Visar inlägg från augusti 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Månadens värsta uppgift avklarad

Det absolut värsta jag vet är pengar. Eller, mer exakt, att de aldrig räcker till. Men idag har mamma och jag åtminstone gjort vad vi har kunnat åt månadens hög med räkningar, och det känns befriande att veta att nu dröjer det en månad till nästa gång. Puh! 

I övrigt har jag faktiskt unnat mig att ta det lugnt. Samt gjort förberedelser för helgen. För mamma och jag har tagit beslutet att göra ännu en resa till Sorunda - denna gång enbart för att vila och umgås med Mary. Så jag har ordnat så att katterna och huset blir väl omhänder-tagna här hemma, och Belle kommer att vara i goda händer hos en person som kan iggys. Känns jättebra, för det tillåter mig att koppla bort tankarna på allt annat än just vilandet. Tyvärr kan vi bara vara borta en natt, eftersom mamma måste hålla sina dialystider... men eftersom vi denna gång inte planerar in fler saker att göra än just att vara i Väggarö, bör det bli bra ändå. 

Och för den som till äventyrs tror att här finns något att stjäla, så skulle jag vara frestad att säga något i stil med "good luck"... hihi! Men jag kan meddela att det kommer att vara folk här hela tiden vi är borta... om man kan säga "hela tiden" om ett drygt dygn?

I morgon dialyserar mamma, och själv skall jag passa på att tvätta eftersom förra omgången nu blivit torr och går att ta ner från klädstrecken. Samt försöka få ihop de två sopsäckar skräp jag har som dagligt mål. Å, apropå det så har en person undrat hur mycket skräp vi egentligen har här i huset! *skrattar gott* Svaret är att det jag menar med skräp är allt som är trasigt, slitet eller på annat sätt har tjänat ut sin betydelse för oss... sådant som går att använda, men som vi inte vill behålla, hamnar förstås hos loppis eller insamlingar så att det kan göra någon annan glad. Och sådant hamnar antingen i sopsäckar (som märks upp för ändamålet) eller i kartonger. Min pappa var ekorre och fyllde huset med sådant som "kunde vara bra att ha"... skruvar och spikar, säkringar, gamla tidningar, smått och stort (särskilt gammal teknik) som han länge trodde att han kunde göra något av, men som blivit liggande överallt. Det är sådant jag måste ta hand om och forsla bort härifrån nu, innan huset säljs - och det är, som ni säkert inser, mycket.

Sista natten med gänget?

Fr.o.m. i morgon är det hemtjänstdamerna som sköter mammas katters sandlådor. Vilken ofattbar lyx för mig! Aldrig trodde vare sig mamma eller jag att vi kunde be om detta, men jodå, även sådant hjälper de här underbara människorna till med... och just nu, när jag kämpar för att få ner mitt blodtryck och mitt blodsocker, har ovanligt ofta migrän och trots detta försöker tömma huset på allt vi inte skall behålla är det en skänk från ovan att bara behöva ta hand om mina två killars lådor. Philemon och Robin har sina lådor inne hos mig, husisarna hos mamma, helt enkelt därför att det är så katterna är uppdelade mellan oss. Rexarna hos mig, husisarna hos mamma. Och nog för att jag tror att kommunens folk känner till att man aldrig får hindra någon att ha husdjur (om de inte vanvårdas), anade vi inte att man kunde få hjälp att sköta dem... fast Jenny har tränat de flesta damerna att ge henne vatten via kökskranen (hon föredrar rinnande vatten), förstås, och alla accepterar att Majsan vill stå på köksbordet och kontrollera vad de gör när de pysslar om gammelmatte *ler stort*. Om det är något katter är jamarns bra på, så är det att dressera människor!

Själv kan jag med gott samvete lämna sandspaden ifrån mig, och allt hemtjänsten kan behöva finns på plats: skyddshandskar, kattsand i säckar, soppåsar att lägga avfallet i o.s.v. 

Däremot fortsätter jag att se till att katterna har vad de behöver, att de mår bra och att de får ordentligt med gos, förstås! Fattas bara. Det är det tunga jag behöver hjälp med, resten klarar jag fortfarande själv. Och vi skall inte pådyvla hemtjänsten mer än vi måste - de har också andra att ta hand om, inte bara mamma.

Ett justerat finger

Jag har inte kunnat blogga på ett tag, eftersom jag i närstrid med en köksniv blev illa biten och drabbades av ett blodflöde jag fick be om hjälp att stoppa. Resultatet blev ett bandage som inte tillät något tangentbordsskrivande i större utsträckning... de korta blogginläggen hos katterna och några enstaka kommentarer på FB fick räcka till jag idag äntligen idag kunde avlägga bandaget och befria mitt stackars finger från sitt fängelse. Vad jag genast upptäckte var att psoriasisen hade haft extra roligt, tyvärr... men fingret fungerar i alla fall, och det är ju det viktigaste.

Tro nu inte att jag suttit sysslolös med mitt bandagerade finger i luften dessa dagar! För en tid sedan gav jag mig själv löftet att prestera två svarta sopsäckar med skräp om dagen - och det har jag verkligen försökt göra också, så i morgon lär jag få göra i alla fall en vända till Odenslund... om inte Belle följer med, får jag in ganska mycket sopor i bilen. Ibland är det verkligen bra att ha en Volvo! 

Idag har jag inte samlat något skräp, dock; istället tog Belle, mamma och jag en biltur bort till Hajstorp, en av de mindre slussarna mellan Lyrestad och Töreboda, och där satt vi länge vid caféet och bara njöt av fint väder, gott kaffe och vackra omgivningar... t.o.m. Belle såg ut att trivas, utom under promenaden utmed kanalen då hon spenderade den mesta tiden med att försöka styra bort mig så långt som möjligt från vattnet. Hon tar minsann inga risker, för bad tillhör definitivt inte hennes favoritnöjen - hihi! Dessutom ville hon nog gärna hålla sig i caféets närhet, för det var ju där godsakerna fanns...

Nu skall jag försöka bli bättre på att blogga framöver, även om det inte finns så mycket att blogga om eftersom jag mest städar bort skräp och kör tvättmaskinen. Samt vilar, enligt läkares order. Vet inte hur den nya medicinen fungerar, men jag mår rätt bra i alla fall... att jag har mycket migrän beror nog på städandet, så jag tar det med ro.

Lite mer om Väggarö

Namnet Väggarö har alltid betytt "paradis" för mig - ända sedan jag var liten och lekte på gården med Marys dotter Maria och mina syskon. Det var på Väggarövägen jag lärde mig cykla, och det var i skogarna runt Väggarö som pappa (mamma jobbade) och vi barn lekte: byggde kojor och fort, smög på varandra, klättrade i träd och lärde oss massor om naturen. 

Så att få komma tillbaka till Väggarö var underbart - en lisa för själen och en resa tillbaka i tiden. Dessutom visste jag att Mary och de andra damerna skulle ta väl hand om mamma, vilket gav mig tid för mig själv... tid att vila, låta tankarna flyga fritt, återhämta mig på flera plan samtidigt. 

Ända sedan jag flyttade hit till Otterbäcken har min dröm varit att återskapa ett gammal-dags hem, en plats där både jag själv och mina gäster kände att de var på landet och kunde koppla av från sina vanligen hektiska stadsliv. De flesta jag känner, och de reträttgäster jag tog emot under de första åtta åren, bor i städer... så för att de skulle komma i rätt stämning ("resting mode") ville jag utforma mitt hem som ett slags tidskapsel från "förr i tiden" utan att ge avkall på den bekvämlighet moderna människor behöver för att slappna av. På många sätt är Väggarö - eller rättare sagt, Marys gård - modellen för detta. Jag skall visa vad jag menar.

 

  

 

 

 

En eldstad är viktig - öppen spis, kamin, braskamin, kakelugn (få förunnat) - eftersom vi människor har ett uråldrigt behov av eldar för att koppla av. Det är ju bl.a. därför folk är så förtjusta i att grilla! Ett kök som andas lugn och ro kommer härnäst... det skall vara så tyst att man kan höra radion på låg volym eller en klockas tickande, prasslet av tidningen man läser i, skramlet av kaffekopparna när man ställer fram fika. Saker de flesta förknippar med landet är också viktiga: en bonad på väggen, pelargoner i fönstren, gammaldags gardiner o.s.v. Frihet från prylar andra än de nödvändiga bidrar till lugnet: lägg märke till att det bara står fyra kastruller på hyllan! Fler behöver man sällan (om någonsin). Och diskstället hänger på väggen så att diskbänken inte blir belamrad. Sist, men inte minst - här finns en modern spis (faktiskt exakt samma modell som jag har i mitt nuvarande kök), men också en vedspis... och alla som haft förmånen att t.ex. koka kaffe eller baka med hjälp av vedspis, vet hur mycket godare det blir. För att inte tala om att man kan hänga tvätt över den!

När det gäller utemiljön kan man inte alltid få vad man vill - mamma och jag vill egentligen bo lantligt, men p.g.a. våra sjukdomar är vi tvungna att söka oss in i ett samhälle där vi har nära till nödvändigheterna. Det förhindrar dock inte att mitt ideal ser ut så här:

 

  


Mitt nästa hem, som jag hoppas skall bli det hem i vilket jag får åldras i lugn och ro, kommer framför allt att präglas av en sak: inga onödigheter. Jag vill bara omge mig med sådant jag behöver och sådant som får mig att må bra - inte en pryl extra! Och visst, jag kommer att vilja ha både tvätt- och diskmaskin... de räknar jag som grundläggande för att jag skall orka sköta hushållet. Men jag klarar mig bra med en ordinär spis, och kaffebryggare är överkurs eftersom man kan brygga minst lika gott kaffe genom att hälla kokande vatten genom en filtertratt. 

Nu börjar det gå åt rätt håll

Jag vet inte vad som gjort det, men jag mår faktiskt bättre nu. Kanske behövde jag det där tvärstoppet i förra veckan? Eller så var det vår minisemester i Sorunda i söndags-måndags, då mamma och jag fick chansen att väcka gamla minnen till liv, träffa vänner och vila från allt här hemma en stund... vi bodde hos Mary, mammas barndomsvän, i hennes barndoms-hem - en liten bondgård i Väggarö - och medan mamma umgicks med Mary och några andra barndomsvänner, passade jag på att lägga mig på rygg i en bekväm säng och läsa, vila, tänka och så småningom somna.

 

Väggarö Norrgård

På kvällen tog jag en vilsam promenad runt gården och lekte med kameran. Tre katter höll koll på mig: Marys Tiger och Lovis och grannens Sigge... men de var inte särskilt sugna på gos, utan föredrog att smyga omkring i havreåkern och jaga vad det nu var de fick tag i... åkersorkar eller möss, kanske? 

 

  


Dagen efter gjorde vi en biltur genom trakter fyllda med minnen: mammas barndomshem Grindstugan finns inte kvar, men platsen Porthus existerar förstås fortfarande, och till min glädje finns Torp, den stuga där jag tillbringade mina första sex år, kvar i renoverat skick. Kyrkan besökte vi förstås, och där planterade vi blommor på mormors grav - jag önskar att vi hade kunnat pryda graven mycket mer, men det finns inget som ens liknar en blomster-handel i Sorunda, tyvärr. Sedan fortsatte vi till Ösmo, där vi bodde då jag började i skolan (Vansta-skolan), och därifrån in till Stockholm för att gratta Vendela på födelsedagen och äta lunch. Äntligen fick jag chansen att se hennes konst "live"! Hon är så mångsidig och arbetar i många olika material - inte minst tyg och lera... det är bara en tidsfråga innan den stora publiken upptäcker henne, och då hoppas jag att de blir lika glada av hennes konst som jag!

 

  

Sorunda anrika kyrka, exteriör samt interiör mot altaret


  

Musköten 17, Ösmo


De två sista saker vi gjorde innan vi vände hemåt var att först besöka pappas grav, där vi planterade en fin blomma, och sedan att hälsa på i Södertälje katthem en kortis. Tyvärr kommer mamma inte in där, eftersom det är en lång trappa upp till lokalerna, men snällt nog kom Astrid och de andra ut och pratade med oss vid bilen istället.

Nu måste jag vila... får fortsätta skrivandet senare i kväll.

Äldre inlägg

Nyare inlägg