Visar inlägg från maj 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Försöker leva som vanligt

Tisdag kväll  

Jag försöker verkligen att låta tillvaron vara som den är när mamma är hemma... men det är knepigt, för så mycket blir ändå annorlunda. Att laga och äta mat ensam är inte alls lika trevligt, varken planerandet eller genomförandet, men jag måste ju få i mig vettig näring varje dag och tänka på min diabetes m.m. Dessutom får jag mer migrän när jag äter dåligt. Så jag anstränger mig för att inte förfalla till snabbmat, mackor och mikrat. En annan sak är tidsuppfattningen - i vanliga fall har jag att göra från det jag stiger upp till det jag går och lägger mig, men nu blir det stora luckor i schemat och jag får mota bort den inre rösten som tjatar på mig att fylla luckorna med arbete. Redan innan mamma lades in lovade jag henne att använda de här dagarna till vila och sådant som bara är roligt... men det roligaste är ju när mamma är hemma, så jag känner mig lite osjälvständig *skrattar*. 

Det jag "får till" är promenaderna med Belle och sittandet på trappan  i trädgården med temuggen och en bra bok. Vi har vackra dagar just nu, så katterna får vara i kattgården hela dagarna om de vill, Belle får välja själv när hon vill ligga i gräset och sola och när hon vill ligga i soffan och sova (under en filt - puh! Att hon orkar i den här värmen!)  och när hon vill vara ute sitter jag som sagt på trappan, där det är skugga, och läser. Boken om kvantmekanik är tyvärr avklarad - saknar den redan! - så nu håller jag på med Katie Erikssons "Den lidande människan" som bäst beskrivs med baksidestexten: 

"Den lidande människan är en bred tvärvetenskaplig genomgång
av begreppet lidande och en beskrivning av det specifika lidandet
inom vården. Lidandet har under 1900-talet i hög grad reducerats
till ett fysiskt begrepp förknippat med en sjukdomsdiagnos, det har
berövats alla sina kulturella ramar, teknifierats och anonymiserats.
Genom att flytta fokus från sjukdomsdiagnos och sjukdomssym-
tom till lidande återgår man till de grundläggande historiska för-
utsättningarna för allt vårdande, menar författaren. Det gäller
även för den enskilda vårdaren att forma det egna meningssam-
manhanget och utveckla egna måttstockar för att kunna värdera
vad god vård är. Vårdvetenskapen står därigenom inför ett para-
digmskifte och dess teorikärna måste formas utifrån vårdandets
ursprungliga idé, det vill säga barmhärtighets- och kärlekstanken." 

På tal om detta talade jag i telefon med mamma i eftermiddags, och dialysen hade gått bra genom CDK:n. Men som vanligt efter dialys var hon så trött att hon inte kunde fokusera tankarna och hela tiden föll i sömn, så jag fick inte veta så mycket mer än hon blir kvar på sjukhuset ett tag till och att hon har tappat en tand som hon tror att hon svalt. Kanske är det just därför de vill behålla henne ett tag till? Tandproblem är en ingång för infektioner i blodsystemet, och det är illa nog för en hjärtsjuk men rena katastrofen när njurarna inte fungerar och man hela tiden måste ha tillgång till rena blodbanor för dialysen. Skall ta reda på mer i morgon... men idag behöver hon vila, så jag skall inte störa henne.

Nu skall jag titta på TV-programmet "Vår värld från rymden" och dricka te...  (y)  

Utrotningshotade

Måndag kväll  

En sak till jag hörde i radions P1 igår var en kvinnas berättelse om en middagsbjudning hon hade bevistat, där alla kring bordet hade googlat med sina mobiler så snart de inte direkt visste något om ett samtalsämne. "Folk kan inte konversera längre" sa hon med hörbar sorg i rösten. "De är inte allmänbildade utan litar på att all kunskap de behöver finns att hämta på nätet". Om det är så, delar jag verkligen hennes sorg... hon nämner två begrepp som ligger mig mycket varmt om hjärtat, nämligen "allmänbildning" och "konversation", och som jag ser det vore det tragiskt, i förlängningen rentav farligt, om dessa gick förlorade p.g.a. människors lathet eller en oförmåga att tillägna sig varaktiga kunskaper för sin egen skull, för det allmänna tankegods (historiskt och kulturellt) som vi alla delar samt för att samhället som sådant skall kunna fungera. Det är väldigt stor skillnad på att diskutera saker och att konversera om dem... i en diskussion tenderar deltagarna att hävda åsikter, vilja övertyga de andra eller i alla fall försvara vad de tycker och tänker, medan en konversation handlar om att frikopplat och avslappnat samtala kring ett gemensamt ämne som intresserar bägge parter (t.ex. litteratur, konst, vetenskap, historia e.dyl). I mina ögon handlar konversationer om att växa och utvecklas, lära av andra och bli klar över vad man själv tänker... de kräver tid och omsorg, en vilja att lyssna och begrunda på djupet, att bidra till samtalet men inte ta över. Eller med andra ord: i en diskussion siktar man mot ett mål, i konversationen är det "resan" som är det värdefulla och inte vad man eventuellt kommer fram till. Och för att kunna konversera måste man vara allmänbildad - kunna åtminstone grundläggande saker om det mesta i tillvaron, veta tillräckligt mycket för att kunna delta i samtalet. T.ex. korsord är fantastiska skolor i allmänbildning. Genom att lösa korsord lär man sig lite av varje och utökar sin inre kunskapsbank alltmer... och den som inte tror att den träningen är viktig har aldrig försökt tävla i frågesport. Dessutom är just sådana här saker utmärkta verktyg för att bekämpa eller åtminstone fördröja demenssjukdomar! Och, vilket inte är mindre centralt, man blir bättre förberedd för att ha välgrundade åsikter i politiska m.fl. frågor istället för att bara gå på magkänsla, idealism eller - ännu värre - fördomar. Ett samhälle behöver kunniga medborgare för att fungera, eftersom vi alla är inblandade i viktiga beslut med långsiktiga konsekvenser... och för att vi skall kunna agera som ansvarsfulla medarbetare i det gemen-samma arbetet behöver vi veta vad vi talar om, kunna bakgrundshistorien och andra fakta som påverkar frågorna. Men framför allt öppnar alltså allmänbildningen för deltagande i konversationer, som är något av det mest givande, lärorikaste och roligaste människor kan ägna sig åt i grupp... 

Vi har helt enkelt inte råd att låta de här sakerna bli utrotade.

Skrivet senare:

Som ni som följer min blogg vet, skulle mamma opereras idag. Hennes fistel fungerade inte optimalt och hon hade börjat samla på sig vätska, vilket hintade om att något var på tok inne i blodkärlen... så i morse gick de in i fisteln (med en tunn kateter via ljumsken, ungefär som när man genomför slutna hjärtoperationer) och fann två förträngningar, som de öppnade upp med ballongvidgning, och nu fungerar flödet i fisteln precis som tänkt. Jättebra! Det innebar också att de slapp göra en helt ny fistel i högerarmen istället, något som jag själv varit lite orolig för eftersom hon bara har dialyserat i ett år och det känns väldigt tidigt att behöva operera nya kärl redan nu... i stället har de i en kompletterande operation under eftermiddagen satt in en s.k. CDK (central dialyskateter) i en åder i halsen, som de skall använda medan fisteln läker efter morgonens operation och som sedan tas bort när de kan börja använda fisteln igen om några veckor. 

Efter operationerna har mamma och jag talats vid i telefon två gånger och hon mår bra, men är väldigt trött. I morgon skall hon dialysera via CDK:n, och sedan skall de avgöra om hon kan åka hem eller behöver stanna ett tag till. Vi var överens om att hon skall se till att hon känner sig trygg innan hon kommer hem... och jag bad henne berätta för läkaren att både Belle och katterna gärna klänger på henne, så att de försäkrar sig om att CDK:n klarar det. För visst vill jag ha hem henne, men inte till vilket pris som helst! 

Själv har jag tagit det väldigt lugnt idag. Värmen är tillbaka och solen sken så varmt att katterna tillbringade större delen av dagen med att gona sig i kattgården, medan Belle låg och solade i gräset och jag själv satt i skuggan, drack te och njöt av att ingenting händer...  

Har samhället råd med människor?

Söndagskväll  

Det har gått nästan som en röd tråd genom många av radioprogrammen i P1 idag, la jag märke till då jag bilade till Skövde och tillbaka, nämligen den om livet och döden sett ur ett existentiellt perspektiv. I "Filosofiska rummet" fick vi veta att medicinska myndigheter och forskare anser att världens första 150-åring redan är född och att vi måste börja förbereda oss på att människor lever oerhört mycket längre än någonsin förut... kanske rentav i flera hundra år, varför inte för alltid? "Döden har blivit en sjukdom som skall bekämpas" hörde jag bl.a. och så pratade man om huruvida vi verkligen vill leva för evigt, vad ett evigt liv innebär för oss både moraliskt och rent praktiskt och hur äldre litteratur har framställt "utopin" (som nu alltså kanske inte längre är någon dylik) om människor som lever väldigt, väldigt länge. Samma perspektiv togs upp i flera andra radioprogram - t.o.m. i "Odla med P1" där man bl.a. pratade om forskningen kring religionernas förhållande till trädgården som existens. För mig som har studerat den heliga Teresa av Avilas skrifter, är tanken på trädgården som metafor för vårt andliga växande inget nytt - och, som man påpekade i programmet, betyder ju faktiskt ordet "paradis" just "trädgård". För trädgården innebär så mycket mer än bara en samling ordnade, prydliga växter - den är en plats att överleva på (grönsaker, rotfrukter, frukter, bär, örter m.m.), en plats att återhämta sig, en plats att vila och känna trygghet (där finns inga farliga djur och inga rövare gömmer sig i buskarna) o.s.v. I trädgården planterar vi långsiktigt - t.o.m. så långsiktigt att vi inte kommer att vara i livet för att se den färdiga växten om det handlar om ett träd eller någon annan riktigt långlivad krabat. Och framför allt handlar odlandet om liv och död, precis som våra egna liv.

När jag lyssnade till debatten kring detta att forskningen satsar så enormt på att bekämpa döden och förlänga våra liv svindlande långt utöver det vi tidigare kunnat se fram emot, funderade jag på konsekvenserna sett ur ett större perspektiv än huruvida det vore trevligt att leva längre eller inte. Har samhället råd med odödliga människor? Skulle vi leva i frisk arbetsförhet hela den där långa tiden och på så sätt bidra till kostnaderna eller skulle vi bara få ännu längre tid på oss att bli gamla, sjuka och dementa? Om jag finge vara frisk och stark skulle jag inte ha något emot två-tre karriärer under en livslängd... när man jobbat i flera decennier med en sak, satte man sig på skolbänken och blev något annat, som man kunde ägna de närmast kommande decennierna åt o.s.v. Men om vi fortfarande blev gamla och sjuka ser jag ärligt talat ingen mening i det - och tror absolut inte att vi skulle ha råd till det. Hur blev det med sjukvårdskostnaderna? Och pensionerna? Dessutom, skulle folk föda barn i samma utsträckning om de levde i flera hundra år? Skulle vi förbli fertila under längre tid? Jag kan inte föreställa mig att det vore nyttigt för utvecklingen att samma människor med samma tankesystem, åsikter och vanor fortsatte att styra samhället i århundraden... och så tråkig tillvaron skulle bli utan den vitalitet vi upplever i mötena mellan generationer! För att inte tala om huruvida människor fortfarande skulle skapa om de levde för evigt... en hel del skapande sker ju därför att människor vill lämna ett arv efter sig, på något sätt bli ihåg-komna även sedan de dött o.s.v. 

Nå, för att komma tillbaka till dagens verklighet en stund har jag alltså varit i Skövde idag. Det var inte planerat så, men mamma ringde och berättade att personalen efterlyste flera mediciner som jag inte hade med mig igår, och jag kunde inte annat än bolla vidare frågan till hemsjukvården som trollade fram medicinerna i fråga - och så åkte jag alltså till KSS för att lämna dem på njuravdelningen. Väl där sken mamma upp när hon såg mig och berättade att jag "just hade missat något fantastiskt - Torbjörn hade varit där i flera timmar!", och jag blev förstås tvungen att avslöja att jag hade vetat om hans planer rätt länge men lovat att tiga ifall han i sista minuten inte skulle kunna komma... det hade nämligen gjort henne så gruvligt besviken att varken Torbjörn eller jag ville utsätta henne för det. Men jag är glad att hans besök blev av... ni som följer min blogg vet hur mycket jag har hoppats på det *ler stort*.

Medan jag var på avdelningen råkade jag säga något i stil med att jag borde elda när jag kom hem så att jag kunde tvätta håret eftersom "det känns som stålull"... och flera i personalen hörde mig, varpå de ordnade fram handdukar m.m. och såg till att jag fick duscha! Gissa om det kändes befriande... nu kunde jag unna mig en varm dusch och tvätta hela mig ordentligt, och mamma hade mycket roligt åt att jag sa till henne att jag var glad att slippa Hibiscrub (ett starkt antiseptiskt rengöringsmedel som man måste tvätta sig noga i flera gånger innan en operation) som hon måste använda när hon skulle duscha lite senare. Någon har sagt att "man skall spara överdrifterna till man verkligen behöver dem", och när det gäller Hibiscrub stämmer det - för efter att ha tvättat håret i det känns det som stålull! Och huden känns som på en torr gammal ödla... 

Nå, eftersom Belle satt i bilen kunde jag inte stanna så länge som jag hade velat... men jag kompenserade den stackars lillvoffsan under hemvägen genom att stanna vid Kleva Sand (en liten sandstrand strax norr om Moviken, bara några kilometer söder om Otterbäcken) och ta en vilsam promenad utmed stranden. Inte för att Belle var så förtjust i platsen, för hon gillar absolut inte att bli blöt och såg noga till att vi inte kom för nära Vänerns kluckande vatten... men jag njöt av den fina kvällen och lyckades ta ett par bilder på henne som jag är nöjd med. Det är verkligen underbart att bo så nära Vänern och kunna promenera precis i vattenbrynet! Under flera decennier bodde jag först i Saltsjöbaden, sedan Nacka och så Saltsjö-Boo (sistnämnda ligger på Värmdö) och hade till min stora glädje alltid nära till Östersjöns sälta... här saknas i och för sig själva sältan, men fiskmåsarnas skrin och doften av vatten har jag här också och det betyder mycket för mig.

Resten av kvällen har också varit bra - jag lagade en riktigt god kvällsvard (stekt potatis, ägg och korv) och satte mig sedan att betala in skuldsaneringen, trots att jag var orolig över att inte ha mammas vakande öga på siffrorna. Genom att ta mig gott om tid, lyssna på lugn musik och dricka te samtidigt höll jag dock ordning på nerverna och tog varje räkning för sig i en takt som tillät både dubbel- och trippelkontroll, och tänk, allting stämde! *glad* Så nu behöver jag inte tänka på det på en månad, och vet att allting är som det skall. Och så snart just de här posterna dragits från mitt konto, skall jag sätta mig att betala fler räkningar med de pengar som kommit för stenplattorna... samt försöka hitta fler saker att sälja. Är det verkligen ingen som vill ha ett superbra teleskop? Jag får snart använda det till att spana efter köpare... 

Så ändrade de sig igen

Lördagskväll  

Sent igår kväll la jag ut en annons på Blocket om de staplar med röda kalkstensplattor som vi har haft stående uppe vid garaget i flera år... och tidigt i morse väcktes jag av mobilen: det var ett företag som ville köpa dem osedda! Sedan ringde mobilen i ett... jag blev tvungen att stänga av för att få sova färdigt, och när jag vaknade på eftermiddagen hade jag hur många meddelanden som helst om missade samtal plus en radda mejl om annonsen. Tänk att de var så attraktiva! Hade jag vetat det hade jag sålt dem för länge sedan... och dessutom tagit ett högre pris för dem. Men jag är glad ändå, för dels har pengarna redan kommit vilket gör det möjligt för mig att betala lite fler räkningar... och dels finns köparna vid Kinnekulle, där stenarna bröts en gång i tiden, så på sätt och vis kommer de "hem igen". Fånigt, förstås, men det känns lite extra roligt! 

Ytterligare ett telefonsamtal (då på den vanliga telefonen) väckte mig under förmiddagen - det var mamma som berättade att de på njure hade ändrat sig igen och bestämt att hon skulle läggas in så snart dialysen var avklarad. Kunde jag komma med medicinerna och CPAP:en när jag hade sovit färdigt? Självklart! Så under eftermiddagen packade jag ihop hennes saker, tog Belle med mig i bilen och körde till Skövde. Det kändes lite småspännande, för det pågår en stor manöver i Skövde innerstad - "fullskaligt stadskrig" kallades det i tidningen - och de varnade för vägspärrar, identitetskontroller och trafikstrul lite varstans... men jag såg faktiskt bara ett enda militärfordon på vägen dit och inget alls på hemvägen (mammas taxi i morse hade däremot fastnat i en lång kolonn med fullt utrustade tanks och andra stridsvagnar med beväpnat folk på flaken, så de hade blivit en stund försenade till dialysen). Väl på sjukhuset installerade jag mammas CPAP och lämnade över mediciner m.m. till personalen, men eftersom mamma (som vanligt efter dialys) var ganska medtagen stannade jag inte länge hos henne; fikade en kort stund och bäddade sedan ner henne så att hon fick sova. Personalen hade letat fram en blommig "städrock" åt henne, som var mjuk och skön, och det gjorde mig lite rörd... "det är ju Mors Dag i morgon" blev svaret när jag frågade (vilket jag gjorde eftersom jag inte har sett att de har blommiga kläder tidigare). Med så rara personer omkring henne behöver jag inte oroa mig. Och förhoppningsvis dyker min bror upp där i morgon och gläder henne med ett överraskningsbesök!

Nu skall jag snart krypa i säng och sova gott... men först vill jag ha lite te och läsa nyheterna på tidningarnas Internetsajter.

Så börjar det bli dags igen...

Natten mellan fredag och lördag  

... att förbereda sig för att vara utan mamma i flera dagar. Klart att jag klarar det - men det betyder inte att jag gillar det. Tids nog måste jag leva utan henne, men till dess vill jag gärna ha möjligheten att umgås med henne så mycket som möjligt.

Å andra sidan har vi båda sett fram emot operationen på måndag, eftersom mamma inte mår bra av att dialysen inte fungerar optimalt. Framför allt hoppas vi att de får ordning på fisteln i vänster arm, så att de slipper skapa en ny i högerarmen... och så hoppas jag att hon inte behöver stanna särskilt länge på sjukhuset efter operationen, utan får komma hem så snart hon mår bra och faran är över. Dessutom hoppas jag att hon får en glad överraskning nu på söndag, när hon bara ligger i sin sjuksäng och har långtråkigt... för eventuellt tänker en av hennes söner (tänker inte berätta vilken än, det är hemligt!) besöka henne och fira Mors Dag, något som skulle göra henne så glad! 

Själv firade jag henne nu i kväll; dels med en omsorgsfullt lagad middag (friterade potatis-klyftor, mörad och grillad biff, blancherade grönsaker, fräscha ärtgroddar och rödvinsspegel) och dels till efterrätt en liten citronkaka. Hon sa efteråt att det var väldigt gott, vilket gladde mig mycket, och att jag hade tänkt rätt som satsat på god mat hellre än en present. Fast visst har hon fått en present också! I förra veckan besökte vi Kyrkornas Secondhand, där jag köpte två vackra konstglas som hon blivit förtjust i (de kostade bara 20 kr/st, eftersom de var något litet defekta i målningen) - och i dem skålade vi till middagen nu i kväll, fast vi höll oss förstås till alkoholfritt. 

I morgon skall hon dialysera som vanligt... men hon blir inte inlagd redan då, som det från början var planerat, utan först på söndagen. Det är visserligen glädjande att få hem henne igen på lördagen... men samtidigt är det synd att hon skall behöva åka hem, när hon inte mår bra (för det gör hon aldrig efter dialysen), för att sedan återvända till Skövde dagen efter. Hon åker t.o.r. Skövde tre gånger i veckan, men den här veckan blir det alltså fyra... jag hoppas må tillräckligt bra för att kunna köra henne dit på söndag, så att hon slipper taxi åtminstone den resan. 

Medan hon ligger inlagd skall jag försöka sälja fler saker, så att jag kan betala resterande räkningar. Tidigare i kväll (d.v.s. fredag) la jag ut en ny annons på Blocket om stenplattorna vi har - 74 stycken i röd sandsten - och jag hoppas att någon nappar riktigt snart och vill ha dem, för det skulle ge oss 3.000 mycket välbehövliga kronor. Teleskopet och geigermätaren är tyvärr fortfarande osålda.

Nu skall jag fixa lite te åt mig... 

Äldre inlägg