Visar inlägg från februari 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Debatteknik

Måndag eftermiddag 


Signaturen Rocketeer, som läste och kommenterade mitt förra inlägg, pekar på någonting oerhört viktigt i konflikten inom föreningen, nämligen den teknik kritikerna använder i sitt sätt att debattera. Det här är något man ser och upplever i alla möjliga sammanhang, inte minst politiska: frågorna bedrivs genom aggressivt beteende, höjda röster, personangrepp och moraliska ifrågasättanden hellre än att föra fram hållbara fakta som man kan bedöma och väga mot de ursprungligt presenterade. I en förening som den här drivs medlemmarna av övertygelse, och därför dyker samma typ av beteende upp där som man ser i politiska debatter... och i ingendera fallet är det vare sig demokratiskt eller moraliskt försvarbart. Man beter sig helt enkelt inte på det viset. En vuxen, mogen individ borde hålla sig för god för att bete sig som om det gällde ett slagsmål om leksaker i en sandlåda. Och ändå sker det, om och om igen.

Redan när jag var rookie i föreningen la jag märke till att det under den godmodiga ytan sjöd av rykten, skvaller, knivhugg i ryggar och kotteribildningar för eller emot starka personlig-heter i en liten gruppering bland de mest aktiva medlemmarna. Där fanns allt från (om ni ursäktar generaliserande, mycket gammaldags beskrivningar) kvinnligt manipulerande till manligt patroniserande - somliga föredrog att köra över sina meningsmotståndare, andra att intrigera mot dem. Att lyssna till argument och väga dem mot sina egna ingick aldrig i spelet, och för mig som kommer ur en juridisk miljö var det en okänd värld.  

En extremt märklig sak med konflikten är att av dem som drivit den hätska kampanjen mot oss i den nu avgångna styrelsen har en - jag skriver EN - kontaktat oss personligen. Och det var INTE den person som kritikerna påstår att vi behandlat ojuste (mobbat).  Den första gången just den personen (som vi påstås ha varit så grymma mot) öppnade munnen i frågan var på ett arbetsmiljömöte samma vecka som det extra årsmötet, d.v.s. för drygt två veckor sedan), då h*n sa att vi hade gjort verksamheten större än den behövde vara och att det var alldeles för mycket papper att hantera. Det gav mig en alldeles ny tanke, som inte tidigare dykt upp: kanske den här personen är dyslektiker och inte klarar av skriven information? Är det därför h*n har begått så många fel med pappershanteringen i verksamheten att vi riskerade att förlora tillståndet att driva djurhem? Men om det är fallet, varför har varken h*n eller någon annan gjort styrelserna uppmärksamma på problemet? Felaktigheterna har pågått länge, under flera styrelsers mandatperioder, och tillsägelser, förändrade rutiner, utbildning m.m. har inte ändrat på någonting. 

Som sagt, en enda person har riktat sig direkt till oss genom aggressiva telefonsamtal, brev, e-post m.m. och hela tiden varit ute efter en enda sak: att tvinga oss att be personen i stycket ovan om ursäkt för att vi har "förtalat, ljugit om och mobbat h*n". Allt vi har fört fram som argument för vårt agerande har tillbakavisats som "flera lögner" och det vi lagt fram som bevis för vad vi sagt har kallats "fabricerade". För min del slutade grälandet med att jag förbjöd den här personen att någonsin kontakta mig igen, och jag avvisade alla tankar på att be om ursäkt eftersom jag inte anser att jag har begått de "brott" jag anklagas för. Varför skall jag be om ursäkt för något jag inte har gjort?

När det gäller resten av den här visserligen lilla (föreningen har långt över 600 medlemmar) men aggressiva gruppen, som vi till sist började kalla "de aderton" eftersom de var arton personer som undertecknade det brev till revisionen där man krävde vår avgång m.m. har inte en enda av dem någonsin försökt samtala med oss personligen för att försöka reda ut de saker de ser som problem. Och då skall man hålla i minnet att en av dessa "aderton" fram till i oktober satt med i styrelsen som suppleant men aldrig någonsin tog upp frågorna till diskussion! Konflikten bubblade upp redan i mars-april förra året, så den här personen har alltså haft sex-sju månader på sig att försöka bringa reda i det hela... men som protokollen kan visa har h*n inte vid ett enda tillfälle försökt göra något för att undvika att konflikten blev så här giftig. Om jag hade varit vanlig medlem och stått utanför det hela hade jag ansett det snudd på kriminellt - är man förtroendevald, skall man väl bära det ansvar föreningens medlemmar lagt på ens axlar?

Nu låter det som om jag försöker ställa mig själv utanför allt det här, men det är absolut inte min mening. Jag försöker bara reda ut de olika detaljerna i konflikten, för att försöka förstå varför det blev som det blev... och jag ser personligen åtskilliga tillfällen under det gångna året när "de aderton" kunde ha gjort något betydligt mer konstruktivt för att lösa konflikten snarare än att först tiga i flera månader och sedan explodera i aggressiv förföljelse. Varför kontaktade man oss inte på ett tidigt stadium och bad att få prata om saken? Och varför har man inte på hela den här tiden presenterat alternativa förslag på hur man skulle ha kunnat lösa problemen (d.v.s. alla felaktigheter i verksamheten som hotade vårt djurhemstillstånd) om de nu inte tyckte om de saker vi gjorde?

Nej, nu måste jag ta en paus i funderandet och laga middag åt mamma, som säger att hon är hungrig... får fortsätta grunnandet senare. Dessutom får jag en sådan ångest av det här... tro inte att ångesten får mig att fly undan, men jag måste andas emellanåt för att hantera den.

PS. Förlåt alla förvirrande omskrivningar med ideliga "h*n" och "personen" o.s.v. men jag vill inte formulera mig så att utomstående känner igen de inblandade. DS.

Måste få det ur systemet

Natten mellan söndagen och måndagen  

Februari är på väg att ta slut... den här månaden inte bara är kortare än de andra, utan har även känts så rent mentalt. Och det är jag tacksam för, eftersom vi nu har passerat de två jobbigaste månaderna för mig. Jag brukar drabbas av vinterdepression så års, men den här gången har jag inte haft tid med det, eftersom jag har varit fullt involverad i ett annat slags depression - den som orsakats av konflikten i föreningen.

Först som sist: jag älskar föreningen, älskar (de allra flesta) människorna i den och - framför allt - älskar att få vara med och göra någonting reellt för djur i nöd! Det var ju därför jag den gången för flera år sedan ställde mig till förfogande, då valberedningen bad mig kandidera till styrelsen... och medlemmarna måste ha ansett att jag dög till uppgiften, eftersom jag blev vald och omvald. Det har varit slitsamt men i det stora hela roligt att få se arbetet "inifrån", lära känna så många fina människor och använda mitt livs kunskaper och erfarenheter till något så vettigt som att arbeta för en mer djurvänlig värld... det kompletterar min ambition som präst och syster, där jag arbetar för en mer människovänlig värld, skulle man kunna säga. Som jag ser det, har alla människor en medfödd plikt att göra livet alltmer tryggt och värdigt för alla, oavsett ens antal ben att stå på, för det spelar ingen roll vad som händer efter livet - just nu, just här, är vår enda chans. Och jag kan inte tro att vi föds bara för att ta för oss utan eftertanke av allt överflöd - hur skulle livet se ut om vi inte anpassade oss till varandra, hjälptes åt, lärde av våra (och andras) erfarenheter och förde inte bara våra gener utan också kunskap vidare?

En annan sak, som jag inte kan släppa... varför skulle jag engagera mig om jag inte trodde på vad jag gjorde? Ibland, när jag hör hur människor ondgör sig över t.ex. skyltar i trafiken, undrar jag om de tror att det någonstans sitter folk och hittar på de där skyltarna bara för att göra livet svårare för andra. Likadant är det med regler och lagar. Tror folk verkligen att de - åtminstone i ett demokratiskt samhälle, måste kanske tilläggas när vi nu har ett i mina ögon nazistiskt parti i riksdagen - stiftas lagar för att jävlas med människor? När jag var ung, hade många människor åsikten att skatterna handlade om att göra staten rik "bara för att"... det tog tyvärr tid innan jag insåg vad skatterna faktiskt gör, hur viktiga de är för att samhället skall fungera och de svaga människorna få hjälp. De här tankarna har återkommit till mig allt oftare, ju intensivare kritiken varit mot oss i den avgångna styrelsen. Vi har inte tjänat något på det vi gjort - hur skulle vi kunna göra det i en ideell förening?!? Inte heller har vi gjort någonting för att det roat oss eller för att vi velat skada föreningen... det faller på sin egen orimlighet. Ändå är det just sådana saker man säger om oss. Att vi har förstört föreningen. Att vi mobbar folk. Att vi inte tänker på djuren, d.v.s. vad föreningen är till för. 

Jag talade häromdagen med förre ordföranden, som berättade hur trött och ledsen hon är nu när hon hinner känna efter och tänka på allt som hänt under det gångna året. Och jag vet att vi alla känner likadant, och undrar hur mycket man skall behöva ta, stå ut med, för en god sak. Är det rimligt att räkna med att bli anklagad, förföljd, hotad och trakasserad när man accepterar att ingå i en styrelse? Ibland läser jag i tidningen om hur människor anser att politiker, kändisar m.fl. får räkna med att drabbas av allt möjligt obehagligt när de nu "försätter sig i den situationen", d.v.s. engagerar sig offentligt. Det begriper inte jag. Upphör man att ha rätt till ett juste bemötande bara för att man blir en mer offentlig person? Gäller inte reglerna om vanligt hyfs i kommunikation m.m. om den ena parten representerar något större än bara sig själv? Har andra människor rätt att angripa en sådan person?

Jag tror att ni skulle bli förskräckta om ni visste vad individer har sagt och skrivit till oss i styrelsen under perioden april 2015-januari 2016, om ni hade en aning om hur elaka de varit samtidigt som de anklagat oss för att vara de elaka. Vi har mobbats för att andra anser att vi mobbar. Och den mobbningen vi anses ha gjort oss skyldiga till är att vi har upptäckt och påpekat uppenbara felaktigheter i sådant som lag och regler kräver av oss, och begärt att man rättar till både felen som gjorts och beteendet som lett till dem. Är det ondskefullt att kräva att människor gör vad de skall? Är man en hemsk människa för att man ser konsekvenserna och gör vad man kan för att undvika dem? Det här är funderingar som plågar mig just nu, och som gör det svårt att sova lugnt om nätterna. 

Enda sättet att tackla svårigheter är att gå rakt igenom dem. Men det betyder inte att det är lätt. Det lär nog ta tid för mig att bearbeta det som hänt... och om jag skall orka med det, får jag nog ta det i etapper.

Det kommer ikapp

Söndagskväll

 


Natten till idag vaknade jag med ett häftigt illamående som jag inte kunde identifiera orsaken till. Kollade blodsockret, men det var helt okej. Jag hade inte ätit på länge och inte ens då något som jag inte ätit många gånger förut (alltså, inga allergireaktioner e.dyl.). Det var lagom varmt och jag hade ingenting som satt åt kring kroppen. Magen skötte sig, liksom halsen. Ja, kort sagt, allting var som det skulle... och ändå mådde jag intensivt illa, så illa att jag länge trodde att jag måste kräkas. 

För att försöka reda ut tankarna plockade jag fram min "nattbok", ett slags anteckningsbok jag har vid sängen för att kunna skriva ner saker jag inte vill glömma bort. I den skriver jag också av mig lösryckta tankegångar för att rensa huvudet. Och vartefter jag skrev nu i natt, insåg jag vad det var som plågade mig... konflikten i föreningen, förstås. Under kvällen igår hade jag hjälpt frilandsjournalisten Karin Löwengren, som håller på med en artikel om nya djurhemmet och bakgrunden till att vi fick råd med det (en dam testamenterade generöst sitt hus med lösöre m.m. till föreningen), med detaljer kring själva bygget (sådant jag hade lite extra koll på, eftersom vi i styrelsen skötte all administration, alla avtal m.m.) - och även om vi givetvis aldrig rörde vid konfliktfrågan, för den har inte med hennes artikel att göra, kom mycket upp till ytan som jag har försökt glömma sedan det extra årsmötet. Undra på att jag mådde så illa! Jag insåg att jag behöver skriva av mig hela historien, göra upp med den i skriftlig form för att få den ur systemet... och det skall jag prioritera någon av de allra närmaste dagarna, så att jag sedan får tillbaka min sinnesro.

Idag har jag dock ägnat mig åt att vila själen. Det är söndag, bönedag, och eftersom mamma inte mådde bra och därför låg till sängs större delen av dagen kunde jag krypa upp för mig själv i soffhörnan, lyssna till vilsam musik (mina Glenn Miller-CD) och virka. Att virka när man är omgiven av fem leklystna katter, varav två är knasiga Cornish rexar, är ett äventyr - men det är roligt också, så jag har skrattat mycket idag. 

Till kvällen lagade jag en god middag åt mamma och mig (då hade hon piggnat till lite grand i alla fall) och efteråt bakade jag en tigerkaka som blev väldigt god. Dessutom har jag, förstås, eldat varmt i huset... och nu vill jag krypa ner i min säng med en bra bok. Förhoppningsvis slipper jag vakna mitt i natten och må illa...

Under ytan

Sen lördagskväll

Man skall inte låta sig luras av att någonting på ytan ser ut att stå still. Under ytan, i det djup man inte kan blicka ner i, kan stora saker ske i det tysta. Tro aldrig att bara för att en person är tyst och stillsam, tänker eller känner hon inte... fysiskt kan ett huvud se ganska litet ut, men inuti öppnas oändliga världar vars innehåll vida överstiger allting i det yttre universum. Lyssna till någon som beskriver en dröm hon haft! Du får bara höra en ynkligt liten bråkdel, men det lilla vittnar om betydligt fler dimensioner, upplevelser, färger och ljud. 

Jag har alltid lagt mycket stor vikt vid mina drömmar, dels för att de berättar för mig om tankar och känslor jag inte kommer åt i vaket tillstånd, trots att de är mina egna... och dels för att de kompletterar den yttre världen med upplevelser, insikter och visdom som inte kan nås på andra sätt. Hur fattig skulle inte ens liv vara utan drömmarna? Jag blir beklämd varje gång någon säger till mig att denne inte drömmer... men sedan tröstar jag mig med att det inte stämmer, h*n har bara glömt sina drömmar efter uppvaknandet. Forskning visar att en människa som får sina intryck utifrån avskurna (t.ex. genom förbundna ögon och hörselkåpor) snart börjar hallucinera, och det beskrivs i termer av att en uttråkad hjärna hittar på egna saker för att roa sig. Själv tror jag att det som sker är viktigare än så - det är genom att använda synapserna som man försäkrar sig om att de fungerar när de behövs, så hjärnan tränar säkert "på lediga stunder" för att ingen del skall förtvina av inaktivitet. Därav alla sinnesintryck och känslor drömmar ger trots att de yttre sinnena är "avstängda" under drömmen... när förnuftet stängs av, känns drömmarna mer verkliga än verkligheten. Det är så jag tror att psykoser fungerar, förresten - någonting får den inre världen att bli mer verklig än den yttre. Undra på att de är svåra att bryta! Har ni sett en katt eller hund sova? Belle är ett mycket bra exempel på vad jag menar: när hon drömmer rycker det i alla tassarna och i nosen, hon gnyr, småvoffar och t.o.m. morrar trots att hon befinner sig långt bort i drömmarnas värld medan hon i verkligheten ligger orörligt ihoprullad under täcket tätt intill mig. Vad hon drömmer vet jag inte, men att hon verkligen upplever någonting är ställt utom allt tvivel! Även katterna drömmer livligt och det rycker i deras kroppar som om de var i full aktion... och mamma talar t.o.m. i sömnen, ja, jag hör henne emellanåt sjunga, skratta och dessutom peka åt något håll eller vifta med armarna. 

Att hjärnan behöver drömmarna tror jag bevisas allra bäst av att vi drömmer också i vaket tillstånd. Så fort man blir stilla en längre stund, har tråkigt, inte tar emot en massa intryck utifrån, börjar man att fantisera - dagdrömma. En annan sak de flesta kan är att framkalla musik inombords, höra låtar man tycker om... och i vissa fall låtar man inte alls gillar men inte "blir av med". Jag har stått och tittat på människor som sitter absorberade av sina inre världar, och de är högst levande i sina ansiktsuttryck trots att de inte rör sig och ingenting verkar hända dem. När de tänker på musik, rör sig deras muskler också - även om det är med små rörelser. Det är som om deras inre dansar med, rör sig i takt med musiken, och att deras yttre inte förmår att hundraprocentigt dölja det. På sätt och vis kan man konstatera att vi inte är så totalt herrar över våra kroppar som vi inbillar oss... tankarna och känslorna är starkare, även om vi försöker hålla oss själva i schack för att inte dra till oss ovälkommen uppmärksamhet (läs: göra bort oss). 

Våren är på gång!

Fredagskväll 


Första tranan har anlänt till Hornborgasjön!

För några dagar sedan meddelade SMHI att våren, åtminstone meteorologiskt sett, är här. Det handlar vad jag förstår om ett visst antal dygn då temperaturen inte går ner under noll... men även om jag givetvis blev glad, för jag längtar efter bra väder för långa skogs-promenader med Belle, vågade jag inte lita på det eftersom snön fortfarande täckte marken här i trädgården. Nu är det dock äntligen mer barmark än snötäcke (även om det är ishalt på garageuppfarten), solen skiner om dagarna och inte en enda natt har det varit under noll! Idag hade vi +5 grader vid lunchtid, solen gassade rejält och alla katter mannade reling vid fönstren... men Belle och jag nöjde oss inte med det, utan gav oss ut på en upptäcktsfärd i skogskanten i alla fall, medan vi ändå var i Gullspång för att hämta ett paket till mig. Den natten då mamma riskerade hypoglykemi använde jag alla mina teststickor (vi föredrog min blodsockermätare, eftersom mammas är äldre) så dagen efter fick jag ringa till Skövdedepån och beställa nya... och jag måste säga att de är föredömligt snabba med leveranserna. 

Å, apropå Belle... har jag berättat att hon troligen blir mormor igen nu i sommar?!? Det är andra gången som hennes dotter Dorika planeras valpa, och jag ser verkligen fram emot att få gosa med hennes kull när den tiden kommer. Nu i kväll skojade jag med Belle och frågade henne om hon kanske också vill ha valpar... men den blick hon gav mig var så fullständigt mållös att jag brast i skratt och tröstade henne med att jag inte menade allvar. Nej, Belles tid som mamma är nog över, även om hon älskar valpar (även "kattvalpar")... nu njuter hon sitt otium som glad och bekymmersfri pensionär, och det är henne väl unt!

Mamma har varit på "dagis" i stort sett hela dagen, och där fick hon som vanligt duscha och bli ompysslad i största allmänhet - men dessutom fick hon medicinsk fotvård, vilket hon verkligen behövde. Efteråt bjöds det på lite extra gott till lunch samt musik och sång, och jag är så glad att hon får leva ett så fullödigt liv nu, trots omständigheterna. Det gör mig alldeles varm om hjärtat när hon kommer hem på fredagseftermiddagarna och riktigt lyser av glädje över en på alla sätt trevlig dag! Det var verkligen lyckat att anmäla henne till dagvården, som jag ser det... där behöver hon aldrig tänka på att hon är gammal och sjuk, bara koppla av och ha roligt tillsammans med andra i samma situation och den hjärtegoda personalen.

Äldre inlägg