Mina dagboksanteckningar

Det är svårt att tänka på annat just nu, när Jenny är så sjuk... ni som har följt dramatiken i Klosterkatternas blogg vet att vi inte längre vågar tro på en positiv utveckling, att medicinen inte har fungerat och att hon blir allt sämre trots att hon äter och dricker rätt bra. Mamma och jag har slutligen accepterat tanken att den där knölen som veterinären kunde känna i hennes buk troligen är en tumör, för hon beter sig faktiskt som en cancersjuk... magrar snabbt trots god näringstillförsel, tappar kroppskrafter från dag till dag, vilar alltmer, rör sig allt mindre... så på torsdag skall veterinären operera henne för att se vad det handlar om, och om någonting går att göra för att rädda henne. Skulle han dock hitta en tumör, har vi kommit överens om att han skall sy ihop henne och låta henne få somna in för gott - det är det allra mest humana i det läget, för cancer är en smärtsam sjukdom och att försöka bota den är att utsätta Jenny för ett onödigt lidande med tanke på att oddsen är så dåliga. Ja, det går att ge katter cellgifter... men det känns som en självisk handling, för vad vinner hon på det? Några veckor eller månader extra, samtidigt som hon har ont och mår dåligt? Och vill jag ha henne kvar till ett sådant pris? Så egoistisk får man inte vara - om Jenny lider, måste hon få tassa iväg över Regnbågsbron oavsett hur smärtsamt och sorgligt det är för oss som blir kvar! Själviskhet och kärlek hör inte ihop, de är tvärtom varandras absoluta motsatser.

Idag på eftermiddagen tog jag ut Jenny i trädgården, eftersom vädret var så skönt med sol från en blå himmel och hela +18 grader. Hon verkade tycka om det, även om hon knappt rörde sig utan mest låg i solen och gonade sig... samt buffade på mig, kurrade och jamade, som om hon försökte tala med mig. Att jag tolkade det som att hon tackade mig för att jag tog ut henne till lite sol, gott gräs och spännande dofter må vara mig förlåtet...

I övrigt har jag försökt hålla mig aktiv för att inte behöva tänka så mycket. Så under dagen ringde jag runt till flera städfirmor för att be dem om offerter - det har soc. bett mig göra - och sedan ringde jag min handläggare på soc., som är väldigt förstående och peppar mig att orka. Jag pratade också i telefon med biståndsbedömaren, som ger mig samma solida stöd, och vi kom överens om att jag skall få hjälp av Laxen att flytta alla bokkartonger från där de nu står (i vägen för allt och alla) till det rum som hittills varit kapellet så att jag i lugn och ro kan gå igenom en kartong i taget och dela upp böckerna i sådant jag vill spara och sådant som skall lämnas till antikvariat eller säljas. De skall också bära ut de möbler vi skall slänga... och detta hoppas jag skall kunna ske i nästa vecka. Det rör på sig! *tacksam*

När mamma hade kommit hem från dialysen åkte jag till apoteket och hämtade ut medicin (Azitromax) som veterinären  skrivit ut åt Majsan. Hon är förkyld, nyser och snorar... men hon verkar må bra i övrigt, vilket är en lättnad nu när Jenny mår så dåligt. Måtte hennes bukspottskörtelvärden snart rätta till sig också! Efteråt besökte jag biblioteket, mest för att distrahera mig själv en stund... och nu i kväll har jag eldat, kört två diskmaskiner och en tvättmaskin av samma anledning. Att jag har migränkänningar (som jag, hittills i alla fall, kan hålla stången med mediciner) och ångest förvånar kanske inte?

I natt skall det bli "blodmåne", säger de... d.v.s. en månförmörkelse då månen istället för att "försvinna" från himlen mörknar till blodröd. Jag har tagit mig för att sova middag så att jag skall kunna vara uppe och se den... 

Jag har  haft en lågmäld dag idag, eftersom jag har träningsvärk efter gårdagens målande. Le gärna, men att klättra upp för och ner från en stege tar i anspråk muskler som man inte använder annars - min dagliga motion får jag främst i skogen, på mjuk mark, och den är mycket mer förlåtande mot kroppen än hårda underlag. Lite av samma sorts träning som stegklättrandet får jag i och för sig under vinterhalvåret, då jag går i källartrappan många gånger varje dag för att sköta eldandet i pannan... och av en märklig slump eldade jag igår kväll (alltså, samma dag som jag skaffade mig träningsvärken) för första gången den här säsongen. Mamma frös, så jag såg till att vi fick varmt - vilket också djuren gillade, för snart låg katterna och gonade sig på fönsterbrädor runtom i huset. Själv fryser jag sällan, oftast är jag tvärtom alltför varm (något jag tror beror på att jag är på väg in i klimakteriet - hihi!)... så  jag behåller fläkten riktad mot sängen, och så får Belle, Philemon och Robin krypa så långt in under täcket de vill medan jag sticker ut händer och fötter för att få svalka. Deras höga kroppsvärme gör ju inte precis tillvaron under täcket svalare, menar jag... varken rexar eller italienare har särskilt mycket päls, vilket gör att man hamnar hud mot hud med deras höga kroppstemperatur, och tro mig, de känns brännheta! 

I kväll behöver jag inte elda - vi har haft en vacker dag och det är +19 grader inne utan stöd av pannan. Men jag har ändå kokat mig lite choklad... ni förstår, jag är en lättsuggererad varelse, och ser jag Hercule Poirot dricka varm choklad i en film, blir jag genast sugen på en mugg. Annars brukar engelska deckare få mig att längta intensivt efter te - helst i vackra tekoppar! *skrattar* Den här gången drack han dock choklad, flera gånger t.o.m. I vilken film? "Ridå", den berättelse där han dör efter att ha... nej, det får jag naturligtvis inte skriva, ifall ni inte har sett filmen eller läst boken än.  

En lördagskväll då TV bjuder på fyra "Poirot" i rad och sedan ett "Midsomer Murders" (med John Nettles i huvudrollen) kan inte kallas annat än bra, tycker jag - hihi! 

Har sedan dagen varit bra också, känns det ännu bättre. Jag har varit i Kristinehamn och hjälpt till med målningsarbeten inne i nya djurhemmet - hann väl inte så där värst mycket, för kroppen kräver många raster, men en vägg och en dörr målade jag i alla fall, och så fick jag ju tillfälle att umgås med de andra som var där och gjorde sig flitiga. De flesta har gjort betydligt mer än jag, men jag är ändå glad över det lilla jag kunnat bidra med... och när vi flyttat in på allvar och djuren fått göra sig hemmastadda, kommer det nog att kännas bra att gå där och titta på hur fint det är, känna att man varit med om att göra drömmen om ett nytt djurhem till en verklig byggnad... och att man inte "bara" sysslat med själva pappers-arbetet (även om den delen varit nog så omfattande under de senaste ett och ett halvt åren) utan också fått göra något litet rent fysiskt också. 

Mamma hade hunnit före mig hem, men även om hon var trött (som nästan alltid när hon har dialyserat) verkade hon må bättre än igår vilket gladde mig. Vi fikade och tog det lugnt, berättade för varandra om hur dagen varit, och sedan lagade vi tillsammans en mycket god höstgryta - mmm!

Nu sover alla utom jag själv, och också jag tänker strax krypa till sängs. Skall bli såå skönt...

Tack så jättemycket, snälla Hanna, för böckerna som kom idag! Jag ser fram emot att få läsa dem och tror, precis som du, att de kan ge mig både stöd och hjälp i min kamp att ta ansvar för min diabetes och dessutom att gå ner i vikt (vilket ju hela kroppen mår bra av)... fr.o.m. nu ligger de på hyllan intill min säng, så att jag kan läsa dem under kvällarna när jag gått och lagt mig. Lovar att berätta om mina intryck när jag är klar!

I kväll kryper jag av andra skäl i säng väldigt tidigt, förresten. Dels är jag mycket trött, och dels skall jag upp tidigt i morgon eftersom jag skall åka till Kristinehamn och hjälpa till med invändiga målningsarbeten i nya djurhemmet. Jag älskar att måla, och det skall bli så kul att få göra något fysiskt också - inte bara pappersarbete, menar jag! 

Mamma mår inte bra, hon är förkyld och trött, så vi har pratat med dialysavdelningen som ordnar ett enskilt rum åt henne i morgon och pysslar om henne lite extra. Förhoppningsvis kommer jag hem före henne, så att jag också kan pyssla om henne lite extra under resten av dagen...

I kväll hade en god vän lagt ut den här på sin logg på FB, och när jag såg den slog det mig att det här är ju precis vad jag behöver göra! Inte rent fysiskt, naturligtvis - att ta en lång promenad eller resa bort är inte svaret på det jag söker, även om jag skulle älska att klara av Camino de Santiago (pilgrimsvandringen till St. Jakobs grav i Santiago de Compostela)... vilket min kropp inte gör, och dessutom kan jag inte vara borta från mamma, djuren och huset så länge. Nej, det är en längre, andlig reträtt jag behöver just nu - ett slags andrum i vardagen, plats för själen i vardagslivet. På något sätt måste jag skapa luckor i det dagliga, som jag fyller med annat än just det dagliga, eller hur jag skall uttrycka det... och jag har funderat på detta i kväll, jag menar, på vilket sätt orden "gå ut en sväng" skall bli verklighet. Att gå ut från en plats innebär ju att man lämnar den platsen, men som jag redan sagt är det inte det jag tänker på utan snarare att lämna - för en tid - sådant jag brukar göra men som jag just nu inte orkar med och som stjäl min energi. Om jag gör det, får jag plats för annat istället.

I kloster är man noga med rutinerna, inte för att de är viktiga i sig - regler är värdelösa om de inte betyder något för själen, för kontakten med Gud - utan för att de skapar en andlig atmosfär som underlättar umgänget med det Heliga. Arbeten (framför allt hushållsarbete, trädgårdsarbete, tillverkning av sådant man kan sälja för att skaffa sådant klostret behöver o.s.v.) skall helst vara manuella, så att själen frigörs för bön - och bönen skall ges företräde framför allt annat eftersom det är den hela klosterlivet handlar om. Regelbundet under dagen ringer en av klosterinnevånarna i en klocka för att signalera att det är dags att byta uppgift - säg t.ex. att du sitter och arbetar med något, t.ex. administrativt, och så ringer det till bön... då skall du genast avbryta det du gör, om så mitt i en mening, lägga ner pennan och omedelbart gå till nästa uppgift utan att tänka mer på det du gjorde innan klockan ringde. Hänger ni med? Tänk vilken ljuvlig frihet det ligger i den möjligheten - ungefär som barnen i skolan, som när det ringer ut helt enkelt slår ihop sina läroböcker och lämnar lektionen för att ta rast. Inte dröjer deras tankar vid vad de just gjort... deras fokus har redan flyttat till rasten och vilan, och efter rasten är det dags för något annat. Medan vi vuxna liksom aldrig får släppa taget om våra plikter, ens när det är meningen att vi skall vara lediga - vi fort-sätter att bära arbetet med oss inombords, särskilt nuförtiden när folk kollar jobbmejlen och är tillgängliga på telefon t.o.m. när de är på semester. Försökte man göra det i ett kloster, skulle man direkt bli tillrättavisad av priorinnan/priorn/abbedissan/abboten och tränas att släppa taget om det världsliga för att skapa utrymme för det Eviga. 

Tillhör du dem som försöker göra mer än en sak samtidigt? Jag kämpar ständigt med att frigöra mig från just det och fokusera på en enda uppgift i taget. När jag tvättar, är det inte meningen att jag samtidigt skall göra upp inköpslistor, planera ekonomin eller tänka på vad en person sagt till mig och jag till den - jag skall låta kroppen arbeta med tvätten, medan själen umgås med Gud. Men lätt är det inte! Hur många människor klarar av att låta bli att svara i telefonen när den ringer medan man äter middag? 

Nej, jag har inte tappat bort Gud i mitt liv, och Gud tappar aldrig bort mig  . Men jag har definitivt tappat koncentrationen, förmågan att fokusera och släppa taget om allt annat. Det är något jag måste återerövra för att hitta tillbaka till mig själv...