Visar inlägg från oktober 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Alltid detta limbo

Söndagskväll   

Det har varit en sådan där halv dag idag. Första halvan tillbringade jag i sängen med migrän, och den andra halvan tog jag min "smärtcocktail" (en Alvedon Forte, en Pronaxen och sedan en Alvedon Forte till efter en timme, en mix som jag fått rekommenderad av en neurologi-specialist i Stockholm sedan det stod klart att jag inte kan ta moderna migränmediciner) för att orka ta itu med de viktigaste plikterna: bära in ved, elda varmt i huset, laga mat, packa diskmaskinen. Dessutom har jag sopat golvet i källaren inför i morgon, då en mäklare från Länsförsäkringar skall komma hit och göra en värdering av huset. Måtte hon finna potential i kåken, trots renoveringsbehovet! För den här dagen gör obarmhärtigt tydligt exakt varför vi måste flytta härifrån... det är kallt ute, och om jag ligger i migrän fryser både mamma och djuren. Förra vintern ryckte flera av hemtjänstdamerna in och hjälpte mig att elda vid ett par tillfällen - men de har många fler att ta hand om varje dag, inte bara mamma, och de hinner inte vare sig stanna här eller komma tillbaka flera gånger för att lägga på mer ved i pannan. Dessutom är det inte deras uppgift. Det är jag som skall hålla min familj varm, ingen annan. 

I två års tid nu har vi levt i limbo - väntat på chansen att få tag i en annan bostad, samtidigt som vi har mått dåligt av situationen här i huset. Ett hus som vi älskar, men inte klarar av att sköta. Och den här hösten, när jag slutligen har fått ner insikten om nödvändigheten att flytta från hjärnan till hjärtat, känns det extra kämpigt att sitta fast i detta limbo. Känslo-mässigt har vi på sätt och vis redan flyttat härifrån, åtminstone har vi släppt det nostalgiska bandet med huset och börjat se fram mot ett bekvämare, mer vilsamt liv någon annanstans - och ironiskt nog är det då hoppet om att få göra den flytten falnar genom att den bostad vi hade hoppats så mycket på (enplansradhuset ovanför Amnegården) gick oss ur händerna och ingenting annat dyker upp i stället. Ja, vi har varit och tittat på en trerums lägenhet i centrala Gullspång, men det finns absolut ingenting som säger att just vi får den... så mycket måste fungera för att den drömmen skall bli sann, och så mycket talat mot oss. Inte minst detta att vi inte har avslutat skuldsaneringen än - en skuldsanering som signalerar att vi gravt har misskött vår ekonomi. Bara vi och kronofogden vet ju varför vi hamnade i den situationen, att det var skulderna efter pappa och framför allt hans ständiga krav på så höga temperaturer (minst +26 grader året runt) inomhus att villaoljeräkningarna helt krossade oss. För andra syns bara det faktum att vi har skuldsanering - och flertalet i samma sits har hamnat där p.g.a. konsumtion, snabba lån med höga räntor och annat som de som sköter sin ekonomi anser vara slösaktigt, oansvarigt och klandervärt. Vem skulle satsa på en sådan person? De flesta skulle säkert utgå från att en gång slarver, alltid slarver... det tänker jag också på när jag försöker städa här hemma i röran och minns mitt fläckfria hem i Orminge, där det aldrig fanns en enda dammråtta under sängen och fönstren var renputsade året runt. Allting hade sin plats, jag samlade inte på föremål utan höll ytorna öppna, tro mig, jag kunde ha tagit emot kungafamiljen som gäster när som helst utan att behöva skämmas. Idag bjuder jag aldrig hem någon just för att jag skäms - det här är inte jag, inte mitt riktiga jag! All den här bråten, allt damm, alla prylar som översvämmar rummen... det känns som att vara inlåst i en mardröm som aldrig tar slut. 

Jag tror att det är de här sakerna som fick mig att sluta önska mig en lösning som lät oss att bo kvar här. Det går liksom inte att få ordning på det här - jag behöver flytta ifrån alltihop och "blåsa ur" kåken rum för rum till det inte finns någonting alls var. Bara nakna väggar och golv, tomma rum där andra människor kan göra fint och ta in sina egna saker. Mamma och jag sitter om kvällarna och talar om vad vi vill ta med oss till ett nytt boende och vet ni, det är inte mycket. Det är t.o.m. mindre nu än vi tänkte för, säg, ett halvår sedan.    

Höst på riktigt

Natten mellan fredag och lördag 

Nu är det verkligen höst på riktigt - trädgården är prickig av fallna löv, kylan nyper i ens fingrar och regnet hänger i gråa moln från himlen mest hela tiden. Jag insåg dessutom här-omdagen att jag inte kan gå i munkjacka längre utan behöver ta på mig en riktig höstjacka för att inte frysa... annars är min Djurskyddet-munkis favoritplagget, eftersom den är så bekväm och fickorna är precis lagom stora för nycklar, plånbok och mobil. Nåja, det är väl bara att acceptera faktum och byta till reflexjackan! Den har fler fickor, vilket är bra... men den är också så stor att jag nästan försvinner i den, vilket ser lite konstigt ut. Hihi! Det är tur att jag inte har något större behov av att se presentabel ut, utom i undantagsfall (som när jag besökte banken i förra veckan, men då hade jag faktiskt klänning och kavaj - jojomen-san!). 

Numera eldar jag varje kväll, åtminstone tre-fyra timmar, så att ingen skall frysa. En dag som idag, när både mamma och jag varit borta och kommer hem först på kvällskvisten, är det kyligt inomhus... så det är bara att hämta ved ute vid carporten (Laxen har inte hunnit hjälpa mig med den än), bära in i pannrummet och börja elda det första jag gör. Annat, som t.ex. att förse familjen med mat, får vänta till det brinner i pannan... och sedan "flänger" jag mellan eldandet och matlagningen m.m. till vi fått minst 20 grader inomhus. Mamma har blivit alltmer frusen, vilket inte är ett dugg konstigt med tanke på att hon dels är hjärtsjuk, dels medtagen efter dialys o.s.v. annat som frestar på kroppen - och jag vill verkligen inte att hon skall frysa, så även när hon ber mig att vänta en stund och hämta andan efter det jag gjort strax innan känns det inte rätt mot henne. Lyckligtvis är pannan verkligen effektiv, det tar sig fort och brinner alldeles utmärkt i den här veden jag köpte från Moholm, så jag skall inte klaga - eldandet är inte så betungande att jag inte klarar av den, även om jag så klart skulle föredra att krypa upp i mitt soffhörn och gosa med djuren, umgås med mamma och fika... hihi!

Idag har det varit en riktigt trevlig dag, hur som helst. Mamma var på "dagis" hela dagen och jag anslöt tillsammans med Belle strax före 14 för att brygga Fairtrade-kaffe, duka fint och bjuda på kakor m.m. Visserligen var Fairtrade Challenge 2016 igår, men jag rapporterade i förväg in hur många jag trodde att vi skulle bli (20 stycken) och det visade sig stämma nästan perfekt - på dagvården blev vi sju personer och inne på Björkskär blev vi 14. Alla lät sig väl smaka, tog om flera gånger och pratade glatt på om allt möjligt - även om Fairtrade, förstås. Höjdpunkten var nog när en av de anhöriga inne på Björkskär berättade en härlig Nils Ferlin-historia för oss, på rätt dialekt och allt! Jag har verkligen saknat dem inne på Björkskär, både patienterna, deras anhöriga och personalen, och jag såg på mamma att hon också trivdes... så vi lär hälsa på fler gånger, misstänker jag. Å, apropå det så har mamma nu fått beviljat dagvård även på onsdagar! Det betyder att hon är hemma bara på söndagar och måndagar framöver... och även om det innebär att vi ses mindre ofta (på dagtid, alltså), är jag glad att hon trivs så bra och får så många fina vänner. Flera av patienterna från Björkskär går på dagvården också, så vi kan fortsätta att träffa dem även sedan de flyttar hem från själva korttidsboendet, och det gillar både mamma och jag. 

När vi kom hem och jag hade fått igång pannan, lagade jag en mustig gryta åt oss på oxgryt-bitar, morötter, palsternacka, potatis, purjolök och kryddor. Den blev så god att mamma och jag slukade alltihopa! Fast okej, ungarna fick smakbitar av köttet, förstås. Snål har jag aldrig varit.

Nu vakar jag medan mamma sover gott, och även ungarna har slagit sig till ro här i soffan. Tror att det blir en lugn natt...  

Står i skamvrån

Natten mellan fredag och lördag  

Jag vet att det fulla ansvaret för hur min ekonomi ser ut är mitt, ingen annans... men den där bankmannen som jag träffade igår (torsdag) fick mig att känna mig som om han ställde mig i  en ångestframkallande tillika migränväckande skamvrå. Det var inte bara det att jag har dragit på mig en skuldsanering - vilket ju beror på att jag i hans ögon gravt har misskött min ekonomi  - utan jag har dessutom varit så slö att jag inte har sålt huset, trots att det behöver göras. Att jag inte kan göra det förrän mamma och jag har någonstans att ta vägen ingick inte i hans världsbild... jag borde ha agerat för länge sedan, oavsett den stora bostads-bristen och det faktum att vi trots flera års köande både kommunalt och privat inte har fått tag i ett nytt boende. Och nu ville han tydligen inte ens ta i mitt ärende förrän jag hade haft en mäklare på besök, fått huset värderat och lagt ut det till försäljning. Jag fick en intensiv, illavarslande känsla av att han trodde att spekulanterna redan stod utanför vårt staket och dreglade... åtminstone trodde han alldeles uppenbart att mäklarna skulle slänga allt de hade för händer och störta till vår adress så snart vi nämnde ordet "värdering", trots att jag sa att det inte skulle gå så snabbt utan ta flera veckor och att den här lägenheten då skulle ha sålts till någon annan. För så är det ju - säljaren har haft tretton spekulanter på besök, och enda orsaken att hon inte redan har sålt är att hon verkligen vill ge mamma och mig en chans.

Det som sårade mig mest, tror jag, var att bankmannen redan tidigt i samtalet konstaterade att mammas och min ekonomi klarade av det lån vi ville ansöka om och att kalkylen höll. Ändå kunde han inte släppa detta med att vårt hus inte var sålt. Skuldsaneringen verkade inte vara problemet ur den synvinkeln - åtminstone nämnde han inte en enda gång, trots att jag hela tiden väntade på det, att vi borde vänta till skuldsaneringen är klar och inte hitta på något innan dess. Men en värdering av huset vi lämnar tycktes vara den avgörande tyngden i vågskålen, och när jag direkt efter vårt samtal gick upp till en mäklare och ordnade en tid (vilket inte var lätt - den första möjlighet de hade var den 24:e), för att sedan omedelbart återvända till banken för att meddela detta, var hans enda kommentar: "Gick du bara till en enda?" Ja, det gjorde jag faktiskt. Jag gick till Länsförsäkringar, som ligger närmast banken. Menade han att jag skulle kamma igenom Mariestad och boka varenda mäklare jag kunde hitta, för att sedan komma tillbaka och presentera en lång lista med inbokade värderings- besök (som helst skulle ske innan helgen)? Som sagt, han fick mig att känna mig som om jag borde skämmas grundligt för att jag inte ordnade en försäljning av huset redan denna vecka. Och trots att jag förklarade att jag inte trodde att en affär skulle kunna ske särskilt snabbt, eftersom huset behöver renoveras och att det värms med vedpanna i källaren, förväntade han sig alldeles uppenbart en rätt stor summa för det. Varför, förstår jag inte... för om jag tjänar så mycket på att sälja huset som han gav sken av att tro skulle jag väl inte behöva låna pengar till en ny bostad? Då kunde jag ju köpa den med pengarna från husförsäljningen. Och jag som trodde att jag var optimisten i sammanhanget och att banken såg betydligt mer skeptiskt på husaffärers lönsamhet... själv är jag övertygad om att det kommer att ta tid och kanske vara svårt att hitta någon som dels vill satsa pengar och tid på att renovera och dessutom antingen har tid med vedeldning eller råd att konvertera till ett annat uppvärm-ningssystem. 

Jag inser till fullo att banker måste vara noggranna och inte ge sig in i affärer som inte känns någorlunda trygga för dem. Dessutom är jag minst lika medveten som någon annan att vi under en period kommer att ha dubbla kostnader för vissa saker - även om min bror idag har givit mig tips på hur jag kan trygga husets värde utan att behöva hålla igång vare sig eldningen eller el i någon större utsträckning. Han har i detalj berättat hur jag "lägger huset i träda" utan att skada det, och jag litar till fullo på honom eftersom jag vet att han vet vad han talar om. Så de där dubbla boendekostnaderna som jag grunnat på verkar inte bli så allvarliga som jag trott... de dyraste posterna försvinner faktiskt om jag följer min brors råd och utgifterna sjunker med flera tusen jämfört med den nivå jag har kalkylerat med. 

Till sist... är jag helt ute och cyklar som ser köpet av bostadsrätten och försäljningen av huset som två olika saker? 

Hur som helst slutade mötet med att han lovade höra av sig på måndag med ett besked. Och säljaren av lägenheten har visat oss godheten att vänta till dess. Och hon uttryckte åsikten att den man jag hade mött på banken "säkert var en ung och oerfaren yuppie utan insikter i hur verkligheten ser ut för äldre människor". Men jag vågar inte tro att vi får det där lånet, så jag försöker förbereda mig på att lägenheten går oss ur händerna.

Nej, nu skall jag försöka släppa de här tankarna, för jag vet av erfarenhet att grunnande kring ekonomi nattetid alltid ger mig ångest och migrän. En väninna gav mig en gång rådet att se min ekonomi som ett arbete "vilket betyder att du har rätt att ta ledigt från det på kvällar och helger" tillade hon med ett skratt. Jag förstår precis vad hon menar, även om det är lättare sagt än gjort... tankarna löper ju på, oavsett om jag vill det eller inte. Så nu skall jag sätta på lite lugnande musik, tända rökelse och göra mig en stor mugg te... och när mamma har åkt iväg till dialysen om en dryg timme, tänker jag försöka sova riktigt gott. Ja, jag vakar i natt - nu när mamma är hemma igen försöker vi båda få livet att återgå till det normala så gott vi kan. Och det är underbart att ha henne sittande i soffan igen, medan vi slötittar på TV, fikar och pratar om allt och inget. Att djuren också njuter av att familjen äntligen är samlad syns tydligt på dem.   

Har jag varit i mitt nya hem idag?

Måndag, sen kväll  

Min kamera är full med bilder från lägenheten vi tittade på i eftermiddags... men det känns som att jag inte skall ladda in dem i datorn än, som om jag måste vänta till jag har pratat med banken. För om banken säger tvärt nej, föreställer ju de där bilderna inte rummen i mitt blivande hem utan någon annans bostad.

Säljaren av lägenheten skulle inte hålla med mig. Jag tror aldrig att jag har mött någon som varit en fullständig främling och ändå stått så totalt på vår sida i den här historien... hon vill verkligen att det blir just vi som köper bostaden, insisterade på det på alla möjliga sätt, kramade om oss när vi skulle gå efter visningen och lovade att hålla tummarna, be till Gud, ja, t.o.m. följa med till banken på torsdag. Men det lyckades jag avstyra, för jag tror inte att det är någon särskilt bra idé att säljaren kommer med och pressar banken att ställa upp på transaktionen. 

Jag är inte vidskepligt lagd, men jag räds att investera för mycket känslor och engagemang i den här lägenheten innan jag vet om drömmen är möjlig. På något sätt är jag inte längre så orolig för vad bostadsrättsföreningen skall tycka, för säljaren verkar inställd på att förklara vår situation så att de inte blir oroade över det här att vi har drygt fem månader kvar på skuldsaneringen... men i stället har jag börjat tänka på de dubbla kostnader vi måste bära om vi skall betala boendekostnaderna för en lägenhet och samtidigt hålla huset i skick till det säljs. Som el, t.ex. För att kunna stödvärma huset måste vattenpumpen fungera, och det är möjligt att jag behöver använda toaletten. Dessutom, eftersom det blir vinter lär jag behöva ha åtminstone några lampor tända medan jag vistas i huset. Kanske värma tevatten. Ja, ni förstår hur jag tänker.

Mamma har nog redan - känslomässigt sett - flyttat in. Hon trivdes från första stund, och säljaren gjorde vad hon kunde för att hjälpa henne runt för att se de olika rummen - tydligen har damen arbetat i decennier inom äldrevården och var van vid att hantera rullstolar m.m. Vi blev kvar i över två timmar! Fikade, blev bjudna på hembakat kaffebröd, fick veta att hon vill lämna kvar köksbordet, ett skåp och lite annat utan att ta ett öre betalt för det. Vi diskuterade t.o.m. om vi skulle köpa sängen, eftersom den är väldigt "sjukhusmässig" men ändå väldigt trevlig... men jag tror att investeringen blir för dyr för oss, eftersom den hade kostat 20.000 kronor som ny och hon nog ville ha i alla fall hälften för den. Nå, det har ju ingen avgörande betydelse, och jag tror inte att hon egentligen väntar sig att vi har råd att köpa den med tanke på hur vår ekonomiska situation ser ut åtminstone ett halvår till. 

Jag tyckte också om lägenheten, den är femtiotal och samtidigt fint renoverad, två sovrum och ett stort, nästan kvadratiskt vardagsrum. Köket är "korridorbyggt" med en generös matplats vid fönstret och det gjorde mig lättad, för jag var lite orolig för att det skulle visa sig vara en vinkel med utspridda arbetsytor man fick vandra fram och tillbaka för att nå. Det finns ingång både från den stora hallen och från vardagsrummet, men dörrhålet från vardagsrummet måste breddas om mamma skall komma igenom sittande i rullstolen... å andra sidan finns det plats på väggen för att ta bort någon dryg decimeter utan att det stör, så det är inget svårt ingrepp. Inte heller blir det problem att ta bort trösklarna, och även om lägenheten ligger tre-fyra trappsteg upp från porten spelar det ingen roll, för det finns hiss. Samt ramp utanför porten! 

Till de lite mer negativa detaljerna i mina ögon hör att badrummet är väldigt litet, så jag lär få ha kattlådorna i hallen eller i mitt sovrum (no big deal, egentligen, bara en reflektion). Balkongen är också i minsta laget, så vi får nog skrinlägga tankarna på att odla i krukor som ett slags ersättning för trädgård... det måste jag bearbeta känslomässigt, för jag hade sett fram emot att få fortsätta dona med sådant, om ock i betydligt mindre skala än här. Krukor i fönster är inte alls samma sak, och dessutom kommer katterna att insistera på bra utsikts-platser! Sist, men inte minst, finns det ingen diskmaskin... men okej, det finns ett skåp intill skåpet under diskbänken där man skulle kunna montera in en golvdiskmaskin om man hittar en med rätt mått. 

Och så var det det där med badkaret. Det finns badkar! Vilket betyder att mamma inte får tillgång till dusch hemma, för hon kan inte klättra i och ur ett badkar. Men hon vände sig genast till säljaren och sa att det var helt okej "för Kicki behöver verkligen ett badkar och jag fortsätter gärna att duscha uppe på Amnegården". Jag vet inte vad jag skall tycka, för å ena sidan tycker jag förstås att mamma skall ha möjlighet att sköta sin hygien hemma och inte behöva lämna hemmet för något så privat... men å den andra kan jag ju inte neka till att jag verkligen har längtat efter att kunna ta varma bad! 

För att komplettera bilden finns det ett kallgarage att ställa bilen i, där jag också kan förvara mina däck m.m. skyddade och inlåsta. På vinden finns ett förråd och i källaren dels en bra tvättstuga med två maskiner, en centrifug, en mattvättare, två (!) stora torkrum, en rätt stor mangel, strykbräda och strykjärn m.m. och dels - vilket gjorde mig glatt överraskad! - matkällarutrymme för varje bostad! Tänk att kunna köpa potatis, gul lök, morötter m.m. i säck i stället för lösvikt... och göra inläggningar... och kanske rentav sylta och safta? 

Jag tror nog att jag idag har besökt mitt nya hem. Om banken ställer upp - och föreningen godkänner oss. Skulle det bli så, lovar jag att visa bilderna som finns i min kamera. Och börja packa de saker som allra först måste följa med till i flytten. Vi får se hur den här veckan utvecklar sig. Sa jag att hon vill att vi flyttar in redan den 15 november?!? Undra på att jag har svindel.

Vettskrämd

Söndag kväll  

Den kommande veckan gör mig, det erkänner jag villigt, absolut vettskrämd. Det känns som om hela mammas och min framtid hänger på vad jag gör och säger denna vecka... särskilt inför säljaren av lägenheten i morgon och inför banken på torsdag. Minsta lilla felsteg ställer oss på ruta ett igen - och hela ansvaret vilar på mina axlar. Jag menar inte att jag är rädd för att begå någon dumhet, för jag tänker bara vara rak och ärlig, förstås... men jag har aldrig varit särskilt bra på att "sälja mig själv" inför folk, och jag vet inte hur jag skall bete mig för att få nyckelpersonerna att förstå att trots min svåra ekonomiska belägenhet är jag fullt beredd på att fullgöra mina plikter så att ingen behöver bli besviken på mig. Om ett halvår är skuldsaneringen över - ett ynka halvår till, bara, så är vi skuldfria och har dessutom cirka sextusen kronor mer i inkomst i månaden ihop, vilket gör oss fullt ut solida. Ett ynka litet halvår... men det kan utgöra hela skillnaden, banken kan absolut vilja vänta på den dagen och vad skall bostadsrättsföreningen tycka om en köpare som sitter fast hos kronofogden? 

Äldre inlägg

Nyare inlägg