Visar inlägg från december 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Stillsam nyårsafton

Sen lördagskväll  

Om cirka en halv timme skiftar vi år... fast ärligt talat har jag, som ser det mesta i både världen och kosmos som cykliskt, lite svårt att hänga med i kalendertänkandet. Det finns andra tidpunkter under årets gång som tydligare markerar skillnader mellan dåtid och framtid (nuet är en oanvändbar konstant i det sammanhanget, eftersom det är så extremt kortvarigt)... men okej, nu har mänskligheten bestämt sig för att räkna årtal, och då måste man ju välja en punkt då själva skiftet ser. Och vem bryr sig om att en liten människa i Otterbäcken alltid skriver fel årtal under de första fyra-fem veckorna, därför att hon äntligen har lärt sig förra årets siffror?

Mamma kom upp för en stund sedan och vi satte oss att göra en Tarot-läggning vardera. Vi har flera olika läggningar beroende på vad vi vill veta, så den här gången drog vi tre kort var: ett för ekonomin, ett för hälsan och ett för bostadsfrågan. Särskilt korten som skulle svara på våra funderingar om ekonomin under det nya året var mycket tydligt positiva. När det gällde hälsan fick mamma rådet att sluta begränsa sig själv (vilket jag har försökt säga henne i flera år) och jag fick rådet att ta hand om mig själv och låta det ta tid. Svårast att tolka var korten om hur det går med bostadsfrågan... men jag fick rådet att släppa min rädsla, och mamma att ordna sin omgivning så att hon kommer till sin rätt både för sig själv och andra. 

Skall grunna lite mer på detta senare i natt... nu är det dags att börja laga mat inför midnatt. Man skall gå in i det nya året mätt och nöjd, har jag fått lära mig. 

GOTT NYTT ÅR!!!

 



Skrivet senare på natten, då vi tecknar söndagen den 1 januari 2017:

Här i Otterbäcken är det tyst och stilla ute, inga raketer hörs, inga ljussken lyser upp vintermörkret, inga tonåringar drar förbi utanför staketer och ropar och tjoar. Undrar hur det blir när vi har flyttat in till Gullspång? Det är ju trots allt en tätort, och där bor betydligt fler människor än i lilla Otterbäcken.

Själva firade vi timmen runt nyårsskiftet med att äta risgrynsgröt med kanel, socker och mjölk, skåla i lightcider och lyssna på P1:s genomgång av Sveriges domkyrkors klockklang, innan vi öppnade våra paket. Mamma blev jätteglad för morgonrocken jag gav henne! *glad* Och jag gillar fortfarande det garnnystan i regnbågens alla färger som jag slog in åt mig själv... skall bli så kul att skapa grytlappar m.m. av det framöver.

Nu sover mamma och alla djuren, men jag sitter uppe och vilar huvudet en smula innan det är dags för mig att uppsöka min go'a säng... det är skönt att få vara alldeles ensam en stund, och jag mår bra i natt så jag dröjer gärna uppe ett tag till i alla fall.

Ni undrar kanske över det där jag skrev om Tarot tidigare i kväll? Tarotkorten (Thoth-kortlek och förklarande bok av Gerd Ziegler) var en sådan där detalj jag behöll från min New Age-period... inte för att spå med, utan för att bli medveten om mina (eller andras, för jag gör ibland läggningar för vänner) undermedvetna och svåråtkomliga tankar och känslor. När man läser texten till ett kort man valt, fastnar man framför allt för sådant som säger något - som ger eko inom en - och det finns ingenting magiskt bakom att många kort känns "träffande" eftersom man efteråt mest minns det som stämde och inte det som inte sa en något. Vi vet ofta inte vad vi tänker förrän vi uttalar det, och därför kan sådant som Tarot (eller andra läggkort - det finns massor av varianter att välja mellan, t.ex. änglakort, indiankort och affirmationskort) fungera oavsett var man står spirituellt och om man "tror på så'nt där" eller inte. Jag tror som sagt absolut inte att Tarot är magiskt på något sätt... men att göra en läggning har åtskilliga gånger hjälpt mig förstå mig själv, så jag använder gärna kortleken när jag vill bli klar över mina tankar och känslor inför något särskilt. 

Det kort jag drog nu i kväll för bostadsfrågan handlade framför allt om att våga, att inte låta rädslorna styra. Och det känns begripligt, eftersom just rädslor är vad som hindrar mig att se klart i valet av bostad. Jag har en mängd mycket dåliga erfarenheter av flerfamiljshus och grannar, och viss bebyggelse väcker skrämmande minnen till liv. Det skrämmer mig också att satsa en stor summa pengar på något som kanske efteråt inte känns rätt... man vet ju aldrig om man trivs någonstans förrän man har provat att leva där, menar jag, och då har man redan betalt en väldig massa pengar som man inte kan få tillbaka. Nu talar jag förstås om bostadsrätter, men det beror på att bostadsbristen i Gullspång är så stor att det är näst intill omöjligt att få en hyresrätt... särskilt inte en trea, eftersom de är mest eftersökta. Flyttar man till en hyresrätt kan man flytta igen om man vill... men att köpa en bostadsrätt är mer permanent, särskilt för en låginkomsttagare som jag. Så för mig handlar definitivt en flytt om att våga!

Snart skuldfria i alla fall

Fredagskväll  

Det enda jag inte gillar med nyårsaftonen är att den vid midnatt övergår i januari - och efter januari kommer februari. Det är två månader jag ofta fasar för... vintern börjar kännas för lång, mörkret är alltför påträngande (i vanliga fall älskar jag ju kvällar och nätter, men den här tiden på året känns tyngande mörk dygnet runt) och jag blir nästan alltid deprimerad.

Med det sagt, är januari och februari 2017 radikalt annorlunda. De för mig nämligen steg för steg närmare inte bara den livgivande våren, utan framför allt det ögonblick som mamma och jag har kämpat för ända sedan pappa dog 2009. I april 2017 är skuldsaneringen klar!!! Och även om vi fortfarande har låga pensioner, får vi ändå mer pengar till räkningarna. Det betyder färre räkningar på hög, fler som blir betalade varje månad. Vilken lättnad! Mitt mål är att så småningom aldrig mer behöva möta ord som "påminnelse", "inkasso" och "krav" i brev som kommer i vår brevlåda. Att kunna betala varenda räkning och sedan få använda resten till att leva ett någorlunda gott liv. Ha råd med bensin. Ha råd med bra, nyttig och god mat. Kanske någon gång per år kunna köpa t.ex. nya skor eller en bra vinteroverall med långa ben och lång hals till Belle, gå till frissan, besöka museer och teatrar... resa? Aldrig någonsin mer stå i skuld. Kunna ge presenter till de mina, precis som de ger mig presenter! Ni kan inte ana hur svårt det är att få så fina gåvor av familj och vänner - och aldrig kunna göra dem lika glada. Mina syskon firar mina födelsedagar, men jag kan inte fira deras. Kan inte ens vara där, eftersom resan blir för dyr. Det gör ont.

Vad väntar jag mig mer av nästa år? Jag tänker inte avge några löften, men min ambition är att fortsätta räta upp min diabetes så att jag äntligen får den under kontroll. Och så hoppas jag att mamma och jag skall få flytta till en bekväm och trivsam lägenhet, samtidigt som vi kan sälja det här huset till ett så pass bra pris att det täcker våra kostnader m.m. Jag önskar att mamma får vara "frisk" och slipper jobbiga komplikationer p.g.a. sina sjukdomar, och jag önskar att djuren också får leva och ha hälsan i gott behåll. Mer begär jag inte... eller rättare sagt, jag begär ingenting alls, men hoppas förstås på att 2017 blir ett bra år för min familj.

Sist, men inte minst, hoppas jag att godheten, medmänskligheten och generositeten vinner över egoismen, rasismen och missunnsamheten i hela världen. Amen.

Sådan är tidens gång

Natten mot fredag  

Jag kanske borde ha önskat mig ett nytt väckarur i julklapp? Det jag hade har nämligen saligen avsomnat efter en lika oväntad som våldsam attack från Philemon. Eller oväntad... med en katt som Philemon i huset "lever" alla lösa tingestar i huset farligt, och det är bara en tidsfråga (haha!) innan deras öde beseglas. Denna katt har nämligen för vana att putta ner saker i golvet när han har tråkigt eller är hungrig. Nu sov matte djupt, och hade fortsatt att sova över sina åtaganden om inte Belle blivit hungrig, hon också. Belle använder en helt annan metod för att påkalla mattes uppmärksamhet: hon börjar tvätta matte i ansiktet, i öronen och på andra platser hon kommer åt... och uppenbarligen är det mer aktiverande än saker som krossas mot golvet, för jag vaknade och vinglade upp för att ta reda på vad hon ville. Det var då jag fick syn på det digitalur som står i vardagsrumsfönstret - och insåg att jag skulle vara i Skövde en halvtimme senare. 

Nu är jag sedan decennier expert på verkligt snabba utryckningar, så Belle fick sin frukost (katterna har torrisar, så dem behövde jag inte tänka på) och medan jag klädde mig och snörde på mig skorna fick hon rasta sig själv i löplinan i trädgården. Så snart hon gjort det, slängde jag på mig jackan och skyndade till bilen... och faktum är, att jag kom till Skövde på rekordfart - men detaljerna utelämnar jag, eftersom resan dit borde ha tagit en timme. Så jag hann faktiskt i tid och kunde uppfylla mitt löfte till mamma att vara med när hon efter avslutad dialys fick åka ner till "mediacentret" (numera kan man väl knappast kalla det röntgenavdelning, eftersom de har alla möjliga sorters maskiner att studera människors inre med - datortomografi, magnetröntgen, scintigrafi o.s.v.) och få sina fötter röntgade. Läkarna vill ta reda på om rötan i hennes tår har gått längre in... om inte, fortsätter de att vänta på att tårna faller av när vävnaderna är helt döda, men om rötan gått in i själva foten måste de förmodligen amputera. Varför de inte amputerar direkt? Faktum är att när kroppens yttre extremiteter (som fingrar, tår, näsa, öron) får dö och falla av utan kirurgisk inblandning minskar riskerna för fantomsmärtor och andra komplikationer, vilket är skonsammast för patienten... fast det förutsätter förstås att man inte får kallbrand eller andra  infektions-problem.

Hur som helst gick undersökningen bra, personalen var fantastiskt omtänksam och vi var snart klara. För att pigga upp mamma lite (vid det laget var hon rätt medtagen) bjöd jag på fika innan vi klättrade in i bilen och åkte till Mariestad, där jag uträttade några ärenden som jag egentligen hade tänkt göra innan jag körde till Skövde men nu inte hann med... och sedan åkte vi hem, jag bäddade ner mamma och började elda varmt i huset. Skönt nog går det inte åt så mycket ved just nu, för vi har omkring +8 grader ute om dagarna och inte ens blåsten kyler väggarna särskilt mycket. Hur länge mildvädret håller i sig, vet man förstås inte... SMHI har hintat att betydligt kallare väder är på väg, men jag hoppas att det dröjer eller helst helt uteblir. En mild vinter skulle göra det mer uthärdligt att invänta våren, och vem vet, kanske kunde jag slippa min annars årliga vinterdepression? Det vore en nåd att stilla bedja om.

Nåväl, klockproblemet är tills vidare löst genom att jag har fått överta mammas väckarur. Hon behöver det inte, eftersom hon ju väcks av hemtjänstens personal varje morgon. Den stora tiotusenkronorsfrågan är hur jag Philemon-säkrar det?   

Tystnadens mysterium

Natten mot onsdag  

Strax före jul lyssnade jag till ett radioprogram i P1 som handlade om tystnad. Jag har i större delen av mitt liv tyckt att tystnaden är en bristvara, och särskilt medan jag levde i Stockholms-trakten fanns det sällan någon tystnad att hitta var man än letade. Också i miljöer som borde varit tysta hörde man trafikbrus, buller, röster, musik o.s.v. Inne i kyrkor, ute i skogen, nere vid stranden... det var aldrig riktigt tyst, och aldrig riktigt mörkt.

När jag var barn tillbringade vi ofta sportlovet i Dalarna, där släkten på pappas sida hade stugor utanför Västansjö (ett par tre mil norr om Ludvika) - ibland fick vi låna farmors och farfars stuga, ibland mina fastrars (de ägde en tillsammans). Och varje natt jag sov över där, slog det mig med fascination hur oerhört tyst det var... och så mörkt att man nästan kände sig blind. Den känslan tog jag med mig hem igen, och förvarade i hjärtat som ett minne från en helt annan värld. Problemet var att det kändes just så - som om jag inte kunde uppleva det där jag oftast befann mig, i min egen hemmiljö, utan bara på loven och bara i Dalarna. Därför blev det glädjande att upptäcka att den där magiska tystnaden och det vilsamma mörkret fanns här i Otterbäcken - redan första natten stod jag i trädgården och betraktade fullständigt andlös hur Vintergatan sträckte sig fullt synlig rakt över huset. Okej, utomhus kan man höra trafikbruset från riksväg 26 som går några hundra meter ovanför vår tomt... men inne i huset är det absolut tyst, där hörs enbart surret från kylskåpet och i mammas del även vattenpumpen, de gånger den arbetar (vilket bara är när man har spolat vatten). När jag har släckt ljuset, skulle jag kunna tro att elen var avstängd om inte jag hörde det svaga suset av CPAP:en och min lilla väckarklockas tickande. Och jag har många gånger tänkt att en tickande klocka gör en mer uppmärksam på tystnaden i övrigt... utan den hör man mest bruset i sina egna öron, men när en klocka tickar lägger man märke till hur tyst allt annat är.

Många människor beter sig dock, till min sorg, som om de är direkt rädda för tystnad. De spekulerade i radioprogrammet (och samma tankegång har jag också mött tidigare, i andra sammanhang) att det beror på att folk i gemen inte vill höra sina egna tankar. Någonting i upplevelsen av den egna inre rösten skrämmer tydligen så pass mycket att man hellre omger sig med ljud: TV, dator, telefon, radio, stereoanläggning eller dylikt. Min fråga är varför? Handlar det om att de egentligen inte känner sig själva särskilt bra? Är de rädda för att upptäcka att de gjort felaktiga val - att de befinner sig i en situation de egentligen inte tycker om, men inte har modet att förändra? Orkar de inte ta itu med sina egna tankar på djupet, bär de på livsångest, tvivel, självförakt eller liknande, smärtsamma känslor? Eller är de bara så ovana vid hela konceptet med tystnad och inåtvändhet att de inte vet hur de skall hantera det?

Andra människor söker aktivt tystnaden, men vet inte riktigt hur man gör. Under min relativt korta men desto mer intensiva tid inom New Age tyckte jag att föreläsningar, kurser m.m. om just meditation drog flest intresserade, och jag deltog själv i flera olika kurser för att försöka hitta min egen väg till inre frid. Flera av dessa metoder har jag behållit, eftersom de faktiskt fungerar riktigt bra... men jag har förstås lagt till det som jag upptäckte under New Age-perioden att jag saknade: Gud. Meditation passar dock inte alla, och väldiga många vill inte heller ha någon form av andlig koppling till sin tystnad... i stället vistas de i skogen, i fjällen, på sjön eller någon annan renodlad miljö där de hittar vila för själen utan att blanda in religiositet. Och så finns det de som inte vet var de skall söka och därför mest uppsöker imaginär tystnad i filmer, böcker och dagdrömmar om avlägsna platser, andra tidsepoker, rymdens oändlighet... 

För mig är tystnaden en välsignelse, en nödvändighet för att jag skall kunna leva utan att bli galen. För andra kanske det är just tystnaden som gör dem galna. Så olika kan det vara, och det fascinerar mig!  

Frid och fröjd

Tisdag eftermiddag  

GOD FORTSÄTTNING!

Å, så jag hoppas att ni allihop haft en underbar, välsignad julhelg! Min har varit perfekt - fridfull, glad och god. Tack vare min för en gångs skull förutseende planering var allting klart redan innan helgen inleddes, och sedan har jag bara behövt elda någon enstaka gång, värma redan färdiglagad mat och fixa fika. Resten av tiden har jag suttit här i min soffhörna och umgåtts med Torbjörn och mamma, virkat grytlappar - gissa hur många jag hunnit? Nio stycken! - och gosat med djuren. 

Ute har det stormat, och vinden har inte riktigt lagt sig än... men det är betydligt lugnare än det var igår och i natt i alla fall. Har inte hunnit läsa särskilt många nyheter, eftersom datorn varit avstängd hela julhelgen, men tydligen slog en orkan vid namn Urd till mot västkusten igår. Att de inte kallade den Skuld? *skrattar* Så värst mycket mer än att det knakat lite i väggarna och brusat rejält har vi dock inte upplevt här, och eftersom jag inte heller varit ute med bilen har jag inte sett till några omkullblåsta träd e.dyl. 

Däremot har vi haft gott om vilda djur i trädgården - Belle har hunnit jaga både hjort, rådjur och räv med mig hängande efter i kopplet. Lyckligtvis har hennes byten varit snabba i vändningarna och hon själv tyngd av en tjock och otymplig matte, så någon slakt av vilt har inte skett här. Men motion har vi fått! Och Belle har fått springa av sig lite av hettan som plågar henne... ja, hon löper just nu, startade i fredags och lär hålla på ett tag. Lilla gumman! Jag hjälpte henne igår att SMS:a till Michelle att en snygg iggykille inte hade varit i vägen, men den hårdhjärtade originalmatten svarade att den tiden var över och att Belle dessutom skulle hålla sig borta från julskinkan eftersom hon redan är tjock och skinkan alldeles för salt för en hund. Inte mycket medkänsla där, inte! *skrattar igen*

Har jag fått några julklappar? Jadå, flera humorböcker (sådana samlar jag ju på), en vacker kattskål (lagom för ostkrokar) och dessutom en muffinsform i teflon! Så endera dagen måste jag baka muffins. Böckerna gladde mig också mycket... jag vet inte hur många av er som delar min kärlek till böcker, men själv blir jag alldeles lyrisk när jag får sitta och sprätta en bok från 1957 och tänka att den har existerat i sextio år utan att ha blivit läst (då hade den ju varit sprättad redan, menar jag) - det måste ju betyda att den väntat på mig! *myser* Min samling av grönköpingsk litteratur växer... den bok jag fick nu heter "Grönköpings Tittskåp", om någon undrar, och den fogar jag till över trettiotalet andra volymer av just grönköpiana. 

Men det mest underbara med julen har varit Torbjörns sällskap - han var som alltid väldigt rolig, men också djupsinnig och på prathumör. Mamma har också fått vara "frisk", så vi har inte behövt göra några snabbutryckningar till KSS eller ringa efter ambulans, som flera jular förut. Hoppas att det håller i sig, så att hon och jag kan fira nyår utan katastrofer...

Det enda ledsamma som inträffat är att jag, då jag har ringt andra och andra har ringt mig för att önska god jul, fått höra en hel del tråkigheter om föreningen. Trots att två styrelser efter varandra planerade stort för en fin invigning av nya djurhemmet med celebra gäster och massmedial uppmärksamhet, har den nya styrelsen tydligen bestämt sig för att inte ha någon invigning alls. Dessutom har det varit extra årsmöte utan att jag, som är medlem och har rätt att närvara, fått någon kallelse. Vilket jag inte varit ensam om, vad jag förstår - flera medlemmar har avsiktligt eller oavsiktligt hållits utanför detta möte. Undrar om det blir likadant med det ordinarie årsmötet i mars? Det vet jag ju på ett ungefär när det skall hållas, så jag märker om kallelsen uteblir. Men det allra mest sorgliga är att föreningen tappar medlemmar i rask takt... så frågan är varför och om trenden går att vända. År 2018 fyller vi ju 60 år... kommer det ens att finnas en förening att fira då? Nu återstår bara en enda personal - den kvinna vi i den styrelse jag deltog i senast anställde har fått sparken p.g.a. att föreningen inte ansåg sig ha råd med henne. Så Kristina får sköta hela djurhemmet ensam numera, och hur hon orkar det begriper jag inte... om det inte är så att också djuren minskat i antal, precis som medlemmarna?

Nåväl, jag kan inte göra något åt situationen - uppenbarligen behandlas jag som persona non grata numera, eftersom jag sedan jag avgick ur styrelsen aldrig hört ett ljud från föreningen; inga nyhetsbrev, ingen information på hemsidan, ingen som ringer... snart kanske jag bara får chansen att umgås med personer som också blivit vända ryggen och medlemmar som frivilligt lämnat föreningen. För vem vågar störa på djurhemmet nu när Kristina är alldeles ensam om allt jobb? Vi som arbetade så hårt för att avlasta henne - inte tynga henne ännu mer! Och nya ordföranden svarar varken i telefon eller på e-post. Frågan är var de aderton tagit vägen... bråkar de fortfarande, eller var det detta de ville ha?!?

Äldre inlägg