Visar inlägg från mars 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Mamma inlagd på KSS

Torsdag kväll 

När jag vaknade i förmiddags, kände jag på mig att jag skulle ringa till dialysavdelningen och höra hur mamma mådde. Det visade sig att de hade tagit massor av prover, eftersom ett av deras standardtester (prover de tar varje dialystillfälle) visat att hon hade en snabbsänka på 150 (!) och alltså måste bära på en rätt rejäl infektion... och så snart dialyseringen var klar, skulle hon skickas ner till röntgen för att kolla bl.a. lungorna. "Tänker ni lägga in henne?" frågade jag, och svaret blev jakande - de kunde inte ta på sitt ansvar att sända hem henne i det här skicket. "Bra" sa jag "då kommer jag in med hennes CPAP och mediciner". Jag var på sätt och vis beredd på att det var så här det skulle gå... och det var bra, för det gjorde det lättare att acceptera att hon inte skulle komma hem idag. Istället åkte jag nu till KSS och letade upp mamma på njuravdelningen, installerade hennes CPAP vid sängen och lämnade över medicinerna till personalen... och så satte vi oss att fika en liten stund. Jag kan aldrig stanna länge, eftersom jag har Belle ute i bilen, men en halvtimmes fika tillsammans unnade vi oss i alla fall och mamma var vid gott mod nu när hon visste att hon skulle få hjälp att må bättre. "Jag hade nog inte riktigt fattat att jag var sjuk" sa hon, och jag svarade direkt att "jag visste - och jag har varit väldigt orolig för dig i flera dagar". 

På vägen hem stannade vi i Mariestad, så att Belle fick rusa av sig lite överskottsenergi i hundhagen. Sedan tog vi en rejäl skogspromenad innan vi fortsatte hem för att både djuren och jag skulle få i oss lite middagsmat. Jag lyckades få till något slags märklig gratäng med broccoli, potatis och lite skinka, och den var god även om den såg konstig ut... huvudsaken var ju att jag fick i mig mat. Fixade te också, och satte mig sedan att lägga ut en del saker på annons i förhoppningen att vi får ihop pengar till en hiskelig elräkning vi fick häromdagen samt avbetalningen på skorstensreparationen. Jag har dröjt länge med att sälja just de här sakerna - pappas teleskop, geigermätaren och två svärd (ett exklusivt tempelriddarsvärd och ett vikingasvärd) - eftersom de betydde extra mycket för honom... men nu släpper vi taget om dem, liksom om ett par andra saker som jag också la ut till försäljning (ett fint Mah Jong-spel och en reparationshandbok för Opel Astra). Den krassa verkligheten är ju att man ibland måste göra sig av med också känslomässigt betydelsefulla saker för att få ekonomin att gå ihop... men jag hoppas att alla de här sakerna verkligen skall bli sålda, eftersom de är lite mer värdefulla än annat vi äger och kan avvara. 

Skall i och för sig så småningom gå igenom våra köksskåp och se om jag hittar porslin av lite större värde... farmor gav mig en femtiotalsservis som kanske skulle kunna ge lite slantar... men jag gruvar mig för frakten, eftersom det handlar om så ömtåliga saker. Kan man våga tro att det går att få ett riktigt bra pris trots att köparen måste hämta sakerna här? Skall grunna lite mer på det.

I övrigt tänker jag inte göra något mer idag, bara sitta här i soffan och virka, dricka te och umgås med djuren. 

Varit en långsam natt

Natten mellan onsdag och torsdag

Det har varit en långsam natt, men nu är det bara en timme kvar innan jag måste väcka mamma och göra henne i ordning för att åka till dialysavdelningen. Hon verkar ha sovit så lugnt och bra hela natten, jag har tittat till henne flera gånger men varit noga med att inte störa... och skönt nog har inte djuren heller gjort det, trots att de turats om att sova hos henne. 

Själv har jag virkat två svartvita grytlappar - en beställning jag fick häromdagen - och jag hoppas att den som skall ha dem blir riktigt nöjd! Mer har det tyvärr inte blivit i natt, för jag har varit alltför okoncentrerad och är trött i huvudet... fick en kram av hemsjukvårdaren som kom för att titta till oss för en stund sedan, bara för att jag "var så tapper som stannade uppe hela natten för mammas skull". Men det handlar inte alls om tapperhet, utan om att jag älskar henne och alltid blir orolig när hon inte mår bra - och som ni vet har jag ju redan för vana att vaka de nätter hon behöver sova så ostört som möjligt för att orka med dialysen morgonen efter. Just den här natten har det känts extra viktigt att jag inte sovit, ifall hon hade blivit sjukare... men lyckligtvis har det, som sagt, varit lugnt. 

Resten av natten har jag suttit och läst i Povel Ramels bok "Som om inget hade hänt", gosat med djuren (när de varit vakna), druckit te och lyssnat på musik.

Måste erkänna att det skall bli skönt att få gå och lägga mig när taxin har hämtat mamma... nu är jag verkligen trött, och inte ens teet håller mig klar i skallen längre. 

Orolig för mamma

Onsdag kväll   

Jag börjar bli väldigt orolig för mamma. De senaste dagarna har hon inte kunnat äta upp sin middag utan blir illamående och får hjälpas i säng, och i måndags på dialysen kräktes hon t.o.m. upp sin lunch. Dessutom är hon vinglig och skakig, kan inte hålla i ett glas utan att spilla... och i morse ramlade hon i hallen, så vi fick larma hemtjänsten för att få hjälp att lyfta henne från golvet. Det klarar jag nämligen inte själv, man måste vara minst två. Så nu har jag bett mamma - och fått tillstånd - att få ringa läkaren i morgon medan hon är på dialys-avdelningen och be om en ordentlig undersökning, även om det innebär att de måste lägga in henne. Om hon skulle vara så här någon gång ibland skulle jag ta det för livets normala ups and downs, men tre dagar i rad... nej, det känns inte alls bra.

Medan hemtjänsten såg till henne i eftermiddags, passade jag på att åka och ordna lite mer garn. Det vita var ohjälpligt slut, och eftersom jag har fått beställning på två svartvita gryt-lappar var jag tvungen att hitta mer vitt... vilket de lyckligtvis hade två nystan av på en loppis i närheten. Där fick jag också tag i ett nystan gråbrunt och tre nystan reflexchockrosa. Samt en bok som saknats i min samling årsböcker från Grönköping - den blev jag lite extra glad över, för just nu läser jag i princip bara kok-/bakböcker och humorlitteratur. Mycket freudianskt att fokusera på just mat och skratt... ja ja, det nog stämmer rätt bra in på mig.

Fast det är inte roligt att laga mat just nu, när mamma inte kan äta. Så jag studerar recept, grunnar på ingredienser och avvaktar bättre tider... till dess får det bli små, lätta rätter som kanske, kanske kan locka henne att äta åtminstone lite grand.

Får lägga krutet på tvätten istället. Vid det här laget har jag samlat på mig rätt mycket som skall strykas... och vem vet, kanske kan jag få igång den gamla mangeln också? 

Att vandra vägen

Natten mellan måndag och tisdag

När mamma kom hem från dialysen, var hon i dåligt skick - sämre än hon brukar vara de dagarna. Det visade sig att hon hade blivit ordentligt sjuk under behandlingen och både kräkts och haft diarré, så de hade fått avbryta och ta hand om henne innan hon var stark nog att åka hem. Väl hemma fick jag bädda ner henne direkt, och hemtjänsten hjälpte mig att se till att hon var okej innan vi lät henne somna. På kvällen kom hon upp en stund för att dricka en mugg te, och då mådde hon lite bättre... men för säkerhets skull bäddade vi snart ner henne igen och nu har jag bestämt mig för att sitta uppe några timmar för att försäkra mig om att hon inte blir sämre igen innan jag själv kryper till sängs.

På TV går en amerikansk dokumentär som jag har sett förut men gärna ser flera gånger: "Att vandra Camino de Santiago". El Camino (Vägen) är en åttio mil lång pilgrimsled från St. Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien, som varje år vandras av många tusentals individer oftast av andliga skäl men också av sekulära personer som vill reda ut sina tankar, fundera över sitt liv eller helt enkelt bara komma bort från sitt vanliga liv ett tag. Just att man vandrar så länge kommer man in i en meditativ rytm som öppnar sinnena både utåt och inåt, och de flesta lär sig mycket om sig själva, får viktiga insikter och kommer underfund med vilka de är, vad de vill göra och hur de vill att livet skall se ut när de återvänder hem. En kvinna i dokumentären uttrycker det genialt: "A bad day for the ego is a good day for the soul"

Jag skulle så innerligt gärna vandra El Camino... men jag misstänker att det inte låter sig göras, eftersom jag måste ha CPAP:en med mig. Och eftersom pilgrimerna sover på speciella vandrarhem där standarden är (och skall vara) låg, kan jag inte räkna med att ha tillgång till el... och dessutom, hela meningen med pilgrimsfärder är att man skall undvara så mycket som möjligt och bara ha med sig det allra mest nödvändiga - det som ryms i en ryggsäck man orkar bära med sig de åttio milen. Sedan tror jag också att jag är alldeles för otränad för att klara påfrestningen, och att min vandring framför allt skulle komma att handla om att försöka tänka bort alla uppdykande smärtor i höfter, rygg och knän... att välja att gå just El Camino är nog att sikta alldeles för högt, åtminstone än på ett bra tag. Kanske senare i livet? Många av de som går är gamla, två av männen i dokumentären var över 80 år, så att vänta betyder inte automatiskt att det blir för sent...

Sedan är det ju så att man inte måste gå en väg rent fysiskt för att gå den inombords. Det andliga växandet handlar om uthållighet, precis som när man vandrar en lång sträcka, och själens uthållighet är minst lika viktig som kroppens.  

Idag är jag lycklig!

Annandag påsk, måndag 


Jag är ofta glad, alltid tacksam... men idag är känslan ännu starkare, och det magiska är att jag inte har någon speciell anledning i bakhuvudet. Jag mår bara bra, är lycklig och har haft en fin dag!

Sov bra i natt, det hjälpte säkert till. Och drömmen sa mig tydligt att mitt undermedvetna fortfarande bearbetar det som hänt under det gångna året, för jag drömde att jag fick ärva en större summa pengar och köpte ett stort hus i en trevlig småstad. Huset hade ett flertal inrymda butiker, som var uthyrda, samt en loppisbod som var full av saker jag kunde sälja... men nattetid var det ständiga inbrott, konstiga saker försvann och ilskna lappar lämnades kvar med meddelanden av typen "du är en tjuv" och "hur kan du göra så mot henne?" m.m. liknande. Naturligtvis började jag luska i vad det handlade om, frågade runt i butikerna och husen runt omkring, och fick veta att den som sålde huset hade vräkt en kvinna som fyllde det som jag trodde var en loppisbod från golv till tak med prylar, mest skräp, vilket hade gjort tidigare ägaren arg. Nu fick jag ärva hennes vänners ilska, skulle man kunna säga... de ansåg att jag deltog i förföljelsen av den där kvinnan genom att köpa huset istället för att "lämna tillbaka" den där boden till den vännerna ansåg var "den rätta ägaren". Det tog ett tag att få tag i de där människorna, men till slut ställde jag dem mot väggen och krävde svar på frågan varför de angrep mig för något som skett innan jag ens kände till huset. Kvinnan ifråga visade sig aldrig, och jag fick aldrig veta vem hon var - bara att jag "borde skämmas som hade stulit hennes hem". Historien känns igen... för är det inte det som "de aderton" har hävdat, nämligen att vi i gamla styrelsen "stal" deras lilla mysiga djurhem genom att bygga nytt och utöka verksamheten bortom det där lilla mysiga? Vem kvinnan i drömmen var vet jag förstås också. 

När jag vaknade hade taxin hämtat mamma. Egentligen dialyserar hon inte på måndagar, men just idag var hon tvungen att göra det eftersom hon skall få sin fistel testad på klinisk-fysiologiska labbet i morgon. Den här förändringen i schemat innebar också att hon fick en eftermiddagstid för dialys idag och därför inte kommer hem förrän vid 20-tiden. 

Så jag tog frukosten med mig ut i trädgården, lät Belle röra sig "fritt" i löplinan och öppnade till kattgården, vilket fick hela gänget att välla ut för att njuta av det värmande solskenet, lyssna till fågelsången och leta fräscht gräs. Det kanske är lite tidigt just för friskt gräs än... men vårtecknen finns överallt i form av bl.a. blåsippor, krokusar, musöron på björkarna o.s.v. Äntligen! Känslan av att det nu verkligen är vår på allvar gav mig kraft nog att städa upp lite i trädgården och sedan städa mammas halltrappa (där vi har förvarat lite av varje under vintern) innan jag slog mig ner i soffan här i vardagsrummet för att tömma kameran. Det har blivit dags att lägga ut bilder på alla grytlappar och muggunderlägg som är till salu... och sedan hoppas jag att många blir intresserade av dem, så att Snuffefonden får in riktigt mycket pengar!  

Äldre inlägg