Visar inlägg från september 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Ett salutogent förhållningssätt

Lördagskväll  

Ni känner till det gamla talesättet att man inte skall gråta över spilld mjölk, eller hur? Eller, mera modernt: om man kan välja mellan att skratta och att gråta, är det oftast bäst att välja skrattet. Gråt är nyttigt, det också, och sorger måste få ta sin rättmätiga plats i ens liv... men att fastna i det mörka hindrar en från att se de möjligheter som leder en ut i ljuset igen. Det är därför jag föredrar det salutogena förhållningssättet - perspektivet att se till vad jag kan snarare än det jag inte kan... och det försöker jag förmedla till mamma också, vartefter hon mister förmåga efter förmåga och blir alltmer beroende av andras hjälp för även enkla saker. 

Nu i kväll har jag en fasansfull kamp med mitt eget huvud - både migrän och huvudvärk samtidigt. Ändå måste jag på något sätt hålla mig upprätt, eftersom jag inte har hunnit ens en tredjedel av den städning jag måste ha gjort innan måndag... för på måndag är det dags för vårdplanering, och bl.a. vill arbetsterapeuten se vilka hjälpmedel m.m. vi behöver för att mamma skall flytta hem. Jag har hittills kommit på tre saker: en betydligt tjockare dyna för hennes sittplats i soffan, en s.k. "badrumsstol" på hjul (den ser ut som en kombination av en toalettstol och en duschstol, är mestadels i plast så att man kan ha den i våta utrymmen och går att skjuta in över toaletten så att mamma inte behöver förflytta sig dit och därifrån via rullstolen) samt ett lyftbälte att ha i bilen (det gör det betydligt enklare för mig att hjälpa henne i och ur bilen de gånger hon inte orkar hålla sig själv uppe). Sedan måste givetvis hemtjänstpersonalen få säga vad de behöver, eftersom mamma blivit mer vårdberoende - så jag hoppas att någon av dem får vara med på planeringen.

Sist, men inte minst, måste mamma bestämma sig för om hon vill begära förlängd vistelse på Björkskär. Från början var det självklart att hon ville bli kvar, men nu börjar hon känna sig uttråkad och längtar hem... samtidigt som jag, som från början ville ha hem henne så fort som möjligt, börjar tänka om och egentligen skulle vilja att hon stannar på Björkskär ett tag. Jag får nämligen inte tag i någon vedleverantör, och den ved vi har räcker inte länge... om hon stannade på Björkskär två veckor till, skulle jag få mer tid på mig att ordna ved så att jag kan elda när hon kommer hem. Dagarna är helt okej fortfarande, men nätterna börjar bli kalla och jag vet att mamma skulle frysa om hon var hemma...

I morgon kommer hon hem på permission, och då skall jag passa på att prata med henne om de här sakerna. Jag hoppas också få laga en god kvällsvard åt henne - lutar åt torsk i citron-sås, potatismos och grönsaker, men det beror förstås på om hon redan har blivit serverad fisk till middag - innan hon skall tillbaka till avdelningen. Låt oss hoppas att huvudvärken/ migränen har lugnat ner sig betydligt till i morgon! Just nu mår jag riktigt eländigt, men det går över - man skall tänka salutogent, som sagt. 

Höstekiperingen avklarad

Onsdag kväll  

Vi har haft en bra dag idag, mamma och jag. Vid lunchtid hämtade jag henne på Björkskär och tog med henne in till Mariestad, där vi besökte kyrkornas loppis. Meningen var att titta efter lite nya kläder åt henne, och eftersom de precis hade fyllt på lagren hade vi mycket att välja mellan... så efter lite tittande och provande hade vi fått tag i en fin fodrad mockajacka med innerfickor, en snygg mörkblå mönstrad kavaj, en mörkblå plisserad kjol med resår i midjan, en varmt tröja och en mörkblå luddig varm sjal. Summa 310 kronor! Var gör man sådana fynd om inte på loppis?!? Och det som gör det hela extra fint är att de slantar man lägger på kläder där gör underverk bland riktigt fattigt folk i afrikansk utmarker... jag älskar när människor hjälper varandra också i sin konsumtion och därför handlar jag helst allt jag behöver hos välgörenhetsloppisar. Vad spelar det för roll att det är begagnat? Sakerna är hela, fina och fungerar - det är det ena som betyder något. Och mamma är jätteglad för sin "höstgarderob" - hon t.o.m. mannekängade för personalen när vi kom tillbaka till Björkskär, eftersom hon kände sig så fin!

Men innan vi åkte tillbaka, lunchade vi tillsammans (köpte en Calzone med extra allt och delade i bilen... mamma och jag åt oss mätta och sedan fick Belle kalasa på resten, vilket hon verkligen gillade) och ordnade lite andra ärenden. Det kändes så bra att ha mamma med mig, precis som vi brukar göra när hon bor hemma! Tyvärr orkade hon inte följa med hem och äta kvällsvard, men Belle och jag stannade hos henne till det var dags för patienterna att äta, och vi hann skrapa några lotter som vi hade fått i present... det blev inga större vinster, men 50 kronor i alla fall (och dem köper vi nya lotter för, så vem vet). Om jag vann en stor-vinst, säg 250.000 kronor, vet jag exakt vad jag skulle göra för slantarna - omedelbart låta installera bergvärme och renovera rummen så att vi kunde bo kvar här! Vann jag ännu mer, skulle jag slå ut väggen mellan köken och skapa ett stort lantkök, måla om huset utvändigt och köpa ett nytt badkar till mitt lilla badrum... sedan kunde ingenting, absolut ingenting, rubba mig oavsett hur länge mamma lever. Blir jag ensam hyr jag ut halva huset till någon jag trivs tillsammans med, gärna en väninna som älskar katter och hundar lika mycket som jag... 

Bäst jag tar en paus här och fixar lite te... tanken på de här drömmarna fick mig att börja gråta.

Minnen från förr

Måndag  

När jag körde hem rätt sent igår kväll efter att ha varit på Björkskär och hjälpt mamma att komma i säng, passerade jag en villa där det lyste i köksfönstret. Eller... jag vet inte om det var köket, men i mitt huvud fick det grönvita lysrörsljuset ett minne att vakna till liv. Ett minne av mormors kök, där det - innan hon drabbades av strupcancer - alltid doftade av mat och nybakat. Längtan väcktes inom mig efter det där ljuset, eller rättare sagt, allt det stod för. Kanske är det ifrån den här källan som jag ovetande har öst min önskan att lära mig mer om just matlagning och bakning långt, långt efter att mormor gått bort? Kanske låg allt i träda under alla dessa år jag bara hade mig själv att ta hand om och därför inte fann någon vettig orsak att fördjupa mig i hushållskunskaper? Jag var ju faktiskt nästan aldrig hemma annat än för att byta kläder och sova, och jag kvartade i perioder över hos vänner hellre än att åka hem på obekväma tider. Sova kan man ju göra nästan var som helst - på golvet, i en soffa o.s.v. Men så blev mamma multisjuk och behövde plötsligt tas omhand... och jag fann en ny roll, uppgiften som "mamma" och ansvarig för hemmet, som jag i princip aldrig reflekterat över eller sett mig själv i. Och då vaknade det känslomässiga arvet efter mormor till liv. Nej, det kom inte från mamma - för i min familj, under i stort sett hela min uppväxt och tonåren, var det pappa som skötte hemmet, lagade mat och bakade medan mamma försörjde familjen med arbetet som kontorist. Och pappa lämnade snarare efter sig arvet att aldrig sluta utbilda mig, aldrig sluta söka kunskap och utmana ens intellekt. Från honom fick jag törsten efter litteratur, kärleken till vetenskap, humanism och historia, medan mamma framför allt gav mig känslan av plikttrohet, flit och ansvarstagande, att inte vara till besvär. Mamma lärde mig att vara den som gav, aldrig tog. 

När jag blev sjuk våren 2001 och sedan gick långtidssjukskriven i ett antal år innan jag slutligen sjukpensionerades, blev jag tvungen att omskapa bilden av mig själv. Ända sedan jag började tänka på vad jag skulle göra av mitt liv låg tanken på karriär nära - för det jag egentligen drömde om, att bli nunna, fanns inte i sinnevärlden utan var bara en romantisk dagdröm. Det fanns inga protestantiska nunnor i Sverige och jag tillhörde Svenska Kyrkan. Dessutom, hur försörjer man sig som nunna? På den tiden begrep jag inte hur klosterordnar fungerar, vilket var förståeligt med tanke på att katolicismen var rätt så osynlig i vårt hörn av världen före millennieskiftet. Alltså skulle jag göra som vuxna gjorde - arbeta hårt och försörja mig så att jag inte låg någon till last. Vila fick man göra i graven, brukade folk säga. Och jag ville verkligen jobba, dra mitt strå till stacken. Så det blev några slavår som mycket lågt betald kontorist i statens tjänst innan de sex universitetsåren, som följdes av ytterligare några slavår innan jag äntligen landade ett mycket bra betalt arbete på en internationell advokatbyrå. Det var fantastiskt - jag faktiskt älskade att gå till jobbet! Problemet var bara att jag inte hann vara där i mer än fyra år innan jag blev sjuk... och nu, femton år senare, har jag efter lång kamp med mig själv (och hjälp av kurator) äntligen lärt mig att utgå ifrån vad jag är istället för vad jag gör. 

Jag tror att det är den vändpunkten som har tillåtit mig att släppa fram sidor av mig själv som absolut inte hörde hemma i arbetsvärldsbilden. Innan var det otänkbart att jag skulle inta rollen som den som tar emot utan att kunna ge tillbaka, nu hade jag inget annat val än att acceptera den och göra det bästa av situationen. Och antagligen var det så att när jag sänkte axlarna, öppnades en dörr för den andra världsbilden: den där man kanske inte är lönsam, men ändå bidrar genom att avlasta andra. Genom att finnas till för andra. Man behöver inte stå i rampljus - backstagejobbet är lika viktigt för att the show goes on.  

Längtar...

Sen lördagskväll  

Oavsett om det nu är sensommar eller höst längtar jag efter det vanliga vardagslivet. Det är underbart med sol och värme så här långt in i september, och jag är tacksam att jag slipper elda än så länge... men jag har problem med att tackla dagar som befinner sig s.a.s. "i limbo", någonstans mitt emellan det allt annat än vanliga och den "grå" (som jag inte tycker är ett dugg grått) vardagen. De flesta har gått från sommarliv till dagar fyllda av utbildning eller arbete, med kvällar ägnade åt hushållet, familjen, kvällskurser, träning, kompisar o.s.v... nu ser ju mitt liv aldrig ut på det viset numera, det erkänner jag, men att få gå lite på rutin har sina fördelar som människor sällan uppmärksammar. Man behöver inte alltid vara total-fokuserad, behöver inte alltid ägna tankekraft åt planering och problemlösning, kan unna sig stunder då man kopplar bort allt energikrävande tänkande medan ens kropp fortsätter att fungera som vanligt. Om ni förstår vad vad jag menar? 

När jag vaknar varje morgon, ser dagen framför mig ut som ett stort frågetecken - och det första jag får göra är att börja planera. Hur mår jag själv, mamma, djuren? Måste jag uträtta något ärende akut under dagen? Har jag samtal att ringa, brev eller mejl att skicka? Oftast vet jag inte hur dagen skall bli förrän jag har talat i telefon med ett antal människor och tagit reda på vad de behöver och förväntar sig... och sedan brukar det vara ganska bråttom att hinna med. 

Och mitt i detta måste jag ändå ha något slags rutiner att fästa mitt liv i, inte minst för att jag är diabetiker. Jag måste äta någorlunda regelbundet och dessutom någorlunda vettigt, ta mina mediciner och insulinsprutor på angivna tider, promenera med Belle minst tre-fyra gånger - varav en promenad skall vara minst en timme lång, helst ännu mer, och innehålla någon form av utmaning för hennes sinnen... och jag måste sova, alltså komma i säng på kvällen och komma upp på morgonen, för att orka med. 

Alla de här sakerna är så mycket lättare att hålla om man lever ett vardagsliv där dagarna är någorlunda lika varandra... men de kan de inte vara när man samtidigt har en familje-medlem på sjukhus (eller, som nu, på vårdhem) och själv söker med ljus och lykta efter ett bättre boende och på något sätt försöker fortsätta rensa, packa och sälja. Mamma pratar redan om att hon vill försöka få stanna längre än de här två veckorna på Björkskär och jag förstår henne... det är hennes sätt att försöka avlasta mig, "köpa" mig mer tid för mig själv. Bekymret är bara att jag längtar efter henne, efter att få planera för och laga mat åt oss två, efter att sitta tillsammans med henne i soffan och titta på TV o.s.v. Jag längtar efter att kunna prata på det där långsamma sättet man bara kan när man inte måste hålla koll på tiden...  

Planerar inför vinterhalvåret

Måndagskväll  

Vi har hunnit in mot mitten av september månad och även om vi fortfarande välsignas med underbart, somrigt väder med +20 grader i skuggan och generöst solsken åtminstone delar av dagarna, måste jag börja tänka framåt. I morgon skall jag delta i ett vårdplaneringsmöte för mamma, vilket betyder att hon snart skrivs ut från sjukhuset, och även om hon vill "mellanlanda" på Björkskär en eller två veckor - vilket jag håller med om, för att gå direkt från en flera månader lång sjukhusvistelse till att klara sig själv hemma är inte lätt - närmar sig dagen då hon kommer hem hit för att stanna... och då kommer det att vara kyligare ute, vilket gör det viktigt för mig att värma huset. Bekymret är att den vedleverantör som vi anlitade förra säsongen inte längre kan förse oss med ved eftersom han bara kommer att ha brasved (som är alldeles för liten för eldning i panna), så jag har ägnat rätt mycket tid åt att försöka hitta en ny leverantör inom rimligt leveransavstånd. Nu tror jag att jag äntligen har fått napp, och i morgon skall jag ringa dem och höra ifall vi kan använda oss av dem ända till i vår - de har, enligt sin hemsida, rätt sorts ved i alla fall... sedan är frågan om de har ett tillräckligt lager för att vi skall klara hela vintern. Priserna (de finns också utsatta på deras hemsida) är helt okej, så den saken oroar mig inte.

Ja, i morgon är det som sagt äntligen dags för mammas vårdplaneringsmöte. Koordinatorn ringde mig i morse för att höra om jag kunde komma den tid de hade tänkt och jag svarade att det kan jag, så nu skall vi stråla samman hos mamma på dialysen timmen före middag (för icke-västgötar: lunch) och prata om hennes önskan att få komma till Björkskär i två veckor, mitt önskemål om fler hjälpmedel och vad hemtjänst anser behöver ändras i deras insatser nu när mamma är helt rullstolsburen m.m. Skall bli både intressant och givande! Jag tänker också ta upp vårt behov av hjälp att hitta ett nytt boende, inte för att jag tror att det kan lösas så där direkt men för att initiera frågan som sådan.

När mötet är klart vill jag ta Belle med mig ut i skogen, så jag hoppas på fint väder! Eller rättare sagt, att det inte regnar eller blåser hårt. Min förhoppning är att äntligen hitta tratt-kantareller och gärna fler gula kantareller nu när vi har haft perioder med regn nattetid igen, inte bara för våra egna behov utan för att jag har lovat hålla utkik åt en vän som inte kan plocka svamp själv i år.

Men nu är det dags att krypa till sängs så att jag är pigg i morgon. Har haft huvudvärk idag, så jag är lite extra trött nu...   

Äldre inlägg