Visar inlägg från augusti 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Kan man vara lycklig och deprimerad samtidigt?

Lördagskväll  

Personligen tror jag absolut att man kan det. Känslor är inte ett permanent tillstånd, vare sig det handlar om lycka eller olycka, utan ett slags "färg" på hur man upplever ett visst ögonblick eller en viss period i sitt liv. Särskilt starka känslor, passioner, är mycket flyktiga helt enkelt för att de kräver så mycket av ens styrka, fokus och tankar att man inte orkar hålla kvar dem någon längre tid. Det är därför man aldrig kan uppnå inre frid en gång för alla - liksom vara huvudlöst förälskad ett helt liv. Djupare känslor befinner sig i andra, mer undermedvetna dimensioner av ens person där de fortsätter att leva därför att man under-håller dem, vattnar och gödslar dem, samtidigt som man gör annat. Så fungerar också inre bön, förresten.

Just nu är jag både lycklig och deprimerad samtidigt. Den lyckliga delen av mitt liv handlar om att jag inte önskar mig så mycket annat än det jag redan har och trivs med sakernas tillstånd i det stora hela. Jag känner mig trygg i mitt hem, jag klarar det dagliga tillräckligt bra för att både djuren och jag skall må bra, mamma blir väl omhändertagen på ett sjukhus där personalen verkligen är engagerad i och tycker om patienterna... de stora katastroferna lyser, just nu, med sin frånvaro. Ändå är jag deprimerad, och det beror på att tiden går och ingenting blir gjort. En kär vän har tagit över detaljen att ordna papper m.m. hos bostads-rättsföreningen, ligga på dem om våra behov och se till att vi inte blir bortglömda så att vi riskerar att missa den lägenhet vi vill ha. Det som fortfarande åligger mig är att fortsätta med rensandet här hemma... och det känns övermäktigt trots att säck efter säck med saker släpas ut och staplas på baksidan av huset i väntan på att jag kan låna ett släp och köra alltsammans till Odenslund. Hur mycket saker äger vi egentligen?!? Fast nej, egentligen tror jag inte att det har med antalet att göra utan min ambivalens inför dem... jag vill inte behålla dem, men mycket är sådant som jag inte heller vill slänga utan hellre ser hamna hos andra som uppskattar dem. Och de där sakerna har jag en tendens att "gå runt" när jag rensar, vilket förstås innebär att de ligger kvar och är i vägen i största allmänhet. Ibland leker jag med en vision: ett antal bilar står på garageuppfarten, och varje bil fylls med saker som skall åt ett visst håll - loppisar, vänner, antikvariat o.s.v. Och så åker de iväg för att leverera alltsammans på rätt plats, medan jag är kvar hemma och tar hand om det som blir kvar. Det lilla som skall med oss i flytten - eller slängas. 

En annan detalj som gör mig deprimerad är saknaden efter mamma. Vi har setts väldigt ofta den här veckan när hon varit extra dålig, jag har varit på sjukhuset två gånger om dagen i varje dag, men så kan tyvärr vi inte fortsätta. Det kostar mig drygt 160 kronor per resa t.o.r. Skövde, och jag har prioriterat bensinen alldeles för länge nu... i fortsättningen måste jag ransonera resandet ordentligt för att klara åtminstone de viktigaste räkningarna, oavsett att jag i princip klättrar på väggarna här hemma när jag inte kan träffa mamma. Varför? Så pass klart kan jag se att det inte handlar om att jag är mammaberoende eller hur man skall uttrycka det... det handlar om en kamp för ett liv hon aldrig fick leva därför att hon först slavade åt sin far och sedan åt min, slet ut sin kropp utan att ens få ett tack för det... med det undantaget att pappa faktiskt tackade henne på sin dödsbädd, något som hennes pappa aldrig ens reflekterade över. När hon så äntligen fick chansen att för första gången på nästan sjuttio år leva istället för att serva andra, blev hon multisjuk och de dagar som skulle ha fyllts av hennes intressen och saker hon ville uppleva fylls av vård, behandlingar, mediciner och resor till och från sjukhuset. Och inte bara det. De luckor i schemat som ändå skulle kunna användas till liv snarare än existens förblir tomma därför att hon i hela sitt liv stått i ekonomisk skuld och inte haft råd att ens unna sig en liten glasspinne... i april nästa år är skuldsaneringen över och mamma blir för första gången i sitt liv skuldfri. Om hon lever då! Det är det jag kämpar för, det som är mitt fokus. Att vi skall nå den där punkten och kunna se fram emot åtminstone några år tillsammans då ekonomin fungerar och vi har en bostad vi inte bara orkar med utan trivs i. Jag slåss för att mamma skall få hinna ha ett liv innan hon dör, precis som hon jämt och ständigt makar på sig själv både fysiskt och ekonomiskt för att jag skall få det. 

Det VAR cancer!

Onsdagseftermiddag 

Som ni vet sedan en tidigare dagboksanteckning hittade vi för en och en halv månad sedan en knöl i en av Belles spenar. Michelle och jag tog beslutet att avvakta; dels för att hon hade väldigt dåliga erfarenheter av juveroperationer - det är tydligen känt bland tikägare att när man väl börjar "sätta kniven i knölarna" förvandlas godartade tumörer till elakartade och sjukdomen fullkomligt "exploderar" så att man tvingas låta avliva hunden efter bara några månader - och dels för att knölen inte verkade växa annat än under den period Belle löpte. Men så fick Belle sina tänder rengjorda hos Michelles favoritveterinär i Västerås för en och en halv vecka sedan... och hon upptäckte att spenen blödde, vilket hon sa var ett tydligt tecken på att knölen var elakartad. 

När Michelle och jag kom ut till bilen med en vinglig liten hund (jag bar henne för säkerhets skull) diskuterade vi situationen... för båda hade vi upplevt att det där blodet förändrade sakernas tillstånd, om man säger så. Och efter en kort diskussion gjorde vi upp att jag skulle höra med Olle hur snart han skulle kunna ta bort tumören, medan Michelle skulle kolla upp samma sak med Aros (det djursjukhus i Västerås som hon brukar vända sig till för mer avancerad djurvård). Det här var förra måndagen, och i onsdags (d.v.s. för exakt en vecka sedan idag) vid 10-tiden opererade Olle bort tumören, spenen den satt under och spenen "ovanför" - eftersom spenarna delar blodsystem två och två - samt den närmast liggande lymfkörteln. Jag var så orolig att jag inte kunde stanna hemma utan tillbringade tiden hos mamma på sjukhuset i Skövde (mer om det i ett annat inlägg) till Olle ringde vid 15-tiden och med sin vanliga torra humor konstaterade att "det ligger en liten hund och piper här - hon vill inte vara kvar hos oss". Belle var otäckt stillsam när jag hämtade henne... alldeles slapp i kroppen och ovillig att röra det minsta på sig. Antagligen är alla hundar sådana direkt efter en operation, men jag har aldrig varit med om det här förut och mådde uruselt när hon inte ens ville hålla upp huvudet för att titta på mig. Men hon slapp tratten - Olle hade satt på henne en fin body, och Belle är van att bära kläder så hon har inte haft några större problem med den där bodyn sedan dess - och när jag kom hem bäddade jag ner henne i en hundbädd på golvet med flera lager filtar både under och över sig eftersom hon var iskall om tassar, svans och öron. Också det är tydligen vanligt, har jag fått klart för mig nu efteråt. Och så bäddade jag en madrass åt mig själv bredvid henne på golvet här i vardagsrummet, så att jag kunde hålla koll på henne. Den natten sov jag inget vidare, för Belle fortsatte att vara kall och slapp, och de gånger jag försökte få henne att kissa fick jag bära henne ut i trädgården och tillbaka in. Hon försökte stå i några sekunder och fick ur sig några droppar... och mitt hjärta blödde förstås för henne.

Hela första kvällen och natten var hon letargisk och inte ens det speciella recovery-fodret lockade... men morgonen efter, när jag la upp några skedar recovery i en skål, stod hon plötsligt precis intill mig med en av filtarna draperad över sig som ett vackert släp. Yay! Då förstod jag att hon skulle bli sig själv igen inom kort, och det blev hon också - åt och drack, uträttade sina behov och visade samma nyfikenhet för vad katterna och jag hade för mig som hon brukar. Bodyn är hon inte särskilt förtjust i, men hon accepterar den, och så fort vi är ute glömmer hon bort den och rör sig som vanligt... lite stillsammare, hon har inte fått tillbaka "bulldozerstilen" än, men ärret stramar förmodligen. Och så har högra bakbenet varit rejält svullet, först uppe i låret och sedan runt ankeln, men idag har svullnaden nästan lagt sig och jag har fått veta av folk som kan mycket om bröstcancer på människa att sådant händer när man opererar bort lymfknutor.

Och nu i eftermiddag ringde Olle med beskedet att analysen av vävnaderna (tumören, spenarna och lymfknuten m.m.) hade kommit. Tumören hade verkligen varit elakartad, så det var cancer! Men han trodde sig ha fått bort alltihop, eftersom det var så avgränsat, och labbet hade inte hittat några som helst cancerceller i den omkringliggande vävnaden eller lymfan. Jag ringde förstås direkt till Michelle och berättade vad jag just fått veta, och vi är försiktigt optimistiska inför framtiden... kanske har verkligen allting tagits bort och Belle kan anses ha blivit av med cancern? Om inte, får framtiden visa det... och skulle det vara så, har vi redan tagit beslutet att låta naturen ha sin gång. Det blir inga fler operationer, inga cell-gifter, ingen strålning... vi vill inte tvinga Belle genom en jobbig behandling med högst osäker utgång, utan låta henne leva sitt liv och så får hon sluta när det börjar innebära lidande. 

Tills vidare tänker jag dock se det som att vi gjorde rätt som lät Olle operera bort tumören, och jag föredrar att utgå ifrån att vi har vunnit kampen om sjukdomen. Belle är sitt vanliga jag, och jag är övertygad om att även "bulldozerstilen" kommer tillbaka när hon slipper sin body på lördag! *skrattar* Smärtlindring behövde hon bara de första tre dagarna och jag tror att hon mest såg tabletterna som smaskigt godis med extra effekter... 

Glöm aldrig att du är människa

En mening har besökt mitt inre om och om igen under de senaste dagarna: "Ända sedan hon var liten, hade han viskat i hennes öra att hon aldrig skulle glömma att hon är människa". Det har tagit en stund för mig att förstå... men nu tror jag mig ha funnit svaret, eller i alla fall ett svar som ger mening åt orden. 

Glöm aldrig att du är människa.

En sak som förorsakar så många missförstånd, konflikter och förvirring inom kristendomen är att människor lägger in sådant i budskapen som faktiskt inte står där. Vi fyller på med egna ord, som givetvis sprungit ur våra inre önskemål, förväntningar, kulturella bakgrund eller fördomar. Ta Jesu kärleksbud: "Du skall älska din nästa såsom dig själv". Hur många förlänger inte omedvetet meningen med fler ord, t.ex. "förutsatt din nästa är som du" vilket i klartext blir mera av "förutsatt att din nästa inte är homosexuell/kvinna/muslim/icke-vit (du kan säkert tänka ut fler undantag från huvudregeln)". Så står det inte i Bibeln, och utgår man från att Gud är Kärlek och att Jesus agerade på ett mycket inneslutande sätt under sin livstid, går inte ekvationen ihop med tillägg. Han sa "Du skall älska din nästa såsom dig själv" - varken mer eller mindre. Och om den kristna världen verkligen levde efter orden just precis som de står i Bibeln skulle vi inte ha några krig, ingen diskriminering, inga problem med jämställdhet och rättvis fördelning. Problemet är att eftersom de flesta av oss inte vill vara riktigt så generösa, förstående och försakande, lägger vi till och drar ifrån för att orden skall passa oss själva. 

Glöm aldrig att du är människa.

Det betyder precis bara detta. Från det ögonblick vi föddes viskar Gud i våra öron att vi aldrig skall glömma att vi är människor - och det är det enda vi är. Varken mer eller mindre. Vi är fantastiska precis som vi är, lika unika och underbara, lika vackra och speciella som alla andra. Men också rejält bristfälliga. Det är vad vi skapades till, föddes som, och måste leva med. Och så måste vi acceptera - omfamna - det faktum att allt vi är och inte är delar vi med alla andra. Oavsett var vi föddes, vilken religion vi utövar, hur vi ser ut, vilken kultur vi tillhör, var vi befinner oss, så är vi människor. Det är allt vi kan begära av såväl oss själva som alla andra.

Ger du dig själv rätten att ha dåliga dagar, tänka mindre vackra tankar, hålla dig med för-domar och politiska åsikter, synda o.s.v. så måste du tillåta alla andra människor detsamma. Bara om du kräver fullkomlighet av dig själv, kan du förvänta dig fullkomlighet hos andra. Oavsett vem du är och oavsett vem den andre är. 

Hela livet igenom behöver vi en röst som viskar i våra öron att vi aldrig skall glömma att vi är människor. 

 

Det är en stor nåd - och en plikt - att vara människa.
Genom att vi accepterar och omfamnar detta enda
kan vi göra världen till en bättre plats för allt levande.