Visar inlägg från oktober 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Perspektiv

Sen måndagskväll  

Idag slog sorgen till... en tung sorg över att vi inte fick flytta till den där lägenheten. Jag hade längtat så väldigt efter ett långt, hett bad och känslan av att sedan krypa upp i soffan för att dricka te och njuta av nybakat kaffebröd med mamma! I stället går jag här med ett finger i bandage och knaprar antibiotika efter att ha blivit infekterad av veden (åtminstone verkar alla överens om att det var så jag fick min blodförgiftning) och måste ändå fortsätta hantera denna ved för att förhindra att min familj fryser. Det är fortfarande plusgrader ute, men hur länge varar det? Den hemtjänstdam som besökte mamma vid kl. 20-besöket berättade att det väntas snö i helgen... orden fick mitt hjärta att sjunka, för även om eldandet är mindre arbetsamt nu när veden är inburen och staplad i pannrummet hänger det helt på mina axlar att förpassa den in i pannan. 

Förlåt att jag gnäller! Vi har det bra, efter omständigheterna, och när jag tänker på alla som har det obeskrivligt mycket värre skäms jag över att vara så bortskämd. Miljoners miljoner människor i världen lider betydligt större nöd än vi - vi har i alla fall tak över huvudet, mat på bordet varje dag och trygghet undan alla möjliga faror.

Bortsett från det, är läget lugnt här hemma. Jag fick fingret omskött hos Närhälsan strax efter lunch och har sedan dess diskat (i diskmaskinen), tvättat och hängt till tork samt eldat varmt i hela huset. Nu vakar jag och både mamma och djuren sover gott på olika håll här hemma... det blir nog en lugn natt, mammas  blodsocker har börjat stabilisera sig (äntligen! Det är femte dagen hon inte får de vanliga doserna insulin) så jag är inte längre lika orolig för henne, och i morgon skall hon träffa sin läkare under dialysen eftersom man vill följa upp de två antibiotikakurerna. 

Än så länge tycker jag inte att jag känner av några effekter av omställningen till vintertid. Trött är jag, men det beror förmodligen på helt andra saker... 

Antibiotika är starka grejer

Tidig lördagsmorgon  

Om en dryg halvtimme är det dags att väcka mamma och hjälpa henne bli färdig innan taxin kommer. Jag tror att hon har sovit riktigt bra, för hon har bara varit uppe för att besöka badrummet en enda gång under natten, men jag är ändå orolig för henne eftersom gårdagen var den andra dagen i rad som det inte gick att ge henne något insulin - hennes blodsocker förblir lågt, och jag begriper inte vad det beror på. Kan antibiotika ge den effekten? Hon äter ju två olika sorter just nu, en för en urinvägsinfektion och en för att förhindra att infektionen hon hade i hjärtat (och pacemakern) kommer tillbaka. Och antibiotika är effektiva mediciner på alla möjliga sätt... jag äter ju själv antibiotika (fast en annan sort än någon av hennes, eftersom jag är allergisk mot penicillin) sedan igår, eftersom jag fick sepsis i höger pekfinger, och redan idag har stelheten givit med sig. 

Hur som helst, när mamma har åkt skall jag krypa i säng och förhoppningsvis sova gott. Hela den gångna veckan har jag drömt mardrömmar, men natten till idag hade jag faktiskt en betydligt trevligare dröm där min storasyster Annika och jag försökte hjälpa en väldigt ung journalist, som skulle skriva om musiken under 1900-talets senare halva, att begripa rockens betydelse. Bl.a. satt vi där och sjöng "Shine On You Crazy Diamond" (av Pink Floyd; texten - och hela albumet "Wish You Were Here" - handlar om gruppens grundare Syd Barrett, som åtminstone i mitt tycke var den genrens motsvarighet till Einstein) och när jag vaknade blev jag tvungen att genast leta fram albumet och spela den för att höra att jag hade sjungit rätt! *skrattar* 

Nu är det dags för nattens sista kopp te...

Vilken dag!

Torsdagskväll  

Det förtjänas att sägas igen: vilken dag! *puh* 

Eftersom jag vakade hos mamma hela natten, fick jag bara drygt två och en halv timmars sömn på morgonkvisten innan det var dags att försöka klarna någorlunda i skallen igen. Då kom nämligen sotaren och gjorde ren såväl pannan som skorstenen, sedan dök Laxen upp med en traktor och fyra karlar som tog in varenda vedklabb och staplade den snyggt i vårt pannrum... och så var det dags för mig att åka till Närhälsan för att förklara för diabets-sköterskan att jag var i ett så dåligt skick idag att jag helst såg att vi bokade en ny tid om några veckor. Jag var ytterligt ofräsch, kläderna var solkiga, jag hade inte ätit frukost och inte heller tagit mina mediciner, än mindre borstat tänderna... och till råga på allt somnade jag så klart i väntrummet så att hon fick väcka mig när hon kom ut för att hämta mig. Mina förklaringar lockade tydligen fram moderskänslor i henne, för hon krokade vänligt min arm, sa så rart att "Men nu är du här" och ledde mig in i sitt arbetsrum där jag fick prata av mig om hur kaotiskt livet varit ända sedan mamma hamnade på sjukhus i juli. Varpå hon fick syn på mitt finger.

Ni minns säkert hur mitt högra pekfinger strulade hela sommaren; blev bubbligt och kliade, fjällade till all ytterhud föll av o.s.v. Det höll på i nästan tre månader innan fingret slutligen läkte och blev så fint... till för några dagar sedan, då eländet startade igen. Och igår såg jag att det hade blivit infekterat - vilket ärligt talat var den enda orsaken till att jag inte ringde återbud till diabetessköterskan i morse för att få sova några timmar till. Jag var helt enkelt rädd för att drabbas av sepsis (blodförgiftning). Nu undersökte sköterskan fingret försiktigt, försiktigt - varpå hon reste sig, försvann ut några minuter och kom tillbaka med i stort sett halva Närhälsans personalstyrka. Jag riskerade inte att få sepsis - jag hade redan fått det! Så jag blev undersökt av läkare, sköterskor tog prover på infektionen, andra sköterskor tog flera blodprover och slutligen lades fingret om med heltäckande Mepilex (smärtstillande, infektionsbekämpande förband som används särskilt till diabetessår) m.m. innan slutligen diabetessköterskan satte igång med sin egen undersökning av mig: kollade vikten (jag har gått upp fyra kilo *snyft*), tittade på mina fötter och ögon, kollade blodsockret (som just då var 16,5!) och tog ett HbA1c (det svaret skall  jag få via telefon i morgon). Så pratade vi om att jag har börjat få ont av insulininjektionerna och att jag kämpar med ett svårt sockersug, och jag fick väldigt bra tips om hur jag skall komma till rätta med bägge delar. På vägen ut fick jag veta att jag måste komma tillbaka nu på måndag och få fingret omlagt, samt att jag skulle besöka apoteket och hämta ut antibiotika innan jag åkte hem. Så det gjorde jag.

Resten av dagen sov jag som drogad, tungt och med den ena mardrömmen efter den andra. Först vid 17.30 väcktes jag av Belle, som behövde gå ut... och när vi kom in igen satte jag mig att skala potatis och kålrot, som jag sedan tärnade och kokade för att göra rotmos. Egentligen skall det vara morot i också, men det hade jag ingen hemma, tyvärr. Mamma hade kommit hem flera timmar tidigare och fått hjälp av hemtjänsten att krypa i säng, men lagom när maten var klar (det enda jag gjorde till moset var att koka köttkorv och ställa fram senap på bordet) kom hon upp en stund och åt. Jag hade tänkt runda av med te åt oss, men mamma var så medtagen att hon inte ens orkade gå till badrummet när hon behövde utan måste skjutsas i rullstol, så vi beslöt att hon skulle lägga sig i väntan på hemtjänsts kvällsbesök.

Det var då jag fick veta att hon inte fått något insulin på hela dagen, eftersom hon låg på tok för lågt i blodsockret... och när hemtjänst dök upp (i kväll bestående av två sjuksköterskor) och de kollade sockret igen, var det fortfarande så lågt att de skippade långtidsinsulinet också. De skötte även om hennes fötter och det behövs verkligen, för nu är ytterligare två tår på väg att dö... stackars mamma, det gör henne så väldigt ledsen och jag vet inte hur jag skall kunna trösta henne.

Nu sover både mamma och djuren. Själv har jag tagit mina mediciner och skall bara dricka en mugg svartvinbärste innan också jag nattar mig... åh, så skönt det skall bli! 

Vi blir kvar här ett tag till

Natten mellan onsdag och torsdag  

Nu kan jag äntligen berätta för er vad som legat bakom min ångest, min sömnlöshet och de migränanfall jag haft på sistone. Orsaken till mitt svamlande om limbo hör också hit.

Saken är den att mamma och jag tyckte så mycket om den där lägenheten vi tittade på, att vi la ett bud på den - och eftersom säljaren hade fattat tycke för oss (inte minst mamma), accepterade hon det. För att spara tid (säljaren ville att ägarskiftet skulle ske redan den 15 november, så det började bli ont om tid) skrev vi alla papper utan att invända svaren från banken och HSB... och sedan satt vi här och väntade, och väntade, och väntade. Till vi i måndags fick veta att banken sa nej. Och så igår kväll att även HSB beslutat sig för att avslå. Bägge angav samma orsak: att vi har betalningsanmärkningar p.g.a. skuldsaneringen. Och det kan vi ju inte göra någonting åt... det är ju som det är med den saken. Följaktligen fick vi efter gårdagens besked ringa upp säljaren och berätta att vi måste avbryta alltsammans. Hon blev arg och ledsen -inte på oss, utan på framför allt bostadsrättsföreningen som hon tyckte visade prov på ett omänskligt synsätt mot en gammal sjuk dam som mamma ("Vem som helst kan hamna i samma situation" sa hon flera gånger) - men förstod att vi inte hade något val. Jag i min tur beklagade att dyrbar tid hade gått förlorad för henne att leta efter en annan köpare p.g.a. att vi fått vänta så länge på besked och önskade henne allt gott... för vi har blivit ganska goda vänner under den här tiden, och vi har bestämt att trots allt hålla kontakten via telefon och e-post. 

De första timmarna efter allt detta mådde både mamma och jag mycket dåligt... men sedan började ett slags beslutsamhet växa fram, en vilja att bita ihop och nästa gång göra rätt från början. Vi stannar här i huset i vinter, vinnlägger oss om att få stenkoll på vår ekonomi och förbereder huset så bra vi förmår för en försäljning till våren, då skuldsaneringen är klar. Till dess skall vi också ha läst på ordentligt hur allting fungerar med bostadsrätter, köp och försäljning m.m., så att vi vet exakt vad som gäller och vilka rättigheter/skyldigheter vi har... och vi skall fortsätta att prata med vänner och bekanta om vad vi letar efter. Nästa gång vill vi hinna med bättre i svängarna, inte svepas med i en febril aktivitet därför att säljaren har bråttom - med facit i handen inser jag hur illa det gjorde oss att allting hände så fort och att vi aldrig gav oss tid att stanna upp och verkligen reflektera. För lägenheten var så fin att vi kände oss hemma i den, och det fick oss att vilja blunda för de två saker som egentligen inte var bra för vare sig mamma eller mig: den minimala balkongen och det lika minimala badrummet. Ingetdera var särskilt handikappvänligt. Och kanske trivs man inte i längden om man kompromissar bort saker som egentligen betyder väldigt mycket för en? Jag tänker på det där med att byta ut en stor trädgård (som vi har här) mot ingenting alls (den lilla balkongen, där det inte ens rymdes blomkrukor på golvet). Det som drev mig var tanken på att mamma frös... och visst, det är viktigt att hon inte gör det, men att köpa en lägenhet så här snabbt bara för att komma undan kylan är nog inte så smart som jag trodde. Eller efterrationaliserar jag nu? 

Hur som helst, när lugnet hade återkommit satte mamma och jag oss att betala månadens räkningar, och efter det beslöt vi oss för att vi så snart vi kan skall be några personer vi känner (som är väldigt duktiga på ekonomi) att hjälpa oss. Jag ringde också till Kooperativet Laxen, som lovade komma i morgon bitti och bära in all veden, och så tog jag till mig ett råd jag fick av en god vän att titta på kompletterande värmekällor som inte får elräkningarna att fara iväg utom kontroll... vi skall nog klara av den här vintern också, som vi gjort i sju år redan (sedan pappa dog och vi konverterade systemet från villaolja till ved).

I natt vakar jag hos mamma, eftersom det är dialysdag i morgon. Sedan kommer sotaren och efter det skall jag träffa min diabetessköterska... men när det är klart, åker jag hem och sover ut. Tror faktiskt att jag kommer att sova riktigt bra nu... för vet ni, att få ett nej är bättre än att befinna sig i ovisshet. Nu vet jag hur den närmaste framtiden ser ut och kan planera dagarna, och det ger mig ett slags frid i sinnet. 

Vill inte tänka just nu

Natten mot tisdag  

För ovanlighets skull sammanfaller en av mina sömnlösa nätter med att jag vakar hos mamma. Jag är så intensivt trött att jag egentligen inte vill annat än krypa i säng, men jag vet med mig att jag inte skulle kunna somna som jag mår just nu. Min ångest är för stark, och tankarna surrar alldeles för oroligt inombords. 

Till att börja med blev det ingen värdering av huset idag - mäklaren ringde återbud, och jag vet inte hur snart vi kan få till ett nytt tillfälle. Dröjer det länge, får jag väl kontakta någon annan i stället... men förhoppningsvis hör hon snart av sig igen och bokar en ny tid.

Ovanpå det har jag ännu inte kunnat få hjälp av Laxen att bära in veden, och med de här regniga dagarna hinner den bli genomvåt och därmed svårare att elda. Önskar att jag hade en presenning att lägga över den, men sådana kostar pengar och dessutom behöver jag åka ända till Skövde för att få tag i en tillräckligt stor. Nu har mamma lämnat ett meddelande på Laxens telefonsvarare, och förhoppningsvis dyker killarna upp här någon av de närmaste dagarna.

En tredje sak som oroar mig är mina svårigheter att sköta diabetesen rätt. Jag går omkring med ett sug efter alldeles fel saker mest hela tiden... snacks, godis, mackor... i slutet av den här veckan är det meningen att jag skall lämna ett HbA1c-prov, och jag fasar för hur det kommer att se ut! För att inte tala om hur bekymrad min diabetessköterska kommer att vara - och mamma, som ser sitt lidande som meningsfullt enbart för att det kan få mig att sköta mig bättre än hon gjort och därmed undvika hennes öde. 

Andra saker tynger mig också just nu... men dem vill jag inte skriva om, inte än.

Vet ni, i kväll när elementen hade blivit ordentligt varma av mitt eldande, fick jag en nästan oemotståndlig just att sjunka ner intill ett av dem, kura ihop mig emot det och bli sittande där en lång stund... jag frös liksom inifrån, som om det var själen som huttrade av ett slags kyla som inget eldande i världen rår på... 

Äldre inlägg