Visar inlägg från januari 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Den heter tydligen Tor

Mycket sen fredagskväll

Det är alltså den hårda blåsten som heter Tor. Och är mer än en hård blåst - den är en storm, säger SMHI. Hur som helst är den bullrig just nu, och som vanligt när det stormar ber jag Gud att hålla sin hand över de gamla fina träden i vår trädgård. Särskilt den stora granen bakom vårt dubbelgarage värnar jag om, eftersom den ser ut att vara mycket gammal och svajar betänkligt när det blåser så här hårt... det vore så ledsamt om den bröts, alldeles bortsett från att den i värsta fall skulle kunna tänkas falla över vårt hustak. Tallen på framsidan av huset har bättre chanser, eftersom den är mycket bred nertill och verkar stadigt rotad långt ner i marken... den är också mycket gammal, och det är inte bara vi (alltså, mamma och jag) som älskar detta praktfulla träd utan alla som ser det brukar säga något uppskattande om det. 

Inne är det varmt och skönt, jag har eldat hela kvällen och inte ens rexarna kan frysa nu. Belle har bäddat ner sig under ett lager filtar och kuddar, alla katter utom Robin sover (han tassar från fönster till fönster, tydligen fascinerad av stormen men absolut inte rädd) och mamma har sovit i flera timmar redan... hon skall upp så okristligt tidigt i morgon, eftersom det är dialysdag, så jag aktar mig noga för att störa henne så här dags.

Själv sitter jag och vilar i skymningen här inne. Har bara julgransljusen, adventsstjärnan och adventsljusstaken samt vår konstgjorda öppna spis tända - ja, och så lyser förstås skärmen här framför mig. Majsan snarkar tryggt och gott i soffan, annars hör jag bara stormen och ljudet av tangentbordet. 

Var inne på föreningens sida på FB nu i kväll och läste de första kommentarerna till det brev vi i styrelsen sände med kallelsen till det extra årsmötet den 14 februari. Det är trösterikt att praktiskt taget alla verkar tycka att vi har gjort ett riktigt bra jobb och inte förstår att det finns människor som kan tillgripa aggressivitet för att få bort oss... och jag tycker fort-farande att vi har agerat rätt hela tiden, för vad är egentligen viktigast för vilken styrelse som helst: föreningens fortlevnad och djurens bästa eller att en i personalen kommer undan konsekvenserna av sitt handlande i strid mot gällande regler? De som har förföljt oss ända sedan i våras påstår att vi ljuger om detta, att alltsammans handlar om förtal av den här personen... men vi har bevis för precis alltihop, och dem har vi för länge, länge sedan visat upp för hen. Det är bara det att hen skyller ifrån sig och anklagar diverse andra, trots att det framgår av såväl regler som riktlinjer att hen bar ansvaret. Att skylla ifrån sig är bara fegt, och att sparka nedåt hjälper inte. Dessutom har hen kommit mycket lindrigt undan med en muntlig varning, medan vi i styrelsen fått städa upp en röra som trotsar all beskrivning... *suckar djupt* Skönt att det snart är över; om bara två veckor kan vi andas ut och ägna oss åt annat. 

Nå, jag tänker inte förstöra den här fridfulla kvällen (eller någon annan heller, för den delen) med grubbel, utan sätta mig att försjunka i bön. Det har jag alldeles för lite tid över till, och det tar hårt på mig... bönen är min färdkost, så jag känner mig urlakad nu när jag inte fått tillräckligt med bönetid i lugn och ro.

Fortsatt blåsigt

Fredagskväll

Det fortsätter att blåsa hårt ute, och idag har det faktiskt regnat lite också... temperaturen ligger kring +6 grader, så snö slipper vi just nu i alla fall. Hittade delar av en takpanna i gräset på baksidan av huset, men hur jag än letar hittar jag inga hål i taket så det förblir ett mysterium varifrån tegelbiten kommit. Att det däremot ligger bitar av gammalt murbruk lite varstans både på verandan och i trädgården förvånar mig inte, för muraren lämnade kvar resterna av det gamla uppe på taket och sedan har det, som sagt, blåst ner därifrån. Vilket inte har någon betydelse för oss (egentligen är det praktiskt, för då blir det lättare att städa bort än om det ligger kvar på taket)... det viktigaste är att det nya murbruket sitter som det skall, och det gör det. Skorstenen ser jättefin ut!

Mamma har varit på "dagis" (och haft väldigt trevligt, som vanligt) större delen av dagen och jag tog chansen att sova länge eftersom jag hade ett migränanfall under sennatten. Sedan har jag diskat lite, kört en tvättmaskin och donat med pappersarbete (privat)... men mest suttit och målat, gosat med djuren och slötittat på TV tillsammans med mamma. Flera av hennes favoritprogram har börjat sändas igen efter helgerna: "Antiques Road Trip", "Gränsbevakarna" och "Escape to the Country" t.ex. Till middag tog vi några av de där Biff Lindström som jag stekte häromdagen och oj, så goda de var! Måste göra fler och frysa in. 

Nu är det helg, och jag ser fram emot att få ta itu med tvätthögarna på allvar. Mamma skall dialysera i morgon, så jag behöver inte känna att hon blir ensam medan jag donar i källaren. Skall också bädda om sängarna (borde ha gjorts för flera dagar sedan) och se till att det finns gott om bekväma kläder för mamma att välja mellan de morgnar hon klär sig själv (dialys-dagar, för då kommer taxin redan 06.20 och så dags är jag inte uppe om jag inte har vakat hela natten)... hon börjar få svårt att ta på sig tröjor själv, och byxor fungerar inte alls om inte någon hjälper henne trä dem över fötterna. Strumporna måste hon också ha hjälp med (så natten mot en dialysdag sover hon med strumporna på), men skorna klarar hon själv eftersom de är ortopediska och med praktiska kardborreband. 

 

Ett smakprov ur min kattmålarbok... 

Har blivit lugnare

Natten mellan torsdag och fredag

De senaste dagarna har varit vilsamt lugna på så många sätt!  <3  

Veckan började visserligen intensivt med åtskilliga telefonkonferenser samt ett extra möte (som drog ut på tiden, som alla våra möten den här hösten och vintern) med styrelsen, men det var ändå trevligt eftersom vi satt hemma hos Majken i ett vackert matsalsrum med en sprakande brasa i den öppna spisen, tända ljuslyktor varstans och kaffedoften svävande i luften över bordet. Hon har ett så underbart stenhus mitt inne i Kristinehamn, med högt i tak och rum som utan tvekan skulle kunna passa ett klosterliv... för att inte tala om hur vackert köket var! Ledsamt nog hade jag inte kameran med mig, men å andra sidan hade det kanske varit integritetskränkande att ta bilder i hennes privata kök bara för att jag blev så förälskad i inredningen...? Nittonhundratjugotal - fast det kanske inte säger så mycket, om man inte är lika förtjust i just den perioden som jag. Vaniljgula, höga, ribbade träluckor... mörka, rejäla bänkskivor... gott om plats för gedigen matlagning. Och ett stort, högt fönster som släppte in mycket dagsljus. Nåja, jag unnar henne med öppet hjärta detta vackra kök!

Hur som helst bör det dock lugna ner sig på mötesfronten nu, eftersom vi inte längre har några nya beslut väntande och dessutom har postat kallelserna till det extra medlemsmötet den 14 februari och ordinarie årsmötet den 20 mars. Samt lagt med ett öppet brev till alla medlemmarna, där vi förklarar varför hela styrelsen avgår i förtid. Så nu tror jag inte att telefonen kommer att ringa lika ofta framöver, vilket känns som en befrielse. Inte för att jag inte gillar att prata med kollegorna - tvärtom är de fina människor allihopa - utan för att jag avskyr telefoner. Men det vet ni ju redan. Att tala i telefon kräver att jag måste vara beredd på oväntade frågor och komma på vettiga svar... och så långsam som jag är behöver jag mer tid på mig än så för att fundera över såväl frågan som svaret. Det är ytterligare en orsak till att jag behöver lämna en så krävande uppgift som styrelsearbete bakom mig, åtminstone för en tid.

Resten av dagarna har jag dock i princip kunnat utforma som jag velat - jag har sovit i bland, varit vaken och alert när jag mått bra, fått tillbaka inspirationen att laga mat och sitter ofta och målar i den fina boken med kattbilder jag fick av Bobo med familj i julas. Det väcker så många minnen från barndomen, då vi ofta satt vid köksbordet och färglade bilder i målar-böcker, jag och mina syskon. Samt tävlande om vem som var bäst på att hålla sig innanför linjerna! *skrattar* När jag sedan började rita på fri hand, var det svartvita teckningar som lockade mest... och om jag törs säga det själv, var jag inte så pjåkig på att t.ex. teckna vyer och rita av fotografier. Vem vet, kanske den här kattmålarboken kan få mig att bli tillräck-ligt engagerad för att plocka fram målarlådan igen? Där ligger färgtuberna och penslarna och bara väntar på att jag skall bli inspirerad...

Mamma mår betydligt bättre nu när hon inte pressas så hårt i dialysen, och vi har kunnat vara tillsammans mer den här veckan än på länge eftersom hon inte haft samma behov av att sova. Så vi hinner umgås, fika och prata, slötitta på TV, spela spel... och när hon är iväg för dialys har jag gosat med djuren, tvättat, diskat och vilat. 

Ute är det barmark!  :-D  För ett tag sedan började det att töa rejält, och sedan i förrgår blåser det dessutom kraftigt, så snön är borta och Belle och jag bara väntar på att det skall mojna så att man vågar gå ut i skogen utan att få ett träd över sig. Idag hörde jag fåglarna sjunga, dock inte koltrasten (men de sa på radion att det bara rör sig om någon vecka till, så bör vi kunna höra dess speciella flöjtande), och solen sken från en blå himmel... jag vet, jag vet, det är för tidigt att tänka vårtankar - men drömma kan man väl?

Ge mig några dagar till, så bör jag vara så pass återställd i huvudet (av vilan, menar jag) att jag kan börja läsa igen... jag har en hel hög biblioteksböcker som ligger och väntar på att min arma skalle skall klara av dem.

 

Sakta men säkert

Lördag eftermiddag

De senaste dagarna har varit i stort sett de bästa sedan jul, eftersom jag dels har fått goda nyheter och dels haft tillräckligt med lugn och ro för att klara de saker som känns viktigast för mig. Men som ett stråk genom det bra har oron för mamma gått... för den senaste tiden har hon blivit tilltagande svag och vinglig, och ingen visste vad det berodde på. Igår kväll funderade jag tillsammans med hemtjänsten - som visade samma oro - om det inte vore bäst att mamma blev inlagd på njure igen medan de tog reda på vad som hände... men idag hade mamma ett möte med läkarteamet på dialysavdelningen, som kom fram till att de har hållit en för hög dialyseringstakt, och när de drog ner takten ordentligt började mamma genast att må bättre. När jag ringde vid lunchtid (då brukar hon ha ungefär en timme  kvar av dialysen) lät hon pigg och glad, och det kunde jag förmedla vidare till Vendela, när hon oroligt ringde för att höra hur det var, och till hemtjänsten, som drog en suck av lättnad. De bryr sig verkligen om mamma, och det är hjärtevärmande att märka!

Själv mår jag egentligen också bättre nu, eftersom jag börjar få bra ordning på min diabetes. I förrgår träffade jag min diabetessköterska som blev lika uppåt som jag över den senaste tidens siffror i min blodsockerdagbok, och som kunde öka på glädjen genom att dels berätta att mitt HbA1c har sjunkit och dels väga mig och konstatera att jag har gått ner ytterligare tre kilo. Att få så tydliga bevis för att mina ansträngningar lönar sig och att jag är på rätt väg känns fantastiskt! Blir det bara barmark och lite varmare också, skall Belle och jag utöka våra skogspromenader och gå ner ännu mer i vikt.

Dessutom är jag nu vaccinerad mot influensa och jag hoppas verkligen att det betyder att 2016 inte blir samma räcka av infektionssjukdomar som 2015 var... men just nu känner jag av vaccinet, musklerna är ömma och stället där hon stack mig är en smula svullet. Nåja, det kan jag ta! Tröttheten är värre, men får jag bara vara ifred för annat så att jag kan inrätta mina dagar efter vad jag orkar, skall jag nog klara av det mesta ändå. Igår orkade jag köra två diskmaskiner, och jag hade eldat klart redan vid 20-tiden så att mamma och jag kunde krypa i säng tidigt,  båda två. Så jag började tidigt idag också, och planerar att göra kväll lika tidigt som igår... det får bli så ett tag, att dagarna blir kortare men fylls med mening, om jag säger så. Just nu är det mycket som går åt rätt håll...

Hade en mycket talande dröm i natt, på tal om det. Jag stod i begrepp att gifta mig med en kille som i drömmen (alltså ingen som finns i verkligheten) var min barndomskärlek, vi hade hängt ihop som ler och långhalm igenom skolåren men sedan kommit ifrån varandra i många år innan vi återfunnit varandra. Drömmen handlade om att vi deltog i ett skoljubileum, alla visste att vi var ett par ("givetvis - ni har ju alltid hängt ihop!") och under den första kvällen tog vi en promenad i staden innan det var dags att gå och lägga sig (alla bodde på skolan just dessa dygn). Men staden var stor och vi kom vilse, och under vägen tillbaka började jag att alltmer upptäcka att han och jag inte passade ihop - han var velig och drog iväg åt andra håll, stannade upp för att göra ditten och datten, medan jag var helt fokuserad på att hitta tillbaka "hem"... när jag vaknade insåg jag att drömmen inte berättade om en relation som inte fungerade, utan om hur mitt liv har förändrats och tagit hela andra vägar än jag trodde när jag var ung. Vägar jag aldrig skulle ha valt då, men som känns helt riktiga idag. Och jag är mycket tryggare i mig själv, mer säker på vad jag vill, än jag någonsin var som ung.

Klarar nästan ingenting just nu

Natten mellan onsdag och torsdag

 


Hittade en bild som illustrerar det jag försökte formulera häromnatten... och så fort jag såg den, blev jag förälskad i den. För så här tycker jag att livet skall vara - lugnt och stillsamt, med tid för läsning och skrivande, begrundan och lectio divina. Som jag har skrivit tidigare tänder mamma och jag ofta levande ljus i kristallkronan över vardagsrumsbordet för att skapa värme och en vänlig stämning... men vi har också lagt märke till att när alla sex ljusen brinner, behöver vi inget elektriskt ljus i rummet. Man ser alldeles utmärkt ändå! Så nu vet ni varför jag passade på att köpa fler lådor med kronljus när jag var i Skövde i förrgår.

Har legat i migrän hela onsdagen, varit uppe några timmar på kvällen, försökte sedan sova igen men vaknade nästan direkt av nya migränkänningar och väntar just nu på att min smärtlindring skall ta så pass att jag kan lägga mig ner igen. Migränen blir alltid värre av lägesförändringar - ligger jag ner så kommer jag inte upp, är jag uppe så kan jag inte lägga mig ner. I morgon skall jag prata med diabetessköterskan och då skall jag bl.a. fråga henne om migränen blir värre när blodsockret stiger eller faller hastigt... som jag skrev natten till idag var sockret plötsligt normalt, och så har det förblivit sedan dess när jag har testat. Frågan är om det var att sockret sjönk som gav mig migrän, eller om det är något annat? Mamma tror att jag befinner mig under ständig press och att det är därför jag har så mycket migrän... och ja, det finns saker som verkligen jagar mig just nu, som detta att jag kämpar för att orkar slutföra mina plikter för föreningen (och p.g.a. min ohälsa ofta misslyckas) och att det är så kallt att jag måste elda nästan hela min vakna tid. Tröttheten gör också att jag försummar andra plikter, som tvätten och disken, och det gör mig ledsen... för om det är något jag verkligen vill prioritera så är det hemmet och familjen! Mamma och jag pratade om det nu i kväll när jag äntligen hade lyckats ta mig ur sängen och drack lite te, och jag berättade för henne om mina tankar kring hur det här året bör se ut för min del... att jag tror att jag måste skära ner på allt "yttre" för att rätta till allt som gått snett "inombords" och att jag vill ägna betydligt mer - långsam och välfungerande - tid åt saker och ting här hemma. Hon sa att hon tyckte det lät som en bra plan, och att hon skulle hjälpa till så gott hon kan för att ge mig det utrymmet... min älskade mamma, tänk att hon har ork att se det så när hon har så mycket eget som är jobbigt att kämpa med! Men så är det nog för oss båda, att vi bär varandra lättare än vi bär oss själva. 

Måtte medicinen ta snart! Huvudet känns som om någon borrar in långa, vassa spikar genom ögonen och in i hjärnan...

Äldre inlägg