Visar inlägg från mars 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Med fossingarna i ett fotbad

Påskdagens kväll

 

Jag hade bestämt mig för att inte blogga idag... men när jag hade gjort i ordning ett fotbad åt mig och sjunkit ner i vardagsrumssoffan för att bara njuta av det varma vattnet, titta på "Poirot" på TV och virka lite för avkopplingens skull, ändrade jag mig. Jag började nämligen med att kolla min e-post och hittade en fråga som jag ville besvara. "Ta inte illa upp, men varför tjatar du sådant i din blogg om den där cheesecaken?"  :-) 

Svaret är att jag älskar cheesecake, men jag har alltid trott att det var ett avancerat bak-verk och därför har jag aldrig vågat ge mig på att göra en. Sedan, när jag väl hade bestämt mig för att nu måste det bli av, fick jag kalla fötter... problemet var bara att jag redan hade sagt till folk att jag skulle göra den, och det kändes fånigt att säga att "nej, det blev ingen - jag tordes inte". Varför jag var rädd? Det kan jag inte förklara... eller, rättare sagt, ni skulle inte tro mig. För orsaken är att den innehåller ingredienser jag aldrig brukar ha hemma (Digestive-kex, socker, Philadelphia-ost, gräddfil, mousse-mix) och som innebar en extra kostnad. Om jag köpte hem de där sakerna och sedan inte använde dem, hade jag slösat pengar i onödan... så för att tvinga mig själv att verkligen baka den där kakan, invigde jag er andra i planerna. Det är betydligt svårare att backa ur något när andra känner till det, eller hur? Så nu vet ni det, och ni skall också få veta en annan sak... nämligen att jag redan innan jag började, sa jag till mamma att "jag slår vad om att jag efteråt kommer att säga att det var oväntat enkelt och att jag inte kan begripa att jag inte gjort det här långt tidigare". Vilket var precis vad jag sa, när kakan var klar! Så nu återstår bara en fråga: varför använde jag mix till moussen istället för att göra egen? För att mousse kräver gelatin... och jag har aldrig begripit hur man hanterar gelatin. 

Nå, nu vet jag hur man gör cheesecake, och jag kommer absolut att göra det fler gånger sedan jag har klurat ut hur man halverar receptet - för den kaka jag gjorde idag kommer att ta mamma och mig minst en vecka att få i oss... och egentligen borde vi inte äta mer av den, eftersom vi båda är diabetiker! Kanske kan jag lämna över resten, d.v.s. det vi inte åt upp idag, till goda vänner.

När det gällde smörgåstårtan var jag på säker mark, och om jag får säga det själv blev den jättegod... *skrattar*

 

   


Mamma och hennes väninna Maj-Britt, som var vår gäst, lät sig väl smaka av allting - även av sillen jag hade gjort tidigare, och de kokta äggen som mamma hade målat så fint. Och det är ju det bästa betyg man kan få, eller hur? 

Nu sitter jag som sagt här och vilar. Mamma sover sedan flera timmar, hon hade krupit i säng redan när jag kom hem efter att ha skjutsat hem Maj-Britt till Mariestad, och djuren ligger också och snusar gott lite varstans. Själv skall jag strax krypa till sängs, jag också... i morgon blir annorlunda, för mamma skall dialysera i morgon eftermiddag istället för på tisdag förmiddag för att de skall kunna göra en undersökning av hennes fistel efteråt. Den fungerar tydligen inte så bra just nu, så de vill se om den har blivit skadad eller igensatt på något vis...

En lugn natt

Natten mellan Långfredag och Påskafton

 

Det har varit en mycket stillsam natt, jag har mest suttit här i vardagsrumssoffan och virkat medan jag har lyssnat på musik och då och då pausat handarbetet för att gosa med någon av katterna. Mamma verkar ha sovit gott hela natten, och jag hoppas att det skall hjälpa henne genom dialysen trots att den har blivit tuffare sedan hennes urinproduktion praktiskt taget upphört och hon därför har börjat samla vätska i kroppen igen. Jag vet inte hur mycket ni vet om dialys, men det är en rätt påfrestande process... en avancerad maskin kopplas till patientens blodsystem genom två slangar i ena armen - en utgång och en ingång, skulle man kunna säga - och så leds blodet genom en cirka två meter lång slang som löper igenom en maskin med olika filter som tappar blodet på slagg och gifter, medan blodkroppar, vätska (utom den som skall tappas ur) m.m. leds tillbaka in i kroppen. Tyvärr finns det sådant som borde stanna i blodet, men som är så "smått" att det slinker genom filtren... t.ex. mineraler, vitaminer och aminosyror... och de måste ersättas med mediciner, vilket gör att mamma samma kväll måste ta en rejäl näve tabletter utöver de vanliga medicinerna hon tar för att stödja sitt hjärta, sänka blodtrycket, ge smärtlindring m.m. Till själva renandet av blodet kommer så att maskinen också tappar kroppen på överflödig vätska - och ju mindre urin man får ur sig på normal väg, desto mer vätska måste maskinen dra för att inte hjärtat skall överbelastas. Med andra ord blir kroppen rätt "manglad", bildligt talat... och så känns det också, säger mamma, så det är inte konstigt att hon är väldigt trött och rejält "mör" när hon kommer hem. Dagen efter är hon dock pigg! Och det beror förstås på att dialysen inte bara är jobbig, utan framför allt skapar möjligheter för kroppen att må bra trots att njurarna inte längre klarar sitt arbete. 

Nu ljusnar det så sakteliga utanför, och om en halvtimme är det dags att väcka mamma, hjälpa henne på med kläderna och se till att hon kommer iväg med taxin. Frukost m.m. får hon på dialysavdelningen... och själv går jag och lägger mig, sedan jag sett till att djuren fått mat. 

Påskaftonen är en dag av väntan, kristet sett. Men på kvällen är det äntligen dags att tända påskelden (numera symboliserat av ett stort påskljus)... ljuset ersätter mörkret och sorgen får bytas ut mot den fantastiska glädjen i att Jesus har uppstått igen från döden! Det är då påsken blir glad och festen börjar... och till dess har jag förhoppningsvis blivit klar med den där cheesecaken jag har pratat så mycket om de senaste dagarna - hihi!   

Mycket att ta till sitt hjärta och begrunda

Långfredag (Good Friday)

 

I sin predikan idag sa den celebrerande prästen något som borde uttryckas oftare - hur viktigt det är att vi vågar stanna i det svåra en stund och inte har för bråttom vidare till festen. Stilla Veckan innehåller många viktiga moment, vart och ett med sitt eget budskap, och det går inte att bara plocka russinen ur kakan... vill man förstå påsken, verkligen skörda insikter i det som kallas passionsmysteriet, måste man tillåta varje del att sjunka in. För de flesta handlar påsken numera om massor av god mat och trevligt umgänge med familj och vänner, lite grand som julen - och det är helt okej, för festen hör också till. Men den får ingen andlig betydelse om man inte kopplar samman den med varför man festar! För det vi firar på Påskdagen är ju att Jesus har lurat döden, slitit alla goda själar ur dödens käftar och fört dem med sig in i det Eviga Livet. Vi firar att våra synder är sonade, att allt dumt vi gör blir förlåtet. Vi firar att ondskan gjorde sitt allra bästa att krossa mänsklighetens representant Jesus genom falska anklagelser, tortyr och en fasansfullt utdragen och för tiden förnedrande avrättning - och misslyckades. Just genom att gå igenom allt det där hemska vann Han, och genom Honom vinner också vi. Det är Guds Kärlek till oss människor som vi firar (det är därför det kallas passionsmysteriet!) - inte att våren kommit och äggen åter börjar dyka upp i hönsens reden.  

Mamma och jag var alltså i kyrkan idag och deltog i gudstjänsten. Den var mycket vacker och trots att jag är katolik kände jag mig hemma i mycket: den uteblivna klockklangen, det avklädda altaret, a capella-sången både i kören och i församlingen (ingen orgel) och att prästen inte läste välsignelsen för församlingen utan med den (d.v.s. han "abdikerade" från sin roll och ställde sig tillsammans med oss i församlingen - för under Jesu död finns det ju inget prästerskap, skulle man kunna uttrycka sig utan att bli alltför teologisk). Psalmerna kände jag tyvärr inte igen många av, eftersom vi har andra i min kyrka, men postludium (utgångspsalmen) inte bara kände jag igen utan kunde sjunga med i: Mozarts "Ave Verum Corpus". Den är enastående vacker!


Efter gudstjänsten åkte mamma och jag upp till Amnegården, där mamma fick sin lunch (de dagar hon inte dialyserar brukar hemtjänsten komma med lunchlåda, men idag tyckte vi att det var mer praktiskt att hon åt där så slapp hemtjänstdamen åka hem och ställa lådan i mammas kök) och jag fikade. Efter en stund kom damen ifråga och hämtade mamma för att hjälpa henne duscha, och under tiden åkte jag ner till ICA och köpte en ingrediens till min cheesecake som jag hade glömt handla tidigare. Tillbaka vid caféet passade jag på att läsa tidningar, dels Mariestadstidningen och dels Dagen, och i sistnämnda hittade jag ett citat av Horace Engdahl som grep mig: 

"Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att
säga farväl till hoppet att någonsin återfå den
respekt och betydelse man ägde i en tidigare
verklighet" 

Lika träffande som sorgligt... och det påminner dessutom om episteltexten i gudstjänsten idag, Jesaja 53:1-8. Läs den gärna och tänk på hur flyktingarna har det idag, tusentals år senare...!

Nu skall jag laga middagsmat, så jag gör en paus här och återkommer senare i kväll.

En annorlunda påskhelg stundar

Skärtorsdag 

I vanliga fall ser mina påskhelger ungefär likadana ut varje år, eftersom jag lever efter den kristna, katolska kalendern och deltar i Stilla Veckans olika moment. Som jag skrivit tidigare brukar det innebära att jag tillbringar den här dagen i Stockholm, deltar i mässan i LKK:s domkyrka på Stora Essingen (där de heliga oljorna invigs och man firar åminnelsen av nattvardens instiftande) och efteråt agerar sekreterare vid den klerikala synoden... men så blev det inte i år, och jag tror att det är i enlighet med Guds vilja eftersom Han annars skulle ha varit mycket tydlig med att jag skulle ha åkt. Det kanske låter märkligt, men Gud är så oerhört närvarande i mitt dagliga liv att jag inte kan ignorera Hans styrande hand - och skulle jag försöka, blir jag lika tydligt tillrättavisad. Om just jag upplever sådant här för att jag har vigt mitt liv åt Honom vet jag inte... men det har inte heller någon betydelse, för det viktiga är att jag är trogen min kallelse och inte sviker mitt löfte till Honom.

I år kommer påsken att bli mycket annorlunda. Efter samråd med mina överordnade har det beslutats att jag inte skall celebrera några gudstjänster utan vila och "bara" ägna mig åt bön... och dessutom har Gud ordnat det så att vi inte får några gäster, vilket gör det möjligt för både mamma och mig att koppla av totalt. För hur roligt det än är att träffa människor man älskar och uppskattar närvaron av, är det också tröttande... och jag tror att inte bara vi själva utan även andra inser att vi är lite för slitna för att vara sällskapliga just nu. Mamma har så ont i sina fötter, framför allt den vänstra hälen, och eftersom hennes njurar praktiskt taget helt slutat tillverka urin samlar hon återigen vätska i kroppen - och den måste dras ur henne för att avlasta hjärtat, så dialyserandet blir extra tufft. Stackars mamma! 

Och själv... ja, ni vet ju varför jag är så trött och behöver ladda batterierna. Lättande nog har magen slutat krångla (hoppas jag, den har i alla fall hållit sig lugn idag), och det betyder att jag kan förlänga skogspromenaderna med Belle. Det är verkligen skönt att vi åter kommer ut i skogen! Jag har saknat det så mycket, och jag misstänker att Belle har saknat det ännu mer.

Nu skall jag strax krypa till sängs; mamma och djuren sover redan, och jag börjar få ont i huvudet av trötthet. Har dock hunnit virka rätt mycket idag, och tycker fortfarande att det är lika roligt. Å, apropå det så har jag blivit ombedd att visa bilder på lite virkresultat även utanför FB - Julia, till dig skall jag mejla bilderna, precis som du ber mig, men jag lägger också upp dem här... och GLAD PÅSK till dig också!  :-D  

(Bilderna visas i kronologisk ordning)

Somliga river ner, andra bygger upp

Natten mellan Dymmelonsdag och Skärtorsdag

Som ni vid det här laget väl känner till, har en mindre grupp människor (jag envisas med att betona hur få de är, eftersom de inte skall få för sig att de har stöd av andra än sin egen lilla mobb) gjort sitt bästa för att riva ner mig som människa genom att på olika sätt anklaga mig för att besitta diverse riktigt otrevliga egenskaper. Men samtidigt finns det andra - och de är betydligt fler! - som på olika sätt bygger upp mig och ingjuter såväl självförtroende som mod i mig, något jag är dem innerligt tacksam för.

Inför den här påskhelgen hade jag tagit beslutet att baka mitt livs första egna cheesecake. Det lät enkelt nog, och jag tycker att cheesecake är väldigt gott... men när jag började leta efter ett lämpligt recept blev jag mest förvirrad av de olika och motsägelsefulla sätten att göra den på att jag helt tappade modet. Till sist bad jag via FB förtvivlat min andlige broder och käre vän Mogge om hjälp, och han svarade på mitt nödrop inom ett par minuter. Det Mogge inte kan är knappt värt att veta, och det särskilt inom matlagning och bakning, så  jag visste att han skulle kunna besvara mina förvirrade frågor - och det gjorde han, dessutom på ett sätt som fick mig att känna mig fullt  kapabel att klara av den här uppgiften. Gud välsigne dig, min vän, för att du återgav mig mitt raserade självförtroende... nu vet jag att jag klarar det här, och jag har dessutom föresatt mig att åstadkomma en riktig höjdare till cheesecake att bjuda mina middagsgäster på nu på söndag. Genom att följa dina råd känns det som om jag helt enkelt inte kan misslyckas!  <3 

Det har överhuvudtaget varit en bra dag idag (igår) med många trevliga "premiärer" för året. Solen sken varmt, så mamma och jag kunde för första gången fika ute i trädgården, och därtill passade vi på att pynta "påskträdet" (som egentligen är en körsbärsbuske, lagom i höjd för att utgöra ett vackert utomhuspåskris). Belle fick för första gången i år ligga i gräset och sola, och katterna fick för första gången i år gå ut i kattgården. Med andra ord fick alla i familjen chansen att på sitt sätt njuta av att våren är här! För det är den, tro mig - vi har sett tranor, krokusarna blommar, liljorna vid söderväggen har blivit två decimeter höga (själva bladverket, alltså - de blommar inte ännu)... 

Bjuder på lite foton tagna idag, för att visa vad jag menar:

 

Belle solar

 

Krokusen blommar

 

Mamma klär "påskträdet"

 

Det färdiga "påskträdet"

 

Katterna skyndar ut i kattgården (bara Sixten fattas här)

 

Påskpyntat inomhus också, förstås

En annan sak som känns mycket "uppbygglig" är att allt fler beställer både grytlappar och muggunderlägg av mig. Tre paket med grytlappar ligger klara att posta, och nu håller jag som bäst på med ytterligare ett paket med grytlappar och ett med muggunderlägg. Tänk, så mycket pengar det blir till Snuffefonden - är det inte fantastiskt?!? Så jag virkar och virkar, gläder mig åt arbetet och åt att få glädja andra med resultatet, samtidigt som vi tillsammans bidrar till att fler katter kan få hjälp framöver. En win-win-win-situation, skulle man kunna kalla det. 

Äldre inlägg

Nyare inlägg