Mina dagboksanteckningar

I kväll mår jag faktiskt ovanligt bra! Har en migränunge, men den går att hålla i schack med mediciner, och träningsvärken är inte värre än att jag står ut med den (om ni undrar varför jag har träningsvärk, så beror det på att gårdagens bärande av tunga möbler inte är vad jag brukar ägna mig åt, om jag säger så). Men framför allt mår mitt blodtryck och mitt psyke bra just nu... åsynen av mitt nästan tomma vardagsrum och tanken på att några av de allra värsta städbekymren nu är ute ur huset (och mitt liv) betyder mycket, liksom vetskapen att det finns någon som tycker att min situation betyder tillräckligt mycket för att hon skall ta sig tiden och besväret att komma hit och hjälpa mig. Hon återgav mig både hopp, styrka och energi att orka gå vidare med det som är kvar här uppe... och sedan är det dags att ta itu med källaren.

Har eldat i ett par timmar och det är varmt och skönt i huset - så skönt att katterna har däckat i varsitt fönster, där de sover medan elementen värmer deras kroppar. Tänk när vi bor så att de får njuta av den där värmen oavsett hur matte mår... vilken lycka! Belle sover också nu, mätt i magen efter att först ha slukat sin egen portion och sedan diskat katternas skålar... 

Så har jag tvättat och hängt tvätt, både sänglinne och kläder. Fixat te åt mig. Ordnat lite lördagsmys åt mig och mamma, som vi skall ägna oss åt när hon vaknar från sin "middags-vila". Vi skulle ha fredagsmyst igår, men ingen av oss orkade - hihi!

I kväll ser jag fram emot att orka vidare i boken jag har lånat på biblioteket: "Det stressade hjärtat" av Aleksander Perski. Den är mycket givande, intressant och full av nyttiga fakta.

Igår morse kom en fantastisk vän hit, kavlade upp ärmarna och började rensa/städa mitt vardagsrum!!! Allt trasigt, gammalt och oönskat hivades ut på verandan och därifrån till ett skåpsläp vi hade fått låna, och när vardagsrummet var praktiskt taget tomt (kvar finns bara tre bokhyllor, min säng, den lilla vitrinen med min fossilsamling, Philemons och Robins sand-lådor och läderfåtöljen) fortsatte hon att slänga ut de trasiga kattklösmöblerna och diverse annat jag inte ville behålla... och när skåpsläpet var knökfullt ända upp i "taket" och vi dess-utom hade proppat bilen full med sopsäckar m.m., åkte vi till Odenslund och slängde alltihop i de rätta containrarna. Ingen kan föreställa sig hur ofattbart lättad och lycklig jag var när vi sedan lämnade tillbaka släpet och åkte till skogen för att ta en riktigt lång promenad med våra hundar... det kändes fantastiskt att vi fått så mycket gjort (medan jag hämtade släpet på morgonen, passade min vän dessutom på att städa mammas badrum!) och hennes obändiga arbetslust smittade av sig på mig, så nu känner jag nya krafter och är beredd att fortsätta på egen hand. 

Innan min  underbara vän måste anträda den flera timmar långa resan hem, bjöd jag henne på middag på Glada Laxen i Gullspång, och så visade jag henne det område mamma och jag hoppas få flytta till. Faktum är att vi under skogspromenaden passerade det området, för den skogen (som jag kallar Scoutskogen, eftersom scouterna har ett större lä med grillplats där) gränsar till de två vägarna där husen ligger. Tänk, när vi har flyttat dit behöver jag inte ta bilen för att Belle och jag skall kunna komma ut i skogen - vi behöver bara korsa vägen så är vi där!

Mamma hade kommit hem från "dagis" när vi avrundade arbetsdagen, så hon hann få sin beskärda del av intensiv iggy-kärlek (klängande, klättrande, pussande, slickande och allmän livsglädje) från fyra hundar innan våra gäster lämnade oss. Sedan satt vi glosögda och trötta i mammas vardagsrum en stund och pratade av oss, innan vi gjorde tidig kväll och kröp i säng. Jag hade tänkt läsa någon timme, men redan kl. 20 var jag så trött att jag släckte sänglampan... och då sov redan Belle, Philemon och Robin tungt under mitt täcke. Antar att det var likadant på mammas sida av huset - mamma, Majsan, Rafael och Sixten hade nog slocknat lika fort - hihi! Medan det for omkring fyra intensiva iggisar överallt i huset tog Rafael, Sixten och Robin skydd i källaren medan Majsan och Philemon valde strategiska utsiktsplatser där de kunde vara ur vägen och samtidigt hålla koll på vad tvåbeningarna hade för sig... men jag tror att alla katterna var överens om att det var skönast när tre av voffarna hade lämnat huset och bara Belle, djupt sovande, blev kvar i reviret. Puh! 

Jag sov fantastiskt bra under senare delen av natten, kan jag berätta. De första timmarna var oroliga, för jag hade så ont överallt i kroppen... men efter en Alvedon Forte och lite te somnade jag om och sedan sov jag som en prinsessa utan ärtor i sängen. Och idag har jag tagit det lugnt, men ändå inte varit sysslolös... jag tvättar och eldar, gosar med djuren och läser.

Mamma har varit på dialys hela dagen och kom hem i ett visset skick. Att dialysera tar på krafterna - de tömmer ur henne minst 4 kilo/liter vätska varje gång och kroppen dräneras på proteiner, aminosyror, vitaminer och mineraler av processen, men dessutom sjunker blodtrycket och idag hade det legat så lågt som 74/40! så personalen hade fått pyssla om henne extra mycket innan de vågade skicka hem henne i taxin. Hemma väntade jag och tog över, och nu sover hon gott... hemtjänsten har varit här och sett till henne, hon har ätit proteinrik mat och fått alla mediciner (bl.a. extra aminosyror, vitaminer och mineraler) m.m. så jag är inte orolig. I morgon är hon säkert pigg igen!   

Jag har inte bloggat på länge, och orsakerna har varit många. 

Jag har migrän väldigt ofta - varje dag, ibland mindre och ibland mer allvarliga anfall som i bästa fall gjort mig långsam i tanke och handling och i sämsta fall hållit mig sängliggande. Mitt blodtryck svajar ordentligt från bra till alldeles för högt, och jag känner att minsta lilla stress får det att fara i höjden trots att medicinen normalt fungerar bättre än jag hade vågat tro på från början... det kan räcka med att jag blir arg på något (t.ex. när jag konfronteras med rasism i tidningar eller på nätet), måste stuva om i schemat eller tampas med oväntade räkningar. Inte vet jag om jag kommit särskilt långt i accepterandet av min diabetes, heller... jag försöker verkligen, men det händer saker som gör mig förvirrad och orolig. Som t.ex. detta att kartlägga min blodsockerkurva - hur kommer det sig t.ex. att de gånger jag äter choklad, blir värdet bättre än om jag låter bli?!? Och hur skall jag hantera nyheten jag fick häromdagen att insulin får en att öka i vikt?!? Jag försöker ju minska i vikt för att skydda mitt hjärta, och nu får jag veta att mitt insulinintag kommer att få mig att gå upp! För att göra saken värre är "min" dietist sjukskriven för ett brutet ben och kommer inte att kunna ta emot mig på minst en månad till... och sjukgymnastiken har kö, även om jag fått beskedet att jag har förtur.

En annan orsak är att vi har svindlande mycket att göra i styrelsen för föreningen, eftersom vi försöker bli klara med bygget av vårt nya djurhem så att vi kan flytta katterna från det gamla djurhemmet innan vintern kommer - mötena kommer allt tätare och arbetet utanför dessa möten tar mer tid än någonsin. Vi försöker hjälpas åt, och jag tar på mig uppgifter som jag kan utföra hemifrån (som skrivarbete och telefonsamtal) så att jag samtidigt kan vara hos mamma och våra djur, elda varmt i huset och utifrån ork dona med annat.

Med "tömningen" av huset går det väl sisådär. Ibland orkar jag rätt bra och får ut ett par säckar med saker ur huset, ibland blir ingenting alls gjort och tiden rinner iväg. Det som håller mig uppe är den hägrande chansen att vi kan få flytta redan i vinter, ifall de som är på väg att lämna det område vi står i kö i får sina nya bostäder (de skall flytta till Amnegården, är det tänkt), och mamma och jag väver drömmar om hur vi vill möblera vårt nya hem när det väl blir dags att flytta in... det påminner mig om hur det var när pappa levde och vi  tog vår tillflykt till trädgården (pappa stannade nästan alltid inomhus när vi var hemma) där vi satt och vävde drömmar om hur livet skulle bli när han hade gått bort. För även om vi aldrig önskade honom död - både mamma och jag älskade honom och led verkligen med honom! - var vi ofta så förbi av trötthet och så deprimerade av den komplicerade situationen med en rad svåra och verkligt allvarliga vårdbehov som han inte ville acceptera och den ständiga existentiella ångest som plågade honom (och oss p.g.a. hans omättliga behov av vår närvaro, uppmärksamhet och bekräftelse) att vi önskade att det var över. Det var det drömmandet som höll oss uppe då, och idag är det drömmen om ett mindre komplicerat boende som bär oss...

Sist, men inte minst, har min tystnad berott på att jag befunnit mig i djupa tankegropar. Det finns så mycket att tänka på just nu... ju större flyktingströmmen genom Europa blir, desto mer sticker rasismen upp sitt fula anlete både i tidningarna och på Internet, och det gör i sin tur det allt viktigare för mig att stå upp för vad jag tror på - ett öppet samhälle där vi inte vänder ryggen åt de nödlidande, oavsett vilka de är och varifrån de än kommer. Jag har ju lovat Gud Treenig att följa Jesu kärleksbud och älska min nästa såsom mig själv, men det tar allt hårdare på mig att personer som jag ansett vara mina vänner uttrycker åsikter om flyktingarna som gör mig ledsen. Jag tror att den stora majoriteten svenskar vill finnas till hands och hjälpa sin nästa, men det finns också många som beter sig som barn och gömmer sig bakom myter och lögner för att slippa dela med sig av sitt överflöd. Läste häromdagen att vi beräknas lägga drygt 74 miljoner kronor på julhandeln i år... och samtidigt påstår folk att vi inte har råd att ta emot flyktingar?!? Det finns alltså gott om folk som hellre köper dyra julklappar till människor som i princip redan har allt de behöver, än hjälper dem som inte ens har tak över huvudet eller mat i magen... och det både skrämmer och stressar mig. Min arma skalle kämpar allt oftare med frågan hur jag hanterar balansgången mellan trohet mot mina ideal och viljan att bevara vänskaper...

Det är oktoberkväll, mörkret ligger tätt utanför fönstret och katterna har ockuperat varsin fönsterbräda för att njuta av den go'a värmen från elementen. Mamma sover gott och själv har jag eldat i ett par timmar... snart har jag tillräckligt med varmvatten för att duscha! I morgon skall jag nämligen på läkarbesök till uroterapin på KSS och då vill jag känna mig lite extra fräsch... men det gäller att passa på medan pannan är igång, för kallduschar har aldrig attraherat mig, oavsett sort. Undrar om jag kommer att sakna eldandet när vi har flyttat?

I eftermiddags var mamma till fotvården, och den rara damen som sköter hennes fötter berättade en massa intressant om de där bostäderna i området som vi har ställt oss i kö till. Tydligen är köken precis vad jag har drömt om, och planlösningen är öppen vilket gör allting lättstädat. Det enda negativa var att där bara finns dusch, inte badkar... men sådant kanske man kan ordna själv längre fram? För det vore väldigt mysigt att kunna bada igen - det var så länge sedan, trots att det hör till mina favoritnöjen! Att få sjunka ner till axlarna i varmt vatten och ligga där till man blir skrynklig medan man läser en bra bok... *suckar lyckligt*

Alla vi pratar med om de där bostäderna låter lika lyriska... det väcker så mycket hopp, och får mig att längta efter att de skall ringa och säga att en trea blivit ledig. Måtte det inte dröja länge till!

Under tiden arbetar jag sakta men säkert vidare med mina plastsäckar... idag "hjälpte" Robin till också, vilket förstås fick mig att skratta. I sällskap av en busig rex har man aldrig tråkigt!

 

I förordet till bildverket "Livet på landet förr - landsbygdens egna bilder från Sverige på 1940-, 50-, 60- och 70-talet" (LRF Media, 2009) skriver chefredaktören Håkan Ström så här:

Ni vet hur det kan kännas ibland när tid och rum nästan

upphör att existera. Så kändes det för mig den där efter-

middagen när vi började titta igenom bilderna från

tidningen Lands läsare.

   Det var på våren 2008 och vi satt inlåsta i ett litet rum

på redaktionen.

   I ett av de första breven låg en bild smo fick mig att bli

alldeles varm inombords. Det var de fyra kvinnorna från

Stenkumla på Gotland som just är klara med årets bet-

gallring. Du kan se den på bokens framsida. Så fyllda av

energi och framtidstro! Och samtidigt med den där tids-

typiskt oskuldsfulla utstrålningen!

   Med ens blev jag totalt uppslukad. Vi bläddrade vidare

bland breven. Vi läste, tittade och förstod vilken skatt vi

hade i vår hand. Varje ny bild framkallade starka käns-

lor - av igenkännande och glädje, men också av sorg

över tiden som flytt och den totala omvandling som den

svenska landsbygden genomgått. Från ett myllrande

Byllerbyn till ett landskap med igenvuxna ängar och för-

fallna lador."