Visar inlägg från december 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Tack för all hjälp under 2015!

Så här dags varje år summerar media, företag, föreningar och individer det gångna året - var och en på sitt sätt. Själv tänker jag runda av år 2015 genom att så gott jag kan TACKA ALLA ER SOM PÅ OLIKA SÄTT HJÄLPT MIG IGENOM ÅRET SOM GÅTT, och jag vill betona att min tacksamhet är lika djup som äkta, och att det inte finns någon som helst inbördes ordning i listan här nedan. 

Mitt största och allra djupast kända tack går till mamma Birgitta, som är min bästa vän och den viktigaste i världen för mig! Jag fasar för den dag du lämnar mig, och jag värderar bortom ord den tid vi har tillsammans.

Jag vill tacka Michelle Strand, som låter mig ha Belle här och som visar ett sådant förtroende för mig som hundägarrookie. Jag vill också tacka dig för att du kommit hit och kavlat upp ärmarna när jag desperat behövt hjälp med städning, bärande och slängande av möbler och saker.

Stort tack till Nettis Grunelius och Suvi Andersson, som nattetid delat tankar, skratt och oro när jag inte kunnat sova och därför istället hängt på Facebook för att slippa känna mig så ensam.

Ett innerligt tack till Hanna Tolander, som på olika sätt stöttat mig i kampen mot xenofobi i allmänhet och SD i synnerhet, och tack också för att du under året då och då överraskat med vackra, genomtänkta och kloka presenter.

Varmt tack till Karin Löwengren, som håller både mamma och mig under armarna med sina varmhjärtade telefonsamtal när livet känns extra tungt. Tack också för den fantastiska gåvan att övervinna din rädsla för sjukhus för att kunna besöka mamma!

Mitt djupaste tack till två mecenater - GodBlessYou och A - som båda anonymt stöttat oss med pengar i svåra situationer så att vi har överlevt när läget varit riktigt illa. Gud välsigne er! Ni vet själva vilka ni är.

Varmt tack till Astrid Åkesson, som ger mig goda råd och tänker kloka tankar när jag själv inte vet hur jag skall göra. 

Jag vill tacka Julia H-R för att du är ett sådant föredöme för mig, aldrig ger upp och klarar av att se positivt på tillvaron vad som än händer.

Ett varmt tack till Mary Söderholm, mammas äldsta och bästa väninna, för att du hör av dig för att prata bort en stund med henne i telefon och besöker henne när du kan, och på så sätt visar hur viktig hon är. 

Stort tack till Mikael Löwengren för din underfundiga humor och för allt stöd inför mammas dialysstart. Nu när du själv kämpar med svår sjukdom, hoppas jag att du känner att vi finns här för dig, ber och tänker på dig!

Varmt tack till min syster Annika Norling, som alltid haft tid att prata med mig när jag varit sjuk av oro för mamma. Det är ett så fantastiskt stöd att ha dig där, bara ett telefon-samtal bort, när frågorna plågar mig och jag inte vet hur jag skall göra.

Jag vill tacka min bror Torbjörn Carlström för att du då och då kommer hit och lyser upp vår tillvaro med din närvaro, och tack för all handfast hjälp med sådant jag inte klarar av själv. Du gjorde min jul till den bästa på mycket länge, och gav mig andrum att vila i nuet - tack!

Ett innerligt tack till mina bröder Bobo Carlström och Tommy Carlström med familjer, för att ni finns och för att ni tänker på oss. Jag älskar er båda och är så stolt över er!

Varmt tack till min bonussyster Vendela Lejonhimmel, som bär mamma med sina täta telefonsamtal, vackra brev och presenter samt inte minst besöken hos oss. Du är viktig för oss båda!

Tack till Kooperativet Laxen, som alltid är redo att hjälpa oss med vedbärning, gräs-klippning och andra tyngre göromål jag inte klarar själv. Ni är ovärderliga!

Tack också till Vadsbo Ved för att ni kommer så snabbt när vi ringer och berättar att vi är utan ved. Ni håller oss varma denna kalla vinter!

Stort tack till min läkare Javier Caballero Garcia, min diabetessköterska Margaretha Dehlén, min sjukgymnast Kerstin Bäckebo och dietisten Maria Andersson som hjälper mig att sköta min hälsa och tar så väl hand om mig när jag inte mår bra.

Jag vill tacka all personal på Kärnsjukhuset i Skövde som tar hand om mamma, inte minst njurmottagningen, njuravdelningen och dialysavdelningen! Ni är guld värda, och både mamma och  jag känner oss fullständigt trygga med er. 

Ett djupt och innerligt tack till all personal på hemtjänsten och hemsjukvården samt korttidsboendet Björkskär på Amnegården för att ni tar så väl hand om mamma och inte bara sköter det ni skall utan pysslar om henne med en omtanke och känsla långt utöver era plikter. Utan er skulle vi inte klara oss! Tack också till personalen på socialkontoret, som förstår och försöker hjälpa oss på alla möjliga sätt.

Stort tack till Majken Edgren, Monica Stahre Lindblad, Berit Magnusson och Carin Hellström i styrelsen för Djurskyddet Kristinehamn för att ni är sådana fantastiska kollegor, verkligen brinner för föreningens bästa och kämpar vidare trots svåra motgångar och en alldeles för stor arbetsbörda. Ni är otroliga kämpar! Låt er inte knäckas av den lilla grupp människor som utsår splittring, skapar konflikter och försöker förstöra ert viktiga arbete bara för att ni gör saker enligt lagar och regler istället för som de vill ha det. Historien skall visa att ni hade rätt och de fel. Det är aldrig lätt att vara den som måste städa upp och strama åt, när tyglarna varit för lösa och saker och ting skötts illa - men ni har gjort det, och jag kommer alltid att beundra er för det!

Tack till Tina och Tore Johansson, som aldrig säger nej eller att de inte har tid när jag kommer och ber om hjälp.

Ett varmt tack till alla mina kära vänner i Liberala Katolska Kyrkan, som stöder mig med både böner och ett gott kamratskap. Särskilt tackar jag biskoparna Sten-Bertil Jakobson och Evert Sundien samt prästerna Dag Kyndel, Krister Fast och Jonas Anundi.

Jag vill också tacka Vadsbo Veterinär AB med underbare veterinären Olle Eriksson och de go'a djurvårdsassistenterna Ewa Granath och Lou Brandstedt som med kunnighet, engagemang och stor värme tar så väl hand om mina djur.

Och sist, men absolut inte minst, tack alla kattvänner, hundvänner, Facebook-vänner, bloggföljare och andra som på olika sätt visar stöd och uppmuntran, förståelse och empati. Ni betyder bortom ord mycket för mig.

Det finns fler, som jag inte nämner här men som inte skall känna sig bortglömda. Mitt hjärta vet vilka ni är och vad ni har gjort för mig - Gud välsigne er alla!

Nattdikt

Det var en gång en matte som sömnigt kröp i säng
Hon hade ett nytt täcke som var fluffigt som maräng
Men snart hon vaknade och mindes plötsligt nå't
Varför hon gamla duntäcket för länge se'n gett bort
För varmt går inte an!
Man inte sova kan.

Lugn och ro

Egentligen skulle jag ha varit på ännu ett möte idag - denna gång med bl.a. personalen och facket - men det blev inställt p.g.a. att en av nyckelpersonerna är sjuk. Vilket plötsligt gav mig en ledig dag att göra i stort sett vad jag vill! Och som mamma just nu ligger och vilar middag, och alla djuren har gonar ner sig i filtar och täcken runt om i huset, är jag alldeles ensam i tystnaden och stillheten. Det känns mycket bra, måste jag säga.

I morgon är det nyårsafton, och jag står återigen inför en paradox jag inte är speciellt glad i: att december blir januari. Missförstå mig rätt, det har egentligen inte någon större betydelse vilken månad det är... men just januari tillhör den tid på året då jag har lättast att bli djupt deprimerad, så jag ser inte precis fram emot den. Februari brukar också vara en psykiskt påfrestande månad, men då fyller åtminstone mamma år och man kan fokusera på det... och sedan kommer mars, som viskar om vår och värme, sol och ny växtlighet. 

Vendela och jag diskuterade detta med nyårsfirandet strax innan hon åkte hem, och vi var överens om att vi har svårt att förstå varför just månadsskiftet mellan december och januari är så omvälvande för människor. Varken hon eller jag ser tiden som en linje från punkt A till punkt Ö, utan mera cykliskt eller rättare sagt som ett slags spiral som rör sig kring sig själv samtidigt som den varje år också rör sig i sidled, eller hur jag skall uttrycka saken (om du ritar en horisontell spiral i luften framför dig, ser du hur vi tänker). Så egentligen skulle ju nyårsskiftet - sådana måste vi ju ha, för annars kan ingen fira sin födelsedag och bokföringen skulle bli svår för både företag och föreningar - kunna firas i vilket månadsskifte som helst, tycker vi. Däremot missunnar vi inte någon att ha det lite festligt, förstås! Fast vi hoppas att folk skippar smällare och fyrverkerier, för miljöns och djurens nervers skull.

Mamma och jag skall inte ha några gäster i morgon, och inte heller åker vi någonstans. Jag har varit inne på att vi, om vi hade råd (vilket vi inte har) skulle ha åkt ut och ätit gott på något trevligt ställe... men i morgon skall mamma dialysera, och hon brukar vara så trött och medtagen efteråt att vi istället har sagt att vi låter kvällen bli vad den blir. Är vi trötta, går vi och lägger oss! Det är inte så nödvändigt för oss att hålla oss vakna till midnatt, om vi inte orkar... jag är säker på att man kan höra "Nyårsklockan" (som egentligen heter "Ring Out, Wild Bells" och skrevs av Alfred Tennyson 1850) på Internet i efterhand - och den tänker jag verkligen lyssna på, för i år är det Malena Ernman, som jag har en sådan respekt för både som yrkesmänniska och som medmänniska, som läser den. Hon lär utan tvekan att vara magnifik där hon står på Skansen-scenen i morgon kväll! Och så mycket viktigt hon kommer att lägga i vartenda ord... Malena Ernman kämpar oförtröttligt mot xenofobi och inskränkthet i allt hon gör, allt hon säger, och texten i "Nyårsklockan" passar perfekt för att hamra in budskapet om alla människors rätt till fred, frihet och trygghet i alla som lyssnar. Dikten skrevs som ett budskap om just fred på Jorden och människans okränkbara värde - det är bara lika förvånande som nedslående att man fortfarande måste hantera frågan hela 165 år senare!

Nu är det snart dags för mig att börja elda (jag kan inte starta för tidigt, för då hinner det bli kallt igen under natten)... och sedan skall jag göra i ordning en god middag åt mamma och mig. Men en stund till kan jag sitta här och bara njuta av stillheten, medan jag fortsätter läsa i Katarina Bjärvalls intressanta bok "Yes! Därför köper vi det vi inte behöver" (Ordfront, 2015). Och dricker te. Och lyssnar till tystnaden.

Sista styrelsemötet

Så har vi haft årets sista styrelsemöte. Det var full verksamhet i nya djurhemmets lokaler med folk som satte upp hyllor och inredde kattburar, ställde i ordning kontoret, installerade diskmaskin i personalens kök m.m. medan vi i styrelsen, revisorerna och en representant för Djurhemsföreningen försökte hålla möte där vi fick plats och inte var i vägen *skrattar*. Eftersom det nyligen varit jul hade alla med sig kakor, kaffebröd och choklad - inte alldeles lätt att hantera för en godissugen diabetiker - men jag höll händerna upptagna med att föra protokoll och formulera texter på min laptop medan mina kollegor månade om Belle, som njöt i fulla drag av all uppmärksamhet. Där fanns många knän att sitta i och många varma famnar att försvinna in i, händer som stack till henne godis och strök henne över huvudet... Belle är en älskvärd hund, och det är underbart att se hur hon lockar folk att älska henne! Inte för att det är så svårt i en djurskyddsförening, men ändå...

Det känns vemodigt på både bra och dåliga sätt att sitta mitt i arbetet med inredningen av det nya djurhemmet. Att flytta föreningens verksamhet till nya lokaler är vad vi har kämpat för i flera år - med betoning på kämpat!!! - och som tagit ofattbart mycket tid, energi och arbete för många, många människor. Det är glädjande som champagnebubbel i kroppen att veta att katterna skall flytta från Barrliden till nya djurhemmet om bara några dagar, för det är just det vi drömt om ända sedan beslutet togs att vi skulle ordna något större, något bättre, något som erbjöd en bättre miljö för både djuren och personalen. Samtidigt känner jag att det här sätter ett slags slutpunkt för mitt uppdrag - det har varit väldigt kämpigt, jag har dragits in i svåra konflikter och drabbats av somligas ilska när jag inte velat göra saker på deras sätt, samtidigt som min hälsa satt fler och fler käppar i hjulet. 

Därför har jag så smått börjat "packa resväskan"... i och med det nya året är det snart dags för nästa årsmöte, och jag har meddelat valberedningen att jag inte kandiderar för en ny period, för under det senaste året har jag misskött min hälsa så dramatiskt att jag måste få koncentrera mig på att räta upp situationen. Redan nu efter helgerna skall jag börja med sjukgymnastik - först för att bygga upp min kondition och sedan för att gå ner i vikt. Till min glädje har mina sockervärden förbättrats redan, vilket jag tror beror på flera faktorer: att jag sovit bättre, att jag fått vila under julhelgen och att jag äter mer regelbundet. Riktig mat. Inte bara flytande i olika former, som jag gärna gör när jag känner mig stressad eller mår dåligt. Och det är ju en nyttig påminnelse för mig om att det är så det skall vara hela tiden - alltså, att man sover bra, äter bra och vilar emellanåt. 

Det är det jag skall ägna mig åt framöver. Att börja ta hand om min hälsa, menar jag. Och så hoppas jag att de saker som verkligen skulle underlätta tillvaron för både mamma och mig blir verklighet: ett nytt boende, en bättre ekonomi, en smula mer tid för det där man liksom aldrig hinner med... jag är en långsam varelse, med en långsam hjärna, så allt jag gör tar tid. Med ett undandag: bilkörningen. Är det inte konstigt? När jag sitter vid ratten har jag av någon anledning blixtsnabba reflexer och lika snabb tankeförmåga som när jag var yngre. Men bara där! I övrigt är jag som sagt låååååååångsaaaaaaaam...

Och så kom snön...

Då är julhelgen över och mellandagarna har tagit vid. Inte för att jag märker det så mycket, annat än att det är vardag igen, för julgranen står här och lyser så underbart, vi doppar fortfarande - det är tradition i vår familj att doppa så länge doppspadet räcker, helst t.o.m. trettondedagen - och dessutom har vi snö sedan flera dagar, så trädgården är vit. Ja, hela trakten är vit och temperaturen pendlar mellan några minusgrader och några plusgrader, så jag är glad åt mina nya däck! Vilket inte betyder att jag är ute och kör jämt och ständigt... men då och då måste man ut, och då  är det tryggt att veta att man har riktigt bra däck.

En sak har stört idyllen - i lördags, när mamma var på KSS och dialyserade, upptäckte de att hon hade fått vätska i lungorna och därför fick hon inte komma hem utan flyttades över till njuravdelningen så snart dialysen var klar. Det gjorde både Vendela och mig ledsna; Vendela, eftersom hon skulle åka hem idag och nu inte fick krama mamma hejdå, och mig, därför att jag givetvis vill ha henne hemma så mycket som möjligt. Dessutom blev jag så klart orolig över att höra att hon hade andningssvårigheter! Nu mår hon bättre, men är fortfarande medtagen och dialyserar varje dag för att verkligen tömma lungorna på vätska... och det måste ju ta hårt på hennes kropp, så jag tänker mig att hon är alldeles utmattad. 

Julen har varit underbart vilsam! Torbjörn skötte det mesta, städade, lagade mat, diskade, donade och tog dessutom kärleksfullt hand om mamma, så jag fick möjlighet att sitta still och bara vara. En sällsynt och synnerligen välkommen lyx... så för en gångs skull blev julen vad den är för många andra, nämligen en chans att umgås, vila, äta gott utan allt kringarbete, vara den som blev ompysslad istället för att vara den som pysslar om andra. Jag har också sovit gott på nätterna, så jag mår faktiskt rätt bra just nu. Dessutom ligger mitt blodsocker jättebra! *glad*

God fortsättning!

Äldre inlägg