Visar inlägg från november 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Det bidde en tummatott

I Bibeln står det att man inte skall oroa sig för morgondagen - var dag har nog av sitt, och om Gud tar hand om fåglarna i luften och blommorna på marken så varför skulle han inte ta hand om oss människor... jag borde ha lärt mig vad det innebär för länge, länge sedan, men som mamma påpekar då och då har jag lite svårt med tilliten. Vilken jag skäms över, efter-som jag får dessa ständiga bevis för att Gud verkligen tar hand om mig!

Igår skrev jag om min oro för den här dagen och allt som skulle ske. Men se, det blev inget av allt det där - Eva visade sig vara sjuk, så mamma behövde inte skjuts till vårdcentrum för att doppa händerna. Och jag kom aldrig iväg till Kristinehamn, eftersom min bil inte mår bra. Däremot kom däcken! Så nu har jag telefonvakt, eftersom min bilmek har lovat ringa så fort han har tid med mig... för tyvärr handlar det inte längre bara om däcksskifte, utan han måste ta sig en titt på motorn också. Temperaturmätaren hänger som en död sill, men motorn går på högvarv - och på det viset vågar jag inte åka omkring, så nu får bilen stå till problemet är åtgärdat.

Som sagt, Gud tar hand om mig! Istället för att stressa med allt möjligt idag, är jag ledig och sitter hemma. Och just idag är jag extra tacksam för den oväntade ledigheten, eftersom jag inte har sovit mycket i natt utan mest suttit på sängkanten och hostat ihållande.

Stormen Gorm, som klassades som orkan i Danmark och tydligen har gått hårt åt hela södra Sverige under natten, består här i trakten bara av lite mer blåst än vanligt. Däremot snöade det hela natten - stora, fluffiga, vita flingor som snart täckte marken i hela trädgården... men redan idag töar allting bort igen, så nu är det rejäla hål i snötäcket och plaskar när man går. Inte för att jag har varit ute så särskilt mycket - jag hämtade posten, det var allt. Skulle ha betalt katt-TV-licensen också, men glömde bort det... får se om jag gör det om en stund eller väntar till morgondagens ljus. Nu är det beckmörkt ute.

Apropå Gud, så har jag varit med om en av de där märkliga upplevelserna, ni vet, sådana där händelser när man tror att man gör en sak men det efteråt visar sig handla om något helt annat. Jag besökte nämligen Böckernas Hus i torsdags, när jag lämnade Skövde efter att ha varit på datortomografin, och där fann jag en bok av Harald Wollstad: "Sjukjournal". Titeln fick mig att köpa boken (den kostade en tia), eftersom jag alltid är intresserad av hur människor tacklar sina sjukdomar... men när jag sedan läste den insåg jag att vad jag fick ut av boken var den ena andliga insikten efter den andra. Författaren visade sig vara en, i sina egna ögon "allt annat än from kristen", som vartefter hans lungcancer utvecklades lärde sig att se på livet ur dess ljusa perspektiv, fylld av tacksamhet över vad han hade - och hade haft - snarare än bitterhet över att han var på väg att mista det. Det var verkligen upp-byggligt på alla sätt och vis för mig... 

"En människas kraft kan ju ej bestå i annat än en rik
utbildning av hennes egnaste hjälpbehov. Tagande
är hon intet, mottagande - allt. I en sådan ´svaghet´
ligger det mysterium, varav Paulus prisar sig lycklig".
- Vilhelm Ekelund (som författaren citerar)

"Var saltet säkrast mister sin sälta? I säkerhet" 
(återigen Vilhelm Ekelund - författaren har läst hans
bok "Atticism-Humanism")


Citat av författaren själv i hans beskrivning av en god
vän: "Om Waldemar Svensson, han är så glanslös, man
måste nötas mot honom för att upptäcka att han är
guld alltigenom. Somliga glänser av guld utanpå, men
nöts man mot dem till vardags, lyser rosten igenom".

Första advent

Första adventssöndagens tema
är urskiljningsförmåga.


Egentligen skulle mamma och jag dels ha gått i adventsmässan i Amnehärads kyrka och lyssnat till kören, dels ha varit med på den traditionella julmarknaden i Gullspång, men när jag vaknade mådde jag så dåligt att mamma enträget bad mig att vi skulle stanna hemma. Däremot hade vi adventsfika med pepparkaka och lussebulle till gott te (Röda Mulen)... och så har vi skrivit nästan alla julkort vi skall skicka i år. Jag hade förstås inte köpt tillräckligt med julfrimärken, så det får vi ordna... men det känns fint att bli klar så tidigt, och vi hade tillräckligt många kort med fina motiv att använda. I alla fall tycker vi att de är fina! 

Adventsljusstakar och stjärnor tände vi i natt, så att det skulle lysa vackert i fönstren när morgonen kom. Det blir lite mindre mörkt nu... missförstå mig inte, jag älskar mörker, men det är vackert med adventsbelysning i (nästan) alla fönster och åtminstone här i trakten är folk väldigt bra på att göra fint i sina trädgårdar. Dessutom har vi ju våra två amerikanska familjer i Otterbäcken, och ni vet ju mycket de flesta amerikaner gillar att julpynta - hihi!

Jag mår som sagt inte bra, så jag är en smula orolig inför morgondagen. Den lovar att bli rätt intensiv, för dels hoppas jag att däcken äntligen kommer så att jag kan ringa mekanikern och göra upp om däcksskifte, dels skall mamma till Eva och doppa händerna, och dels har jag lovat att hjälpa till i Kristinehamn med diverse styrelseuppdrag under eftermiddagen och kvällen... vi är nästan klara med nya djurhemmet nu, så det är dags att knyta de sista lösa trådarna innan djuren och personalen flyttar in. Skall bli SÅ underbart när allt är färdigt och vårt nya djurhem har tagits i full funktion! Det har tagit flera år av hårt arbete, många turer och massor av papper, samtal, formaliteter m.m... att nu kunna ha målet i sikte är inte bara roligt utan även en lättnad, eftersom det har slitit oerhört på många människor.  

Det verkar lösa sig med veden i alla fall

Nu har jag faktiskt lyckat skrapa ihop tillräckligt med ved för att klara kvällens eldning... och i morgon kommer sex kubik ny ved,  samt ett gäng killar från Kooperativet Laxen som bär in den. Så det verkar som om vi slipper frysa, trots allt. 

Så har jag packat tvättmaskinen full med varma sockor m.m. eftersom golven är kalla. Och diskmaskinen går för andra gången idag. Önskar bara att jag mådde bättre och kunde känna mig glad över att saker blir gjorda... men jag är ju så fånig att jag snarare hakar upp mig på allt jag inte hinner. I flera dagar har jag burit på en inre lista över sådant jag vill orka göra, men som än så länge förblivit ogjort - jag är så trött, och det gör fortfarande ont att andas, trots att jag gått igenom hela antibiotika-kuren. Skall bli intressant att få veta vad de hittar under datortomografin på torsdag! För någonting är inte som det skall, det känner jag med varje andetag.

Mamma har varit på dialys idag och var - som vanligt - vissen när hon kom hem, stackaren. Det tar hårt på kroppen att dialysera... men att låta bli är livsfarligt, så hon har ju inget val. Idag berättade hon att hennes händer hade domnat, andra gånger får hon kramp i benen, och blodtrycket störtdyker alltid minst en gång under de timmar hon ligger i dialys... så nu har jag föreslagit att hon skall höra om hon kan få sjukgymnastik åtminstone en av gångerna i veckan som hon dialyserar... tänker att det borde hjälpa upp blodgenomströmningen i händer och fötter, om inte annat?

Måste erkänna att jag har fuskbörjat lite med adventsbelysningen... tände upp en ljusstake i mammas köksfönster idag, och skall tända en i mitt köksfönster också, eftersom det är så mörkt på baksidan av huset. På framsidan, ut mot vägen, väntar jag till första advent för att inte stressa grannarna - hihi! 

Ute har snön regnat bort och vi har plusgrader igen - tack, gode Gud!

Lite mildare ute...

När jag steg upp i morse, efter att ha kommit i säng långt efter midnatt p.g.a. eldandet, var det bara +13 grader inomhus. Jag trodde att jag skulle brista i gråt... men under dagen har det blivit lite mildare ute, så nu i kväll gick det i alla fall lite fortare att få varmt inne. Ute har det däremot blivit otäckt halt, så nu hoppas jag verkligen att snart få på dubbdäcken! På torsdag förmiddag är jag nämligen kallad till datortomografi på KSS, och jag vill inte köra så långt med sommartassar på bilen.

Under eftermiddagen åkte mamma och jag bort till vårdcentrum, eftersom mamma åter har börjat gå hos arbetsterapeuten Eva två gånger/vecka för att ta hand om sina händer... d.v.s. hon får doppa händerna i varm paraffin, sedan sitta med "grytvantar" på sig en lång stund för att låta värmen mjuka upp lederna och sist, men inte minst, träna finmotoriken tillsam-mans med Eva. Då får även jag vara med och träna mina händer - snällt, eller hur? Mamma är lite disträ och fumlig när hon skall göra sådana här saker, så Eva och jag får hjälpa henne med rörelserna... och det är inte utan att jag känner mig lite som en mamma som hjälper sitt barn att öva på något *skrattar*.

Efteråt besökte vi biblioteket och hittade böcker att låna. Sedan mamma fick sitt vänstra öga opererat har hon faktiskt börjat att läsa igen, även om hon helst tittar i lättlästa böcker med många bilder, och det gläder mig eftersom det hjälper henne att hålla igång hjärnan. Vi har börjat spela datorspel tillsammans igen, också, och även det tränar hennes hjärna... och min, inte att förglömma. Jag gör vad jag kan för att hålla skallen i trim: löser korsord, lägger patiens, spelar datorspel, läser...

Ledsen idag

Idag har jag gått omkring med en sorgsen känsla inombords nästan hela dagen. Vedeldandet går inte bra - hur jag än eldar, försvinner värmen ut lika snabbt som jag får upp den i våra element. Väggarna är inte mättade och det tar flera veckor innan värmen stannar kvar... och det påminner mig om en av anledningarna till att vi måste flytta, nämligen att jag inte klarar av att hålla oss varma vintertid. Det gör mig ledsen, för jag älskar det här huset och vill egentligen inte flytta! Jag önskar bara att det var mindre, kanske enplans med bara två rum (tvättstugan och pannrummet) i källaren - inte alla de andra rummen också, som vi inte använder och därför inte skulle behöva värma, om systemet bara tillät att man valde vilka delar av huset som skulle stängas av. Och jag är orolig för hur vi skall klara mellantiden ekonomiskt... för även om vi får en ny bostad, måste vi ju fortfarande ta hand om det här huset och betala banklånet så länge huset inte blir sålt. Jag försöker tänka klokt och utgår ifrån att vi klarar både månadskostnaden för nya bostaden och banklånet för det här huset under en övergångstid i alla fall; men klarar vi elkostnaderna och att hålla huset underhålls-varmt? 

Vi har bott i det här huset sedan 21 augusti 2002, d.v.s. drygt tretton år. Det är nästan det längsta jag bott på någon plats i mitt liv - bara i Fisksätra bodde vi längre tid. Och jag har kommit att älska den här slitna kåken, för den är verkligen ett hem och jag har aldrig känt mig otrygg här ens med olåsta dörrar (att låsa dörrarna började vi med i somras, sedan hemtjänsten bett oss om det p.g.a. att andra äldre hade fått ovälkomna besök) och inga omedelbara grannar. Jag känner mig aldrig rädd, inte ens mitt i natten, vare sig inomhus eller ute i trädgården. Och jag älskar att det faktiskt blir både mörkt och tyst nattetid. Ute i trädgården kan man klara nätter se vintergatan sträcka sig över huset och himlen är full-strödd med stjärnor... när månen lyser blir det ljust i hela trädgården... och tänk på alla vilda djur som besöker oss: rävar, grävlingar, harar, rådjur, hjortar, fåglar av alla arter (t.o.m. havsörn!) och lo, t.ex. Det finns så mycket livskvalitet här, som jag är rädd om och inte vill förlora... men jag måste släppa taget, för vad jag än tycker är vi tvungna att flytta. Jag vare sig kan eller får blunda för mina växande brister, och jag inser att hur mycket jag än älskar det här huset orkar jag inte längre ta hand om det. Här behöver tapetseras om och läggas nya golv, ytterväggarna behöver målas, vindskivorna bytas, stuprören repareras. För att inte tala om att varken mamma eller jag de senaste två åren har skött om trädgården som den förtjänar. Garaget behöver också målas om, förresten. 

Och så är det med äkta kärlek - den vill den andres väl, inte sitt eget. Huset behöver någon som inte bara älskar det lika mycket som jag, utan som har krafterna och möjligheterna att ge huset den omsorg det förtjänar. Den personen är inte jag, tyvärr. Så jag är tvungen att släppa taget och gå vidare, lära mig att älska nästa bostad.

Dagen har varit vacker, men kall. Snön ligger bara som ett tunt lager över marken, men det är tillräckligt för att få husen att se ut som i mammas julby som hon bygger upp varje vinter med små hus i keramik och små tomtar, djur och andra figurer, alltsammans stående i ett lager bomull. Luften är krispig och vore det inte för mitt snabbt krympande vedlager skulle jag nog kunna njuta av det... 

Bjöd mamma på söndagsmiddag: griljerade revbensspjäll, potatisgratäng och smörstekta ärtor. Mmm! Efteråt njöt vi av te och sockerfria pepparkakor, tittade på TV och småpratade om ditten och datten. Det är så skönt att ha mamma hemma! Och alla djuren mår bra - just nu ligger katterna och gonar sig i varsitt fönster, eftersom elementen är varma, och Belle sover bakom mig i soffan (under dunkuddarna) efter att ha fått kalasa på revbenen som vi lämnade åt henne efter middagen. Önskar att jag kunde sluta hosta, förstås, men den här lunginflammationen har visst bestämt sig för att hänga i så länge den kan... hoppas bara att den inte blir värre nu när jag slutar med antibiotikan i kväll.

Äldre inlägg