Visar inlägg från april 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Aldrig som man vill

Lördag kväll, Valborgsmässoafton, Konungens 70:e födelsedag. 

Det blir visst aldrig som man vill, hur man än tror sig ha ordnat för sig... för en kort tid sedan såg jag fram emot att få gå upp i rollen som "hemmafru" och slippa världens stress där ute, och redan har planerna korsats av diverse jag inte har någon som helst kontroll över. Att det skall vara så svårt att få vara i fred för problemen en liten stund?!? Jag terroriserar Gud om och om igen med den frågan, frågar varför jag aldrig får sjunka till ro i soffan och känna att allting fungerar om så bara för ett tag... men just den frågan får jag aldrig svar på. Annat än att nya problem uppstår. Och vet ni, jag tror inte att Gud ligger bakom den här oändliga kampen för överlevnad, för Gud är Kärlek och Ljus - och inte heller tror jag att det hela är en prövning Han sänder i min väg för att testa min uthållighet. Gud vet nämligen att jag inte håller för trycket, att jag är absolut hjälplös utan Honom. Det behöver Han inte testa mig för att se. 

I slutet av förra veckan var jag beredd att ta första bästa chans att ge upp, bara lägga mig platt och sluta slåss. Då hade jag två lika farliga ekonomiska utgifter som stirrade mig rakt i ansiktet och bara pengar till den ena. Det handlade dels om min skuldsanering, som denna månad - d.v.s. april - vill ha 4.000 kronor innan månadsskiftet. Dels hade muraren som lagade vår skorsten gått till kronofogden, för att jag var sen med en enda betalning. Jag hade fått brevet från KFM, men ännu inte skickat in delgivningskvittot... för om jag kunde betala det förfallna (4.000 kronor) innan jag gjorde det, hade muraren inget ärende och skulle bli tvungen att dra tillbaka sin ansökan. Ni förstår, om jag får ett beslut om skuld hos KFM faller min skuldsanering... och det är bara ett år kvar innan den är klar. Ett år kvar innan jag är fri från det förflutnas skuldberg, orsakat av villaoljeräkningar... min pappa frös, vi eldade med olja på den tiden och han krävde att vi hade åtminstone +25 grader inomhus hela tiden. När en person dör, dör de flesta skulder av hans skulder också.... men pappa var inte kredit-värdig, hans pension var för liten (bara lite under 5.500 kronor), så alla räkningarna stod på antingen mamma eller mig. Det var så vi  hamnade i en skuldsituation som vi inte mäktade med... varje leverans kostade minst 12.000 kronor. 

I min nöd grät jag ut på FB om detta olösliga dilemma... som jag hade tänkt ordna genom att sälja diverse saker, men de blev inte sålda i tid... och till min djupaste tacksamhet reagerade en av mina följare med att låna mig de pengar jag behövde mot att jag betalar tillbaka med 1.000 kronor/månad. När pengarna kom satte jag mig att leta upp de nödvändiga papperna för att betala mina två demonräkningar (ja, så kändes det!)... och vad hittade jag i bunten? Bilskatten! Som måste vara betald senast den 2 maj, d.v.s. nu på måndag. Den var på nästan 2.500... så nu hade jag ändå hamnat efter! (Att jag inte visste om den beror på att mamma hade lagt brevet i räkningsbunten utan att berätta för mig att den kommit... vilket talar om för mig att jag måste ta över även den detaljen från henne fr.o.m. nu - hittills har hon haft ansvar för att ta emot posten, lägga alla räkningar i ordning efter sista betalningsdag och sedan lämna bunten till mig när vi får pension så att jag kan sätta mig att betala dem via Nordeas Internetbank. Varför hon har skött den sysslan hittills? För att hon har velat vara delaktig och dessutom avlasta mig åtminstone lite grand). Ett tag satt jag totalt lamslagen, oförmögen att kunna tänka. Sedan tog jag beslutet att först betala muraren och bilskatten, postade delgivningskvittot till KFM ihop med ett brev där jag förklarade situationen... och la ut flera annonser om saker att sälja i förhoppningen att jag skall få ett par dagars uppskov av skuldsaneringshandläggaren, som jag skall ringa på måndag.

På måndag får jag också - äntligen -min bil lagad, och den räkningen behöver också betalas - men för det har jag i alla fall lite tid på mig *puh*. Direkt bilen är hel kör jag och besiktar om den... för sedan har jag lovat hjälpa en vän att besikta hans släpkärra, eftersom hans egen bil är sönder och den andra familjebilen saknar dragkrok. 

Och så skall jag försöka sälja fler saker, om jag hittar något här hemma som kan dra in lite pengar.

Men nu skall jag göra mig lite Darjeeling-te och försöka tänka på annat. 

Mamma och jag får fira Valborgsmässoaftonen mycket lugnt och stillsamt. Hon har varit på dialys idag och fick dessutom en mycket jobbig diarré när hon kom hem, så vi stannar inne och skonar hennes mage genom att inte "festa till" kvällsvarden. Man får ta saker och ting som de är, och i år får vår vanliga tradition att åka med vårkören runt i bygden för att höra dem sjunga på flera olika ställen helt enkelt anstå. Vädret är dessutom grått och regnigt, så det kanske är klokt att stanna inomhus i alla fall?

Ha en riktigt fin Valborg, vänner!  <3 

En stunds vila från allting

Natten mellan fredag och lördag   

Den sista halvtimmen av nattvakan, stunden innan det är dags att väcka mamma och hjälpa henne komma i ordning i tid för att bli hämtad av taxi, har jag ungefär samma rutin: jag bäddar till min säng så att den ser riktigt inbjudande ut, fyller vattentanken till CPAP:en, delar upp djuren - Belle och rexarna på min sida av huset, husisarna på mammas sida - och ger dem frukost i vardera köket samt tar min morgonmedicin. Dessutom går jag runt och släcker de lampor som varit tända under natten, så att de enda som lyser är den i mammas hall och utebelysningen vid rampen... för när taxin kommer, brukar jag längta i säng och vill inte ha något kvar att bestyra innan jag kan gå och lägga mig. Särskilt nätter som denna, när jag är väldigt trött och inte mår bra psykiskt, behöver jag att rutinerna går smidigt... vid sådana här tillfällen är jag nämligen inte bara extra stresskänslig utan också extra glömsk, och jag vill inte råka ut för att jag plötsligt, just som jag har gonat ner mig i sängen, kommer ihåg något som skulle ha gjorts.

Ute är det ljust nu, fåglarna har sjungit i flera timmar och jag kan se hur vinden får träd-kronorna att vaja på andra sidan vägen. Läste på FB i natt att de hade fått kvarliggande snö i Kristinehamn, men här har det lyckligtvis bara regnat... jag vill inte ha fler bakslag i vädret nu, när gullvivorna precis slår ut och kungsliljan blommar som bäst. Skogsbacken bakom huset är översållad av vitsippor, björkarna har musöron och det är knopp i alla träd och buskar... regn säger jag inget om, för så här års behöver naturen mycket vatten, men snö - nej tack!

Ser fram emot att ha helg några dagar. Det fina med helger är att man inte kan få några räkningar med posten och att telefonen inte bringar oro eller bekymmer... veckan har varit väldigt jobbig, eftersom jag plötsligt fick två lika stora och lika akuta ekonomiska problem att försöka lösa och sedan, när en okänd välgörare som läste om min panik på FB ryckte in och hjälpte mig, upptäckte ett tredje lika akut problem. Nu har jag löst de två första med hjälp av min godhjärtade räddare i nöden... och under helgen tänker jag ta ledigt från det tredje, som får bli nästa veckas orosmoln men inte skall få störa de här två dagarna jag har framför mig. På måndag skall jag också äntligen få bilen lagad så att jag kan besikta om den... det har jag väntat länge på. 

Har ingen ro att blogga, och får ingen ordning på tankarna... så jag får återkomma med mer prat en annan gång. Nu är det dags att väcka mamma. 

Helgande av vilodagen - i stort sett

Söndagskväll   

Söndagen är ju egentligen en helig vilodag för oss kristna, en dag för avkoppling från arbetet och en möjlighet att andas, tänka långsamt och djupare än vanligt, samtala med Gud... men hur många ger sig själva den gåvan numera? Jag vet, ofta är söndagen den enda dag då t.ex. stressade föräldrar med heltidsjobb har en lucka i schemat för det de aldrig hinner annars, som t.ex. att storhandla. Frågan är om bristen på stillhet i tillvaron skadar dem i längden? Kanske är det bara sådana som jag som behöver andrum i tillvaron på regelbunden basis - och i extra doser då livet är svårare än normalt? Fast då skulle inte Tomas Sjödin ha skrivit en bok som "Det händer när du vilar" (som jag rekommenderar å de varmaste)...

Gårdagens besök i Västerås blev minst lika bra som jag hade hoppats. Det regnade nästan hela vägen dit, men eftersom vi satt i bilen och jag dessutom hade kvar dubbdäcken på (de skall skiftas i samband med en reparation jag skall få gjord så snart min bilmek har fått de reservdelar han har beställt åt mig) brydde jag mig inte om det. Väl framme lämnade jag Belle i vännen Suvis (Moffes matte) trygga omsorg och åkte till biskopens för att delta i församlingens årsmöte, och som vanligt gick själva mötet mycket fort för vi har i regel inte mycket att avhandla annat än val till kyrkorådet m.m. Men dessutom bjöd biskopinnan på jättegod lunch, och efteråt fikade vi, pratade och bara hade det väldigt trevligt. Jag tror att de andra förstod hur sällan jag får chansen att prata med andra än hemtjänstpersonalen och vårdfolk, för jag bubblade nog rätt hejdlöst om ditten och datten... *skrattar* När biskopen och jag på tu man hand diskuterade kyrkliga ting var jag desto allvarligare, förstås, och han gav mig nya heliga oljor för det kommande årets behov eftersom jag inte hade kunnat vara med under oljeinvigningsmässan på Skärtorsdagen (det bloggade jag nog om, ifall jag minns rätt). 

Sedan åkte jag tillbaka till Suvi, hämtade henne och hundarna och åkte vidare till Pizza Hut. Valet av matställe var mitt förslag, för jag har inte besökt ett Pizza Hut sedan 2001 i USA och var nyfiken på om det skulle vara likadant... men det var det inte, även om jag inte är säker på om det beror på tidens gång eller skillnader mellan amerikansk och svensk smak. Hur som helst ringde vi till Michelle därifrån och frågade om hon ville möta upp med oss för en matbit när hon var klar på den hundutställning hon var på. Det ville hon, och hon kunde också berätta att det hade gått riktigt bra för både Lena och Miri (Dorika ställdes inte ut den här gången), vilket var roligt att höra! En stund senare kom hon och vi åt middag, fast jag tror inte att Suvi var särskilt hungrig längre eftersom vi började med en efterrätt medan vi väntade på Michelle... hihi! Själv var jag definitivt i skick att få ner även min pizza (en halv medium).

Efter avslutad måltid åkte vi allihop till en fin hundhage, där vi släppte loss fem glada iggisar att springa och leka som de ville. Det var härligt att se Belle springa tillsammans med de andra, även om hon förstås tog chansen att göra som hon brukar och rymma genom att krypa under en grind... men lyckligtvis kom hon snart tillbaka till flocken igen. Vi stannade till det började regna igen (det hade det gjort till och från hela eftermiddagen, och ett par gånger hade det haglat) - då var det dags att säga hej då till Michelle och flocken för den här gången, skjutsa hem Suvi och Moffe samt lämna Västerås. Under hemvägen började det att snöa, och när vi kom till Örebro låg det snö på marken! Jag ringde till Wikkis Stora matte, som uppgjort, och blev guidad hem till Wikki, där Belle och jag stannade en stund och vilade, sedan vi burit upp de kartonger jag hämtade i Skövde för en tid sedan. 

När vi lämnade Örebro någon timme senare hade det hunnit bli mörkt ute, och dessutom snöade det kraftigt. Jag upptäckte snart att det inte gick att köra särskilt fort, och ju längre mot Laxå vi kom desto värre blev snöandet... snart var jag nere i 50, trots att det är 100 större delen av sträckan, och dessutom var det omöjligt att använda helljuset eftersom det bara resulterade i att allt blev kritvitt framför vindrutan. Efter Laxå blev det ännu svårare att köra, för då kunde jag inte längre se vägkanterna utan fick hålla mig precis till höger om mittlinjen för att veta var jag befann mig i vägbanan... så när jag äntligen, minst en timme försenad, kom hem och kunde köra upp till garaget, hade jag en blixtrande migrän och ont i ryggen efter att ha suttit på helspänn. Belle och jag nästan ramlade in genom dörren, sedan jag kört in bilen i garaget och tillsammans med Belle sprungit till huset... och sedan väckte jag mamma, som jag lovat, och vi satte oss i vardagsrummet för att prata om hur dagen varit. Det var kallt inne, men vi kom överens om att jag skulle sova ut först och elda dagen efter (d.v.s. idag söndag)... och sedan gick vi och la oss. Då hade jag tagit en migräntablett och mitt insulin, och jag tror att jag slocknade lika snabbt som sänglampan jag stängde av... *ler stort*

Idag har jag helgat vilodagen, som sagt. Förutom att elda varmt i huset har jag i princip bara lagat mat och virkat, samt förstås umgåtts med mamma och djuren. Nu skall jag snart krypa till sängs... men först måste jag betala en räkning, så att den dras med detsamma i morgon när banken öppnar. Annars riskerar vi att Fortum stänger av elen... och det får inte hända. Resten av de räkningar vi måste betala på något sätt, hur vet jag inte än, får jag ta itu med i morgon... men den här räkningen måste iväg nu, innan morgondagen gryr. 

Jag får göra precis som jag skrev häromdagen - ta itu med omvärlden en liten bit åt gången.

Tycker inte om mig själv...

Fredag kväll 

... när jag är så här nervig (och därmed rätt grinig). Ingenting blir bättre av att jag ryar när katterna river ner saker eller slåss med varandra, men det liksom bara kommer utan att jag vare sig vill det eller hinner stoppa mig själv. Jag är minst lika rastlös som de, och jag förstår så väl att de behöver aktiveras - alldeles särskilt rexarna - men min ork vill inte räcka till och då gör de som alla ungar, ställer till bus på egen tass, s.a.s. 

Kanske är det bra att jag åker bort över dagen i morgon? Jag skall visserligen ha Belle med mig, men medan jag är hos biskopens skall Belle vara hos Moffe (eller Movitz som den söta och mycket busiga iggykillen egentligen heter). Och sedan skall vi träffa flocken - Lena, Belles dotter Dorika och lilla Miri - innan vi åker hem igen. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad Belle gillar just den detaljen... hon verkar föredra att vara ensam hund i sällskapet... men hon älskar sin originalmatte, och jag tycker att det är viktigt att varken Michelle, Belle eller jag glömmer bort att det fortfarande är Michelle som äger henne. Det är bara så mycket enklare för mig att kalla mig matte än fodermatte... och jag kan inte ljuga om att jag gärna vill vara Belles matte, för jag älskar henne!  <3 

Att köra bil har alltid varit nervlugnande för mig - jag älskar att sitta vid ratten, och när jag är ensam brukar jag prata med Gud och sjunga. Så jag hoppas komma tillbaka hem som en mer harmonisk person än den som ger sig iväg i morgon bitti... och eftersom hemtjänsten har lovat att besöka mamma oftare (bl.a. möta upp här hemma när hon kommer hem från dialysen), behöver jag inte vara orolig för henne.

Nu skall vi fika, mamma och jag, och sedan är det dags för oss att krypa till sängs.

Sista rycket nu... sedan lägger jag av ett tag

Fredag eftermiddag 

Nej, rubriken handlar inte om mitt bloggande - det tänker jag sannerligen fortsätta med. Vad jag tänkte på var de inbokade, utåtriktade uppgifterna i mitt liv, som jag inte orkar med och inte vill ha i kalendern. I morgon har jag den sista dylika på mycket längre - Gud ske lov! Först skall jag till Västerås för att delta i församlingens årsmöte hos biskopen samt få nya heliga oljor av honom, sedan skall jag träffa Belles originalmatte Michelle för att få Belles klor omhändertagna de lux (alltså, betydligt proffsigare än jag klarar själv) och skifta lite saker, somt som hon skall ha av mig och somt som jag skall ha av henne, och sist, men inte minst, skall jag träffa Wikki crew i Örebro och lämna över en hel del saker. Efter det tänker jag inte använda bilen till annat än att besöka ICA i Gullspång, vårdcentrum eller biblioteket samt de olika skogar som Belle och jag kallar "våra". Resten av tiden vill jag vara hemma, punkt slut.

Mina nerver ligger (med råge!) utanpå - jag tål uppenbarligen inga som helst belastningar, ingen stress, inga problem, utan att gå sönder och tvingas pussla ihop mig igen så gott det går. Hjärtat värker fysiskt (men bli inte oroliga, för jag har kollat att det är okej medicinskt sett), huvudet strular på alla sätt det kan och det värsta av allt: när det ringer, antingen på dörren eller i telefonen, blir jag rädd och vill gömma mig! Nej, jag överdriver inte. I morse ringde det på dörren och jag tordes inte ens gå och titta vem det var, tänkte bara att hem-tjänsten har egna nycklar och mamma är inte hemma, så jag ville verkligen inte möta någon vem det vara månne. Likadant är det om telefonen ringer - då tittar jag först efter vems nummer det är, och känner jag inte igen det så svarar jag inte. Och så här kan jag ju inte ha det, jag tänker inte gå och bli folkskygg eller utveckla agorafobi för att livet är extra jobbigt... men jag tänker unna mig några månaders vila från världen utanför och bara ta in den i små bitar som jag klarar av att hantera. Inte boka in någonting. Inte lova bort mig någonstans. Inte delta i saker som involverar åkande eller socialiserande med andra. 

I ställer tänker jag gå in för det här "hemmafruandet" och i övrigt bara vila. Idag har jag haft storrengöring av samtliga kattlådor i huset, svabbat av (alltså inte skurat, utan bara gått över dem med moppen lite så där allmänt) några golv, kört igång dels en tvätt- och dels en diskomgång samt suttit på brunnen i trädgården och gonat mig medan Belle solat i gräset. Endera dagen skall jag laga nättaket till kattgården, så att också katterna får lapa sol riktigt ordentligt... men tills dess får de hålla tillgodo med soliga fönsterbrädor.

Ja, just det, ja... jag har inte bloggat om nättaket till kattgården, bara berättat om det på FB! Det var så att mamma kom hem från dialysen i lördags med en taxichaufför som vi nu har anmält, eftersom han kör som en blådåre och mamma alltid kräks av illamående när hon åkt med honom, och när han lämnade henne i hallen den sista gången (för den karl'n får aldrig ta hand om mamma igen - det har jag sagt ifrån både till sjukresekontoret och till dialysen) lämnade han ytterdörren vidöppna så att Rafael kunde slinka ut. Mamma ropade genast efter mig och jag lyckades trots min onda fot vackla ut i trädgården och söka rätt på killen, som jamande ledde mig till kattgården där han satt uppflugen på taket. Antagligen hade han försökt ta sig in i kattgården, men inte hittat någon ingång (vilket inte är konstigt, för den enda ingången utifrån som finns är en dörr som jag har låst). Jag försökte locka honom till mig, men han tordes inte komma... så jag fick ställa mig på en stege och klippa sönder nät-taket med en mer eller mindre värdelös avbitartång i ett fåfängt försök att öppna åt honom så att han kunde ta sig ner i själva kattgården. Efter att ha hållit på länge insåg jag att det inte skulle fungera... men då hade han kommit så nära mig att jag kunde grabba tag i hans nackskinn, dra honom över kanten och bära in honom. Fascinerande nog höll han sig stilla i min famn! Det är första gången han inte försöker kämpa sig loss, för Rafael är fortfarande för skygg för att låta sig lyftas och bäras, så jag tänkte att han förmodligen begrep att jag ville hjälpa honom... och den känslan förstärktes under dagarna efter, då han hela tiden höll sig i min närhet, kurrade och pratade med mig och ville gosa mest hela tiden. Kanske vann jag hans förtroende på en ny nivå?

Nu kommer mamma hem från "dagis", så jag bloggar vidare senare i kväll.   

Äldre inlägg