Visar inlägg från november 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Det börjar lugna ner sig

Sen tisdagskväll  

Fick sova ut ordentligt i förmiddags, och sedan kände jag mig ha krafter  att ta itu med en hel del saker: jag städade vardagsrummet och köket på mammas sida, hängde in torr tvätt i garderoberna, åkte till Gullspång och köpte torrisar till katterna, eldade varmt i huset och lagade en god middag till mamma och mig. Hon var också ovanligt pigg för att komma hem från en dialysdag och behövde bara sova en dryg timme innan hon orkade vara uppe och umgås, så jag tog chansen att  testa ett tips jag hade fått: pommes frites på sötpotatis. Det var en ny bekantskap, för jag har aldrig använt sötpotatis till någonting förut... och även om fritsen inte blev särskilt krispiga smakade de mycket bättre än de vanliga, så jag tror att jag har hittat en ny favorit i matlagningen. Tänker att konsistensen på sötpotatisen nog gör den perfekt i sådant som pyttipanna, pytt, mos och rostade rotsaker - och så färggrann den är! Sötpotatis är också bättre än potatis för diabetiker, eftersom den inte innehåller lika mycket stärkelse... för ni vet väl att stärkelse är en sockerart?

Sedan mamma krupit i säng för kvällen satte jag mig att betala så många räkningar vi hade råd med samt skuldsaneringen, och efter det bakade jag en morotskaka. Morötterna hade hunnit bli mjuka, men jag finhackade dem med en kockkniv i stället för att riva dem och det blev lika bra. När allt var klart och kakan stod i ugnen, fick jag tipset av en vän på FB att man kan lägga mjuka morötter i kallt vatten i någon halvtimme, så blir de som nya igen... av detta kan man lära sig att man gör klokt i  att konsultera sina vänner innan man sätter igång ett projekt! *skrattar* Nå, kakan ser ut att ha blivit bra, och i morgon skall jag göra ett kaneltäcke på den och bjuda mamma på lite gott till fikat när hon kommer hem från "dagis". 

I morgon kommer de duktiga karlarna från Laxen för att avsluta rensningsjobbet i källaren, och så kommer saneringskillen för att ställa upp avfuktare. Skall ringa försäkringsbolaget och höra hur jag gör för att rapportera elkostnaden för dem, för de skall ju stå rätt länge och drar, vad jag förstår, över tusen watt vardera... puh, det blir en dyr historia! 

Apropå det, så har jag nu kollat upp det där tipset om fastighetsägaren inne i Gullspång och tyvärr visade det sig vara en återvändsgränd... de har bara ettor och tvåor, och dessutom finns det ingen hiss i huset, så det var ingen idé att ställa oss i kö hos dem (alldeles bortsett från att de redan hade fem-sex personer som köade, vilket gör väntetiden ganska många år lång). Synd! Men jag skall prata med kommunen (vi står redan i deras bostadskö) för att höra hur det ligger till med de omtalade planerna på ett nybygge i centrum... idag läste jag i lokaltidningen att de tar emot ansökningar till ett nybygge i Hova, men dit vill vill inte flytta eftersom vi har våra vänner och den vård vi känner oss trygga med här.

Nu skall jag ner och hänga det duntäcke på tork som jag har kört i tvättmaskinen, och sedan är det nattisdags.        

Bättre än väntat

Natten mot tisdag  

I lördags var jag så stressad och uppjagad att jag borde ha låsts in i ett rum för mig själv så att jag inte kunde göra livet jobbigt för andra. Jag hade försökt få vara ledig en enda dag, men som jag borde ha fattat fungerade det inte - jag kan helt enkelt inte strunta i mina uppgifter, oavsett hur trött jag är, för vem skall annars göra dem? Ungarna fortsätter att propsa på min uppmärksamhet, mamma behöver hjälp med allt möjligt, hemtjänsten vill veta var saker finns och vad som sagts av andra som är delaktiga i vården av mamma, telefonen ringer, det skall lagas och serveras mat, eldas varmt i huset o.s.v... ja, ni förstår. Dessutom var det ju dialysdag, vilket innebär att mamma är mer kraftlös och utmattad än annars... de dagarna orkar hon nästan aldrig resa sig själv utan behöver lyftas från soffan, rullstolen, sängen, toalettstolen o.s.v. Oavsett dagar kan hon inte heller klä sig själv (eller klä av sig), sätta på sig eller ta av sig CPAP-masken, få upp benen i sängen när hon skall lägga sig... och sistnämnda uppgift innebär också att försöka lyfta in hennes kropp så långt som möjligt i sängen, eftersom hon annars under sömnen rör sig allt närmare kanten till hennes underkropp hänger utanför. Det är bara en tidsfråga innan hon ramlar ur sängen helt och håller - vilket är ytterligare en orsak till att jag helst vill vaka nätterna före en dialysdag. På sjukhuset brukar hon ha grinden uppe på höger sida av sängen, eftersom hon föredrar att ligga vänd åt höger, men hemma skulle det aldrig fungera eftersom jag ju inte vakar varje natt och hon inte får ner grinden själv om hon behöver gå på toaletten. 

Hur som helst var jag alltså rätt taggig när kvällen kom, och så snart mamma somnat kröp jag också i säng för att försöka sova bort mitt dåliga humör. Det fungerade faktiskt ovanligt bra - dagen efter, d.v.s. på söndagsförmiddagen, vaknade jag och mådde helt okej. Så när mamma frågade om vi skulle kunna åka till julmarknaden i Folkets Hus, var jag helt med på noterna... det var bara det att vi måste ha missuppfattat någon, för det visade sig inte vara någon julmarknad där, och inte heller hittade vi någon vare sig i Sjötorp eller Lyrestad när vi åkte dit för att kolla läget. Vädret var dock så strålande fint att vi inte ville åka direkt hem igen, så vi fortsatte till Rasta (Rattugglan) i Mariestad för att äta lunch. Där var det rena feststämningen, mycket folk och extra mycket att välja på... samt en leende personal som hälsade oss välkomna och uttryckte att de hade saknat oss! Det är sant att vi försöker äta på Rattugglan lite då och då, inte precis varje månad men åtminstone en gång varannan... men p.g.a. mammas långa sjukhusvistelse med efterföljande månad på Björkskär, har vi inte varit där sedan i våras. Det var hjärtevärmande att höra att vi var populära hos personalen, och det fick vi också känna av när besöket slutade med att vi hade ätit varsin "trerätters" - sallad som förrätt, en generös och god varmrätt (jag åt kalops, mamma pyttipanna) samt fika med gott tilltugg - för 144 kronor! Hur jag än räknade fick jag det inte att stämma på något annat sätt än att personalen hade givit oss en rejäl rabatt på det mesta... rart, inte sant? Och eftersom stämningen var så bra i lokalen blev vi kvar i över två timmar, tog god tid på oss och verkligen kopplade av ordentligt! 

Det var först när vi insåg att skyltsöndagsfirandet hade startat i Gullspång som vi rörde på oss... och även den blev en trevlig, vilsam upplevelse - vi tog några få lotter hos Röda Korset (och vann en delikatesskorv), lyssnade på när Lucia-kandidaterna sjöng, gosade en stund med den fantastiskt vackra Friserhingst som drog den vagn de åkte i till och från torget och småpratade med bekanta vi stötte på i folkvimlet. Vi passade också på att köpa en kärve av Lions, där vi också unnade oss glögg och Belle (som vi hade hämtat på vägen dit, så att hon skulle få lite extra motion - men tro inte att hon ville motionera, inte, när hon kunde sitta bekvämt, varm och go' i sin lila overall, i gammelmattes knä!) fick en varmkorv. Åsynen av en liten söt hund ordentligt insvept i en varm pläd och trygg i famnen på en dam i rullstol fick många att stanna till för att prata en stund och gosa med Bellen... *skrattar*

För att sammanfatta blev söndagen alltså mycket trevlig, och eftersom jag redan kvällen innan hade adventspyntat hemma blev det en mysig hemkomst till te och lussebulle innan vi gick och lade oss extra tidigt... vi skulle nämligen upp i ottan på måndagsmorgonen och köra till Skövde, där mamma hade tid hos en infektionsläkare redan på morgonkvisten. Meningen var att vi efteråt skulle möta upp med en kille från saneringsfirman när vi kom hem, men besöket på KSS blev betydligt längre än vi  hade räknat med, så jag ringde honom och gjorde upp att han kommer på onsdag istället - och det gjorde det möjligt för mamma och mig att ta den längre vägen hem (över Tidan, Töreboda och Hova) när vi väl lämnade Skövde vid 14-tiden. Då hade mamma fått sin sjukaste fot noggrant inspekterad, utvärderad, proffsigt omskött och t.o.m. detaljfotograferad av en fotograf anställd av sjukhuset - samt fortsatt till ortopedtekniska där de justerade hennes skor så att de skonar de döende tårna. Ja, så är det... alla tårna på vänsterfoten håller på att dö, och läkarna vill helst att de får falla av hellre än amputeras, eftersom läkningen blir bättre och mamma slipper fantomsmärtor. Bizarrt, absolut, men så är det. 

Väl hemma hann jag faktiskt elda varmt i huset innan det var dags att åka igen. Då var jag ensam och styrde in till Mariestad för att träffa diabetesgänget och laga mat... i kväll blev det ugnsbakad fisk med jordsärtskocka och kall sås, samt kaffe med kladdkaka och vispad grädde. Gott och trevligt! Jag hade också tänkt köpa Diabeteskokboken, men igår visade mamma att vi redan hade den (!) även om upplagan var lite äldre än den som används på kursen... så där sparade jag in nästan 200 kronor, inte dumt alls!

Nej, nu måste jag sluta skriva... Rafael, Majsan och Sixten kravlar omkring på bordet, i mitt knä och tätt intill mitt ansikte, och det gör mig så allergisk att jag nästan inte kan andas... måste ta en nypa frisk luft, och då passar det ju bra att jag rastar Bellen en kortis också. Sedan börjar det bli dags att göra i ordning för mitt sänggående och mammas uppstigande...  

Försökte ta ledigt idag...

Lördag eftermiddag  

... men det gick inte. Och egentligen trodde jag ju inte heller att det skulle gå att jag lutade mig tillbaka i soffan och gjorde ingenting mellan måltiderna och eldningspassen. För det finns ju bara jag här... jag och en hund, fem katter och en multisjuk mamma utan några krafter till annat än det mest nödvändiga, som t.ex. att resa sig med hjälp av betastödet och gå till och från badrummet, vardagsrummet eller sängen. En sådan här dag, när hon varit på dialys, fungerar inte ens betastödet utan hon måste köras i rullstolen. 

Jag har dock kunnat sova ut en smula bättre än vanligt i natt, och det är värt mycket. Den här veckan har jag inte kunnat vaka åt mamma en enda natt, trots att jag verkligen velat... för att att orka med, har jag måst sova om nätterna. Önskar verkligen att saker och ting blev normala igen! Om det nu finns något som kallas normalt i det här livet? 

Var gång någon av hemtjänstdamerna kommer, frågar denna hur det går med flyttplanerna och jag berättar som det är, att vi inte blev godkända av HSB och att det nu inte finns några alternativ för oss förrän en anpassad hyresrätt blir ledig. Jag har fått ett tips som jag skall försöka kolla upp... det finns en privat fastighetsägare som som äger ett flerfamiljshus inne i Gullspång som åtminstone på utsidan ser trevligt ut, och om det finns hiss i huset kanske det kunde vara ett alternativ för oss. Förutsatt att hen har något ledigt, så klart, eller något på gång. Skall hur som helst fråga hur lägenheterna är, och om det kan vara något att titta närmare på, kanske vi kan få ställa oss i kö. 

Kan ni fatta att det är första advent i morgon?!? Jag måste sätta mig och kolla alla lampor i stjärnor och adventsljusstakar i kväll... men mamma och jag har bestämt oss för att bara dekorera hennes del av huset och låta min del vara mörk, eftersom allt jag gör där är sover eller hämtar saker i kyl och frys. Det besparar mig lite jobb i alla fall. 

I morgon är det julmarknad här i Otterbäcken, och på kvällen är det skyltsöndag i Gullspång med Lucia-tåg, lotterier, levande musik m.m. Jag hoppas hitta en kärve på marknaden, och så skall vi givetvis följa vår tradition och dricka glögg hos Lions i Gullspång... samt köpa en korv åt Belle, så att hon också känner av att det är en speciell dag. Tror att det kommer att bli trevligt, och att vi inte har någon snö gör ingenting... jag behöver ingen snö för att komma i rätt stämning. 

Skrivet senare:

Nu lyser adventsstjärnor och adventsljusstakar i fönstren, vi har ätit och mamma väntar på hemtjänstens sista besök för dagen, för sedan vill hon krypa till sängs. Själv tänker jag göra mig en mugg te och kanske äntligen få sitta still en stund här i soffan...

Behöver lära mig att ha mer tillit till Gud

Fredag eftermiddag  

När jag vaknade i morse trodde jag på största allvar att jag skulle krascha. Redan innan jag hade fått av mig CPAP-masken kände jag hur delar av kroppen gjorde så ont, så ont, att jag nästan inte kunde andas... jag tvangs ligga alldeles stilla en stund för att få det mest akuta att klinga av innan jag kunde resa mig, klä på mig och gå ut i köket för att ta en Pronaxen. Sedan satt jag på sängkanten en lång stund och kände mig gråtfärdig, tänkte på allt arbete som väntade och undrade hur jag skulle klara mig igenom dagen... men jag lyckades förmå mig att göra te, breda några smörgåsar med ost och sätta mig i soffan för att äta frukost. Cirka en halvtimme senare dök Laxen upp - ett gäng på tio karlar med breda leenden. "Visa oss vad som skall göras, så fixar vi det!" Jag tog dem med ner i källaren, visade vad som hänt och berättade hur jag tänkt mig att rensandet av rummet skulle gå till... och sedan fick jag en vänlig klapp på axeln: "Gå upp och gör dig en kopp kaffe, så tar vi hand om det här. Jag ropar om vi behöver fråga om något". Och under de följande timmarna behövde jag bara komma ner två gånger - en gång för att godkänna deras idé om hur de skulle placera det oskadade, och en gång för att göra upp om nästa besök (måndag eftermiddag) då de tänker ta det de inte hann idag. Då sa också arbetsledaren att han inte kunnat låta bli att hitta böcker han gillade och undrade om jag ville sälja dem - gissa om jag svarade ja? *ler stort* Han letade efter lokalhistoria och liknande, och jag sa att jag säljer gärna mer om han hittar fler böcker på måndag... för mig är det den vetenskapliga litteraturen som är viktigast, och några av de kristna böckerna, så han får gärna köpa hur mycket historik han vill! 

När de åkte, följde jag med ut och upptäckte nästa glada nyhet: de har inte bara burit ut det skadade godset, utan dessutom kört bort det till Odinslund åt mig! Gissa om ett helt berg lyftes av mina axlar... jag är så tacksam för Laxen, de är fantastiska människor som vet vad man behöver i hjälpväg och inte är rädda för att göra "det lilla extra" som man inte vågat fråga om för att man inte trodde att de tog på sig sådana uppgifter. 

Mår betydligt bättre i själen nu, och när mamma kommer hem från "dagis" om en dryg halvtimme skall jag bjuda henne på fika.

Översvämning

Väldigt sen torsdagskväll  

Det här har varit en blöt vecka... men inte p.g.a. regn utan för att vi haft översvämning i källaren. I söndags låste sig bredbandsroutern, vilket betydde att varken datorn, TV:n eller hemtelefonen fungerade, så jag tassade nerför källartrappan på mammas sida av huset för att starta om routern (den står på en hylla vid ett fönster, strax under taket)... och synen som mötte mig var gräsansfull: slemmigt, svart, stinkande avloppsvatten över hela golvet! Ni förstår, jag springer i källaren jämt och ständigt för att elda eller tvätta - men det är på min sida av huset, mammas sida ser jag aldrig annars än när routern strular. Så hade inte min laptop talat om för mig att jag plötsligt kopplats ner från Internet, hade jag inte gått nerför mammas källartrappa... och då hade ännu större skador uppstått. Nu hann vattnet "bara" stiga cirka fem centimeter, och det mesta i källaren har klarat sig ganska bra... och då tog det ändå tid att få hjälp, för mamma och jag försökte först jaga rätt på en rörmokare och sedan ett slamsugningsföretag - utan att få napp, eftersom ingen hade tid att komma till oss. Till sist (då hade det hunnit bli tisdag eftermiddag) ringde jag till vårt försäkringsbolag, och sedan gick det undan - morgonen efter dök först rörmokaren upp och besiktade eländet, och två timmar senare kom en slamsugningsbil och dels sög upp allt det läskiga avloppsvattnet från källargolvet, dels rensade avloppet så att allting - toaletterna, handfaten, diskmaskinen, tvättmaskinen, duschen m.m. - äntligen kunde användas igen. Nu återstår återställandet av källaren... i morgon kommer ett gäng karlar och hjälper mig att flytta på alla saker - det som är oskadat skall bäras till min del av källaren och det som blivit förstört skall ut - och på måndag kommer en firma och ställer upp avfuktningsutrustning m.m. för att de sedan, när allt är torrt och inte luktar längre, sanera de drabbade rummen.

Det jag är mest ledsen över är att mycket av mitt bibliotek har blivit förstört. Det mesta av källarutrymmet var fullt av kartonger med mina böcker, och hela det understa lagret (cirka sex flyttkartonger) måste slängas för att inte sprida mögel m.m. inomhus. Dessutom tvingas vi slänga en gammaldags soffa (rokokostil) och ett fint 1930-talsskrivbord, en bokhylla och mammas korg med tyger. Vi kommer förstås att få viss ersättning från försäkringsbolaget, men det kan ju bara handla om pengar och inte om affektionsvärden... 

Å andra sidan säger jag ständigt att jag inte skall vara alltför fäst vid döda ting... så jag borde ta detta som en nyttig övning i just den ambitionen. Inte minst som vi inleder den kortare fastan - d.v.s. adventstiden - på söndag. Jag hoppas verkligen att december blir en lugn och fridfull bönemånad!  

Äldre inlägg