Visar inlägg från september 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Vad skulle skrämma dig mest?

Lördagskväll  

Om du vore fysiskt osårbar, d.v.s. inte kunde drabbas av vare sig skador eller sjukdom, inte bli misshandlad eller våldtagen, inte dödad, vad skulle då skrämma dig mest?

Min största skräck är - och har under större delen av mitt liv varit - att inte ha tillräckligt med pengar till att betala räkningar och köpa mat. Faktiskt ända sedan uppväxtåren har jag tvingats använda så oerhört mycket tid, kraft, tankemöda och känslor på pengar... hur få ihop dem och hur fördela dem. Gemensamt har alltid varit att jag alltid haft en låg inkomst; först som kontorsassistent, sedan som student, åter till skrivbordet, långtidssjuk och till slut pensionär. Under tre år hade jag faktiskt en alldeles utmärkt lön - det var när jag arbetade kvällar och nätter på advokatbyrå åren efter jag hade tagit min jur.kand. - men överskottet under den tiden användes till att täcka tidigare hål i ekonomin (bl.a. studielån och privata lån under universitetsåren). 

Varför utbildade jag mig inte till ett så välbetalt yrke att jag hade sluppit min ångest för det ekonomiska? Det gjorde jag ju faktiskt genom att bli jurist, men jag fick aldrig chansen att verkligen komma någonvart innan jag blev sjuk. Ändå fanns det möjligheter som jag skulle ha velat ta: t.ex. ett erbjudande att doktorera och undervisa vid universitetet i Edinburgh. Vad hade det blivit av mig om jag hade hunnit anta det? Svaret är väl att jag hade blivit lika sjuk där som jag blev här hemma... "fienden" (d.v.s. mina hälsoproblem) kom inte utifrån, utan inifrån min egen kropp. 

Nu handlar lyckligtvis inte hela livet om pengar - gjorde det det, skulle jag nog ha gjort slut på mitt för länge sedan eftersom jag absolut inte tror på eller tror mig kunna leva i en värld där allting kretsar kring snöd vinning. Jag tror inte det är vad alltsammans handlar om, vad vi egentligen skall syssla med. Ändå tvingas så ofattbart många människor ägna alldeles för mycket av sina dyrbara liv åt sådant, och bara ett fåtal har möjlighet att njuta av den frihet som frånvaron av oro ger. Men jag vidgar vyerna och funderar på vad jag skulle vilja ha ut av livet om jag inte hade denna oro... och då hamnar blicken på helt andra saker. 

För det första skulle jag vilja ha tillbaka min förmåga att skriva, teckna och måla.

Så skulle jag vilja kunna läsa noter och spela piano. Som barn spelade jag under cirka tre år gitarr, och jag ångrar djupt att jag var för lat att fortsätta studierna och därför tappade i stort sett allting igen... bortsett från några ackord på gitarren, som jag fortfarande klarar. I övrigt kan jag se på ett ungefär hur C-dur skalan fungerar och rabbla den uppifrån likaväl som nerifrån. När jag sjunger har jag stöd av den för att veta var jag skall börja, men i övrigt använder jag mig av gehör och minne. 

Sist, men inte minst, önskar jag att jag hade förmågan att lite då och då släppa tankarna på bekymmer - särskilt andras. Ett liv i bön har tyvärr inte givit mig vare sig ständig sinnesfrid (bara lärt mig att någon sådan faktiskt inte är möjlig att uppnå - frid är tillfälliga tillstånd, inte permanenta egenskaper) eller den slags meditativa livsinställning som tillåter att jag skjuter ifrån mig sådant som både mitt hjärta och min hjärna talar om jämt och ständigt. Människoöden, mammas väl och ve, vänners lidanden o.s.v. suger enormt mycket energi... och ändå vill jag inte sluta engagera mig i dem utan tvärtom finna större styrka att finnas där. Men jag behöver stunder när jag vilar ifrån alltihopa, stunder då jag laddar batterierna. Det är där jag brister och det är den egenskapen jag skulle önska att jag hade.

Även om jag finge leva om mitt liv, skulle jag aldrig våga önska mig något sådant eftersom varje förändring ger oöverskådliga dominoeffekter. Jag riskerar att förlora så mycket mer än jag vinner - särskilt vänner. Och som jag har skrivit, är jag i grund och botten en lycklig person. Om jag ändå kunde sprida den lyckligheten till andra!

Funderar vidare en liten stund

Fredagskväll  

Jag vill börja med att förtydliga en sak jag skrev igår, eftersom jag har fått en reaktion i mejlform på just den detaljen: är panikångest en psykisk sjukdom eller "bara" ett tillfälligt psykiskt problem? Rent vårdmässigt måste förstås alla psykiska tillstånd som behöver insatser sorteras under rubriken "psykiska sjukdomar" eftersom det är den expertisen och den behandlingsarenan som kopplas in när någon drabbas av panikångest. Man får ju inte panikångest utan orsak - det ligger någon form av psykisk reaktion bakom, mental stress, någonting som har pressat en över den magiska gränsen för vad man orkar med. Däremot stämmer det bra att man kan tillfriskna helt från panikångest och att man ofta inte ens behöver medicinera annat än i det akuta stadiet nu när det finns KBT och liknande hjälp att få... men alla psykiska sjukdomar är inte kroniska, livslånga diagnoser och jag förstår inte varför man skulle sägas "brännmärka" någon genom att kalla panikångest för en psykisk sjukdom - men det kan ju bero på att jag inte anser det det minsta skamligt att lida av psykiska problem oavsett arten. 

Så kan jag berätta att när jag kom till mammas avdelning i eftermiddags höll personalen precis på att flytta mamma till ett nytt sjukrum, där hon fick en mycket rar liten dam som rumsgranne. De försäkrade oss att det inte var något besvär för dem och att vi inte skulle känna att vi svek den tidigare rumsgrannen genom att "flytta ifrån henne"; mamma var inte den första rumsgranne de fått omplacera (vilket vi ju visste) och personalen hade kallat in läkare för att hjälpa damen ifråga med hennes ångest. När mamma och jag sedan tog oss ut i parken för att äta glass och prata ostörda en stund, berättade hon att hon tidigare idag hade talat i telefon med en av mina bröder som hade stuckit emellan med frågan "Lider din rums-kamrat av ångest?" Och då skall ni veta att denne bror inte har för vana att lägga sig i eller kommentera vad andra människor gör... så hennes beteende måste verkligen ha fått honom att reagera, bara av att höra henne i bakgrunden genom telefonen. Hon berättade också att hon hade försökt lära damen att andas lugnare och att hon var lite ledsen över att hon hade misslyckats med att hjälpa henne... men jag svarade att det måste vara vårdpersonalens uppgift och att hon inte är i skick att ta hand om andra. Det förstod hon, förstås, och ärligt talat tror jag att hon egentligen är lättad... men hon tycker inte om att lämna människor i sticket, och hon visste att hennes nu f.d. rumsgranne mådde (mår) väldigt dåligt. Jag förstår hur hon tänker och känner egentligen likadant - jag är ju inte min mors dotter för ingenting - men samtidigt anser jag att mamma och jag har tillräckligt med oss själva och behöver våra krafter till det. Vi får helt enkelt lita på att vården tar hand om den patienten precis som de hela tiden tar så fint hand om mamma. 

Patient betyder tålmodig

Torsdag kväll  


För länge sedan hörde jag ett citat som fastnade i minnet: "Patience is a timely virtue". Det är humoristiskt formulerat, men på många sätt sant trots att det egentligen motsäger sig självt. För tålamod är sällan oändligt - det finns en gräns för vad varje människa kan klara av. Det är ju därför man säger "en ängels tålamod" när någon lyckats visa ett tålamod som de flesta ansett gått utöver mänsklig förmåga. 

Hur många känner till eller tänker på att ordet "patient" kommer från latinets "patiens" som betyder "tålmodig"? Det är en mycket bra beskrivning av vad många patienter måste beväpna sig med, särskilt när de blir inneliggande en längre tid, för ett sjukhus har bara ett begränsat antal platser och det är ovanligt att man har turen att få ett ensamrum... de flesta delar rum med åtminstone en till patient. Och det är inte alltid så lätt att komma överens med en främling, allra helst någon man annars aldrig skulle ha mött och inte har någonting annat gemensamt med än att just då vara sjuk och ligga på samma avdelning. 

Hur mycket förväntas en patient stå ut med från rumsgrannen? Varje inneliggande person är sjuk och behöver optimala förhållanden för sitt tillfrisknande, vilket kan betyda både vila och social samvaro, både tystnad och någon att prata med. Numera finns det nästan alltid TV i varje sjukrum, och två patienter kan antingen ha tillgång till varsin TV eller förutsättas dela på en. Märkligt nog går det inte att lyssna på radio utan hörlurar - men tvärtom inte ha hörlurar till TV:n. På mammas dialysavdelning använder varje patient hörlurar till "sin" TV (så tekniken existerar ju på sjukhuset)... men på avdelningarna finns ingenting sådant, utan i varje rum kan det teoretiskt finnas två TV-apparater, båda på hög volym, med olika kanaler inställda. Till det kommer att många äldre patienter har hörselnedsättningar i olika grad, vilket får dem att dra på ljudet ännu mer. Yngre patienter ligger i sängarna och leker med sina mobiler, oftast med ljudet påslaget, och kanske spelar ett spel med enerverande musik eller ljudeffekter. 

Men det behöver inte vara tekniken som stör och skapar irritation mellan patienter i ett sjukrum. De är ju sjuka, har kanske ont eller plågas av ångest, de kan vara nästan orörliga eller ständigt rastlösa. Som sagt, hur mycket förväntas patienterna stå ut med? Är det okej att bli stressad av en rumsgranne som skriker, stönar, "möblerar om" i rummet, ropar på personalen istället för att använda larmet, pratar oavbrutet, höjer rösten rejält varje gång de talar i telefon därför att de hör dåligt o.s.v.? Hur mycket får man kräva av personalen i fråga om hänsyn tagen till ens behov av lugn och ro? Det kanske inte finns andra platser, dit man kan flytta den störande eller den störde. 

En annan tanke: kan personal placera en trygg, stillsam patient ihop med en annan patient för att försöka lugna den senare? Det skulle ju kunna fungera, och i så fall vara väldigt bra för den patient som behöver trygghet... men är det rätt mot den patient som tilldelas rollen som trygghetsförmedlare utan att ha tillfrågats om man vill ställa upp på det? Vem har större rätt i situationen: en som stör, därför att hon drivs av ångest, eller den som blir störd? Det är ju fullt tänkbart att personalen inte hittar något sätt att lugna en ångestfull patient - man får ju faktiskt inte "söva ner" folk bara för att de skall bli lättare att hantera, och de kan redan ha varit tvungna att omplacera en tidigare rumsgranne som inte stod ut med situationen. 

Varför funderar jag kring de här frågorna just nu? Det handlar förstås om mamma. Jag har inte skrivit något om det, men mamma ligger på KSS sedan den 21 juli och har hela tiden haft ett ensamrum som hon trivts rätt bra i... men igår flyttades hon in till en patient som alldeles uppenbart lider av panikångest och hyperventilerar, skriker och är ständigt rörlig i rummet - även nattetid. Jag kan tänka mig flera orsaker till flytten: det kom in en patient som behövde ensamrummet bättre, eller så tänkte de att mamma som är en harmonisk och glad människa kanske kunde lugna den här fruktansvärt oroliga damen. Damen ifråga hade en annan rumsgranne förut, som hon blev osams med och som personalen tvingades flytta därför att bägge satt i sina sängar och vrålade otidigheter åt varandra. Något sådant har inte hänt mamma, i alla fall inte ännu... men redan idag, alltså dagen efter flytten, ringde hon till mig och bad mig hjälpa henne ut ur rummet om så bara för några timmar. Jag gjorde det bästa möjliga av situationen och tog med henne ut i parken, fikade med henne, lät henne vila huvudet och själen en stund... men tyvärr var vi ju tvungna att återvända till avdelningen, för mamma har inbokade medicineringar, behandlingar o.s.v. och kan inte vara borta hur länge som helst åt gången. 

Nu flaggar ju läkarna för att mamma kanske får komma hem i nästa vecka - i alla fall är ett vårdplaneringsmöte inbokat under veckan och det brukar betyda hemgång några dagar efteråt. Men till dess behöver mamma förstås känna sig trygg, och jag tror inte att hon är i skick att göra något positivt för rumsgrannen - för några år sedan hade hon förmodligen det, men nu är hon så medtagen, trött och känslig för att kunna ta hand om någon annan än sig själv - så  jag har pratat med personalen om hur påfrestande situationen blivit för henne sedan flytten och i morgon skall jag jobba vidare på att få fram att mamma inte orkar med en psykiskt sjuk rumsgranne. Mamma är verkligen en mamma, med allt vad det innebär - hon försöker alltid ta hand om alla i sin närhet, försöker räcka till för andra långt utöver sin förmåga - och att hon förväntas fungera ihop med en så komplicerad patient som den här damen är inte rimligt. Samtidigt förstår jag så väl att personalen känner stor frustration inför den där patienten och inte vet hur de skall hantera henne... de är inga specialister på psykiatri utan experter på vård av svårläkta, infekterade sår (det är därför avdelningen kallas bensårscentrum). Jag förstår också att de har ont om platser och måste försöka få "rumspusslet" att fungera. Det är därför jag försöker överblicka situationen så gott jag kan för att hitta en vettig lösning. Kanske vi skall göra som mamma på sistone börjat hinta: be att få flytta över henne till Björkskär? Då får hon fortfarande dygnet-runt-vård, men i en lugnare och tryggare miljö (där finns bara ensamrum). Det har gått så bra hittills och hon har klarat av denna långa sjukhusvistelse just för att hon haft förmånen att bo i ensamrum; men det är ju ingenting man kan kräva, och vi har bara haft turen att det har gått att göra på det sättet hela den här tiden.

I morgon åker jag förstås tillbaka till sjukhuset. Egentligen hade mamma och jag överens-kommelsen att jag besökte henne på onsdagar och fredagar, och så ordnade vi permission på söndagarna så att hon fick vara hemma några timmar... men så länge mamma vantrivs så här förfärligt med rumsplaceringen får jag ta mig tiden att ta henne därifrån om så bara för några timmar varje dag till hon skrivs ut. En av mina bröder och en vän har hjälpt mig med bensinpengar, så det fungerar... och jag vill göra vad jag kan för att finnas där för mamma när hon behöver mig. 

Nyare inlägg