Det är svårt att tänka på annat just nu, när Jenny är så sjuk... ni som har följt dramatiken i Klosterkatternas blogg vet att vi inte längre vågar tro på en positiv utveckling, att medicinen inte har fungerat och att hon blir allt sämre trots att hon äter och dricker rätt bra. Mamma och jag har slutligen accepterat tanken att den där knölen som veterinären kunde känna i hennes buk troligen är en tumör, för hon beter sig faktiskt som en cancersjuk... magrar snabbt trots god näringstillförsel, tappar kroppskrafter från dag till dag, vilar alltmer, rör sig allt mindre... så på torsdag skall veterinären operera henne för att se vad det handlar om, och om någonting går att göra för att rädda henne. Skulle han dock hitta en tumör, har vi kommit överens om att han skall sy ihop henne och låta henne få somna in för gott - det är det allra mest humana i det läget, för cancer är en smärtsam sjukdom och att försöka bota den är att utsätta Jenny för ett onödigt lidande med tanke på att oddsen är så dåliga. Ja, det går att ge katter cellgifter... men det känns som en självisk handling, för vad vinner hon på det? Några veckor eller månader extra, samtidigt som hon har ont och mår dåligt? Och vill jag ha henne kvar till ett sådant pris? Så egoistisk får man inte vara - om Jenny lider, måste hon få tassa iväg över Regnbågsbron oavsett hur smärtsamt och sorgligt det är för oss som blir kvar! Själviskhet och kärlek hör inte ihop, de är tvärtom varandras absoluta motsatser.
Idag på eftermiddagen tog jag ut Jenny i trädgården, eftersom vädret var så skönt med sol från en blå himmel och hela +18 grader. Hon verkade tycka om det, även om hon knappt rörde sig utan mest låg i solen och gonade sig... samt buffade på mig, kurrade och jamade, som om hon försökte tala med mig. Att jag tolkade det som att hon tackade mig för att jag tog ut henne till lite sol, gott gräs och spännande dofter må vara mig förlåtet...
I övrigt har jag försökt hålla mig aktiv för att inte behöva tänka så mycket. Så under dagen ringde jag runt till flera städfirmor för att be dem om offerter - det har soc. bett mig göra - och sedan ringde jag min handläggare på soc., som är väldigt förstående och peppar mig att orka. Jag pratade också i telefon med biståndsbedömaren, som ger mig samma solida stöd, och vi kom överens om att jag skall få hjälp av Laxen att flytta alla bokkartonger från där de nu står (i vägen för allt och alla) till det rum som hittills varit kapellet så att jag i lugn och ro kan gå igenom en kartong i taget och dela upp böckerna i sådant jag vill spara och sådant som skall lämnas till antikvariat eller säljas. De skall också bära ut de möbler vi skall slänga... och detta hoppas jag skall kunna ske i nästa vecka. Det rör på sig! *tacksam*
När mamma hade kommit hem från dialysen åkte jag till apoteket och hämtade ut medicin (Azitromax) som veterinären skrivit ut åt Majsan. Hon är förkyld, nyser och snorar... men hon verkar må bra i övrigt, vilket är en lättnad nu när Jenny mår så dåligt. Måtte hennes bukspottskörtelvärden snart rätta till sig också! Efteråt besökte jag biblioteket, mest för att distrahera mig själv en stund... och nu i kväll har jag eldat, kört två diskmaskiner och en tvättmaskin av samma anledning. Att jag har migränkänningar (som jag, hittills i alla fall, kan hålla stången med mediciner) och ångest förvånar kanske inte?
ett djupare allvar än vanligt i hennes blick?Hon ser nästan sträng ut... inte alls likt henne.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS