting... men det gick inte, för jag visste att mamma väntade på att jag skulle komma hem och bädda ner henne efter dialysen. Så jag fick ta fikat hemma, samtidigt som jag började elda varmt i huset... och grunna på räkningarna som ligger här i en hög bredvid mig och väntar otåligt på min uppmärksamhet. 

Nu skall jag strax börja laga mat - idag blir det pastagratäng - och sedan tror jag faktiskt att jag skall krypa tidigt i säng. För i morgon måste jag ringa en hel del viktiga samtal, bl.a. till försäkringsbolaget och saneringsfirman, och så skall jag tvätta en hel del vittvätt och hänga till tork. Kanske hinner jag ta en vända in till Mariestad och titta efter ett runt bord hos kyrkornas loppis också... det får vi se.

Äldre inlägg