Visar inlägg från november 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Fri tid och andpauser

Natten mot tisdag  

Jag känner att jag behöver fortsätta grunna kring detta med att vara anhörigvårdare. Som Astrid så klokt skriver  i sin kommentar till mitt förra blogginlägg, måste man hitta ett slags balans mellan att vara kärleksfullt engagerad och att skapa utrymme för sig själv för att klara av uppgiften. När pappa levde, krävde han - utan att reflektera över det, åtminstone så att vi märkte något - total närvaro dygnet runt, och det hjälpte inte upp ens ork att man visste varför; att hans ångest var bottenlös och att han upplevde sig sluta existera om han inte hela tiden stod i centrum för ens uppmärksamhet. Vad som skapade denna fasansfulla känsla inom honom vet jag inte, även om jag tror att den grundlades oerhört tidigt i hans liv... långt innan vare sig mamma eller jag fanns med i bilden... men den slet ofattbart hårt på oss och mamma skördar nu de bittra frukterna av sin totala uppoffring för honom. För jag är övertygad om att både hjärtproblemen, de trasiga njurarna och att hennes fötter nu sakta ruttnar bottnar i att hon misskötte sin diabetes på den tiden det fortfarande gick att göra något för att förhindra skador. Och varför gjorde hon det? Jo, för att pappa alltid måste vara sjukast. Hon gick t.o.m. igenom två cancersjukdomar utan att någon annan än jag visste det, för hon vågade inte berätta sanningen för pappa... det skulle bara ha resulterat i att han genast "blev sjukare" så att hon inte fick en lugn stund utan måste vårda honom i stället för att själv bli vårdad. I stället slank hon tyst ifrån jobbet (eller rättare sagt, hennes chef och kollegor visste vart hon tog vägen och teg lojalt för att inte pappa skulle få veta det) då och då för att få cellgifter och behandlas mot blodproppar m.m. Jag, som då gick i gymnasiet, tog också ledigt i hemlighet och följde med henne till sjukhuset... samt teg för resten av familjen. 

Nu när pappa är död, vårdar jag mamma - men det är en helt annan sak, för mamma kräver aldrig mer av mig än jag orkar och uppmanar mig ofta att vara rädd om mig, sköta min hälsa och se till att jag har roligt utan henne. När jag vill göra något, har hon aldrig invändningar utan uppmuntrar i stället mina idéer... som t.ex. detta med matlagningskursen hos diabetes-föreningen. Att hon får vara ensam hemma i flera timmar säger hon aldrig någonting om, och inte för ett ögonblick beklagar hon sig eller uttrycker ledsenhet över att jag ger mig iväg på något. Det är därför jag orkar så mycket mer, och inte känner kärleken till henne svikta ens tillfälligt. 

Astrid har så rätt - för att man skall klara av att vara anhörigvårdare, krävs att man får fri tid för sig själv, om så bara för att sitta still en stund. Man måste ha längre stunder då ingen begär något av en, då man får chansen att höra sin egen inre röst och vara en egen individ. Utan att man mår dåligt, har samvetskval eller upplever ångest över att man har "övergett" den sjuke!

Hon har också rätt i att ensam inte är stark - aldrig någonsin! När man bär en tung börda behöver man hjälp, både av professionella krafter som t.ex. hemtjänst och korttidsboenden, och av familj och vänner. Jag vill inte gå så långt som att jag säger att ens sociala nät måste ställa upp... men dessa personer borde, om de vill visa att de bryr sig om, försöka sätta sig in i och visa förståelse för hur oerhört krävande det är att vårda en svårt sjuk familjemedlem. Att den som vårdar behöver stöd och handfast hjälp, och att man inte skall lyssna alltför mycket till den som säger att "jag klarar mig" eller "det skall nog ordna sig". Det säger man för att skona sina nära och kära, för att inte belasta dem med sina svårigheter... "de har ju sina familjer, sina jobb, sina liv" är en vanlig förklaring, har jag förstått av allt jag läst och de människor jag lyssnat till. 

Igår hörde jag på radions P1 hur en riksdagspolitiker, jag minns inte vem, sa att man borde anställa betydligt fler invandrare inom vården - särskilt äldrevården. "De är inte fixerade vid ungdom utan älskar fortfarande äldre människor och visar dem respekt" sa han... och även om jag inte vill vara så kategorisk, ligger det något i denna åsikt. För svenskar är inte lika beredda att ställa upp för varandra i familjen, och många, många äldre lämnas ensamma därför att deras anhöriga "har sina egna liv att leva". Dessutom bor ofta medlemmarna i en familj långt ifrån varandra och anser sig inte ha tid, råd, möjlighet o.s.v. att finnas där för den sjuke. Inte ens när människor hamnar på sjukhus med svåra lidanden - hjärtsjukdomar, cancer, stroke m.m. - kommer familjen för att besöka, kanske ta hand om hem och familj för att avlasta den sjuke och frigöra resurser (jag tänker t.ex. på att en make/maka skulle vilja vara hos sin sjuke partner, men tvingas bort från dennes sjuksäng för att ta hand om det vardagliga hemmavid). Varför har det blivit så? En orsak är nog att vi har ett samhälle som är så dyrt, och så inrutat, och så komplicerat, att det är svårt att vara borta från sitt eget arbete, hem och familj längre än några timmar, kanske en helg. Man har inte råd att inte jobba, eftersom ens levnadskostnader är så höga - särskilt i storstäder, där hyror m.m. är en stor belastning på ekonomin. 

Och så finns rädslan där - den underliggande, ofta omedvetna existentiella ångesten som gör att man vill undvika sjukhus, sjukdomar och atmosfären av lidande. Det väcker så mycket otäckt inom en att möta sådant tätt inpå en själv... utan att man vill det, börjar man tänka på att det kunde ha hänt en själv och att livet inte är vare sig lyckligt, rättvist eller oändligt. Den som blundar slipper se och tänka, och man dövar sitt dåliga samvete med att man inte hinner, att vården tar hand om ens anhörige, att man inte behövs. 

Man kan förstås fråga sig varför man inte vill behövas... men jag tror att det handlar om att man tror sig måla in sig i ett hörn, eller hur man skall uttrycka saken. Att om man väl tar initiativ, visar engagemang, dyker upp personligen så kan man sedan inte dra sig ur när det blir jobbigt, otäckt, för mycket för en att tackla. Fast ärligt talat gillar jag inte just den biten, för en anhörigvårdare har inte samma möjlighet att lämna den sjuke - inte utan att förlora sig själv, sin självkänsla, sin tro på kärlek, samhörighet och lojalitet i processen. Det är inte så lätt att bara gå sin väg... det gör man först när man har dränerats så totalt att man har att välja på det eller begå självmord eller dö av stroke, hjärtinfarkt eller något annat akut. 

Orkar inte skriva mer om detta nu... men lär återkomma till funderingarna någon annan gång. För det här ligger mig oerhört varmt om hjärtat, både för min egen skull, för mammas skull och för varenda anhörigvårdare och sjuk person i hela världen.

Mellan raderna och i tomrummen

Lördagskväll  

Oavsett vad man skriver om sig och sitt - blogginlägg, inlägg på sociala medier (som t.ex. Facebook), brev, e-post eller dylikt - kan man av naturliga orsaker aldrig få med allt, utan måste välja vad man skall nämna och vad som skall hoppas över. Den som skriver tänker att denne skall välja det viktigaste och fokusera på det... men jag tänker ofta att det är det som utelämnas, det som inte sägs, som är av störst intresse. Det som bara står mellan raderna, eller anas i tomrummen. Där återfinner man inte sällan personens frustration, ångest, sorg och ilska - svarta känslor som inte känns acceptabla att uttrycka därför att de skadar eller sårar någon, lämnar ut någon annans svagheter, avslöjar hemligheter eller gör någon arg... i sådana situationer tvingas man väga sitt behov av öppenhet och att lätta sitt hjärta mot sinnesfrid och frånvaro av konflikter. 

Jag håller på att läsa Ulla Assarssons svårmodiga men viktiga dagbok om livet med sin man sedan han insjuknat i Alzheimers: "Ett långsamt farväl" (Idus Förlag, 2015). I den ser man det jag menar kristallklart tydligt - trots alla svårigheter hon råkar ut för p.g.a. sin mans allt mer irrationella beteende, talar hon inte om för människor att han har Alzheimers därför att hon inte vill lämna ut honom och inte ens i vården vill hon avslöja alla problem trots att det skulle medföra att hon fick  mer hjälp. I stället bär hon ensam den tunga bördan och dignar under hans krävande omvårdnad, dåliga humör, aggression och desperat förtvivlan, och hennes egna känslor får inget som helst spelrum i relationen. Inför vännerna, barnen och barnbarnen strör hon vita lögner omkring sig och jämnar vägen för sin man i total lojalitet... samtidigt som hon går sönder mer och mer av att förvandlas från sig själv som individ och maka till att bli sjukvårdare, psykolog, kurator o.s.v. utan stöd, utan utbildning och utan hopp om att klara av det. 

Ur vad springer en sådan lojalitet? Ur kärlek, förstås. Men när situationen sakta men säkert dödar all kärlek? Fortsätter man att vara lojal ändå? Och vad blir det av bägge parter när en sjukdom sliter sönder dem inifrån, bit för bit?

För att fundera vidare en kort stund... vad händer egentligen med en människa som alltför länge tvingas bära en alltför stor börda i ensamhet och tystnad? För att inte tala om dem som stod runt om och kunde ha sett, men omedvetet valde att inte se därför att det var för svårt, för smärtsamt, eller krävde något man inte kunde? Jag tror att jag vet åtminstone en del av svaret... men vill inte gå in på det i kväll.

Behövde upplysning

Sen tisdagskväll  

Jag anmälde mig i somras till en matlagningskurs anordnad av Diabetesföreningen och förra måndagen startade den - men tyvärr kunde jag inte delta då, eftersom jag hade punktering på bilen. Och igår, andra tillfället, måste jag utebli därför att ena strålkastaren på bilen hade slocknat. Man är verkligen beroende av sin bil när man bor så här! Hade jag haft råd, skulle jag förstås ha kunnat ordna en ny glödis... att köra "enögd" i mörker gör jag helt enkelt inte, särskilt när det handlar om den strålkastare som är inåt mitten av vägen. Risken är alldeles för stor att någon misstar mig för en motorcykel och kör på mig... och jag har fått alldeles nog av påkörningar för resten av livet, måste jag säga. Nå, idag hade jag ordnat pengar så att jag kunde köpa en ny lampa, och mackkillen var dessutom hygglig nog att montera den åt mig, så under eftermiddagen kunde jag åka in till Mariestad och ordna med några angelägna ärenden. Låt oss hoppas att bilen håller nu, så att jag kommer iväg till matlagningskursen på måndag kväll! Det är lyckligtvis sex gånger kvar, så jag skall förhoppningsvis hinna lära mig något "matnyttigt" (ursäkta ordvitsen) innan kursen är över. Tycker att det är suveränt av föreningen att ordna något sådant här, och gratis är det dessutom - jag menar, maten är ju en så central del av ens behandling. De har förresten även tänkt på en annan viktig del, nämligen träningen... så i januari startar en serie vattengympa-tillfällen, som både mamma och jag har anmält oss till. Frågan är förstås om mamma kommer att tillåtas delta nu när de resterande tårna på hennes vänsterfot håller på att dö (en har ju redan ramlat av)... tyvärr kanske infektionsrisken lägger hinder i vägen, även om jag hoppas att vi skall kunna lösa det så att vi kan gå tillsammans. Det vore så roligt att få göra någonting gemensamt! 

För att byta samtalsämne helt nu... vet ni, om vi hade blivit godkända av HSB och köpt den där lägenheten (som jag fortfarande vill ha, men jag fogar mig i att mamma vill ha ett större badrum), skulle vi ha kunnat flytta dit idag. Och ägaren har nu flyttat till Linköping - jag mejlade en lyckönskan igår och hoppas att hon blir lycklig i sin nya bostad, med nära till sin dotter och barnbarnen. Lägenheten är fortfarande osåld, det har jag sett på Hemnet... Gud må förlåta mig att jag inte kan låta bli att kolla då och då, för, som sagt, egentligen vill jag ju ha den och jag har svårt att känslomässigt släppa taget. Mamma drömmer om att komma i fråga för en av de servicelägenheter som kommunen skall bygga och jag har ännu inte vågat ta upp till diskussion med henne att den drömmen kanske är orealistisk eftersom jag (och vi vill ju bo ihop även framöver) knappast kan få tillstånd att flytta in i en dylik - jag är för ung, och för självgående, för att anses berättigad till ett sådant boende. Jag vill ju inte att hon skall få för sig att jag säger så för att hon skall gå med på att vi trots allt försöker få HSB att godkänna oss... som jag ser det, är det två olika saker, men det kanske inte hon tycker. Och byggandet har förstås den effekten att när folk flyttar in i det där servicehuset, blir andra lägenheter lediga... frågan är om det handlar om treor? Och var ligger de? För att inte tala om tidsfaktorn - hur lång tid tar det att bygga ett servicehus? Det är nog bäst att jag slutar tänka på saken, åtminstone i kväll.  

I väntan på värmen

Torsdag eftermiddag  

Den fotogenkamin som vi fick i gåva häromveckan fungerar perfekt (vårt innerliga TACK till givaren!) och kommer väl till pass nu när veden är slut. Det går alltså ingen nöd på oss... och i kväll kommer den nya leveransen - "vår" vedkille ringde mig i förmiddags för att höra hur det var med oss, och när han hörde att jag eldade upp den sista veden igår lovade han att komma direkt efter jobbet. Ved är nämligen "bara" en bisyssla för honom... i vanliga fall kör han färdtjänstbuss (sådant folk gillar jag lite extra)!

I väntan på hans ankomst har jag som sagt fyrat igång fotogenkaminen (som inte ser ut som på bilden här ovan, men det begriper ni säkert - ingen av de svartvita bilder jag lägger upp är exakta illustrationer utan menade att skapa rätt atmosfär i bloggen) och dessutom tänt levande ljus i kristallkronan, för det värmer också rätt bra i rummet. Mamma kom hem för en timme sedan och bad att få bli nerbäddad, och nu sover hon under ett tjockt duntäcke. Belle och rexarna sover här i soffan, ordentligt nerbäddade under fleecefiltar... och Belle har dessutom sin lila, fyrbenta pyjamas på sig. Hon är så söt i den! Och av alla kläder hon äger (iggisar har i regel nästan lika stora garderober som tvåbeningar - jag känner t.o.m. till ett par iggydamer som har betydligt större garderober än deras mattar!) avskyr hon just denna jammisen minst, om man säger så. 

I morse, medan mamma och jag väntade på taxin, pratade vi igenom bostadsfrågan mer i detalj och jag pressade henne att verkligen uttrycka sin åsikt om huruvida hon klarar sig med ett litet badrum eller inte. Till sist medgav hon att hon vill ha ett större badrum än det i lägenheten vi försökte köpa... så nu skall jag i stället prata med Gullspångsbostäder igen, som äger anpassade lägenheter i centrala Gullspång. En väninna till oss bor i en sådan, och den är rätt trevlig - handikappanpassad (inte minst badrummet), med öppen planlösning och stor balkong. Hon har visserligen "bara" en tvåa, men det finns säkert treor också... och husen ligger alldeles i närheten av det område vi ville flytta till. Kanske kan vi få hjälp av kommunen att uttrycka vårt behov av en lägenhet ganska snabbt? Såväl äldrevårdens olika instanser (hemsjukvården, hemtjänst, Björkskär och dagvården) som socialkontoret känner väl till hur vi har det och vad vi behöver... kanske kan man få dem att skriva varsitt intyg (eller att alla undertecknar samma), som vi kan lämna in till Gullspångsbostäder? Nu menar jag förstås inte att de skulle flytta på någon för vår skull - men vi kanske kan markeras som "prioriterade sökanden" eller något sådant, så att första lediga trea går till oss.

Under väntetiden skall jag givetvis fortsätta röja här hemma. Det är ofattbart så mycket prylar - mest sådant vi inte vill behålla! - som huset fyllts med under de fjorton år vi bott här! Men så var pappa en äkta ekorre och samlade på allt möjligt, och trots att vi nu hållit på i de sju år han varit borta känns det som att det är minst lika mycket kvar *puh*. Ibland får jag lust att kasta precis alltihop... men det vore att förstöra saker som kan vara värdefulla för någon annan, så jag försöker tänka klokt. Värst är det med alla böckerna, för böcker är det i mitt tycke viktigaste människan har skapat näst elden och hjulet och att slänga böcker är en direkt motbjudande tanke för mig. Så gör man bara inte! Man lämnar dem till andra, som har större glädje av dem. Problemet är att så få vill ta emot så stora mängder på en gång... vi talar om åtskilliga hyllmeter, skall ni veta, för pappa var ännu värre på att samla böcker än jag är. Jag kan åtminstone säga att jag har läst alla böcker i min samling...

Mäklaren har inte ringt, kanske är hon fortfarande sjuk, men jag skall för säkerhets skull jaga rätt på henne eller en av hennes kollegor för att försäkra mig om att de inte har glömt bort oss.

Och nu är det dags för te! Eftersom mamma sover, blir det Darjeeling (det gillar hon nämligen inte, så jag dricker det när jag är ensam - annars tar jag förstås en sort som vi båda tycker om). 

Ett brutalt uppvaknande och en vild chansning

Natten mot torsdag  

Det har varit presidentval i USA... och till stor häpnad och chock vann en ultranationalist och opportunist vid namn Donald Trump. Hans kampanj har kantats av ofattbara uttalanden som målar upp bilden av en man med tusen fördomar, fullt beredd att diskriminera alla utom vita män, och för att göra saken ännu värre förnekar han alla miljöhot, anser att USA skall använda sina kärnvapen och lovar att riva upp den sjukreform som Obama infört och som skulle ge de fattiga i USA möjlighet att få tillgång till vård värd namnet. Hur kunde så många miljoner människor rösta på den mannen? Jag begriper det inte... men det här valet, liksom extremhögerns framgångar i flera europeiska stater, får mig att känna det som om vi återupplever 1930-talet. Finns det verkligen inget sätt att vända trenden och mana fram mer medmänsklighet, mindre egoism och en hållbar politik som ser till andra värden än de kortsiktiga ekonomiska vinsterna? Enligt tidningarna oroar sig 60 % av svenskarna för ett nytt världskrig nu, och själv oroar jag mig för hur de internationella avtal och åtaganden som USA har skall upprätthållas... Trump har under sin kampanj lyckats förolämpa praktiskt taget varenda statschef i de länder som deltar i internationella frågor, så hur skall någon kunna lita på honom?

Nog om detta - det surrar alldeles tillräckligt om Trump överallt just nu, och det känns som att jag har rört upp nog med damm i vår egen tillvaro idag. Under kvällen satt jag nämligen och googlade på vad som finns ledigt i bostadsväg i Gullspång, och jag hittade faktiskt flera trerumslägenheter... men när mamma och jag gick igenom bilderna, sjönk våra hjärtan. Ingenting kändes hemtrevligt, ingen av bostäderna lockade trots att de var större och hade sådant som uteplats, inglasad balkong eller jacuzzi. I stället blev det så att ju mer jag läste och tittade på bilderna, desto mer längtade jag efter lägenheten vi nästan köpte. Den kändes hemma redan från första stund vi steg in i den, och de två nackdelarna - litet badrum, liten balkong - kom plötsligt att bli mindre viktiga. För är det något som mamma och jag har som grund för vårt sökande efter ny bostad, så är det att vi vill bli kvar där. Inte flytta igen. Vi vill rota oss i något som är mer hemma än det här huset... och då är det känslan av att vi verkligen vill vara där som styr. Om ni förstår hur jag menar. Ja, det är en känslosak, och visst finns det skäl att reflektera över det där med större badrum... men eftersom inte mamma upplever det som ett problem, utan tvärtom ser fördelar i att ha väggar nära inpå så att hon har något att ta stöd emot när hon vinglar, och jag alltmer känner mig beredd att släppa det där med balkongyta... 

Nå, för att göra en lång historia åtminstone en smula kortare, ringde jag en god vän som är betydligt klokare än jag och frågade om hon trodde på en galen idé jag just hade fått. Om jag till äventyrs skulle kunna övertala säljaren - som ju var så ivrig med att just mamma och jag skulle köpa - att gå ner i pris minst 10.000 kronor, och om jag la det överskottet i ett låst konto med autogiro för månadsavgiften så att föreningen kunde vara säker på att det inte mankerade med betalningen... skulle ett samtal med föreningens styrelse kunna få dem att förstå vår situation och gå med på att vi blir medlemmar trots allt? Kanske om vi också kunde lägga till några namn på folk som gick i god för oss? Min väninna sa att det absolut var värt ett försök och att allt vi riskerade var ännu ett nej... så nu har mamma och jag beslutat att ge det en chans. För vi vill verkligen ha just den lägenheten, och det skulle lyfta så många problem från mina axlar. Framför allt det här med att hålla familjen varm! I kväll använde jag den sista veden, och den nya vedleveransen har inte kommit än... jag hoppas få den i morgon, för annars får vi ett kyligt dygn innan min bil går att köra igen. Nu skall ni inte bli oroliga för oss - vi har levande ljus, och den fina fotogenkaminen, plus att vi kan svepa in oss i koftor och filtar, så det går ingen omedelbar nöd på oss. Dessutom är ju inte mamma hemma i morgon och på fredag (på dagen, menar jag) så hon påverkas inte lika mycket som djuren och jag.

Skrivet senare:

Kom just in från en kort promenad med Belle och känner för att stoppa fötterna i ett varmt fotbad. Det är alldeles stjärnklart ute och den lilla snö vi har knarrar under skorna (kollade just mätaren, som talade om att det är -9 grader C - tänk, redan i början av november!), men Belle lät sig inte bekomma utan tassade nyfiket omkring och nosade överallt. Själv insåg jag att det är dags att byta från lågskor till kängor... men jackan är varm och skön (jag fick den i gåva när jag var i Södertälje och är jätteglad för den!) och jag har bra vantar att värma mina fingrar i. Antar att Belle var medveten om att när hon börjar visa tecken på att frysa, kommer hennes matte att tvinga henne att bära overall - hihi! 

Nu skall jag ordna en kanna gott te åt mig och se om det finns något vettigt på TV... annars spelar jag nog ett spel en stund. Mamma sover, och det gör de flesta djuren också, så jag har tid för mig själv ett tag i alla fall.  

Äldre inlägg

Nyare inlägg