Mina dagboksanteckningar

Söndag eftermiddag  

Vi har haft en härlig midsommarhelg med solsken som tillåtit både trädgårdsvistelse och en fin utflykt till Wassbackens sluss, där vi satt vid kanalen och tittade på båtarna, fikade och mådde gott i största allmänhet. Dessutom dök en god vän upp med två av sina hundar, så vi fick en riktigt trevlig pratstund medan vi åt glass... och jag spelade en runda minigolf för mig själv, medan mamma och Belle tittade på. Gick faktiskt runt niohålsbanan på 18 slag! Till det tråkiga hör förstås att jag brände mig genom att gå bararmad i den gassande solen... så nu är armarna hela vägen från hals till fingrar bubbliga, svidande ömma och illröda. Jag vet, jag vet, det var idiotiskt av mig att inte skydda mig bättre... 

Nu får jag dock gott om tid att vila min stackars brända hud, för ute vräker regnet ner och himlen är gråsvart av tjocka moln som vi hoppas skall föra åska med sig. Luften har varit tät och kvalmig under många dagar, Belle har hässjat när hon varit utomhus - och då skall ni veta att vinthundar mycket sällan hässjar, de tillhör de få hundraser som normalt inte går med munnen öppen och tungan synlig (kanske med undantag av afghaner, som har längre päls?) - och mamma tvingades dricka mer än hon egentligen skall (hennes vätskerestriktion ligger egentligen på max 6 dl per dygn, men det är orimligt i den hetta vi haft... problemet är att hon varken kan svettas eller kissa numera, så hon får inte ur sig överflödig vätska... det är ett evigt balanserande som fungerar någorlunda enbart för att hon dialyserar tre dagar i veckan). 

Ledsamt nog har ett orosmoln seglat upp på vår himlen, mitt i friden och sommarlyckan. Belle har fått en liten, liten knöl under en av sina bakersta spenar och är lite svullen där... och ni vet hur man är som matte, man inbillar sig genast det värsta och tänker på det som jag antar att alla tikägare har i bakhuvudet: juvertumörer. Till det positiva hör att juver-tumörer, bortsett från att vara extremt vanliga, också nästan alltid är godartade och växer mycket långsamt... jag har pratat med flera iggymattar som berättat att deras tikar har kunnat gå med flera knölar i magen i åratal utan att de mått dåligt av det eller haft ont - och livskvaliteten är ju ens "valkompass" som matte, för även om man givetvis vill ha kvar ens pälskling så länge som möjligt håller man inte liv i henne om hon lider! Det negativa är att just iggisar har ett rykte om sig att vara svåra att cancerbehandla... när man väl börjar ta bort knölar, sprider sig sjukdomen snabbt och blir elakartad. Inte alltid, understryker jag... men ofta nog för att vara skrämmande. Man hamnar liksom mellan scylla och charybdis, om ni förstår vad jag menar. Och en annan sak som förtjänar att understrykas är att jag ännu inte har belägg för att den där lilla knölen skulle vara en juvertumör - Belle mår alldeles utmärkt, hon visar inga som helst tecken på smärta eller obehag när jag klämmer på spenen och jag har egentligen ingenting annat att gå på än att hon dricker mer än vanligt... vilket ju kan bero på värmen, även om hon tidigare somrar inte har druckit särskilt mycket mer för att det varit varmt. Så jag håller koll, knölen har bara funnits där i fyra dagar och på lördag skall jag träffa dels Michelle och dels andra som kan detta betydligt bättre än jag. Det är ju så att Michelle fortfarande äger Belle - jag är "bara" fodermatte - och alla större beslut, särskilt vad gäller vårdfrågor, skall hon ta (även om jag vet att hon lyssnar till min åsikt, eftersom det är jag som lever med Belle och läser av hennes dagliga kondition). Känns bra att slippa vara ensam med nojiga tankar! Michelle har stor erfarenhet av iggytikar, och en av hennes tjejer har gått med knölar i magen i flera år utan några som helst problem... men hon har ju tyvärr också erfarenhet av motsatsen, d.v.s. aggressiva tumörer och snabba förlopp. Jag antar att det är som med katter - som jag har betydligt mer erfarenhet av - priset man får betala för lyckan i att leva med djur (eller barn, för de kan ju också drabbas av sjukdom, skador och t.o.m. alldeles på tok för tidig död). Livet ger inga garantier och är inte, oavsett vad vi tycker att det borde vara, rättvist. Livet bara är. Och det är det enda vi har att hålla oss till, det enda vi vet säkert, oavsett vad som händer oss och dem vi älskar.

Jajamensan, på lördag åker Belle och jag till Västerås för att delta i en vad Michelle kallar "valpträff", d.v.s. alla iggisar med mattar och hussar (som kan komma) som har koppling till hennes kennel - och andra, som vill vara med och umgås med iggyfamiljer. Det skall bli så kul! Tyvärr bor tre av Belles valpar för långt bort för att kunna vara med - en hane bor i Nordnorge och två i Piteå - men tre kommer i alla fall och det skall bli hur roligt som helst att få träffa dem. Dorika känner jag ju, och Denki (som numera heter Pixi) har jag mött åtminstone två gånger förut, men ändå... det är ändå skojigt att tänka på att Belle är både mamma och mormor, så ung hon är. Min pälskade sötnos fyller ju "bara" sex år den 22 juli och jag hoppas få behålla henne i många år... hon är min bästa vän sedan Imma gick över Regnbågsbron, och jag älskar henne mer än ord kan beskriva!    

Nu är det vardag igen efter midsommarhelgen, och egentligen skulle mamma, Belle och jag ha åkt till Målsryd utanför Borås för att hälsa på vår vän Nettis och hämta ett slagbord som vi har köpt av henne... men Nettis mår inte bra nog för besök just nu, och mamma är väldigt trött efter dialysen idag (de bytte dag, hon skulle ha dialyserat igår men gjorde det idag istället eftersom personalen var ledig igår), så vi har tillsammans beslutat vänta lite till alla mår bättre. Så i morgon tar vi det lugnt, hoppas på mer regn och kanske, kanske jag kan få lite gjort här hemma. Jag behöver köra minst en tvättmaskin, diska och laga lite långkok att lägga i frysen för de där dagarna då man inte hinner ägna matlagningen den enligt mig rätta uppmärksamheten... och så vill jag baka en morotskaka, för jag har hittat ett så bra recept och har alla ingredienser hemma.

När det har regnat färdigt, ser jag fram emot nya skogspromenader med Bellen - för nu väller det in rapporter om kantareller från mina svampvänner! 

Torsdag kväll  

I vintras när livet var som tyngst, tog jag beslutet att den kommande sommaren verkligen utnyttja solen och värmen. Inte vara inne mer än jag måste, utan passa på att vistas utom-hus och uppleva sommaren - vara i den helt och fullt. Det löftet till mig själv har jag hållit. Varje dag går jag ut, om så bara i trädgården, och antingen donar med något, promenerar med Belle eller sitter och läser, tänker, ber och njuter av fågelsång, trädsus och den magiska känslan av att vara omgiven av härlig, frodig sommar...! Jag har skrivit det förut och hoppas få skriva det flera gånger till: allt jag önskade mig för min egen del (hälsa, vila o.s.v.) redan i höstas, får jag just nu. Jag mår bra, sover bra, vilar och tar hand om mig. Livet är riktigt, riktigt bra sett ur den synvinkeln... och att begära mer, som t.ex. en obekymrad ekonomi, vore att visa otacksamhet. Gud håller sin hand över mig, och jag tackar Honom dagligen och stundligen för det.

Belle älskar att vara ute (bara det inte regnar!), och det verkar inte spela så stor roll om det handlar om promenader eller slöande i trädgården. Inte undra på att mina hundvänner kallar solsken för "iggyväder"! Och efter operationen har mamma blivit piggare, hon hänger inte längre som en död sill i rullstolen när hon kommer hem från dialys utan vill oftast sitta kvar i trädgården för att fika, sola och umgås med mig. Vi brukar inte gå in förrän det är dags för kvällsvard eller regnet börjar falla... idag satt jag och läste högt för henne ur Lars Öhrströms roliga och spännande bok "Den siste alkemisten i Paris - och andra egendomliga episoder ur det periodiska systemet" medan vi drack te och delade en påse dillchips, och då hade hon varit på dialys hela dagen och haft det rätt jobbigt eftersom hon just nu är så lätt-blödande att de drastiskt skurit ner Waran-doserna, vilket bl.a. ger henne kramp i fötterna (hon har ju ganska omfattande kärlskador i framför allt vänster fot, men nu allt mer också i högerfoten). Innan operationen hade hon inte ens orkat stanna upp utan velat bli körd i sin rullstol direkt från taxin till sängen... så ni förstår vilken skillnad det är nu när de har öppnat upp förträngningarna i hennes fistel. Tala om att det har förbättrat hennes (och därmed även min) livskvalitet! Vilket också en sak att känna den största tacksamhet för.

Nu stundar midsommarhelgen. Det var meningen att vi skulle få besök i morgon, men hon ringde återbud idag och berättade att en väninna hört av sig med beskedet att hon skulle bli alldeles ensam i helgen... så vi kom överens om att ses vid ett senare tillfälle i stället. Inte heller verkar vi kunna åka till Rudskoga hembygdsgård, som vi brukar göra på midsommar-aftonen, eftersom SMHI förvarnar om åska och regn... men det gör inget, vi har köpt hem god mat och firar hemma (inomhus) i stället. Det blir trevligt, det också!

Söndagskväll  

Det har varit en mulen, rätt tryckande dag som verkade lova åska och regn men som liksom aldrig "kom till skott", om uttrycket förlåtes. Den hemtjänstdam som besökte mamma nu under eftermiddagen skojade om att regnet förstås kommer lagom till midsommarhelgen... och när jag kollade SMHI:s hemsida visade det sig att hon hade rätt, för enligt dem skall det regna på både fredag och lördag. Nåja, kan vi inte besöka Rudskoga hembygdsgård, som vi brukar göra, får vi väl fira här hemma! 

Var iväg till Schenkers ombud i Gullspång och lämnade in paketet med geigermätaren, men i övrigt har jag hållit mig hemma och tagit det lugnt, lagat god mat och umgåtts med mamma. Läser en hel del just nu, framför allt vetenskapslitteratur men också - ja, faktiskt! - ett par romaner. För att läsa romaner behöver jag gott om tid, eftersom mitt läshuvud är "inställt" på fakta och jag har svårt att hålla koll på sådant som relationer, osagda men betydelsefulla smådetaljer o.s.v... och jag är "allergisk" mot sådant som man redan när man läser det vet finns där bara för att en annan sak skall kunna hända längre fram. Tycker absolut inte om författare som lägger in diverse dumheter - t.ex. framställer en person som extra naiv, bara för att h*n skall kunna råka i trubbel - och därmed drar ner berättelsen på en uppenbart manipulativ och förutsägbar nivå... och det är också orsaken bakom att jag inte gillar att se på filmer numera. Särskilt inte moderna deckare, ofta fulla med satanistiska eller voodoois-tiska ritualmord, våld mot barn och andra överdrivet makabra teman. Vart tog de där låg-mälda "pusseldeckarna" vägen, som utgick ifrån att läsaren var normalintelligent och gärna engagerade sig i historiens ledtrådar? Intelligens är kanske inte modernt längre?

Mamma är ledig både idag och i morgon, så vi funderar lite löst på att göra en kort bilutflykt om vädret tillåter. Kanske ner till Göta Kanal? Vi har många vackra slussar mellan Sjötorp (som ligger vid "vår" väg 26, som går precis bredvid Otterbäcken) och sjön Viken, som alla är lätta att ta sig till och som är fina utflyktsmål... och både mamma och jag tycker att det är mysigt att sitta och ha picknick medan vi ser båtarna glida förbi eller slussa.

I kväll lägger vi oss dock tidigt, har vi bestämt. Jag är trött och längtar i säng, och eftersom hemtjänsten snart kommer för sitt kvällsbesök passar det bra att jag efteråt släcker ner, delar upp katterna och gör natt. Mamma ligger redan, eftersom hon somnade i soffan när vi tittade på TV, så vi tyckte det var bättre att bädda ner henne. 

Lördag kväll  

De senaste två dagarna har jag känt ett välsignat inre lugn jag inte upplevt på mycket länge. Att förklara det förmår jag nog inte... det känns bara som att jag har fått det andrum runt om, det skyddsavstånd eller ingenmansland mellan mig och problemen som jag så länge bett om och längtat efter. Under gårdagen uträttade jag diverse ärenden i Mariestad - fyllde på förråden, skulle man kunna kalla det, för under den senaste veckan hade det mesta tagit slut här hemma. Jag unnade mig också en fika på Coop Extra och en trevlig pratstund med en man som också fikade lite medan hans fru handlade, och så tittade jag in på Kyrkornas secondhand för att leta efter en vit herrskjorta (vilket de inte hade) och rosa garn (vilket inte heller fanns). Där köpte jag "Första hjälpen för din hund" (kostade 20 kronor) av Bruce Fogle, en mycket kunnig djurvetare både för hund och katt. Sedan åkte jag vidare till Jysk och köpte dels ett par nya, lite stadigare flipfloppar för 30 kronor och en plastbalja för 20 kronor att använda som fotbad, eftersom min gamla balja har börjat läcka... tänk, vad man kostar på sig! *skrattar* 

En annan sak jag har bett om är regn - och sedan igår regnar det faktiskt då och då. Tack, Gud! Om du ursäktar min "girighet" önskar jag mig dock ännu mer av samma vara... det är förfärligt torrt fortfarande, och häromdagen hade vi en liten gräsbrand uppe vid 26:an, alldeles ovanför Otterbäcken, vilket oroar mig. En slängd cigarett, en tändsticka, en slarvigt skött grill... det behövs så lite för att ställa till med en brand nu, och i den här torkan sprider sig eld väldigt fort.

Just nu småregnar det ute, himlen är grå och jag kan se på träden på andra sidan vägen att det blåser. Får lust att gå ut och sätta mig på trappan, som skyddas av balkongen ovanför ytterdörren, och njuta av det "dåliga" vädret... men eftersom det börjar bli sent, avstår jag och väntar till i morgon. Om inte Belle får vara med ute blir hon så uppstressad, och hon vill inte gå ut nu när det regnar... men jag kan inte lämna henne ensam inne heller, för då väcker hon mamma som gick till sängs för någon timme sedan. 

Själv skall jag också gå och lägga mig alldeles strax... jag sitter bara här och njuter av att jag mår bra och att allt är så lugnt. Håller också på att ordna så jag kan posta ett paket i morgon - ett paket som innehåller pappas geigermätare, äntligen såld och nu på väg till norra lands-ändan. Många bäckar små...!

Börjar få tillbaka lusten att skriva och måla igen...

Torsdag kväll  

Den här veckan trodde SMHI att vi skulle få regn både i förrgår och i går, men det kom inte många droppar... och nu verkar de ha ändrat prognosen i fel riktning. För vi behöver regn, det är otäckt torrt i markerna och jag måste vattna våra blommor varje dag för att de skall klara sig. Skogarna är svamplösa, gräset börjar gulna och jag vågar inte ens tänka på brand-risken nu när alla har plockat fram grillarna...!

Det har  varit en lugn dag, jag har suttit i trädgården och skrivit ett brev (för hand) medan jag väntade på att mamma skulle komma hem från dialysen. Hon blev sen, och det oroade mig... men innan jag hann börja inbilla mig att någonting hänt, kom taxin och till min glädje gjorde mamma mig sällskap i trädgården istället för att gå direkt in och lägga sig. Sedan operationen har hon varit lite piggare efter dialysen än hon var innan - hon hänger inte längre som en död sill i rullstolen, utan vill fika och umgås en stund innan hon vilar. Så nog gjorde den nytta på många sätt.

Nu sover hon och jag skall också strax krypa till sängs. I morgon kommer min pension och jag vill använda tiden innan mamma kommer hem från "dagis" till att åka till Mariestad och handla lite nödvändigheter. Vi har tagit tabberas på det mesta här hemma...